Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | 13 maj, 2011
Essäer

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | 10 december, 2012
Jessica Johansson

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | 09 februari, 2009
Utopiska geografier

Ingen konst för taxar

 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg, Stockholm, 1961. Ej genomförd. Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet. Ingen konst för taxar – Carlsund och Baertling i storformat Det är en ...

Av: Ulf Stenberg | 27 november, 2007
Kulturreportage

Klassängslighetens dialektik



Nina AhlzénNu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi vet att spara och skänka. Människans fria vilja.

Medelklass skriver om Arbetarklass. Reflekterar, räknar examina. Kulturellt kapital. Symbolik. Rum. Alkoholism i släkten. Psykisk ohälsa. Pluspoängen fås från valfri ände, från valfri klasskala, utifrån var du/man vill placera sig och i vilket sällskap det passar.

Snäppet högre så. Lagom.

Intresset för Lidija Praizoviç denna höst når även mig. Rör mig. Hon passar inte in på Bokmässan. Knappt heller på Rönnells, detta anrika antikvariat. Har du inte hört talas om det? Vi talat kulturellt kapital. Eller gör vi? Var på skalan befinner du dig? Var finns jag? Jag vet att någonting skaver. Att mötas i tomma rum fungerar inte. Allt är fyllt med symbolik, gener och klasstillhörighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Lidija är arbetarklass. Hon kom in på den prestigefyllda författarutbildningen på Biskops-Arnö. Hennes mamma är före detta städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi.

På riktigt är hon den som börjat skriva. Tagit sig rätten. Gott så. Men kan man göra så som hon gjort? Inte följa koderna? Inte veta sin plats?

I sin aningslösa, icke-beräknande billiga kofta, står hon utan skyddslager och utsätts för sådana med nedärvt kulturkapital i ryggmärgen. Hon skriver om sina klasskamrater som är avlade av akademiker och följaktligen har full pott kulturkapital i blodet. Nu mobbas hon av sina klasskamrater. Hur vågar hon? Skriva som om hon vore någon slags Knausgård.

Karl-Ove Knausgård; denna författare med rockstjärnestatus i vissa kretsar, med ett visst mått kulturellt kapital. Hårt ansatt av några, hyllad av några, älskad av några, men; totalt okänd för många. Sidospår kan tyckas, men viktigt för att försöka förstå.

Klipp ur Tove Folkessons artikel ”I huvudet på Lidija Praizoviç”, Tidningen Kulturen, den 12/11: ”Jag tänker på Lidijas handleder, att de var så smala och att hon var så skör. Som ett strösselpaket i vinden. Tunna toner som skiktade sig när hon försökte lägga vikt vid det hon sade. Hur sårbar och liten hon kändes och att de kunde rasa mot henne. En författarklass. Ordets makt.”, och vidare; ”Jag tycker alltid att det är märkligt när en stark konstnärlig röst bärs upp av ett litet oansenligt paket kroppsdelar i vanliga livet.”

Här får jag problem. Testar; Jag tänker på Göran Greiders kroppshydda, jag tänker på hur Susanna Alakoski har sitt hår, jag funderar på Kristian Lundbergs sluttande axlar, Åsa Linderborgs ögonfransar.

Starka konstnärliga röster, arbetarklassröster. Men nej; deras förmodade kroppsformer bidrar inte till någon märklighet, märkligt nog. Eller inte. Jag värjer mig mot stenålderstanken; ung, skir spädhet, kontra talang ger extra fascination.

Tove Foto Freke Räihä Anatematisk PressTove Folkesson fortsätter;

”...pappa är rolig. Som köper McDonaldsmat i en stor kasse, alla sopor det blir och innehållslösheten i maten. Men tänker plötsligt att han inte har någon distans till det. Att jag alltid trott att han har haft distans men det har han inte. Vi äter burgare med pappersprassel och sedan åker pappa hem till sig och super.”

Tänk vad jag kan relatera till detta. Är det inte sorgligt? Vem är pappan som äter utan distans, liksom?

Och ur samma artikel:

”Att jag kom hem efter kvällen hos Anja och skulle försöka förklara för de jag bor med vad som gjorde det roligt att pappa kommit med McDonaldskassen, men att det var omöjligt, för de sade inget rakt ut men i mitt kollektiv tycker man att McDonalds är ett vidrigt kapitalistföretag och att alla som äter där borde skämmas.”

McDonalds är kulturellt fel och därmed ett riktmärke för vad man befinner sig på kulturskalan. Möjligen skulle man kunna äta Big Mac med ironisk hållning. Möjligtvis skulle man kunna ta en Big Mac och sedan ursäktande skratta bort det och berätta hur övrigt klientel betedde sig alternativt klädde sig med ett överseende flin.

Detta att ens oreflekterat och gladeligen utan åthävor berätta att man åt på ett kapitalistiskt vidrigt snabbmatsmatföretag, måste vara en markör på var du befinner dig, klassmässigt.
Tänker på min mamma, hur oironiskt hon äter på Mcdonalds. Ser på denna mening. Är inte detta höjden av osäkerhet från min sida? Hur i helvete kan jag ens reflektera över hur någon äter utan ironi? Jag måste skratta. Att slå knut på sig själv. Befinna sig mellan två världar i samma rum. ”Alkemisten” är fantastisk säger en vän. Jag tänker snabbt; åh, herregud, låt det inte vara sant. Säger; ja, det är många som gillar Paolo Coelho. Tänker, herrejävlar. Tänker på novellen av Liv Strömquist – Gör en snabb kalkylering – och bestämmer mig för att undvika allt om vännens läsande. Så ängsligt. Vem blir jag i rummet?

Och: vad har detta med klass att göra? Pengar, utbildning, vänner, ursprung. Klassresa?
Lidija Praizoviç må ha smala handleder, men jag är ganska övertygad om att hon om några år kommer sitta i Babel och tala om sina böcker och sin klassresa. Att inte låta sig kväsas är vackert, att hoppa utan skyddsnät, skriva utifrån egen kraft utan att snegla, måste vara extra modigt. Det berömda Underifrånperspektivet, underdog, resning ur askan, fågel fenixhistorierna, tycks alltid ha kommit från den som kravlat sig upp på säker mark, hittills.

Att skriva med risk, och fortfarande befinna sig med ett ben i landet oironsktätandepåmcdonalds, utan bekantskap eller förankring i ”den snäppet högre kulturkapitalssfären”, har hittills verkat vara en omöjlighet.

Tänker jag. Jag är autodidakt. Det ordet har jag googlat fram. Min knappa termin på Nordiska Folkhögskolans journalistlinje och mina strödda påhälsningar på Göteborg Humanistiska fakultet har givit mig nödluft att andas. Mitt maniska läsande, den glupande hungern efter att komma ikapp.

Min syster är den första i vår släkt som tagit examen vid universitetet. Mamma har alltid arbetat inom handeln. Där det säljes mat. Vem är jag? Herregud. Vad måste jag komma ikapp? Vem, vilka?

Pappa dränkte sig när jag var elva efter många år av tungt missbruk. Han var resande-rom, och om det skulle det icke talas. Egentligen ska det inte nämnas nu heller har jag blivit varnad. Så; check, check, check. Vi talar inte om det. Okej? I hans sjukjournal hittar jag en anteckning om att han mest läser Strindberg. Strindberg! Obildad tattarfamiljsavkomma vet något om litteratur. Jag griper i det halmstråt likt en livlina. Jag vet inte varför.

Kulturellt kapital var det ju.

Vurmen för arbetarklassen. På säkert avstånd. Man har befunnit sig där. Det skrivs om arbetarklassen. Men, och det är viktigt; ur den privilegierades, klassresandes, plattform. Hen har ingenting att förlora.

Att glo in i det stackars fattigsverige som vissa hävdar inte finns, skriva viktigt om hopplösheten över att det tycks bli värre, från medelklassplatå; jo det måste fram. Det måste tjatas om. Det är bara det att det skaver lite. Jag vill skriva/skrika: må den utan stabil samhällsstatus skriva den första raden! Helt oironiskt utan ängslan. Eller? Jag kanske har fel.

 

Nina Ahlzén

Ur arkivet

view_module reorder

Från Spider till ARCIV

TEMA VÄSTERBOTTEN Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 07 februari, 2008

Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig: Sveriges Dostojevskij

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 mars, 2017

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 28 december, 2016

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Utopia

Utopier, drömmar om idealsamhällen, finns beskrivna alltsedan Platons Staten och Thomas Moores Utopia. Genom tiderna har också många försökt översätta drömmarna till verklighet. Radikala kristna har baserat utopiska samhällsbyggen på urkristendomens ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 13 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.