Emmakrönika IX Nu måste han ändå vara respektfullt tyst och stilfullare

Illustration: Guido ZeccolaLyxpoeten har (äntligent) slutat skriva underdåniga allehanda dekorerade lyxkärleksbrev yttringars till Emma, enär hon senast var rasande som en spindel och slängde luren i örat på honom lyx ...

Av: Stefan Hammarén | 06 januari, 2009
Stefan Hammarén

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | 18 februari, 2013
Konstens porträtt

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | 16 augusti, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Det första numret  av Charlie Hebdo efter massakern

Charlie Hebdo, ett år efteråt

Ett år har gått sedan åtta medlemmar av Charlie Hebdos redaktion sköts ihjäl av bröderna Saïd och Chérif Kouachi.

Av: Ingmarie Froman | 07 januari, 2016
Reportage om politik & samhälle

Skenhistoria



 Lavrion. Bild Heinz SchmitzNästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är att det är en ganska förskräcklig liten stad, men det är inget som Lavrios invånare går omkring och grubblar över. De lever lyckliga i övertygelsen om att det aldrig hade funnits något Grekland om det inte vore för just Lavrio. Hur omöjligt det än kan te sig när man traskar runt här har de i åtminstone en, och ganska tragisk bemärkelse rätt.

En gång i tiden fanns det väldiga skogar av pinje och aleppotall på Attikas sydspets. Det gör det inte längre. Strax efter slaget vid Marathon påstod nämligen atenaren Themistocles att man borde återuppta gruvdriften i Lavrio. Perserna skulle säkert försöka sig på ett nytt invasionsförsök, så nu gällde det att rusta upp. Hur det skulle gå till var det ingen som riktigt kunde begripa, men Themistocles hade en idé. Han samlade en handfull geologer omkring sig och berättade för dem att han misstänkte att det fanns betydligt mer silver i bergen runt Lavrio än vad man tidigare hade hunnit med att bärga. Geologerna for genast dit och återvände sedan till Themistocles med budskapet att det inte bara borde finnas enorma mängder silver, rätt behandlat kunde det dessutom nå en oöverträffat hög renhetsgrad.

Geolog är ju nu ett grekiskt ord, så naturligtvis hade de rätt. De fann ganska omedelbart en rejäl silveråder och år 483 fK samlades tusentals gruvarbetare, bergsingenjörer, metallurger och hantverkare i Lavrio för att arbeta. Slutresultatet blev sagolikt. Fyra ton silver per ugn och dag! Det är skälet till varför det inte finns någon skog här längre, om det var något som förädlingen krävde, så var det kol.
Av dessa rikedomar kunde atenarna bygga en oherrans massa krigsskepp, som innan de gick förlorade i ytterligare något meningslöst sjöslag, manifesterade det nya och betydligt mäktigare Atens marina styrka.

Mynter i silver från 483 före KristusI ljuset av den här historien hade man nästan kunnat acceptera påståendena om Lavrios betydelse för Greklands tillblivelse, om det inte hade varit för ett litet kronologiskt problem. Grekland bildades först 1832. Efter Kristus. Den kontinuitet tillbaka till antiken som många, men långt ifrån alla greker föreställer sig är omöjlig eftersom inslaget av perser, romare, bulgarer, araber, veneter, egypter, goter, normander, sefarder och naturligtvis turkar är betydande. Och för övrigt hade de gamla hellenerna aldrig för sitt liv kunnat godkänna ett sådant underligt bruk av de politiska begreppen – grek var den som talade grekiska, det var aldrig fråga om ett folk. I alla fall inte ett enda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De flesta resenärer som idag kommer hit brukar inte bry sig om silvergruvor eller de tekniska underverk som finns att beskåda lite varstans häromkring. Förvånansvärt många av dem är äldre par där åtminstone mannen har en outsinlig törst efter beskådandet av storslagna krigsskådeplatser. När de slår sig ned på någon av tavernorna i hamnen är de definitivt inte intresserade av Attikas retsina eller den friterade bläckfisken, nej de vänder blickarna mot havet och påpekar att det var just här i trakterna som Titanics systerskepp, Britannic, gick på en mina den 21 November 1916. Nere från hamnen i Lavrio kan de inte skåda objektet för deras nyfikenhet, förargligt nog ligger det en liten långsmal, meningslös ö i vägen. Därför väntar de nu på båten till Kea för att se platsen med egna ögon.
Allt de lär se är vatten.

MakronisosMen för den som hellre än fältslag och sänkningar av grandiosa fartyg vill följa historiens röda tråd på allvar är det just mot den där långsmala och karga ö som ligger mellan Lavrio och Kea man borde titta, den där ön som resenärerna tycker ligger i vägen och som enligt många är historiskt ointressant.
Ön heter Makronisos. Den ruvar på några av den grekiska övärldens mest ohyggliga monument.

Det tycks ligga något regelmässigt i det faktum att många av dem som kallar sig ”patrioter” eller ”nationalister” förr eller senare blir landsförrädare. När den ”nation” de vill återuppväcka och sedan hålla i strama tyglar genom våld, korruption och ännu mer våld, inte alls passar deras landsmän, vänder de sig gärna till utländska despoter eller underrättelsetjänster, vilket i sig utgör ytterligare ett i raden av bevis för att nationalismen aldrig kan vara särskilt nationell.

1946, medan resten av Europa försökte komma tillbaka på fötter, hade Greklands elände bara börjat. Grekerna hade etablerat betydande och mycket framgångsrika motståndsrörelser som trakasserade tyskarna och de ”patrioter” som villigt begått massmord på sina landsmän. De kastades ut, och en demokratisk regering började mödosamt att återställa landet.

Soldat EllasDessvärre hade stormakterna andra planer. Britterna lät landsförrädarna gå fria, den liberala regeringen störtades och medan de demokratiska vänsterpartierna kriminaliserades, sattes militärdomstolar upp över hela landet. De som inte torterades till döds av CIA-utbildade specialister, fördes till avlägsna öar. En av dessa öar var Makronisos – ön som krigshistorikerna anser ligga i vägen. Det var härifrån hamnen i Lavrio som många av de grekiska frihetskämparna tvingades att göra den resa som för många av dem skulle bli deras sista.

Den som idag kliver i land på Makronisos kan efter några timmars vandring drabbas av misstanken om att Makronisos måste ha tillhört en hittills okänd del av den antika historien. Ön måste nämligen ha världens största ansamling av antika teatrar, tempel, odeon och stadion – allt som tyder på att man befinner sig på en plats med en enastående betydelse.
Tills man upptäcker armeringsjärnen.
Och taggtråden.

Allt ”antikt” på Makronisos är nutida fejk. Det tillverkades av de fångar som fördes hit i strid ström under och efter det grekiska inbördeskriget 1947-49. Juntan ansåg att de greker som motat ut nazisterna, bara kunde bli riktiga greker om de mer handfast fick bygga repliker av det som ansågs vara typiskt grekiskt. Medan de rehabiliterande avnazifieringsprocesserna pågick som bäst i Tyskland, rekommenderade de allierade grekerna att göra tvärtom – här skulle alla avdemokratiseras. Juntans rehabilitering, som med fascisternas perversa böjelse för bibliska anspelningar kom att kallas för ”dopet i Siloas damm”, bestod av våldtäkter, falangatortyr, hunger och törst, isolering, skenavrättningar och hjärntvätt.

Vad som skedde på Makronisos var att låta ruinerna från en forntida värld, en värld som bara på kartan hade något med det drygt 120 år gamla konungariket Grekland att göra, bilda en genealogisk sammanhållningsmyt i korrigerande, övervakande syfte och som inte hade ett dugg med de nutida grekernas eller de gamla hellenernas uppfattning om sitt eget ursprung att göra. Djävulen låg i detaljerna. De som inte mördades eller sändes till bergen för att skjuta på andra greker, sändes hem. Där lades grunden till ett system av övervakning som fick enorma psykologiska konsekvenser - när fångarna släpptes räknade man naturligtvis inte med att de hade blivit ”greker”, därför tvingade man av dem en skriftlig lojalitetsförklaring i vilket de lovade att aldrig bli kommunister (dvs demokrater). Det fick en slående effekt. När fångarna återvände hem skulle deras rädsla för att återigen bli straffade leda till att de började övervaka sig själva.

Under inbördeskriget Foto WikipediaDet kommer alltid att finnas behov av att förklara de grundläggande villkoren genom att skapa sig idéer om sitt ursprung, tillblivelsen av det sammanhang man anser sig vara en del av och det kommer alltid finnas de som utnyttjar sådant för sina dunkla framtidsplaner. Den extrema nationalismen skapar sin mening i orimliga sammanhållningsmyter, som gott som alltid dyker historien och forntiden upp i detta grumliga resonemang. Så sker fortfarande i Grekland och så sker i Sverige.

I skrivande stund pågår det en politisk infiltration av våra museer. Man ägnar sig inte åt några brutaliteter, inga fanor och inga svastikor, utan åt smicker, renommésnyltning och genom till synes oskyldiga evenemang. De som avslöjar dem utsätts för brutala hot. Det kan mycket väl visa sig att vår viktigaste uppgift de kommande åren blir att freda kulturarvet från dem som påstår sig vilja värna det.

 

Magnus Alkarp

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kattens lag på brinnande bakgator

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 19 december, 2009

Andrew Allen, en kärleksfull artist

Det är lätt att bli förälskad i Andrew Allens musik. Lekfull, fylld av energi och glädje är den en gåva till den som lyssnar. Hans röst är klar och mjuk ...

Av: Helena Svensson | Musikens porträtt | 01 maj, 2011

Jesus and Yahweh

Litteraturvetaren Harold Bloom är kanske mest känd för Den västerländska kanon, och då kanske i synnerhet för dess lista på västerlandets 26 främsta författare. Stora delar av sin karriär har ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2011

Våldet i fantasylitteraturen

Steven Ekholm synar våldet i några fantasyromaner från Sagan om ringen till Harry Potter. Om man skulle göra en hastig översyn av ungdomars läsning idag så är nog fantasylitteraturen den genre ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2011

Börje och godheten

”Nu lövas det i dalar och nu lövas det på höjd, nu dallrar månget hjärta i sin första svårmods fröjd.” (Ur Syner i lövsprickningen av Nils Ferlin)

Av: Bo Bjelvehammar | Utopiska geografier | 26 mars, 2017

”En mans karaktär är hans öde”

Trots att jag dragit in salt och bröd på bordet med min penna i snart trettio år – nja, penna och penna, snarare med skrivmaskin som sedan byttes ut mot ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 01 december, 2011

50 år med James Bond på film

Den 5 oktober 2012 är det på dagen 50 år sedan, som den första James Bond-filmen hade biografpremiär. Uruppförandet på Skyfall, den senaste och 23:e Bondfilmen i ordningen, är satt till ...

Av: Vladimir Oravsky och Sven-Erik Svensson | Essäer om film | 25 september, 2012

Hur mycket tjänade F. Scott Fitzgerald på The Great Gatsby?

Ungefär en halv miljon dollar från The Great Gatsby flyter varje år in på den familjefond som Zelda och Francis Scott Fitzgeralds dotter Scottie upprättade för sina fyra barn och ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 14 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.