Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | 17 november, 2011
Jessica Johansson

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | 28 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Filmnatten med Sara



Film Gala Allt fanns på plats: ett tiotal tapas och popcorn och tillhörande utsökt fluidum. Vi skulle se sex filmer i rad och vid åttatiden på morgonen skriva ner våra intryck på ungefär en timme. Det var liksom den samvaronattens självpåtagna uppmaning.

Filmer som vi tittade på i tur och ordning var

Flykten från Alcatraz (Escape from Alcatraz, 1979. Regi: Don Siegel, manus: J. Campbell Bruce och Richard Tuggle),

  • Skördemånad (Messidor, 1979. Manus och regi: Alain Tanner),

  • Stöd Tidningen Kulturen

    Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

    The Warriors – Krigarna (TheWarriors, 1979, regi: Walter Hill, manus: David Shaber och Walter Hill efter en roman av Sol Yurick),

  • Lucie (Lucie, 1979. Regi och manus Jan Erik Düring, efter en roman Amalie Skram),

  • I skuggan av ett krig (Hanover Street, 1979. Regi och manus: Peter Hyams),

  • Alien (Alien, 1979. Regi: Ridley Scott, manus: Dan O'Bannon och Ronald Shusett).

Flykten från Alcatraz placerar sig i en lång rad av fängelseflyktfilmer [Riot in Cellblock 11 (Revolt i cellblock 11, 1954, regi: Don Siegel), Papillon (1973, regi: Franklin J. Schaffner), Le trou (Hålet, 1960, regi: Jacques Becker), Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (En dödsdömd har rymt, 1956, regi: Robert Bresson), La grande illusion (Den stora illusionen, 1937, regi: Jean Renoir), med ändligt flera], där många situationer är välbekanta även för den som aldrig satt sin fot i ett fängelse. Kanske mest för den som inte gjort det. Handlingen är enkel: Frank Morris (Clint Eastwood) kommer till den rymningssäkra ”Klippan” och flyr därifrån; han avancerar från källaren till taket, från nakenhet till påkläddhet som står för kunskap. Spänningen ligger inte i OM Morris och hans kamrater ska kunna fly, utan HUR de ska göra det.

Vi får inte veta, varför fångarna är där, det vet vi ändå, i stora drag. En indignationsfilm kunde ha visat fram ett ännu värre - och mer realistiskt - helvete än detta. Här öppnar sig i stället fängelseskildringen för associationer till andra instängdheter, annan förnedring.

På ett plan handlar filmen om konstens betydelse: fången, som har sin enda glädje i att måla, stympar sig själv inför en av vakterna, då han godtyckligt fråntas sina privilegier av en elegant sadistisk Patrick McGoohan i fängelsedirektörens roll. Hela flykten iscensätts med påtaglig hjälp av boklig kunskap och konstnärligt medel: fängelsets herre på täppan, English (!), distribuerar tidningar och böcker, som förutom att förmedla lärdomar, bereder gömställe för grävredskap (bibelryggen) och ger arbetsmaterial. Av papier maché tillverkas gallerventiler och huvuden, som sedan bemålas och används för att dölja att de verkliga gallren och huvudena är borta under rekognoseringsturerna inför rymningen. Fångarna visslar och sjunger för att varna varandra och dölja sitt grävande, och de spelar teater inför vakterna. Fängelsedirektören håller en symbolisk burfågel fången i sitt tjänsterum, medan Litmus (Frank Ronzio), låter sin tama mus röra sig fritt, musen som också blir en bild för fångarna, som gnager sig ur sina råtthål.

En symbol för friheten är en krysantemum, som odlats i smyg, upptäcks och smulas sönder av direktören. Efter den lyckade flykten hittas dock en ny krysantemum flytande på vattnet utanför Alcatraz. Detta är och förblir det enda spåret efter de flyende.

Deras mål var att komma ut, högre mål kan de inte ha; alltså slutar filmen här.

I Alain Tanners Skördemånad har de två liftande flickorna - som reser tillsammans i ett ”förlängt möte”, se nedan - inget bestämt mål. De är fria genom att ha rymt från studier och butiksjobb, men de har ingenting att sträva mot; rent fysiskt begränsas de av Schweiz’ gränser, som de aldrig försöker spränga. Jeanne (Clementine Amouroux) utsätts för ett våldtäktsförsök och Marie (Catherine Rétoré) slår sånär ihjäl karln. Efter denna händelse - på grund av denna händelse? - dras de allt längre ut i ett asocialt liv. (Kanske är deras mål fängelset, en mer påtaglig begränsning?)

Stöld, pistolhot, rån, mord förekommer, utan större reaktioner från flickorna eller omgivningen. I en scen skjuter Marie ett provskott mot ett flygplan, i nästa talar en bilförare om flygolyckan på Balearerna - hos åskådaren skapas ett samband, en kort chock: var olyckan deras fel? Tolkningarna och reaktionerna överlämnas hela tiden åt publiken. Vad ska vi tycka egentligen? Sympatierna är mer delade, förvirringen större än inför Alcatrazfilmen.

Flickornas mål blir så småningom att ”fortsätta tills de stupar”, medan åskådaren ändå förutsätter, att deras mål är att komma hem, liksom det är för gatugänget The Warriors i Walter Hills censurstympade film. 

Krigarna anklagas felaktigt för att ha dödat övergängledaren Cyrus vid ett massmöte, och filmen visar deras hindersamma väg hem från mötet till Coney Island, New York. Deras värld är uppbyggd på våld, men detta våld skildras inte skrämmande realistiskt utan i balettaktiga och accelererande, men inte särskilt blodiga turer. Vid ett tillfälle går ett gäng överklassungdomar ombord på samma tunnelbanevagn som Krigarna. De utsätts bara för Krigarnas tysta blickar, aldrig för något fysiskt hot, men föredrar ändå att stiga av vid nästa station. I tystnaden krymper de stolta krigarna i social underlägsenhetskänsla, men framkallar ändå skräck. Gängledaren Swan (Michael Beck) plockar upp en vit orkidé, som en av flickorna tappat, och ger den till ”sin” flicka, och blomman blir en symbol för ett annat, bättre liv.

När de når sitt mål, säger Swan: ”Och det var det här vi kämpade för att komma hem till”. Kampen mellan gatugängen framstår här som något i-stället-för. Slutbildens förföriska cocacolavandring på stranden överröstar dock slutsångens ord om strävan efter ”något bättre”. Först här blir filmen förförisk: Warriors är ju bäst, de är accepterade och återupprättade av jättegänget Riggs, och till sist blir det tillräckligt.

Från Coney Island ett långt hopp tillbaka i tiden, över haven till Kristiania (f d Oslo), där huvudpersonerna i filmatiseringen av Amalie Skrams roman Lucie är väl så fast inom sina sociala skrankor (endast kärleken vet inte av några skrankor, som Karamzin har sagt) som någonsin Krigarna. Tivolidansösen Lucie gifter - med hjälp av viss kvinnlig list - upp sig med advokaten Gerner och hamnar i ett äktenskapligt fängelse, där gallren är smidda av konventionens hållfasta järn. Lucie slits mellan längtan efter den lättsamma samvaron i sitt föregående liv och behovet att anpassa sig till makens och borgerlighetens normer.

Gerner ar också kluven, plågad både av sin (förbjudna) åtrå för Lucie och omgivningens dom över deklasseringen. I Gösta Ekmans spel kan man ibland ana möjligheten till ett annat förhållningssätt hos Gerner, en ömhet och ett accepterande, som hindras av hans personliga och sociala tvångströja. Inger Lise Rypdal gestaltar fint glädjen, den tysta och sedermera artikulerade protesten, skräcken och förtvivlan hos en Lucie, som hamnar i ett socialt vakuum, utestängd både från de gamla vännerna och mannen.

Jo, faktiskt, i Peter Hyams Hanover Street får vi följa en vacker kärlekshistoria av den gammaldags sorten, mellan den engelska sjuksköterskan Margaret (Lesley-Anne Doun) och den amerikanske flygaren David (Harrison Ford).

Förutom till Mervyn LeRoys Waterloo Bridge (Dimmornas bro, 1940) associerar filmen till David Leans Brief Encounter (Kort möte, 1945). Liksom i den förra filmen möts de båda älskande under ett bombanfall i London, liksom i den senare under väntan på allmänna kommunikationsmedel (tåg/buss), dessutom på en torsdag!

Kärleken drabbar häftigt och plötsligt - som en bomb. De älskande försöker förgäves släcka den, såsom man förgäves söker släcka bränderna i Londons byggnader. Det korta mötet mellan David och Margaret förlängs av en slump (och ödet), liksom mötet mellan David och Margarets make Paul (Saul) förlängs från ett avsett korsande av vägar till en gemensam färd genom ett nazistockuperat Frankrike med igenkänningsscener och allt.

Filmen ställer ett moraliskt problem, som förstärks och förtydligas av att den äkta mannen, liksom i Kort möte, är god, ädel, kärleksfull. I en svensk film hade han säkert varit en samvetslös SE-journalist, vilket hade gjort valet enklare för både kvinnan och älskaren. Eller?

Till sist Alien, som gör oss delaktiga av den mest förfärande instängdheten: i ett rymdskepp tillsammans med ett dödligt, okänt och ständigt föränderligt hot i form av en inkräktande rymdvarelse. Berättelsens likhet med The Warriors är flera: Det handlar om en resa hem (till jorden), äventyrad av ett minskat antal gruppmedlemmar. Den ursprunglige ledaren blir eliminerad, och den nye har besvär med en av medlemmarna. Filmen utspelar sig i ett slutet system (rymdskeppets korridorer/tunnelbanan), färden styrs av ett anonymt kvinnligt väsen (datamaskinen ”Mother” respektive den kvinnliga lokalradiorösten) etc.

Alien ansluter sig till filmer som Invasion of the Body Snatchers(Världsrymden anfaller, 1956, 1978) - make och remake, Prophecy (Inkräktarna, 1979) och Rabid (1979). (Det finns säkert tjugotusen till som vi aldrig får innanför gränserna). Är klimatet för filmer med äckliga, plötsliga, oberäkneliga hot bättre än någonsin?

 

Vladimir Oravsky, Sara Granath 
PS. Den 30 januari 2013 kan du se Sara på TV i rollen som ”Mr. Memory” (The Thirty-Nine Steps) i frågesportprogrammet Vem vet mest? Vi håller tummarna.

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Bild: Anikó Bodoni Lind

En dikt av Mats Waltrè

från Mats Waltrè nya diktsamling

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 25 april, 2016

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 27 december, 2016

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

 “In Bed: The Kiss” av Henri de Toulouse-Lautrec från 1893.

Bädda ner dig i konstens säng

När den brittiska konstnären Tracey Emin 1999 ställde ut sin säng på Tate Gallery så väckte det en hel del reaktioner. Det var inte i första hand för att hon ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?

Det finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.