Veckan från hyllan, Veckan 42 2012

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som en Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med ...

Av: Gregor Flakierski | 13 oktober, 2012
Veckans titt i hyllan

Jenny Berggren Keljevic. foto:Privat

Alkohol som blir galenskap

Glassmaskinen hade choklad och vanilj smak att välja mellan, strutarna var små och krispiga, jag tog min första smaktugga och tittade ut över den trafikerade gatan. Det luktade Belgrad, det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 13 april, 2015
Utopiska geografier

Jonas Wessel. Jag är en annan

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | 20 augusti, 2012
Utopiska geografier

För konstig för att leva, för ovanligt för att dö

Hunter S. ThompsonIbland visste han inte vem dom förväntade sig när han blev inbjuden till föreläsningar. Ville de se Hunter S. Thompson eller ville de se Duke? Men vare sig ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | 23 september, 2008
Media, porträtt

Höstdag i Provence



Chateaudouble,  Castel du diableJag befann mig, än en gång, på resa: destination Marseille för att därifrån ta mig via flyg till London, dit jag blivit inbjuden för att hålla ett litet anförande och förhoppningsvis signera några nyligen utgivna titlar.

Sommarens sista dag; höstdagjämningen, då vågskålarna innehållande dag och natt för ett ögonblick väger lika. Provence i metafysiskt ljus: så övernaturligt, och likväl fullständigt naturligt, stilla står landskapet kring Verdon, till största delen vilt och obebott mellan min utgångspunkt i bergsbyn Chateaudouble (i äldre tider även kallad Castel Diabolicum) och sjön Sainte-Croix, den reservoar i vilken Les Gorges de Verdon mynnar ut i en konstgjord sjö. En damm kontrollerar vattenståndet som är lågt efter augusti månads värmebölja. Den efterföljdes av en halkyonisk septembermånad innehållande en enda regntung dag. Därefter strömmade gigantiska luftströmmar med elementär styrka ner från alpernas toppar för att i Rhonedalen samla sig till en bred och mäktig luftflod: Mistralen, vilken obönhörligen sopar alla Nordatlantens fuktiga molnmassor ut över Medelhavet där det azoriska högtrycket förångar dem i noll och intet. Kvar står, en dag som denna, den djupblå himlen, lik en glasklocka i rymden. Solen själv är kläppen som då och då försätter atmosfärens hölje i för sinnet knappt märkbara vibrationer. På jorden fångar kampanilerna, från en by till nästa, upp dessa svängningar och översätter dem i bronsklockornas tunga underdelande av tiden i timmar och minuter; alltmedan eftermiddagen i en hieratisk, gåtfull gest sakta låter ljuset sjunka mot jorden. Strida strömmar Dionysii blod förnöjer satyrerna i vinpressarna; vegetationen oscillerar likt grönaktigt bladguld under Hefaistos finsmideshammare; under himlens kupol speglar sjöns jadegröna öga universums djup.

Stillheten under den förlovade eftersäsongen, då turisterna återvänt till sina städer, är sådan att man hör ord och enstaka melodier glittra som filigran i tidens väv. Det tycks mig som om ett stycke av Arkadien självt stigit ner på jorden, som om nymfens kyss rört vid allt, och det är i denna stämning, blott alltför medveten om min dödlighet, som jag bryter vattenytans spegel och uppslukas av alltet, för att därpå frustande åter spränga ytan, denna gång för att hämta andan. Min kropp, som bakats på en stenhäll vid stranden, mottar euforiskt svalkan och jag simmar under en halvtimme i en vid triangel mellan sjöns karga stränder, alltmedan den kommersiella luftfarten streckar himlen – ty inte nog med att sjön bär namn av det heliga korset; där ovan har Luftfartsverkets merkuriala tjänstemän även bestämt att en del av södra Europas luftkorridorer ska ha en knutpunkt i analogi med de jordiska motorvägarnas. Således ser jag gång efter annan, högt, högt uppe i luftrummet över Sainte-Croix, eteriska Aerobahn-kors tecknas av de stora silverfåglarnas vitbrämade utandningsluft. Byn Bauduen vilar likt en mätt och dåsig sfinx i eftermiddagssolen. I upphöjt majestät blickar Verdons heraldiska massiv hän över och bortom oss. För den inre, fjärrskådande, blicken hägrar i väster Durancedalen, Mont Saint-Victoire, Luberon.

BauduenSedan jag åter torkat på min klipphäll klädde jag mig och klättrade upp till bilen – en lavendelblå volvo kombi från det ädla året 1988 som med sina 35 000 mil i nacken numera njuter välförtjänta pensionärsdagar i Sydfrankrike. Och så har den soltak, vilket är en enorm bonus i ett landskap och ett klimat som detta. Utsikt inte bara i vägens längdriktning utan även upp mot himlen och de panoramiska bergen. Jag inhandlade en glass (Magnum Gold!) och en Schweppes Agrume och installerade mig därefter bakom ratten. Vid den bro som för längs med dammanläggningen angav skylten på ena sidan att jag stod i begrepp att lämna departementet Var bakom mig. Då jag anlände på motstående sida befann jag mig som genom ett trollslag i Alpes-de-haute-Provence.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Landskapet – över, under, omkring mig – utbredde sig som ett regisserat scenario i mäktig vidvinkel. Jag kände mig omsusad, hänförd av skönheten. Den strålade mig till mötes ur minsta företeelse. Allt var så ofattbart kostbart att blotta tanken på döden, på möjligheten av att aldrig mer få skåda den sköna jorden, tycktes mig mer absurd än någonsin. Men så stor var min hänförelse och melankoli att jag faktiskt även insåg att jag inte skulle vara förmögen att erfara denna sublima känsla om det inte just vore för medvetandet om dess förgänglighet. ”Flyktigt är inte fåfängligt”. Jag drog mig poetens bukoliska sång till minnes samtidigt som bilen, för öppna fönster och taklucka, värdigt kryssade fram utmed slingrande vägar som för bara några generationer sedan endast såg böndernas stövlar, docila åsnors och fromma hästars hovar samt hjulen på en eller annan framilande postdiligens, snart försvunnen bakom nästa vägkrök i ett uppiskat vitt moln av torrt, kalkhaltigt damm.

Väl uppe ur sjöns stora sänka, med Verdonmassivet i ryggen, ute på Valensole-högslätten, spann den gamla bilmotorn vällustigt medan jag kastade sidoblickar ut genom fönstren på lavendelbuskarna som likt de koniska tälten i ett ottomanskt härläger bivackerade i för blicken oändliga parallella rader. På sluttningarna ner mot Durancedalen dök vingårdarnas grönskande stockar upp, nu renplockade och lämnade att sakta anta jordens rödbruna och ockragula färg. Kring Vinon-sur-Verdon började trafiken tätna i takt med att urbaniseringen gjorde sig påmind. Jag passerade ett mycket stort område inhägnat med dubbla strömförande stängsel och antog inledningsvis att det rörde sig om ett fängelse. Jag kom dock vid närmare observation till slutsatsen att det måste vara något slags fabrik, om än inte just den som tillverkar santons för turistnäringen...

DurancedalenJag följde dalen, strömmen och drömmen. I Saint-Paul-de-Durance påverkas man redan av gravitationen mot Aix-en-Provence och Marseille, sydöstra Frankrikes industriella och kommersiella nav. Därifrån är det inte långt till Rhonedalen och dess delta, det flacka Camargue och det Arles kring vilket striderna stått sedan evärdliga tider, till Avignon, till Pont-du-Gard, till Montelimar, trakter ur vars blodbestänkta jord de druvor som år efter år tappas på buteljer märkta Côtes-du-Rhône hänger likt stinna juver under ett tätt lövverk till skydd mot vädrets makter. Visionen av den provencalska högslätten kring Verdon i outsägligt melankolisk aftonsol förtonade långsamt och övergick med hjälp av några snabba modulerande ackord i stadens egen aftonceremoni, synkoperad av smattrande tvåhjulingar, lastbilar, trafikljus och över vägnätet spelande strålkastare:

Bagerierna står alltjämt öppna med några få baguetter kvar i ställen. Cafeerna, barerna, restaurangerna har alla öppnat sina portar. I den ljumma sensommarkvällen blandas högt och lågt, gammal och ung. Det klirrar av porslin och köksgeråd, det ropas högt ur fönster vars fönsterluckor därefter eftertryckligen dras igen, som för att skydda husets invånare för nattens faror. Katter och hundar väntar tåligt på smulorna från människornas bord alltmedan de förstrött nosar varandra i ändan. Det hälsas, det skänks i, det tänds rökverk; musik ljuder ur etablissemangens inre, de trånga gränderna står dukade under lanternorna med en smal öppen sträng i mitten för förbipasserande. På fotstegen till palats och kyrkor underhåller alltjämt spelemän och gycklare medan den som alltid aningslösa borgerligheten sippar på bodegans utvalda viner i samband med någon förevisning av sofistikerade etiketter. I de avsides belägna tomma sidogränderna sänker sig emellertid mörkret ackompagnerad av bagarens hustru som först nu stänger butiksdörren, varefter den korrugerade plåtdörren rasar i backen, och det är som om det aldrig funnits vare sig bageri eller kunder på platsen, ja, som om hela den befolkade världen upphört att existera. En överfylld soptunna och en jamande katt är allt som ännu vittnar om liv och rörelse.

Verdons passNatten, den stora allomfamnande natten, står över berg och dalar till vattendragens stilla mummel och ugglorna utdragna läte. Vildsvin rumsterar i de täta snåren, räven lurar på en hare, vargen drar sig försiktigt ner mot människornas inhägnader men blir stående i valet och kvalet mellan sin hunger och jägarnas gevär. Byarna och deras invånare har dragit sig tillbaka, hukande under den outgrundliga himlen. Bronsklockorna, ensamma nu intill soluppgången, räknar oförtövat vidare och påminner i ödesmättad klang om tidens gång. Det stora jordiska skeppet styr vidare på sin resa genom ett hav vars böljelängder räknas i ljusår och vars kontinenter befinner sig så långt ifrån varandra att den närmaste blott kan anas som ett diffust moln på en evigt svart himmel. Det är undan samma himmel som vi människor söker skydd i våra städer och byar av sten. Jag letar efter ett hotell men finner inget som motsvarar min budget. Det enda till buds stående rummet visar sig vara ett fönsterlöst hål i väggen i änden av en invecklad korridor utan nödutgång. Bara tanken på att där söka sluta ögonen inger mig med en obestämd känsla av obehag och då jag även blir varse den förfärliga tavlan på väggen mitt emot sängen har jag redan fattat mitt beslut: jag letar mig tillbaka till receptionen, förklarar för kvinnan där att jag dessvärre lider av cellskräck och får till min stora lättnad tillbaka de 50 Euro jag redan erlagt i utbyte mot nyckeln. Lättad ger jag mig åter ut på stadens gator, denna gång i uppsåtet att först dinera innan jag funderar vidare på vad natten i övrigt kan tänkas ha att bjuda på.

 

Höstdagbok. Provence, 22 september, 2011

 

Lars Holger Holm

 

 

Rainer Maria Rilke

Herbsttag

 

HöstenHerr, es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß.
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren lass die Winde los.

Befiehl den letzten Früchten, voll zu sein;
gib ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zur Vollendung hin, und jage
die letzte Süße in den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

 

 

Höstdag

 

Herre, det är tid. Sommaren var stor och ljus.

Lägg soluren i din skugga,

och öppna muren till vindarnas hus.

 

HerbsttagBefall de sista frukterna till mognad;

giv dem ytterligare två sydliga dagar,

som driver dem till fulländning och jagar

den sista sötman in i druvans rodnad

 

Den som nu saknar hus bygger intet mer.

Den som nu är ensam kommer länge så förbliva,

kommer vaka, läsa, skicka brev och skriva

och oroligt vandra fram och åter i alléer,

medan bladen driva.

 

Tolkning: Lars Holger Holm

 

 

Lars Holger Holm är författare, violinist och översättare. Hans senaste utgivna bok, "Provinsen  (Arktos, 2011), tillika den skönlitterära uppföljaren till "Helvetets förgård" och "Tillsammans är vi svaga", förenar bitande satir över det nutida Sverige med en lyrisk kärleksförklaring till det gamla. I stöpsleven ligger nu även hans brett upplagda civilisationskritik (på engelska) under titeln "Homo Maximus", samt boken "Gotisk", om goterna och deras inflytande på den europeiska kulturen, författad i samarbete med den danske författaren och konstnären Kenneth Geneser.
Ett utdrag ur det senare verket kommer inom kort publiceras här på Tidningen Kulturen.

Länkar

http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspxsearch=quickfirstpage&;quickvalue=Lars+Holger+Holm&title=Lars+Holger+Holm&fromproduct=False

 

http://www.amazon.co.uk/s/ref=nb_sb_noss?url=search alias%3Dstripbooks&;;fieldkeywords=Lars+Holger+Holm

 

http://www.arktos.com/our-authors/lars-holger-holm.html
 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Illustratör: Signe Collmo

Duva med olivkvist – en fredssymbol

Fredsduvan med olivkvisten i munnen är en av våra mest kära symboler. Men varifrån kommer den egentligen?

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 08 juli, 2015

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

En spermie har nått fram till en äggcell för att befrukta den

Allt bara för att en spermie hittat fram till ett ägg

Jag hade fötts tre dagar för tidigt nere i ett tvättrum ute i förorten till en större stad i södra delarna av landet. Jag hade velat komma ut, rastlös från ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 Maj, 2016

Forstå versus forklare

Innledning Vitenskapelige forklaringer inntar en sentral plass og spiller store roller i moderne samfunns selvforståelse, der konsepsjonens om forutsigbarhet i handling står sterkt. I alle fall om en skal tro på ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 oktober, 2014

Vårt behov av Bukowski

Kalsongerna är skitiga. Han är orakad, otvättad sedan minst en vecka tillbaka. Den slitna och gamla rangliga soffan är nerpinkad. Whiskyn är slut, flaskan ligger tom och naken under bordet ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2010

Sara Lidmans naturförståelse i Jernbanans slagskugga

Sara Lidman har starkt bidragit till att tillbakablickande och kanske tillrättaläggande forma Västerbottensmyten för många svärmiska litteratörer som inte själva känner trakterna hon diktar om. Men är det så att ...

Av: Nikanor Teratologen | Gästkrönikör | 13 januari, 2011

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2013

Olof  Lagercrantz

Vad tjänar det egentligen till att forska i arkiv?

Olof Lagercrantz, en svensk gigant inom både litteraturvetenskapen och -kritiken, möter sin finländska motsvarighet i Hagar Olsson. Eva-Karin Josefson skriver om brevväxlingen dem emellan.

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om litteratur & böcker | 02 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.