Likkistor ska sprängas och stega härifrån ... Vladimir Majakovskij

... död för egen hand 1930, återuppstod inför ryska revolutionens 50-års jubileum, sattes dock snabbt i gulag av den rådande regimen, då hans skrivande ansågs vara subversivt, individualistiskt och borgerligt ...

Av: Freke Räihä | 25 oktober, 2010
Utopiska geografier

Greta Sandberg

Minnen. Kvinnor och konst.

Det blir ett kort återvändande, till en mycket liten by, som jag besökte för fjorton år sedan, jag vill minnas att det bodde 36 människor där då, nu är de ...

Av: Bo Bjelvehammar | 19 december, 2016
Essäer om konst

Roger Karlsson på scen. Foto: Carina Hedlund.

Porträtt: Roger Karlsson

När jag promenerar hem från showen ”Storhetsvansinne” med Niklas Strömstedt är det inte Niklas musik som ringer i öronen. Nej, i huvudet surrar en av Roger Karlssons låtar. Inget ont ...

Av: Thomas Wihlman | 20 mars, 2016
Musikens porträtt

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | 27 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Självmordsattacken i Stockholm. Några reflexioner



Ibn Taymiyyah konverterar mongolerDen 11 december 2010 skakades Sverige av den första självmordsattacken i vårt land någonsin. Den irakisk-svenske terroristen Taimour Abdulwahab utlöste sin sprängladdning på Bryggaregatan i Stockholm. Hans plan var att ha ihjäl så många oskyldiga julhandlare som möjligt. Men något gick snett. I Taimours ögon förtjänade inte dessa män, kvinnor och barn, bland dem muslimer, att leva. De tillhörde nämligen inte hans sekt, wahhabismen, och var därför legitima måltavlor.

Denna perversa form av islam, wahhabismen, var det som motiverade och drev Taimour till att utföra sitt vansinnesdåd. Han hade likt många andra förvirrade, rotlösa invandrarungdomar i Sverige sökt sig till islam i hopp om trygghet, gemenskap och en tydlig identitet. Men i de muslimska miljöerna hade han i stället för kloka förebilder kommit i kontakt med ungdomar som hatade inte bara det svenska samhället, utan även alla muslimer som inte var som dem. I stället för att bli en mogen, hel människa skulle han bli uppfylld av arrogans och hat.

Tyvärr är wahhabismen den mest synliga formen av islam bland ungdomar i Sverige idag. Åtminstone för dem som har sunnitisk bakgrund. Wahhabismen har ju växt fram ur sunniislam. De flesta utåtriktade moskéer, organisationer och hemsidor är tydligt influerade av wahhabismen. Det beror på wahhabismens ekonomiska och politiska makt. Denna sekt är nämligen sedan 1930-talet upphöjd till statsreligion i det oljerika Saudiarabien. När en ung muslim i Sverige bestämmer sig för att bli religiös är risken stor att det är en wahhabitisk grupp han hamnar i, och vill han senare förkovra sig i religionen är risken stor att det är till en skola i Saudiarabien han reser, mer specifikt till den wahhabitiska imamfabriken, ”universitetet” i Medina.

Taimour påstod att han var mot den amerikanska ockupationen av Irak. Han hävdade också att han var upprörd över amerikanska övergrepp på irakier. Nu är det så att sextio eller sjuttio procent av Iraks befolkning är shiiter. Dessa var fiender, enligt Taimour. De är inte muslimer, inte hans bröder och systrar, inte hans medmänniskor. Deras lidande betyder ingenting. På sin facebookprofil publicerade Taimour videoklipp och artiklar som hetsade mot shiamuslimer. Shiiter var avfällingar och ”avgudadyrkare”, ja icke-muslimer utan att rätt att leva.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Självmordsattacken i StockholmFaktum är att för shiiterna, som utgör majoriteten av Iraks befolkning, och en ansenlig del av sunniaraberna och kurderna, är wahhabiterna, Taimours sekt, ett större problem än USA. Den terrorgrupp som Taimour tillhörde, ”Den islamiska staten i Irak”, har begått värre övergrepp mot muslimer i Irak, särskilt shiiter, än amerikanerna. Den islamiska staten i Irak verkar för att upprätta en wahhabitisk diktatur i Irak och utrota shiiterna och alla icke-wahhabitiska former av islam. Få irakier skulle vilja ersätta den amerikanska ockupationen med ett sådant skräckvälde. Men Taimour brydde sig föga om vad irakierna ville. För honom var wahhabismen allt. Wahhabismen var Guds lag och Guds lag måste råda.

Taimour identifierade sig inte med den islamiska umman, den världsvida islamiska, andliga gemenskapen, innefattande både shiiter och sunniter. Han identifierade sig heller inte med den irakiska nationen och kände ingen som helst samhörighet med irakier bara för att de var irakier och delade språk och kultur med honom. Taimour var wahhabit och identifierade sig endast med wahhabisekten och särskilt med det globala och löst sammansatta nätverk av militanta och anarkistiska wahhabiter som brukar benämnas ”Al-Qaida”.

När Taimour var bosatt i Luton i England besökte han inte vilka moskéer som helst. Han satte aldrig sin fot i en shia- eller sufimoské. Han umgicks överhuvudtaget inte med shiiter eller sufier eller någon annan icke-wahhabitisk muslim. Han sökte inte heller kontakt med kristna eller sekulära irakier. Han kände som sagt ingen andlig samhörighet med muslimer i största allmänhet, eller kulturell och språklig samhörighet irakier i största allmänhet. Taimour höll sig endast till den wahhabitiska moskén i Luton. Det var i wahhabimoskén och ingen annanstans han kände sig hemma. Där var han bland likar, där fanns hans ”bröder”, där utövade man islam på ”rätt” sätt. Icke-wahhabitiska muslimer var inte hans ”bröder”. De var tvärtom hans fiender.

Denna moské, Masjid Al Ghurabaa, delade och delar fortfarande Taimours wahhabitiska tro. Moskén står den saudiska regimen nära och betraktar det wahhabitiska prästerskapet i Saudiarabien som förebilder och auktoriteter. Saudiska predikanter besöker ofta moskén. Moskéns imam och ledning vördar Ibn Taimiyya, en ”protowahhabit” från medeltiden, och Muhammed ibn Abd al-Wahhab, som grundade wahhabismen på 1700-talet. Skillnaderna mellan denna moskés ideologi och Taimours är mycket liten. Wahhabismen kan nämligen delas upp i två huvudströmningar. Den ena, som är regimtrogen och följer det officiella saudiska prästerskapet, kan betecknas som madkhalism (efter prästen Rabi al-Madkhali) medan den andra strömningen, som är anarkistisk, kan betecknas som qaidism. Moskén i Luton hörde till den madkhalitiska strömningen inom wahhabismen medan Taimour hörde till den andra.

Qadismen är enligt min mening trognare Muhammed ibn Abd al-Wahhabs ursprungliga wahhabism än madkhalismen, som är en slags realpolitisk anpassning i religiös förklädnad. När wahhabismen blev statsbärande ideologi i Saudiarabien på 1930-talet tvingades den till vissa eftergifter. Den saudiska regimen behövde en mer pragmatisk version av wahhabismen för att klara av att bygga en modern nationalstat. Vissa grupper höll dock fast vid den ursprungliga wahhabismen. Dessa ”konservativa wahhabiter” eller ”puritanska wahhabiter” gjorde flera försök under 1900-talet att utmana den pragmatiska, statsbärande wahhabismen, en sådan grupp ockuperade till och med Mecka 1979, och det är ur denna protestwahhabitiska miljö som qaidismen vuxit som det senaste uttrycket för ibn Abd al-Wahhabs reformrörelse från 1700-talet.

Trots klyftan mellan qaidismen och madkhalismen, det vill säga mellan den kompromisslösa ”urwahhabismen” och den pragmatiska regimwahhabismen, finns det en känsla av frändskap och sympati dem emellan. I bägge miljöerna uppfattar man sig som delar av en och samma rörelse, den sanna, rena islam som kommit för att utrota ”avgudadyrkan”, det vill säga icke-wahhabitiska sätt att förstå och utöva islam. Man studerar vid samma skolor och har samma teologiska förebilder, såsom Ibn Taimiyya och ibn Abd al-Wahhab. Man har i stort sett samma litteratur och samma grundläggande syn på fundamentala frågor som tawhid, Guds enhet, och bida’a, nya påfund i religionen. En annan sak som förenar de två strömningarna eller miljöerna är uppfattningen att sufier och shiiter är heretiker eller icke-muslimer som måste bekämpas och helst dödas. Bägge tror alltså på ”jihad” mot icke-wahhabitiska muslimer, men de skiljer sig åt i synen på när ”jihad” är lämplig och under vilka omständigheter man kan döda sina fiender och vilka metoder man får använda.

Under fastemånaden ramadan 2007 erbjöds Taimour möjlighet att predika i sin wahhabimoské i Luton. Det innebär att moskéledningen litade på honom, att den hade förtroende för hans wahhabism. Han var en broder. Alla som har haft insyn i wahhabitiska miljöer vet att det är totalt omöjligt för en icke-wahhabit att predika i en wahhabimoské. Wahhabiterna är extremt noga med att endast det ”korrekta” wahhabitiska budskapet får föras fram. Minsta avvikelse föranleder snabba åtgärder. Taimour använde detta tillfälle till att föra fram sina qaidistiska idéer, vilket ledde till att han blev ifrågasatt av den madkhalitiska, sauditrogna moskéledningen. Man var med andra ord nöjd med hans wahhabism, men missnöjd med hans qaidism, det vill säga att han i sin tolkning av wahhabismen avvek från den officiella, saudiska linjen.

Ibn ArabiDet faktum att Taimour gick till en wahhabitisk moské, om än med en delvis annan inriktning än hans egen, visar på den naturliga samhörighet som finns mellan wahhabiter. Trots att han i sin predikan öppet förespråkade terrorism valde moskéledningen att inte polisanmäla honom. Solidariteten mellan wahhabiter överbryggar stundtals skillnaderna mellan madkhaliter och qaidister. När Taimour sökte medhjälpare, när han ville rekrytera muslimer till sin ideologi, gick han till en wahhabitisk moské, inte till en shia- eller sufimoské. I Luton finns det en mångfald av islamiska moskéer och samfund. Det är alltså inte en slump att Taimour höll till i just denna moské och inte i shiamoskén Masjid-e-Ali som ligger i Bury Park. Han visste att han i wahhabimoskén skulle hitta en jordmån som var gynnsam för hans budskap. Han visste att det var i den saudiskfinansierade wahhabimoskén han skulle finna sina ”bröder”, medmuslimer som förstod honom, som hade samma referensramar och samma världsbild.

Masjid Al Gurabaa är dessutom inte helt uppriktiga i sin madkhalism och antiterrorism, liksom de flesta regimtrogna wahhabiter som erhåller ekonomiskt stöd från Saudiarabien talar de med kluven tunga. Utåt fördömer de terrorism, men inåt har de en ursäktande attityd. En wahhabit kan snabbt och lätt byta från madkhalism till qaidism eller tvärtom. Det är som två dialekter av ett och samma språk. En person som har bott i både Stockholm och Malmö och behärskar bägge dialekterna kan snabbt och enkelt växla mellan dem. Han kan tala skånska lika obehindrat som han talar stockholmska och vare sig han talar skånska eller stockholmska så talar han svenska och kan bli förstådd av alla som förstår svenska. En wahhabit kan tala madkhalitiska ena stunden och qaidistiska andra stunden – han talar fortfarande wahhabitiska.

Taimour var helt klart en wahhabitisk terrorist, inte en ”islamisk” terrorist i största allmänhet. Han var inte någon nationalist eller anti-imperialist som kämpade mot kolonialism eller förtryck. Han var inte heller en panislamist som stod för panislamisk solidaritet. Han var inte en irakier som motsatte sig en främmande makts ockupation av hemlandet. Han var en religiös, sekteristisk terrorist som inte hade några andra motiv förutom rent religiösa och sekteristiska. Man kan förstås inte utesluta att han även led av vanföreställningar av olika slag, men, och detta är viktigt, hans attack kan förklaras uteslutande med hänvisning till hans religiösa uppfattningar. Han är varken den förste eller siste wahhabitiske terroristen.

Wahhabismen uppstod på 1700-talet i det karga landskapet Najd på den arabiska halvön. Grundaren Muhammed ibn Abd al-Wahhab hade en säregen förståelse av tawhid, Guds enhet, som gjorde att han trodde att muslimerna i hans samtid egentligen inte var riktiga muslimer utan ”dyrkade gravar”. Det var därför tillåtet för honom att döda muslimerna och stjäla deras tillhörigheter. Muhammed ibn Abd al-Wahhab var starkt påverkad av den medeltida fanatikern Ibn Taimiyya. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, såg liksom ibn Abd al-Wahhab denne Ibn Taimiyya som sin lärare (Expressen, ”Här sökte Abdulwahab nya bombmän”, 20/12 2010).

Al-SaudDen svenske islamologen Philip Halldén skriver: ”Ibn Taymiya är utan tvivel den mest hyllade och oftast citerade medeltida auktoriteten i den salafi-jihadistiska subkulturen efter Koranen och Muhammad.” (Islam och politik, Studentlitteratur, 2011, s. 53) Alla Al-Qaidaleaktivister hänvisar till Ibn Taimiyyas skrifter för att rättfärdiga sin terror. Hans åsikter dyker upp hela i tiden i terrorsammanhang. För wahhabiterna är han en i praktiken ofelbar auktoritet. Magnus Sandelins bok Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (Reporto, 2012) är mig veterligen den första kartläggningen i bokform av den våldsbejakande, islamiska miljön i Sverige. Alla ”jihadister” som förekommer i boken bär på den wahhabitiska förståelsen av islam och flera av dem åberopar direkt till Ibn Taimiyya till stöd för sina brottsliga handlingar. Ingen av dem stödjer sig på sufismen eller hänvisar till någon av sufismens centrala tänkare, filosofer och mystiker.

Den medeltida fanatikern Ibn Taimiyya var en ytlig och djupt intolerant och obehaglig gestalt. Han hade en primitiv, antropomorfistisk gudsbild och riktade hätska utfall mot islams förmodligen störste filosof genom tiderna, andalusiern Ibn Arabi (1165-1240). Ibn Taimiyya har haft ett oerhört destruktivt inflytande på islamvärlden, framför allt den arabiska delen, och bär stor skuld till den nuvarande intellektuella stagnationen. Ibn Taimiyyas fördömande av Ibn Arabi borde vara nog för att kompromettera honom. Den svenske konstnären och sufin Ivan Aguéli (d. 1917) hyllade Ibn Arabi i följande rader: ”Mohyiddin Ibn Arabi som har befriat mig från våldet och som har skänkt mig den universella klarheten genom visheten, mildheten och styrkan. Den mannen är en Leonardo i filosofiens form.”

Taimour kände sig inte som svensk och tyckte inte om Sverige. På en islamisk detingsajt hade han angivit att han hoppades flytta till ett arabland. Detta fast Sverige tagit emot honom och gett honom utbildning och ett gott liv. Men förmodligen hade han inte blivit lycklig i något arabland heller, för inget arabland lever i dagsläget upp till wahhabismens kriterier för en ”islamisk stat”. I sitt avskedsbrev uppmanar han ”muslimer”, det vill säga andra som delar den wahhabitiska ideologin, att döda svenskar. Han talar dessutom mycket dålig svenska trots att han växt upp här och blev svensk medborgare redan 1992. För Taimour och hans gelikar är medborgarskapet bara ett papper.

I avskedsbrevet nämner Taimour dessutom Lars Vilks löjliga karikatyrer. Vilks, hävdar jag, har inte skadat profetens anseende en bråkdel av vad Taimour har gjort. Taimour var en livs levande karikatyr, som genom sin vidriga handling hånade och smädade profeten och hans religion. Om vi muslimer verkligen bryr sig om vår profet borde vi demonstrera mot wahhabismen och deras ideologiska nidbilder av profeten Muhammed, i profetens namn, snarare än mot Vilks. Ska vi demonstrera utanför någon ambassad så är det Saudiarabiens ambassad, den stat som gjort mest i modern tid, genom att exportera wahhabism, för att förstöra profetens rykte. Jag som svensk muslim är definitivt mer upprörd över Taimours handlingar än över Vilks teckningar.

Taimour surrar också om ett västerländskt eller svenskt ”krig mot islam”. Vilken islam? Det finns inte ett sätt att förstå islam. Man skulle lika gärna kunna säga att wahhabiterna, Taimours sekt, har krigat mot islam ända sedan den grundades på 1700-talet. De inte bara ifrågasatte de rådande teologiska uppfattningarna inom sunni- och shiaislam, utan hävdade sina egna uppfattningar med våld. Ibn Abd al-Wahhabs krigare massakrerade muslimer skoningslöst. De anföll till och med de heliga städerna Mecka och Medina. Är det någon som för krig mot islam så är det wahhabiter, inte det svenska folket. Wahhabiter spränger moskéer, förstör gravar och mejar ner muslimer i Irak, Pakistan, Somalia, Afghanistan och andra länder.

Företrädare för muslimska organisationer i Sverige skyndade sig att ta avstånd från attacken, men inte från den ideologi, wahhabismen, som ledde fram till attacken. Man talade om symptomen, inte om sjukdomen. Taimour gjorde i vår tid bara vad ibn Abd al-Wahhab gjorde på 1700-talet. Det räcker inte med att ta avstånd, man måste kritiskt granska den religiösa terrorns ideologi. En av få svenska författare som skrivit om wahhabitisk terrorism och kallat den vid sitt rätta namn är Jan Guillou. I stället för att i svepande ordalag skriva om ”islamisk” eller ”islamistisk” terrorism pekar han specifikt ut wahhabismen som boven i dramat. ”Saudiarabien”, konstaterar Guillou, ”styrs av den mest perversa sekt som någonsin uppstått inom islam, wahabismen.” (”Saudiarabien är motorn bakom terrorismen”, Aftonbladet 14/9 2008). Wahhabismen är en galen sekt, påpekar han vidare, ”men skiljer sig i vissa avseenden från alla andra galenskapssekter. De disponerar en oljeinkomst på 300 miljarder dollar per år och större delen av inkomsterna går till den kungliga familjen och ’prinsarna’, som huvudsakligen investerar i terrorism.” Guillou verkar förstå precis vad det handlar om, synd bara att hans kunskaper inte tas tillvara av journalister och ”terroristexperter”. ”Saudiarabien”, fortsätter han, “är den ekonomiska motorn bakom all islamistisk terrorism i världen.”

Wahhabism”Det är saudierna som har skapat de afghanska talibanerna, med religiös polis och allt det andra. Det är saudierna som enbart i USA byggt över 1 000 terrorist- och hatpredikande moskéer och det är enligt en FN-rapport från 2002 Saudiarabien som, då 2002, investerat över 500 miljoner dollar i stöd till al-Qaida. Det är ingen tillfällighet att 15 av 19 flygkaparterrorister den 11 september 2001 var saudiarabier.”

”Den saudiska överhögheten över den arabiska halvön kan dessutom ifrågasättas. 1932 ’enade’ banditklanen Saud de tre länderna på halvön, genom att mörda allt och alla i dess väg och dessutom plundra Mecca (!) och Medina. Allt skulle bara ha varit sedan länge bortglömd kriminalitet om inte en geologisk slump spelat in – samma år upptäcktes de väldiga oljetillgångarna. USA såg chansen och erkände snabbt det nyligen utropade ’konungariket’ Saudiarabien. Banditledaren ibn Saud började alltså kalla sig kung och döpte det påhittade konungariket efter sin egen stam. Men avtalet mellan USA och banditledaren var enkelt och logiskt. Vi får er olja, ni får vårt erkännande och militära beskydd.”

Så länge wahhabisekten kontrollerar Mecka och Medina och använder Saudiarabiens enorma oljeinkomster för att sprida sin ideologi över hela världen kommer nya bomber att smälla. De främsta offren för denna terrorism är muslimer. Sverige fick i december 2010 en liten inblick i det helvete som muslimer i till exempel Irak levt i under många år. I flera muslimska länder sitter människor med Taimours mentalitet på maktpositioner i samhället. De styr den religiösa diskursen och bestämmer vad som är rätt och fel islam. I Sverige bygger Saudiarabien moskéer. Det är, fast de fysiskt befinner sig i Sverige, inte svenska moskéer. Det är saudiska moskéer, filialer till den saudiska ambassaden, styrda av det saudiska prästerskapet. I dessa moskéer är wahhabismen den enda tillåtna tolkningen av islam. Det som inte är wahhabism är inte islam. Dessa moskéer tillhör för det mesta visserligen den madkhalitiska strömningen, men som jag sagt tidigare så är det bara ett litet steg mellan madkhalism och qaidism. Unga och lättpåverkade människor som formas i dessa moskéer blir lätt mottagliga för Taimours budskap.

För att förebygga nya terrorattacker i Sverige krävs att vi slutar gå på med rallarsvingar mot ”muslimska extremister” och “islamister” i största allmänhet och i stället fokuserar just den miljö som de våldsbejakande muslimerna faktiskt kommer ifrån, det vill säga den wahhabitiska.

 

Mohamed Omar



Ur arkivet

view_module reorder

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 24 Maj, 2012

Kanadas Atlantkust – hav, hummer och glesbygd

Kanadas Atlantkust bjuder på orörd natur, havsbad och hummer, men också tynande näringar, avfolkning och skräpmat. Vi badar, paddlar kajak, smakar kulinariska specialiteter och utforskar våra släktband på Nova Scotias ...

Av: Elin Miller | Resereportage | 03 april, 2013

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Stefan Whilde

Vem kan man INTE lita på?

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2015

Brittisk litteratur - En passage till Indien

Att upptäcka brittisk litteratur är att samtidigt upptäcka Indien. Banden mellan Indien och Storbritannien har genom historien varit hårt knutna vilket har kommit att avspeglas inom litteraturen. Några av ...

Av: Therese Ekstrand | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2010

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 27 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.