Cistercienserna, och deras etablering i det ”nordliga landen bortom världens gränser”

Ser man på det senaste decenniets historiska och religiösa ”flugor” både i Sverige och internationellt, jag tänker bland annat på tempelherrar, ”Arn”, St. Hildegard av Bingen, St. Birgitta av Vadstena ...

Av: Carl Ek | 09 september, 2013
Essäer om religionen

Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del II

Bløffen om menneskenes natur Når sant skal sies, så er det med vareestetikken og globalisering som det er med Pave Benedict: At Paven er Guds vikar på jorden, hvilket ikke er ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

ArkivVisa

Trots ett ett. Oförvånbart. Ofattbart. Av. Huru föröppnandet dig, kunna inte gå till. ¿Varmeraopp fanns du till. Oitagna fram. Fastnat till avstånd i omväg. Du var inte heller hägringen. Vadär ...

Av: Stefan Hammaren | 06 januari, 2011
Stefan Hammarén

Optimal underground under granen



Kapten Stofil tar upp kampen mot hönökakor av undermålig kvalitet och träffar Tor och de tre nornornaMetall, kött, stora gap, monumentala könsdelar, beridna och beramade, bedårande och bedrägligt förryckta, lössläppta i allehanda skepnader i hejdlösa exponeringar, där gärna det blodsprängda exploderar sig och där väldiga tandgap likt skogar av groteska gravstenar i vit marmor överhopar sidorna. Ulf Rahmberg är kung och äger röven av nutiden med den retrospektiva ”Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning', där han blandar känsligt och okänsligt, undergångshärligt med pervers finkultur i modern outfit dressed into populärkultur, där maskiner parar sig med människor som parar sig hej vilt med varandra i tryckta excesser av blod, svett och exponerande bild.

Vad har då denna det undergrundiga sextiotalets Pussestetik att säga oss och vad har den tagit med sig in i 2000-talet inom den underjordiska serievärlden? Är Kjartan Slettermark, Channa Bankier, Lars Hillerström och Ulf Rahmbergs strategier och paroxysmer fortfarande regerande kungar in andanom i detta kulturunderliga undergroundsvärv? Eller vad har 2000-talet att erbjuda i gengäld? Den alternativistiska serietidnings- och album - och fanzinkulturen i Sverige lever trots allt och frodas. Men hur har vi det nu med det gamla 60-talet kontra det nutida? Bär den förstnämnda epoken fortfarande på en ljummen referens från fornstora dagar som inte skrämmer någon längre och vars skrik börjar ljuda väl gället eller är lagringen stadgad som gammalt vin, att den bara blir bättre med åren? Och hur är det med det senare, det nutida 2000-taliga seriealstrandet, är det en halvmodellerad mjäkighetsutgivning av dunbröstlägespoetik där de sidviftande proselyterna rapar dacapon som avfjädrade nonsenskycklingar vid den imaginära slaktbänken?

Gunnar KrantzOptimal Press är en av de nutida kontrahenterna som värnar om det gamla och samtidigt ganska väl tillser återväxten. Fina utgåvor i smäcker outfit är receptet. Det kommer Optimal långt med. Det är fägringar sprakande som hägringar att läsa just Rahmbergs retrospektiva värld, Kapten Stofils årsbok eller Gunnar Krantz Från Superangst till Seriestaden men också Allt för konsten sammanställt av redaktör Ingemar Bengtsson .

Dock att den sistnämnda levererar en något trång och kortfattad glimtvisa av bitar utan den lite efterlängtade fördjupningen för varje. För att inte tala om De visuella tonsättarna 2. Animationens mästare i urval av Midhat ”Ajan” Ajanovic, ännu en följetong i Optimal Press utgivning, och som sådan mycket intressant och matnyttig, mycket kalenderbitande blandat med intressant replikering om teknik och hur och varför den och den animeraren gjorde si och så, lade figur på figur, bytte teknik, etc. Och formalia och personalia. Till exempel att Disney vägleddes av en kvinna Winkler ett tag, vilket hittills varit ringa känt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nåväl. Ja.

Nutiden är alltså verkligen också på, jobbar bra, vill mycket, har sig, gör sig, exponerar nyheter och exploderar. Vem säger inte att nytt blod behövs, svart magi i mentala våldsutgjutelser, men vart i det mentala sökes detta i det nutida och hur förnyar serievärlden i det bildade avbildandet, i det skapande bildrika 2000-talet? Var i den nutida serietidnings- strecktecknings -fanzin och animationskulturens absoluta sjuglasade pastorala grevskap erbjuder man det något litet farliga i vår trånga kulturhämmade, det lite mer häpnadsväckande i ett digert smörgås bord?

antologin Allt för konsten ör tillbaka för sjunde gangenTja...

Till att börja tittar vi in hos Optimal.

I Optimals julklappssäck dväljs det ena med det andra. Förlaget ger ut seriealbum och erbjuder inför julen ett antal mycket läsvärda utgåvor. Jag vill som i inledningen återigen låta nestorn i förlagets exponering Ulf Rahmberg inta sin rättmätiga plats. Hans retrospektiva ”Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning' kan inte göra någon besviken. Rahmberg har nu varnat för undergången sedan 60-talet och vi trivs med det för vem kan den bättre än han vilket han visar genom att närma sig den med allt mer drivna manér och fantasirikare scenarios under årens gång där han mäter och gestaltar den Rhambergade civilisationens behramade undergång. Vi får väl vara glada åt att den(världen) ännu inte gått under så vi kunnat avnjuta den förebådade katastrofen i Rahmbergs allt mer spektakulära tappning. I denna fina bok, som är en fjäder i hatten för den utgivningsestetik Optimal har uttalad att alltid trycka snyggt och aptitligt, ger Rahmberg ut sig nästan som en bildapplikation, en replik till sig själv och blir också till en travesti över Hieronymus Bosch, Jheronimus Bos, nederländska Jeroen Bosch. Ulf Rahmberg går vidare med trettiosex knops fart mot olycksalighetens ö för att travestera en erkänd slinga

baseras på Mary Wollstonecrafts bok Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige Norge och DanmarkLite granna finns annars i Optimals hägn i den nutida debutantutgivning en stilla förundran över någon snällhetsstilla bomullskultur med raka lena linjer i blekmelererade biografri-rute-sentenser som berättar rakt och lite smått moraliskt om hur det var hos farmor eller på landet över huvudtaget och hur vi gjorde när vi var små eller kära eller stora och lite småkåta något lite absurt också detta stillavarande tilltugg till kaffet, vet inte riktigt, men det får en underfundig farlighet i sin stillhet.

I Gunnar Krantz, Från superangst till seriestaden undrar Krantz inledningsvis: Varför blir inte fler konstnärer? Om man säger att man är det så blir man det, vips trolleri, ja det är roligt, han går in på hur han hatar konst, att konstens kontext är genomrutten och han avhandlar jobb, fylla, jobb, fylla, runka, jobb-jobb, det är självbiografisk, det är bra det är bara så kul, han plockar tidningar på löpande band, han blandar stilar och plötsligt blir allt rent smalt och linjerat, det är kul och bra och han runkar och han bor och han jobbar och det är om konst. Vem kan vi inte para och följa upp mer än denne erkänt skicklige Gunnar Krantz och hans genuint självbiografiska skräckelsymfoni. Här är det kuk och kåthet, måleri och jobb. Det är teve och kuk och kåthet, om igen.

Lite grand blir det tomgång stundtals ändå dock i ett slag upprepande där det självbiografiskas sanningar är den enda legitimationen för upprepningens relevans. Men Krantz kan teckna. Hans perspektiv nyttjar bildrutan så att ombyte förnöjer och han är fyndig i texten. Dock det är nog ändå en och annan omtagning för mycket tycker jag i alla fall, kanske, lite. Hans inledning om konstnären och dess roll är dock smaklöst makalöst bra.

Hermes beger sig ner i Underjorden tillsammans med den unga flickan Timareta på jakt efter HadeSedan också om Kung Alkohol

Och om konst.

Igen.

Sedan har vi Allt för konsten. Bengtsson (red), Den tionde utgåvan av denna är lika fullspäckad som alltid. Omslag av Marcus Ivarsson. Detta album ser åter dagens ljus och det är trångt mellan pärmarna, därinne dväljs streck och linjer i en aldrig sinande eftersläntrande eftertänksamhet i skönt slackande bildbevis. Det är ibland rörigt sotigt, ibland rent prudentligt nästan kyskt i linjerna om och i den och kring den, konsten alltså, jag sitter ett tag och ser på Blåvill av Sofia Karlström där den där syrran sitter och är i sig själv och där hennes ögon dominerar och sedan dominerar lillbrorsans ögon stora svartpupillade runda, det är nära, det liggs på en filt på en randig gräsmatta, 'Syrran kom fort', men syrran vill inte, ”Stör mig inte jag har ont i magen' men pojken har något alldeles fantastiskt att visa, det är dragna svarta ramar till rutorna, det är oväntat det är plattittat-ritat, där allt ligger blankstruket på sidan så man kommer inte ned bortom, men det fängslar i sin seriedragning, det fängslar, visst, det fängslar på något stilla vis, fängslar absolut sedan blir det skitäckligt.

animerade kortfilmerDet blir ändå rätt tätt på begivenheterna i Allt för Konsten, axplocken blir väl så korta och enstaka för att kunna tilldra sig tillräcklig uppmärksamhet för att fastna. Men om man ser sammanställningen som en sådan och som ettuppslagsverk så finns det där som ska va här i spannet mellan storslagna anslaget i närbild och de svepande linjer i det löpande där ytorna ger sig hän mot betraktaren och skapar närhet och rörlig tillgång medan andra i sin städade bildestetik talar vänligt och lågmält och låter detta räcka och det blir bra. Här berättas vardagshistorien som stiger ur sin egen intrig och blir något annat, jag vet inte riktigt. Som till exempel Backstugan av Jenny Berggrund som börjat som en berättelse om det vardagliga att vattnet inte dög att dricka i backstugan att elen var opålitlig att de delade huset med en mängd möss ilskna kvigor, retliga grisar och klaner av grårandiga katter så långt ännu gemytligt om än trassligt hur skogen plötsligt växer till ett minne som står över det verkliga och blir mystifierat och lite smått vardagshiskeligt otäckt med stilla nedtonat obehag. Hon finns också med sitt debutalbum Med eller utan dig, bra dialog, bra teckning, där också, svart och vitt och nära, bra bara!

Likaledes kan man i Allt för konsten betrakta en svart hund i Alice Engströms berättelse En svart hund tecknad med en form av vackra streck och rörelser som om den vore så nära, den är så nära den är verkligen black-svartigt nära. Fint. Och Tom Waldton och Tiitu Takalo och många fler...många tätt, många bra är det där...

I övrigt bland de samlade Optimalböckerna finns också tillsammans med alla Elisa Rossholms Jag sträcker ut handen mot evigheten, en återgivning av Mary Wollstonecrafts resa till Skandinavien gestaltad i blandteknik på ett alldeles Lost highwaysärskilt personligt sevärt likaväl som läsvärt sätt. Och Søren Glosimodt Mosdal, Hank Williams: Lost Highway om countrystjärnan Hank Williams sista dygn i bilen då han blir funnen död i baksätet i bildligt bevis om detta tragiska. Med en blandning av dokumentär och fiktion som serie. Och sedan Martin Ernstsen, Eremit, en pojkes fantasitillvaro hos farmor och den obehagliga eremitkräftehistorien. Och egentligen handlar det om det. Och där finns Kati Kovacs, Vem är rädd för Anniv lmmag? En suggestivt expanderande historia som börjar med att Anniv får en massa röda prickar överallt, men det är bara en fet början...Och Emelie Östergren, Little Boxes Där Lady Noonan med sina elva girls anträder berättelsen som växer medan flickantalet minskar...Och Li Österberg med Nekyia där Hermes går ned i Underjorden i sällskap med Timareta. De letar efter Hades. Där det expanderar till det djupt underjordiska och filosofiskt i det nedre, och ställer frågor och får svar:

”...Det är jävligt bra frågor

Folk av min sort...Den odödliga sorten alltså...

skulle aldrig komma på att ställa sådana frågor...

Man kan ibland ändå personligen som en troskyldig allmänläsare men också som en sorgligt nostalgisk relik från det bro(å)kiga sextiotalet längta efter lust, svett, blod och flammande appeller, några undergroundtidskifter viftande i hörnet av Kungsträdgården, några energiska regnvåta Pussförsäljare med inplastade undergroundtidskrifter, gaphalsar som vet något om att hur snedtänd tillvaron än är har den ett syfte som bråkandet med kjolsnutar som inte kunde skilja på könet i regnet utan gallskrek och gick på som puckade mentala bulldozers:, 'klipp er och skaffa ett jobb'.

Är det ett dåligt betyg till nutida serie- och undergroundutgjutelserna eller ett förbannat gott eftermäle till sextiotalismens estetik? Jag tror på det senare. Även nutidens alster äger sin givna plats. På sitt vis med sina villkor. Bra återfödelse är det ju ändå. Nutiden är på gång!

 

Benny Holmberg

 

Källa

olika forfattareMosdal, Hank Williams: Lost highway ( Optimal)
Krantz, Från superangst till seriestaden (Optimal)
Rahmberg, Lustarnas trädgård… ( Optimal)
Östergren, Little Boxes (Optimal)
Österberg, Nekyia ( Optimal)
Kovacs, Vem är rädd för Anniv lmmag? (Optimal)
Berggrund, Med eller utan dig (Optimal)
Ajanovic, De visuella tonsättarna 2 (Optimal)
Rossholm, Jag sträcker ut handen mot evigheten (Optimal)
Kapten stofils årsbok (Optimal)
Ernstsen, Eremit (Optimal)
Bengtsson (red), Allt för konsten (Optimal)

Ur arkivet

view_module reorder

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Teskedsgumman - en stor liten succé fyller 40 år!

”Inget kan skada mig när jag är en sagofigur”, säger Teskedsgumman glatt när tre barn skickar ut henne genom fönstret på åttonde våningen i ett leksaksflygplan. Det kanske är därför ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 19 oktober, 2013

Dali Atomicus av Philippe Halsman Foto Wikipedia

Miljoners miljarder bilder…

Adjektivet ”ikonisk” som knappt ens är försvenskat sprider sig med löpeldens hastighet. Nu senast är hundra fotografier som tidskriften Time samlat ”ikoniska”, dvs. alltigenom välkända. Bilder virvlar runt oss varje ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 november, 2016

Aurélien Lugné-Poe Deus ex machina på Le Théâtre de l’Œuvre

En stark och uppmärksammad teaterupplevelse i Paris nyligen var framförandet av Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 på  Théâtre de l’Œuvre, grundad 1893 av den unge skådespelaren Aurélien Lugné-Poe. En ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 09 april, 2014

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 01 januari, 2017

Jonathan Swift av Charles Jervas (detalj)

Jonathan Swift: Två dikter

Erik Carlquist översätter två rara dikter av Jonathan Swift.

Av: Jonathan Swift | Utopiska geografier | 07 december, 2015

Internationella barnboksdagen

I går, den 1 april, var Skojardagen. Jag tänkte inte på det, eftersom enligt min modus vivendi, livet är alltför kort för att tillåta någon av dess del utsättas för ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2013

Demonernas domptör

Bertil Malmberg (1889-1958). Bild tagen runt 1940. Crister Enander skriver ett rörande porträtt av den svenske diktaren Bertil Malmberg. Han har beslutat sig för att hemsöka min enkla boning. Han lämnar mig ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.