Malin Bergman Gardskär

Jag medicinerar, därför finns jag

Jag har inget emot alternativa behandlingsmetoder även om jag inte sträcker mig alltför långt inom dess ramar i hopp om att finna bot och bättring. Nej, jag vill slå ett ...

Av: Malin Bergman Gardskär | 18 september, 2015
Gästkrönikör

Han gör det här för att han måste

Musikartist, radiopratare, skribent och nu senast programledare för SVTs "Filmkrönikan". Navid Modiri har hunnit med mycket.  Till hösten släpper han en tredje skiva tillsammans med bandet Gudarna.

Av: Tim Sterner | 25 juli, 2008
Musikens porträtt

Det är vår..!

Snön smälter blöt på marken. Kommit små vårblommor, Krokus eller Snödroppe. Dagarna blir långa nu, skönt att va ute mer. Solen värmer mycket mer. Varmare luft, det är härligt. Knopparna på träden ...

Av: Suzan Yassine | 11 april, 2011
Utopiska geografier

Freddie Wadling avled den 2 juni 2016 sextiofyra år gammal. Foto: Michael Winnerholt.

Själssångaren

Peter Sjöblom berättar om minnen, musiken och sorgen efter Freddie Wadlings bortgång.

Av: Peter Sjöblom | 06 juni, 2016
Musikens porträtt

Höstdag i Provence



Chateaudouble,  Castel du diableJag befann mig, än en gång, på resa: destination Marseille för att därifrån ta mig via flyg till London, dit jag blivit inbjuden för att hålla ett litet anförande och förhoppningsvis signera några nyligen utgivna titlar.

Sommarens sista dag; höstdagjämningen, då vågskålarna innehållande dag och natt för ett ögonblick väger lika. Provence i metafysiskt ljus: så övernaturligt, och likväl fullständigt naturligt, stilla står landskapet kring Verdon, till största delen vilt och obebott mellan min utgångspunkt i bergsbyn Chateaudouble (i äldre tider även kallad Castel Diabolicum) och sjön Sainte-Croix, den reservoar i vilken Les Gorges de Verdon mynnar ut i en konstgjord sjö. En damm kontrollerar vattenståndet som är lågt efter augusti månads värmebölja. Den efterföljdes av en halkyonisk septembermånad innehållande en enda regntung dag. Därefter strömmade gigantiska luftströmmar med elementär styrka ner från alpernas toppar för att i Rhonedalen samla sig till en bred och mäktig luftflod: Mistralen, vilken obönhörligen sopar alla Nordatlantens fuktiga molnmassor ut över Medelhavet där det azoriska högtrycket förångar dem i noll och intet. Kvar står, en dag som denna, den djupblå himlen, lik en glasklocka i rymden. Solen själv är kläppen som då och då försätter atmosfärens hölje i för sinnet knappt märkbara vibrationer. På jorden fångar kampanilerna, från en by till nästa, upp dessa svängningar och översätter dem i bronsklockornas tunga underdelande av tiden i timmar och minuter; alltmedan eftermiddagen i en hieratisk, gåtfull gest sakta låter ljuset sjunka mot jorden. Strida strömmar Dionysii blod förnöjer satyrerna i vinpressarna; vegetationen oscillerar likt grönaktigt bladguld under Hefaistos finsmideshammare; under himlens kupol speglar sjöns jadegröna öga universums djup.

Stillheten under den förlovade eftersäsongen, då turisterna återvänt till sina städer, är sådan att man hör ord och enstaka melodier glittra som filigran i tidens väv. Det tycks mig som om ett stycke av Arkadien självt stigit ner på jorden, som om nymfens kyss rört vid allt, och det är i denna stämning, blott alltför medveten om min dödlighet, som jag bryter vattenytans spegel och uppslukas av alltet, för att därpå frustande åter spränga ytan, denna gång för att hämta andan. Min kropp, som bakats på en stenhäll vid stranden, mottar euforiskt svalkan och jag simmar under en halvtimme i en vid triangel mellan sjöns karga stränder, alltmedan den kommersiella luftfarten streckar himlen – ty inte nog med att sjön bär namn av det heliga korset; där ovan har Luftfartsverkets merkuriala tjänstemän även bestämt att en del av södra Europas luftkorridorer ska ha en knutpunkt i analogi med de jordiska motorvägarnas. Således ser jag gång efter annan, högt, högt uppe i luftrummet över Sainte-Croix, eteriska Aerobahn-kors tecknas av de stora silverfåglarnas vitbrämade utandningsluft. Byn Bauduen vilar likt en mätt och dåsig sfinx i eftermiddagssolen. I upphöjt majestät blickar Verdons heraldiska massiv hän över och bortom oss. För den inre, fjärrskådande, blicken hägrar i väster Durancedalen, Mont Saint-Victoire, Luberon.

BauduenSedan jag åter torkat på min klipphäll klädde jag mig och klättrade upp till bilen – en lavendelblå volvo kombi från det ädla året 1988 som med sina 35 000 mil i nacken numera njuter välförtjänta pensionärsdagar i Sydfrankrike. Och så har den soltak, vilket är en enorm bonus i ett landskap och ett klimat som detta. Utsikt inte bara i vägens längdriktning utan även upp mot himlen och de panoramiska bergen. Jag inhandlade en glass (Magnum Gold!) och en Schweppes Agrume och installerade mig därefter bakom ratten. Vid den bro som för längs med dammanläggningen angav skylten på ena sidan att jag stod i begrepp att lämna departementet Var bakom mig. Då jag anlände på motstående sida befann jag mig som genom ett trollslag i Alpes-de-haute-Provence.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Landskapet – över, under, omkring mig – utbredde sig som ett regisserat scenario i mäktig vidvinkel. Jag kände mig omsusad, hänförd av skönheten. Den strålade mig till mötes ur minsta företeelse. Allt var så ofattbart kostbart att blotta tanken på döden, på möjligheten av att aldrig mer få skåda den sköna jorden, tycktes mig mer absurd än någonsin. Men så stor var min hänförelse och melankoli att jag faktiskt även insåg att jag inte skulle vara förmögen att erfara denna sublima känsla om det inte just vore för medvetandet om dess förgänglighet. ”Flyktigt är inte fåfängligt”. Jag drog mig poetens bukoliska sång till minnes samtidigt som bilen, för öppna fönster och taklucka, värdigt kryssade fram utmed slingrande vägar som för bara några generationer sedan endast såg böndernas stövlar, docila åsnors och fromma hästars hovar samt hjulen på en eller annan framilande postdiligens, snart försvunnen bakom nästa vägkrök i ett uppiskat vitt moln av torrt, kalkhaltigt damm.

Väl uppe ur sjöns stora sänka, med Verdonmassivet i ryggen, ute på Valensole-högslätten, spann den gamla bilmotorn vällustigt medan jag kastade sidoblickar ut genom fönstren på lavendelbuskarna som likt de koniska tälten i ett ottomanskt härläger bivackerade i för blicken oändliga parallella rader. På sluttningarna ner mot Durancedalen dök vingårdarnas grönskande stockar upp, nu renplockade och lämnade att sakta anta jordens rödbruna och ockragula färg. Kring Vinon-sur-Verdon började trafiken tätna i takt med att urbaniseringen gjorde sig påmind. Jag passerade ett mycket stort område inhägnat med dubbla strömförande stängsel och antog inledningsvis att det rörde sig om ett fängelse. Jag kom dock vid närmare observation till slutsatsen att det måste vara något slags fabrik, om än inte just den som tillverkar santons för turistnäringen...

DurancedalenJag följde dalen, strömmen och drömmen. I Saint-Paul-de-Durance påverkas man redan av gravitationen mot Aix-en-Provence och Marseille, sydöstra Frankrikes industriella och kommersiella nav. Därifrån är det inte långt till Rhonedalen och dess delta, det flacka Camargue och det Arles kring vilket striderna stått sedan evärdliga tider, till Avignon, till Pont-du-Gard, till Montelimar, trakter ur vars blodbestänkta jord de druvor som år efter år tappas på buteljer märkta Côtes-du-Rhône hänger likt stinna juver under ett tätt lövverk till skydd mot vädrets makter. Visionen av den provencalska högslätten kring Verdon i outsägligt melankolisk aftonsol förtonade långsamt och övergick med hjälp av några snabba modulerande ackord i stadens egen aftonceremoni, synkoperad av smattrande tvåhjulingar, lastbilar, trafikljus och över vägnätet spelande strålkastare:

Bagerierna står alltjämt öppna med några få baguetter kvar i ställen. Cafeerna, barerna, restaurangerna har alla öppnat sina portar. I den ljumma sensommarkvällen blandas högt och lågt, gammal och ung. Det klirrar av porslin och köksgeråd, det ropas högt ur fönster vars fönsterluckor därefter eftertryckligen dras igen, som för att skydda husets invånare för nattens faror. Katter och hundar väntar tåligt på smulorna från människornas bord alltmedan de förstrött nosar varandra i ändan. Det hälsas, det skänks i, det tänds rökverk; musik ljuder ur etablissemangens inre, de trånga gränderna står dukade under lanternorna med en smal öppen sträng i mitten för förbipasserande. På fotstegen till palats och kyrkor underhåller alltjämt spelemän och gycklare medan den som alltid aningslösa borgerligheten sippar på bodegans utvalda viner i samband med någon förevisning av sofistikerade etiketter. I de avsides belägna tomma sidogränderna sänker sig emellertid mörkret ackompagnerad av bagarens hustru som först nu stänger butiksdörren, varefter den korrugerade plåtdörren rasar i backen, och det är som om det aldrig funnits vare sig bageri eller kunder på platsen, ja, som om hela den befolkade världen upphört att existera. En överfylld soptunna och en jamande katt är allt som ännu vittnar om liv och rörelse.

Verdons passNatten, den stora allomfamnande natten, står över berg och dalar till vattendragens stilla mummel och ugglorna utdragna läte. Vildsvin rumsterar i de täta snåren, räven lurar på en hare, vargen drar sig försiktigt ner mot människornas inhägnader men blir stående i valet och kvalet mellan sin hunger och jägarnas gevär. Byarna och deras invånare har dragit sig tillbaka, hukande under den outgrundliga himlen. Bronsklockorna, ensamma nu intill soluppgången, räknar oförtövat vidare och påminner i ödesmättad klang om tidens gång. Det stora jordiska skeppet styr vidare på sin resa genom ett hav vars böljelängder räknas i ljusår och vars kontinenter befinner sig så långt ifrån varandra att den närmaste blott kan anas som ett diffust moln på en evigt svart himmel. Det är undan samma himmel som vi människor söker skydd i våra städer och byar av sten. Jag letar efter ett hotell men finner inget som motsvarar min budget. Det enda till buds stående rummet visar sig vara ett fönsterlöst hål i väggen i änden av en invecklad korridor utan nödutgång. Bara tanken på att där söka sluta ögonen inger mig med en obestämd känsla av obehag och då jag även blir varse den förfärliga tavlan på väggen mitt emot sängen har jag redan fattat mitt beslut: jag letar mig tillbaka till receptionen, förklarar för kvinnan där att jag dessvärre lider av cellskräck och får till min stora lättnad tillbaka de 50 Euro jag redan erlagt i utbyte mot nyckeln. Lättad ger jag mig åter ut på stadens gator, denna gång i uppsåtet att först dinera innan jag funderar vidare på vad natten i övrigt kan tänkas ha att bjuda på.

 

Höstdagbok. Provence, 22 september, 2011

 

Lars Holger Holm

 

 

Rainer Maria Rilke

Herbsttag

 

HöstenHerr, es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß.
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren lass die Winde los.

Befiehl den letzten Früchten, voll zu sein;
gib ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zur Vollendung hin, und jage
die letzte Süße in den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

 

 

Höstdag

 

Herre, det är tid. Sommaren var stor och ljus.

Lägg soluren i din skugga,

och öppna muren till vindarnas hus.

 

HerbsttagBefall de sista frukterna till mognad;

giv dem ytterligare två sydliga dagar,

som driver dem till fulländning och jagar

den sista sötman in i druvans rodnad

 

Den som nu saknar hus bygger intet mer.

Den som nu är ensam kommer länge så förbliva,

kommer vaka, läsa, skicka brev och skriva

och oroligt vandra fram och åter i alléer,

medan bladen driva.

 

Tolkning: Lars Holger Holm

 

 

Lars Holger Holm är författare, violinist och översättare. Hans senaste utgivna bok, "Provinsen  (Arktos, 2011), tillika den skönlitterära uppföljaren till "Helvetets förgård" och "Tillsammans är vi svaga", förenar bitande satir över det nutida Sverige med en lyrisk kärleksförklaring till det gamla. I stöpsleven ligger nu även hans brett upplagda civilisationskritik (på engelska) under titeln "Homo Maximus", samt boken "Gotisk", om goterna och deras inflytande på den europeiska kulturen, författad i samarbete med den danske författaren och konstnären Kenneth Geneser.
Ett utdrag ur det senare verket kommer inom kort publiceras här på Tidningen Kulturen.

Länkar

http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspxsearch=quickfirstpage&;quickvalue=Lars+Holger+Holm&title=Lars+Holger+Holm&fromproduct=False

 

http://www.amazon.co.uk/s/ref=nb_sb_noss?url=search alias%3Dstripbooks&;;fieldkeywords=Lars+Holger+Holm

 

http://www.arktos.com/our-authors/lars-holger-holm.html
 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimir Oravsky

Några meningar om något som du är välbekant med men som du av…

Många, riktigt många, hörde av sig som en reaktion på mina rader betitlade ”Hur och varför jag minns Ingvar Holm”. Så här kunde reaktionerna lyda: ”… Jag fick Ulf Gran i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 februari, 2017

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 januari, 2014

Wittgenstein och civilisationen

”Den tidigare kulturen kommer att bli en ruinhög och till slut en askhög, men andar kommer att sväva över askan” Ludwig Wittgenstein (1889-1951) är, hur man än ser på saken, en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 20 december, 2012

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

Finns det liv på Mars?

Bilden av planeten Mars har förändrats under det senaste århundradet. Denna mystiska planet som tyckes gömma många mysterier är idag inte lika intressant för gemene man. Men det kan komma ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer | 24 september, 2011

Alexander Fleming Penicillinets upptäckare

Alexander Fleming, föds6 augusti1881, och växer upp tillsammans med sju syskon på fårfarmen Lochfield i Darvel, Skottland.Han gifter sig 1915 med Sarah Marion McElroy. De får sonen Robert Alexander Fleming är ...

Av: Kjell Ekborg | Kulturreportage | 28 april, 2014

G.K.Chesterton (1874-1936) Dikter i översättning av Erik Carlquist

G.K.Chesterton (1874-1936) är mest känd för sina berättelser om Fader Brown, den okarismatiske prästen som löser svåra detektivgåtor genom sina teologiska insikter. Själv konverterade Chesterton till katolicismen 1922. Chesterton var dessutom ...

Av: G.K.Chesterton | Utopiska geografier | 12 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.