Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Klassängslighetens dialektik



Nina AhlzénNu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi vet att spara och skänka. Människans fria vilja.

Medelklass skriver om Arbetarklass. Reflekterar, räknar examina. Kulturellt kapital. Symbolik. Rum. Alkoholism i släkten. Psykisk ohälsa. Pluspoängen fås från valfri ände, från valfri klasskala, utifrån var du/man vill placera sig och i vilket sällskap det passar.

Snäppet högre så. Lagom.

Intresset för Lidija Praizoviç denna höst når även mig. Rör mig. Hon passar inte in på Bokmässan. Knappt heller på Rönnells, detta anrika antikvariat. Har du inte hört talas om det? Vi talat kulturellt kapital. Eller gör vi? Var på skalan befinner du dig? Var finns jag? Jag vet att någonting skaver. Att mötas i tomma rum fungerar inte. Allt är fyllt med symbolik, gener och klasstillhörighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Lidija är arbetarklass. Hon kom in på den prestigefyllda författarutbildningen på Biskops-Arnö. Hennes mamma är före detta städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi.

På riktigt är hon den som börjat skriva. Tagit sig rätten. Gott så. Men kan man göra så som hon gjort? Inte följa koderna? Inte veta sin plats?

I sin aningslösa, icke-beräknande billiga kofta, står hon utan skyddslager och utsätts för sådana med nedärvt kulturkapital i ryggmärgen. Hon skriver om sina klasskamrater som är avlade av akademiker och följaktligen har full pott kulturkapital i blodet. Nu mobbas hon av sina klasskamrater. Hur vågar hon? Skriva som om hon vore någon slags Knausgård.

Karl-Ove Knausgård; denna författare med rockstjärnestatus i vissa kretsar, med ett visst mått kulturellt kapital. Hårt ansatt av några, hyllad av några, älskad av några, men; totalt okänd för många. Sidospår kan tyckas, men viktigt för att försöka förstå.

Klipp ur Tove Folkessons artikel ”I huvudet på Lidija Praizoviç”, Tidningen Kulturen, den 12/11: ”Jag tänker på Lidijas handleder, att de var så smala och att hon var så skör. Som ett strösselpaket i vinden. Tunna toner som skiktade sig när hon försökte lägga vikt vid det hon sade. Hur sårbar och liten hon kändes och att de kunde rasa mot henne. En författarklass. Ordets makt.”, och vidare; ”Jag tycker alltid att det är märkligt när en stark konstnärlig röst bärs upp av ett litet oansenligt paket kroppsdelar i vanliga livet.”

Här får jag problem. Testar; Jag tänker på Göran Greiders kroppshydda, jag tänker på hur Susanna Alakoski har sitt hår, jag funderar på Kristian Lundbergs sluttande axlar, Åsa Linderborgs ögonfransar.

Starka konstnärliga röster, arbetarklassröster. Men nej; deras förmodade kroppsformer bidrar inte till någon märklighet, märkligt nog. Eller inte. Jag värjer mig mot stenålderstanken; ung, skir spädhet, kontra talang ger extra fascination.

Tove Foto Freke Räihä Anatematisk PressTove Folkesson fortsätter;

”...pappa är rolig. Som köper McDonaldsmat i en stor kasse, alla sopor det blir och innehållslösheten i maten. Men tänker plötsligt att han inte har någon distans till det. Att jag alltid trott att han har haft distans men det har han inte. Vi äter burgare med pappersprassel och sedan åker pappa hem till sig och super.”

Tänk vad jag kan relatera till detta. Är det inte sorgligt? Vem är pappan som äter utan distans, liksom?

Och ur samma artikel:

”Att jag kom hem efter kvällen hos Anja och skulle försöka förklara för de jag bor med vad som gjorde det roligt att pappa kommit med McDonaldskassen, men att det var omöjligt, för de sade inget rakt ut men i mitt kollektiv tycker man att McDonalds är ett vidrigt kapitalistföretag och att alla som äter där borde skämmas.”

McDonalds är kulturellt fel och därmed ett riktmärke för vad man befinner sig på kulturskalan. Möjligen skulle man kunna äta Big Mac med ironisk hållning. Möjligtvis skulle man kunna ta en Big Mac och sedan ursäktande skratta bort det och berätta hur övrigt klientel betedde sig alternativt klädde sig med ett överseende flin.

Detta att ens oreflekterat och gladeligen utan åthävor berätta att man åt på ett kapitalistiskt vidrigt snabbmatsmatföretag, måste vara en markör på var du befinner dig, klassmässigt.
Tänker på min mamma, hur oironiskt hon äter på Mcdonalds. Ser på denna mening. Är inte detta höjden av osäkerhet från min sida? Hur i helvete kan jag ens reflektera över hur någon äter utan ironi? Jag måste skratta. Att slå knut på sig själv. Befinna sig mellan två världar i samma rum. ”Alkemisten” är fantastisk säger en vän. Jag tänker snabbt; åh, herregud, låt det inte vara sant. Säger; ja, det är många som gillar Paolo Coelho. Tänker, herrejävlar. Tänker på novellen av Liv Strömquist – Gör en snabb kalkylering – och bestämmer mig för att undvika allt om vännens läsande. Så ängsligt. Vem blir jag i rummet?

Och: vad har detta med klass att göra? Pengar, utbildning, vänner, ursprung. Klassresa?
Lidija Praizoviç må ha smala handleder, men jag är ganska övertygad om att hon om några år kommer sitta i Babel och tala om sina böcker och sin klassresa. Att inte låta sig kväsas är vackert, att hoppa utan skyddsnät, skriva utifrån egen kraft utan att snegla, måste vara extra modigt. Det berömda Underifrånperspektivet, underdog, resning ur askan, fågel fenixhistorierna, tycks alltid ha kommit från den som kravlat sig upp på säker mark, hittills.

Att skriva med risk, och fortfarande befinna sig med ett ben i landet oironsktätandepåmcdonalds, utan bekantskap eller förankring i ”den snäppet högre kulturkapitalssfären”, har hittills verkat vara en omöjlighet.

Tänker jag. Jag är autodidakt. Det ordet har jag googlat fram. Min knappa termin på Nordiska Folkhögskolans journalistlinje och mina strödda påhälsningar på Göteborg Humanistiska fakultet har givit mig nödluft att andas. Mitt maniska läsande, den glupande hungern efter att komma ikapp.

Min syster är den första i vår släkt som tagit examen vid universitetet. Mamma har alltid arbetat inom handeln. Där det säljes mat. Vem är jag? Herregud. Vad måste jag komma ikapp? Vem, vilka?

Pappa dränkte sig när jag var elva efter många år av tungt missbruk. Han var resande-rom, och om det skulle det icke talas. Egentligen ska det inte nämnas nu heller har jag blivit varnad. Så; check, check, check. Vi talar inte om det. Okej? I hans sjukjournal hittar jag en anteckning om att han mest läser Strindberg. Strindberg! Obildad tattarfamiljsavkomma vet något om litteratur. Jag griper i det halmstråt likt en livlina. Jag vet inte varför.

Kulturellt kapital var det ju.

Vurmen för arbetarklassen. På säkert avstånd. Man har befunnit sig där. Det skrivs om arbetarklassen. Men, och det är viktigt; ur den privilegierades, klassresandes, plattform. Hen har ingenting att förlora.

Att glo in i det stackars fattigsverige som vissa hävdar inte finns, skriva viktigt om hopplösheten över att det tycks bli värre, från medelklassplatå; jo det måste fram. Det måste tjatas om. Det är bara det att det skaver lite. Jag vill skriva/skrika: må den utan stabil samhällsstatus skriva den första raden! Helt oironiskt utan ängslan. Eller? Jag kanske har fel.

 

Nina Ahlzén

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.