Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Klassängslighetens dialektik



Nina AhlzénNu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi vet att spara och skänka. Människans fria vilja.

Medelklass skriver om Arbetarklass. Reflekterar, räknar examina. Kulturellt kapital. Symbolik. Rum. Alkoholism i släkten. Psykisk ohälsa. Pluspoängen fås från valfri ände, från valfri klasskala, utifrån var du/man vill placera sig och i vilket sällskap det passar.

Snäppet högre så. Lagom.

Intresset för Lidija Praizoviç denna höst når även mig. Rör mig. Hon passar inte in på Bokmässan. Knappt heller på Rönnells, detta anrika antikvariat. Har du inte hört talas om det? Vi talat kulturellt kapital. Eller gör vi? Var på skalan befinner du dig? Var finns jag? Jag vet att någonting skaver. Att mötas i tomma rum fungerar inte. Allt är fyllt med symbolik, gener och klasstillhörighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Lidija är arbetarklass. Hon kom in på den prestigefyllda författarutbildningen på Biskops-Arnö. Hennes mamma är före detta städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi.

På riktigt är hon den som börjat skriva. Tagit sig rätten. Gott så. Men kan man göra så som hon gjort? Inte följa koderna? Inte veta sin plats?

I sin aningslösa, icke-beräknande billiga kofta, står hon utan skyddslager och utsätts för sådana med nedärvt kulturkapital i ryggmärgen. Hon skriver om sina klasskamrater som är avlade av akademiker och följaktligen har full pott kulturkapital i blodet. Nu mobbas hon av sina klasskamrater. Hur vågar hon? Skriva som om hon vore någon slags Knausgård.

Karl-Ove Knausgård; denna författare med rockstjärnestatus i vissa kretsar, med ett visst mått kulturellt kapital. Hårt ansatt av några, hyllad av några, älskad av några, men; totalt okänd för många. Sidospår kan tyckas, men viktigt för att försöka förstå.

Klipp ur Tove Folkessons artikel ”I huvudet på Lidija Praizoviç”, Tidningen Kulturen, den 12/11: ”Jag tänker på Lidijas handleder, att de var så smala och att hon var så skör. Som ett strösselpaket i vinden. Tunna toner som skiktade sig när hon försökte lägga vikt vid det hon sade. Hur sårbar och liten hon kändes och att de kunde rasa mot henne. En författarklass. Ordets makt.”, och vidare; ”Jag tycker alltid att det är märkligt när en stark konstnärlig röst bärs upp av ett litet oansenligt paket kroppsdelar i vanliga livet.”

Här får jag problem. Testar; Jag tänker på Göran Greiders kroppshydda, jag tänker på hur Susanna Alakoski har sitt hår, jag funderar på Kristian Lundbergs sluttande axlar, Åsa Linderborgs ögonfransar.

Starka konstnärliga röster, arbetarklassröster. Men nej; deras förmodade kroppsformer bidrar inte till någon märklighet, märkligt nog. Eller inte. Jag värjer mig mot stenålderstanken; ung, skir spädhet, kontra talang ger extra fascination.

Tove Foto Freke Räihä Anatematisk PressTove Folkesson fortsätter;

”...pappa är rolig. Som köper McDonaldsmat i en stor kasse, alla sopor det blir och innehållslösheten i maten. Men tänker plötsligt att han inte har någon distans till det. Att jag alltid trott att han har haft distans men det har han inte. Vi äter burgare med pappersprassel och sedan åker pappa hem till sig och super.”

Tänk vad jag kan relatera till detta. Är det inte sorgligt? Vem är pappan som äter utan distans, liksom?

Och ur samma artikel:

”Att jag kom hem efter kvällen hos Anja och skulle försöka förklara för de jag bor med vad som gjorde det roligt att pappa kommit med McDonaldskassen, men att det var omöjligt, för de sade inget rakt ut men i mitt kollektiv tycker man att McDonalds är ett vidrigt kapitalistföretag och att alla som äter där borde skämmas.”

McDonalds är kulturellt fel och därmed ett riktmärke för vad man befinner sig på kulturskalan. Möjligen skulle man kunna äta Big Mac med ironisk hållning. Möjligtvis skulle man kunna ta en Big Mac och sedan ursäktande skratta bort det och berätta hur övrigt klientel betedde sig alternativt klädde sig med ett överseende flin.

Detta att ens oreflekterat och gladeligen utan åthävor berätta att man åt på ett kapitalistiskt vidrigt snabbmatsmatföretag, måste vara en markör på var du befinner dig, klassmässigt.
Tänker på min mamma, hur oironiskt hon äter på Mcdonalds. Ser på denna mening. Är inte detta höjden av osäkerhet från min sida? Hur i helvete kan jag ens reflektera över hur någon äter utan ironi? Jag måste skratta. Att slå knut på sig själv. Befinna sig mellan två världar i samma rum. ”Alkemisten” är fantastisk säger en vän. Jag tänker snabbt; åh, herregud, låt det inte vara sant. Säger; ja, det är många som gillar Paolo Coelho. Tänker, herrejävlar. Tänker på novellen av Liv Strömquist – Gör en snabb kalkylering – och bestämmer mig för att undvika allt om vännens läsande. Så ängsligt. Vem blir jag i rummet?

Och: vad har detta med klass att göra? Pengar, utbildning, vänner, ursprung. Klassresa?
Lidija Praizoviç må ha smala handleder, men jag är ganska övertygad om att hon om några år kommer sitta i Babel och tala om sina böcker och sin klassresa. Att inte låta sig kväsas är vackert, att hoppa utan skyddsnät, skriva utifrån egen kraft utan att snegla, måste vara extra modigt. Det berömda Underifrånperspektivet, underdog, resning ur askan, fågel fenixhistorierna, tycks alltid ha kommit från den som kravlat sig upp på säker mark, hittills.

Att skriva med risk, och fortfarande befinna sig med ett ben i landet oironsktätandepåmcdonalds, utan bekantskap eller förankring i ”den snäppet högre kulturkapitalssfären”, har hittills verkat vara en omöjlighet.

Tänker jag. Jag är autodidakt. Det ordet har jag googlat fram. Min knappa termin på Nordiska Folkhögskolans journalistlinje och mina strödda påhälsningar på Göteborg Humanistiska fakultet har givit mig nödluft att andas. Mitt maniska läsande, den glupande hungern efter att komma ikapp.

Min syster är den första i vår släkt som tagit examen vid universitetet. Mamma har alltid arbetat inom handeln. Där det säljes mat. Vem är jag? Herregud. Vad måste jag komma ikapp? Vem, vilka?

Pappa dränkte sig när jag var elva efter många år av tungt missbruk. Han var resande-rom, och om det skulle det icke talas. Egentligen ska det inte nämnas nu heller har jag blivit varnad. Så; check, check, check. Vi talar inte om det. Okej? I hans sjukjournal hittar jag en anteckning om att han mest läser Strindberg. Strindberg! Obildad tattarfamiljsavkomma vet något om litteratur. Jag griper i det halmstråt likt en livlina. Jag vet inte varför.

Kulturellt kapital var det ju.

Vurmen för arbetarklassen. På säkert avstånd. Man har befunnit sig där. Det skrivs om arbetarklassen. Men, och det är viktigt; ur den privilegierades, klassresandes, plattform. Hen har ingenting att förlora.

Att glo in i det stackars fattigsverige som vissa hävdar inte finns, skriva viktigt om hopplösheten över att det tycks bli värre, från medelklassplatå; jo det måste fram. Det måste tjatas om. Det är bara det att det skaver lite. Jag vill skriva/skrika: må den utan stabil samhällsstatus skriva den första raden! Helt oironiskt utan ängslan. Eller? Jag kanske har fel.

 

Nina Ahlzén

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.