La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Optimal underground under granen



Kapten Stofil tar upp kampen mot hönökakor av undermålig kvalitet och träffar Tor och de tre nornornaMetall, kött, stora gap, monumentala könsdelar, beridna och beramade, bedårande och bedrägligt förryckta, lössläppta i allehanda skepnader i hejdlösa exponeringar, där gärna det blodsprängda exploderar sig och där väldiga tandgap likt skogar av groteska gravstenar i vit marmor överhopar sidorna. Ulf Rahmberg är kung och äger röven av nutiden med den retrospektiva ”Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning', där han blandar känsligt och okänsligt, undergångshärligt med pervers finkultur i modern outfit dressed into populärkultur, där maskiner parar sig med människor som parar sig hej vilt med varandra i tryckta excesser av blod, svett och exponerande bild.

Vad har då denna det undergrundiga sextiotalets Pussestetik att säga oss och vad har den tagit med sig in i 2000-talet inom den underjordiska serievärlden? Är Kjartan Slettermark, Channa Bankier, Lars Hillerström och Ulf Rahmbergs strategier och paroxysmer fortfarande regerande kungar in andanom i detta kulturunderliga undergroundsvärv? Eller vad har 2000-talet att erbjuda i gengäld? Den alternativistiska serietidnings- och album - och fanzinkulturen i Sverige lever trots allt och frodas. Men hur har vi det nu med det gamla 60-talet kontra det nutida? Bär den förstnämnda epoken fortfarande på en ljummen referens från fornstora dagar som inte skrämmer någon längre och vars skrik börjar ljuda väl gället eller är lagringen stadgad som gammalt vin, att den bara blir bättre med åren? Och hur är det med det senare, det nutida 2000-taliga seriealstrandet, är det en halvmodellerad mjäkighetsutgivning av dunbröstlägespoetik där de sidviftande proselyterna rapar dacapon som avfjädrade nonsenskycklingar vid den imaginära slaktbänken?

Gunnar KrantzOptimal Press är en av de nutida kontrahenterna som värnar om det gamla och samtidigt ganska väl tillser återväxten. Fina utgåvor i smäcker outfit är receptet. Det kommer Optimal långt med. Det är fägringar sprakande som hägringar att läsa just Rahmbergs retrospektiva värld, Kapten Stofils årsbok eller Gunnar Krantz Från Superangst till Seriestaden men också Allt för konsten sammanställt av redaktör Ingemar Bengtsson .

Dock att den sistnämnda levererar en något trång och kortfattad glimtvisa av bitar utan den lite efterlängtade fördjupningen för varje. För att inte tala om De visuella tonsättarna 2. Animationens mästare i urval av Midhat ”Ajan” Ajanovic, ännu en följetong i Optimal Press utgivning, och som sådan mycket intressant och matnyttig, mycket kalenderbitande blandat med intressant replikering om teknik och hur och varför den och den animeraren gjorde si och så, lade figur på figur, bytte teknik, etc. Och formalia och personalia. Till exempel att Disney vägleddes av en kvinna Winkler ett tag, vilket hittills varit ringa känt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nåväl. Ja.

Nutiden är alltså verkligen också på, jobbar bra, vill mycket, har sig, gör sig, exponerar nyheter och exploderar. Vem säger inte att nytt blod behövs, svart magi i mentala våldsutgjutelser, men vart i det mentala sökes detta i det nutida och hur förnyar serievärlden i det bildade avbildandet, i det skapande bildrika 2000-talet? Var i den nutida serietidnings- strecktecknings -fanzin och animationskulturens absoluta sjuglasade pastorala grevskap erbjuder man det något litet farliga i vår trånga kulturhämmade, det lite mer häpnadsväckande i ett digert smörgås bord?

antologin Allt för konsten ör tillbaka för sjunde gangenTja...

Till att börja tittar vi in hos Optimal.

I Optimals julklappssäck dväljs det ena med det andra. Förlaget ger ut seriealbum och erbjuder inför julen ett antal mycket läsvärda utgåvor. Jag vill som i inledningen återigen låta nestorn i förlagets exponering Ulf Rahmberg inta sin rättmätiga plats. Hans retrospektiva ”Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning' kan inte göra någon besviken. Rahmberg har nu varnat för undergången sedan 60-talet och vi trivs med det för vem kan den bättre än han vilket han visar genom att närma sig den med allt mer drivna manér och fantasirikare scenarios under årens gång där han mäter och gestaltar den Rhambergade civilisationens behramade undergång. Vi får väl vara glada åt att den(världen) ännu inte gått under så vi kunnat avnjuta den förebådade katastrofen i Rahmbergs allt mer spektakulära tappning. I denna fina bok, som är en fjäder i hatten för den utgivningsestetik Optimal har uttalad att alltid trycka snyggt och aptitligt, ger Rahmberg ut sig nästan som en bildapplikation, en replik till sig själv och blir också till en travesti över Hieronymus Bosch, Jheronimus Bos, nederländska Jeroen Bosch. Ulf Rahmberg går vidare med trettiosex knops fart mot olycksalighetens ö för att travestera en erkänd slinga

baseras på Mary Wollstonecrafts bok Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige Norge och DanmarkLite granna finns annars i Optimals hägn i den nutida debutantutgivning en stilla förundran över någon snällhetsstilla bomullskultur med raka lena linjer i blekmelererade biografri-rute-sentenser som berättar rakt och lite smått moraliskt om hur det var hos farmor eller på landet över huvudtaget och hur vi gjorde när vi var små eller kära eller stora och lite småkåta något lite absurt också detta stillavarande tilltugg till kaffet, vet inte riktigt, men det får en underfundig farlighet i sin stillhet.

I Gunnar Krantz, Från superangst till seriestaden undrar Krantz inledningsvis: Varför blir inte fler konstnärer? Om man säger att man är det så blir man det, vips trolleri, ja det är roligt, han går in på hur han hatar konst, att konstens kontext är genomrutten och han avhandlar jobb, fylla, jobb, fylla, runka, jobb-jobb, det är självbiografisk, det är bra det är bara så kul, han plockar tidningar på löpande band, han blandar stilar och plötsligt blir allt rent smalt och linjerat, det är kul och bra och han runkar och han bor och han jobbar och det är om konst. Vem kan vi inte para och följa upp mer än denne erkänt skicklige Gunnar Krantz och hans genuint självbiografiska skräckelsymfoni. Här är det kuk och kåthet, måleri och jobb. Det är teve och kuk och kåthet, om igen.

Lite grand blir det tomgång stundtals ändå dock i ett slag upprepande där det självbiografiskas sanningar är den enda legitimationen för upprepningens relevans. Men Krantz kan teckna. Hans perspektiv nyttjar bildrutan så att ombyte förnöjer och han är fyndig i texten. Dock det är nog ändå en och annan omtagning för mycket tycker jag i alla fall, kanske, lite. Hans inledning om konstnären och dess roll är dock smaklöst makalöst bra.

Hermes beger sig ner i Underjorden tillsammans med den unga flickan Timareta på jakt efter HadeSedan också om Kung Alkohol

Och om konst.

Igen.

Sedan har vi Allt för konsten. Bengtsson (red), Den tionde utgåvan av denna är lika fullspäckad som alltid. Omslag av Marcus Ivarsson. Detta album ser åter dagens ljus och det är trångt mellan pärmarna, därinne dväljs streck och linjer i en aldrig sinande eftersläntrande eftertänksamhet i skönt slackande bildbevis. Det är ibland rörigt sotigt, ibland rent prudentligt nästan kyskt i linjerna om och i den och kring den, konsten alltså, jag sitter ett tag och ser på Blåvill av Sofia Karlström där den där syrran sitter och är i sig själv och där hennes ögon dominerar och sedan dominerar lillbrorsans ögon stora svartpupillade runda, det är nära, det liggs på en filt på en randig gräsmatta, 'Syrran kom fort', men syrran vill inte, ”Stör mig inte jag har ont i magen' men pojken har något alldeles fantastiskt att visa, det är dragna svarta ramar till rutorna, det är oväntat det är plattittat-ritat, där allt ligger blankstruket på sidan så man kommer inte ned bortom, men det fängslar i sin seriedragning, det fängslar, visst, det fängslar på något stilla vis, fängslar absolut sedan blir det skitäckligt.

animerade kortfilmerDet blir ändå rätt tätt på begivenheterna i Allt för Konsten, axplocken blir väl så korta och enstaka för att kunna tilldra sig tillräcklig uppmärksamhet för att fastna. Men om man ser sammanställningen som en sådan och som ettuppslagsverk så finns det där som ska va här i spannet mellan storslagna anslaget i närbild och de svepande linjer i det löpande där ytorna ger sig hän mot betraktaren och skapar närhet och rörlig tillgång medan andra i sin städade bildestetik talar vänligt och lågmält och låter detta räcka och det blir bra. Här berättas vardagshistorien som stiger ur sin egen intrig och blir något annat, jag vet inte riktigt. Som till exempel Backstugan av Jenny Berggrund som börjat som en berättelse om det vardagliga att vattnet inte dög att dricka i backstugan att elen var opålitlig att de delade huset med en mängd möss ilskna kvigor, retliga grisar och klaner av grårandiga katter så långt ännu gemytligt om än trassligt hur skogen plötsligt växer till ett minne som står över det verkliga och blir mystifierat och lite smått vardagshiskeligt otäckt med stilla nedtonat obehag. Hon finns också med sitt debutalbum Med eller utan dig, bra dialog, bra teckning, där också, svart och vitt och nära, bra bara!

Likaledes kan man i Allt för konsten betrakta en svart hund i Alice Engströms berättelse En svart hund tecknad med en form av vackra streck och rörelser som om den vore så nära, den är så nära den är verkligen black-svartigt nära. Fint. Och Tom Waldton och Tiitu Takalo och många fler...många tätt, många bra är det där...

I övrigt bland de samlade Optimalböckerna finns också tillsammans med alla Elisa Rossholms Jag sträcker ut handen mot evigheten, en återgivning av Mary Wollstonecrafts resa till Skandinavien gestaltad i blandteknik på ett alldeles Lost highwaysärskilt personligt sevärt likaväl som läsvärt sätt. Och Søren Glosimodt Mosdal, Hank Williams: Lost Highway om countrystjärnan Hank Williams sista dygn i bilen då han blir funnen död i baksätet i bildligt bevis om detta tragiska. Med en blandning av dokumentär och fiktion som serie. Och sedan Martin Ernstsen, Eremit, en pojkes fantasitillvaro hos farmor och den obehagliga eremitkräftehistorien. Och egentligen handlar det om det. Och där finns Kati Kovacs, Vem är rädd för Anniv lmmag? En suggestivt expanderande historia som börjar med att Anniv får en massa röda prickar överallt, men det är bara en fet början...Och Emelie Östergren, Little Boxes Där Lady Noonan med sina elva girls anträder berättelsen som växer medan flickantalet minskar...Och Li Österberg med Nekyia där Hermes går ned i Underjorden i sällskap med Timareta. De letar efter Hades. Där det expanderar till det djupt underjordiska och filosofiskt i det nedre, och ställer frågor och får svar:

”...Det är jävligt bra frågor

Folk av min sort...Den odödliga sorten alltså...

skulle aldrig komma på att ställa sådana frågor...

Man kan ibland ändå personligen som en troskyldig allmänläsare men också som en sorgligt nostalgisk relik från det bro(å)kiga sextiotalet längta efter lust, svett, blod och flammande appeller, några undergroundtidskifter viftande i hörnet av Kungsträdgården, några energiska regnvåta Pussförsäljare med inplastade undergroundtidskrifter, gaphalsar som vet något om att hur snedtänd tillvaron än är har den ett syfte som bråkandet med kjolsnutar som inte kunde skilja på könet i regnet utan gallskrek och gick på som puckade mentala bulldozers:, 'klipp er och skaffa ett jobb'.

Är det ett dåligt betyg till nutida serie- och undergroundutgjutelserna eller ett förbannat gott eftermäle till sextiotalismens estetik? Jag tror på det senare. Även nutidens alster äger sin givna plats. På sitt vis med sina villkor. Bra återfödelse är det ju ändå. Nutiden är på gång!

 

Benny Holmberg

 

Källa

olika forfattareMosdal, Hank Williams: Lost highway ( Optimal)
Krantz, Från superangst till seriestaden (Optimal)
Rahmberg, Lustarnas trädgård… ( Optimal)
Östergren, Little Boxes (Optimal)
Österberg, Nekyia ( Optimal)
Kovacs, Vem är rädd för Anniv lmmag? (Optimal)
Berggrund, Med eller utan dig (Optimal)
Ajanovic, De visuella tonsättarna 2 (Optimal)
Rossholm, Jag sträcker ut handen mot evigheten (Optimal)
Kapten stofils årsbok (Optimal)
Ernstsen, Eremit (Optimal)
Bengtsson (red), Allt för konsten (Optimal)

Ur arkivet

view_module reorder

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.