Ett barn är fött...

Idyllen kan vara påträngande. Den kan bli för mycket. Idyllen är då ofta avskild från det verkliga. Den avsedda relationen av en s.k. inkarnation kan vara bruten. Några vill inte ...

Av: Hans-Evert Renérius | 25 december, 2014
Gästkrönikör

HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

"P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo14 juli 1933 År XI i Fascismens EraInterntelegramÄrade herr förste PretorÄrade herr KvestorPalermo Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel ...

Av: Leonardo Sciascia. översättning: Torbjörn Elensky | 05 oktober, 2009
Utopiska geografier

Jacksonbot in action

Det där kan min robot göra bättre – om konst som algoritmer

Kallar du det där för konst? Min robot skulle kunna göra det mycket bättre! Kanske kommer konstnärer att ersättas av robotar i framtiden. Påståendet får nog en del att rynka ...

Av: Mathias Jansson | 18 februari, 2015
Essäer om konst

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | 09 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Inka-guldet i Bergrummet -- en inlevelse i Inkakulturens guldålder



  Inkakulturen var endast den senaste, rikaste och storslagnaste av många tidigare civilisationer i det antika PeruUtställningen Inka - skatter i bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm pågår till och med den 12 februari 2012.  Denna unika möjlighet att få se och uppleva Inkakulturen  har givits oss genom att femton peruanska museer generöst velat dela med  sig av sina dyrgripar. --  Hur tar man sig dit?  Utgångspunkt: Vattenlinjen utanför Grand Hotel (där just nu marinarkeologer utforskar sjunkna segelskepp som nyligen upptäckts), vidare förbi Nationalmuseum och över bron. Detta är Skeppsholmen  (mitt emellan Gamla stan och Djurgården)  ---  länge militärt område förbjudet för allmänheten, men sedan slutet av 1900-talet  hemvist för den skapande konstnärliga världen:  Moderna Museet,  Östasiatiska museet, Arkitekturmuseet och scener för teater och ljudkonst.  Var finns då Bergrummet? -- Omedelbart efter bron ser man en väldig grottöppning, porten till det allra nyaste på ön. Den leder in till någonting som närmast kan påminna om bergakungens salar i sagans värld.  Obearbetade stenväggar, nakna valv, och så längst in alla dessa skimrande scenografiskt belysta bägare, skålar och musikinstrument i rent guld. Här finns smycken, djurskulpturer och masker av guld, där inkakonstnärernas konstskicklighet hänför besökarna.  Men det är inte bara fråga om guld och silver och ädelstenar. Här finns också utsökt keramik,  snäcktrumpeter och unika vävnader som ännu efter tusen år bevarar sina färger och intrikata mönster.

 Inkakulturen var endast den senaste, rikaste och storslagnaste av många tidigare civilisationer i det antika Peru. Allt guld i hela riket låg på den tiden inte gömt i hemliga skattkammare. Det klädde ytterväggarna i det stora Soltemplet, Coricancha, i huvudstaden Cuzco, "jordens navel" på 3 400 meters höjd i Anderna.  Det fanns överallt och för sin skönhets skull.  Guldet hade inget kommersiellt värde. Det kunde inte säljas eller köpas, eftersom allt guld tillhörde själva Solen. Rent guld i alla tänkbara nyanser, klangschatteringar och konstformer. Bjällror och klanginstrument som spelade med i stora iscensättningar och festivaler med tusentals dansare och musiker ... Men ändå var dräkter och konstfulla vävnader i lamaull och bomull, med invävda färgrika fjädrar, i inkafolkets ögon mer dyrbara än guld och silver.  Alla dessa skatter fanns i oräkneliga mängder, och konstskickligheten var oöverträffad. 

Då, i början av 1500-talet omfattade  Inkaimperiet hela Stillahavskusten från Ecuador i norr till nuvarande södra Chile, Anderna i inlandet och delar av Amazonasbäckenet. Hela riket genomkorsades av väl underhållna vägar, med broar över floder och raviner. Men där fanns inga vagnar  och inga hjul!  Och det sägs att Inkaadministrationen sköttes på ett sådant sätt  att inga invånare skulle  behöva lida nöd, och att lagarna var stränga men rättvisa. Om t.ex. en fattig bonde skulle ertappas med stöld på grund av brist på mat föll ansvaret på den ämbetsman som styrde över området, och det var denne som fick en tillrättavisning.  Något skriftspråk användes inte.  Man använde "quipus" med snören och knutar för räkenskaper och statistik, ett intrikat system som har jämförts med vår digitala teknologi och som tycks ha fungerat bra.  På utställningen börjar jag prata om detta med en person som talar spanska. Han är från Bolivia och nämner att han i Sverige studerat böcker om sitt hemland  skrivna av Erland Nordenskiöld  i början av 1900-talet, lärda verk som är mycket uppskattade i Bolivia. Där talas f.ö. fortfarande inkaspråket quechua, liksom i nuvarande Peru och Ecuador, ett mycket levande och filosofiskt språk. Det talas också av q´erofolket i Peru, som  i hundratals år levde okända för yttervärlden på 5 000 meters höjd över havet, ända till 1940-talet. Detta indianfolk har bevarat kulturtraditioner från inkahögkulturen och har mycket visdom och kunskap att förmedla. Och i hela det moderna Peru och i världen i övrigt  finns det numera  människor som är intresserade av att lära av de kunskapsbärare som lever ödmjukt och  tillbakadraget och som har djupa insikter att dela med sig av. Det är praktisk levnadsvisdom det handlar om och ett fascinerande nytt sätt att tänka som man kan bli delaktig av genom att lyssna till dessa inkaättlingar, vars inflytande även nått Europa och Sverige. 

För mig känns det mycket meningsfullt att de indianska ursprungskulturerna sedan några årtionden på nytt börjar göra sig påminda som världskulturmedskapande medlemmar i större internationella sammanhang. --- "Vad har indiankulturerna att  säga oss?" har varit ett tema för många bildföredrag som tillhört min yrkesverksamhet alltsedan inkakulturen  blev ämnet för en fil.kand.-uppsats.  Bildföredraget "Inka, Maya, Hopi. Tidssyn och världsbild i tre olika indianska kulturer" är också alltid aktuellt och uppdateras kontinuerligt, för hela tiden upptäcks något nytt att låta sig inspireras av. Det är ett privilegium att få lära känna nya människor och ta del av nya insikter, också genom utställningar som denna. Det är givande att här till exempel kunna läsa en poetisk hymn tillägnad skaparguden Viracocha,  i svensk översättning av Staffan Brunius, Amerikaintendent  på Etnografiska museet och ansvarig för det vetenskapliga innehållet i utställningen som helhet. Jag tycker om texten och läser upp den  för några bekanta som är i mitt sällskap. Det är också uppskattat att det finns information om mänskliga rättigheter när det gäller de indianska ursprungsbefolkningarna, både i bild och i ord, på utställningen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Legenderna talar om att ingenting kommer i dagen förrän människor på nytt inser guldets sanna solvärde som något värdefullare än det rent kommersiellaHit kommer jag idag tillsammans med två gäster: Marie, som är designer och röstartist, och en vän till henne,  en internationell poet som hon samarbetat med när det gäller musik. Det senaste samarbetet är en ny komposition, "Time Zero. Bells in the Wind"  som ännu inte haft sitt uruppförande.  En tidigare komposition heter "Jungle Voices" (bilder och musikavsnitt finns på www.myspace/transformationalvoices),  där också deras röster hörs genomgående.  Marie har lärt sig en speciell q´ero-andningsövning som kan jämföras med de yogaövningar som hon även ägnar sig åt att undervisa i. Hon är intresserad av vad de nutida inkaättlingarna har att ge när det gäller en autentisk traditionell läkekonst och en konstnärlig medvetenhet.  Hennes vän berättar för oss om en upplevelse i Machu Picchu i Peru, en enkel soluppgångsceremoni under midvintersolståndet  med en ung  inkaättling som är lärling till schamaner bland bergen:  Ett ögonblick av stillhet bland betande lamadjur högst uppe på höjden av denna forntida inkastad som länge låg gömd för yttervärlden.  Till och med vindarna var stilla, och endast ljud av snäcktrumpeter, trummor och flöjter och någon enstaka tropisk fågel kunde höras. ---  Han berättar också om sin vistelse på en ort som den siste inkahärskaren Atahualpa tyckte om att dra sig tillbaka till, Banos de Agua Santa, de heliga vattnens plats för helande bad.  Ett riktigt "inka-spa" bortom  Andernas snöhöljda vulkantoppar på 6 000 meters höjd i en inbjudande bergsnatur "vid porten till Amazonas" som man uttrycker det idag!   Inkafolket hade en stor respekt för naturen och dess vattenflöden.  Denna del av Inkariket ligger i det nutida Ecuador, och det är  huvudstaden Quito som var Atahualpas födelseplats och den del av  Inkariket som hans far Huayna Capac tyckte bäst om eftersom hans älsklingsgemål var en prinsessa från denna plats och mor till Atahualpa.

Kanske  kan man spekulera över hur världen skulle ha sett ut om Europas och Indianamerikas första egentliga möte  i början av 1500-talet hade gestaltat sig på ett mer harmoniskt och ömsesidigt respektfullt sätt. De två kontinenterna skulle ha haft mycket att ge varandra om inga missförstånd hade uppstått. Om inte girigheten hade fått stå emellan. Och om guldets "solvärde" förståtts på ett upplyst sätt, så som samtidens insiktsfulla europeiska konstnärer upplevde det när de fick se de indianska konstverkens skönhet. De gyllene föremålen var ju värda så oändligt mycket mer än deras förmenta penningvärde.  ---   Vem vet?  Inga oskyldiga människor skulle ha behövt förlora sina liv, och energierna hade styrts in i andra banor.  Och vi hade ännu kunnat beundra fjärilar av rent guld så lätta att de flög när man  blåste på dem…

Enligt inkatraditionen befinner vi oss nu, år 2012, i ett avgörande transformationsskede som kallas  "Pachacuti". Pacha betyder jord, som i Pachamama (Moder Jord), och nyligen har faktiskt två länder, Ecuador och Bolivia, skrivit in i själva konstitutionen att Pachamama  innehar status som juridisk person.  Detta kan komma att få större betydelse i framtiden än vad som nu kan anas när det gäller ekologiskt hänsynstagande och människors handlande gentemot naturen. --- Pachacuti står för både tidsförvandling och världsförvandling. Allting ställs om och förnyas, och det är något som sägs inträffa vart femhundrade år. I juni 1995, en av de gånger jag just återvänt från Indianamerika, skrev jag en artikel i Sv.D. om hur detta skede just hade tagit sin början och att kulturbärare från de peruanska Anderna låtit meddela att det nu var tid för dem att bege sig över haven till andra kontinenter  och bilda "kolibri-broar" av samförstånd och fredligt samarbete. En sorts försoningshandling som skulle kunna balansera den katastrofala Pachacuti som ägde rum förra gången, för 500 år sedan.  Pachacuti är ett begrepp som används på olika nivåer. Ett föredrag i Stockholm för en del år sedan handlade om "Andinsk folkbildning" och de inbjudna gästerna tllhörde en indiansk sammanslutning med namnet Pachacuti. Det visade sig, när jag talade med dem, att de var djupt involverade i sin kulturs filosofiska grunder och nu bildade kooperativ över hela Anderna för att förmedla sina prakt iska insikter och kunskaper till folk i isolerade byar i bergstrakterna.

Vi går runt på Inkaguldutställningen i flera timmar. Till slut blir vi stående framför några höga smala dryckesbägare i rent guld, utsökt ciselerade och dekorerade, sådana som man kallar "kero" (eller qero) och som också kan vara gjorda i trä, med färgrik målad dekor. Det är inte utan att man blir törstig och undrar var man hittar närmaste café  (vilket visar sig vara högt uppe på berget vi befinner oss inuti, på Östasiatiska museet). -- Så vi får föreställa oss att vi blir bjudna att dricka "chicha" ur de gyllene bägare vi har framför oss.  I den stora praktfulla utställningskatalogen läser vi om hur dryckesceremonin gick till. Och jag kommer att tänka på att jag tagit med mig källvatten och kan bjuda mina vänner att dricka -- visserligen inte ur guldkärl ... Men vad kan inte fantasin frammana när man står framför inkaguldbägare som dessa!  Äkta indiansk chicha, sådan man kan få smaka hos vänner i Peru, är en utsökt traditionell dryck, endast en aning berusande, gjord på groddade majskorn  ---  således f.ö. en riktig hälsodryck.  Den prepareras på ett mycket omständligt sätt, och vi finner ett recept från inkatiden i katalogboken bland alla dess utsökta illustrationer.  Jag observerar, när jag tar del av det komplicerade rituella framställningssättet, en intressant detalj: i ett visst moment användes ett litet korsformat träredskap som kallas "chakana". Detta namn ger en aning om hur i inkavärlden många företeelser har hemlighetsfulla samband, eftersom ju chakana är namnet på den stjärnbild på himlavalvet som vi kallar Södra korset och som har  stor betydelse i inka-mytologin och  ofta bärs i form av ett smycke.

Marie lägger märke till en stor oljemålning föreställande ärkeängeln Rafael -- iklädd praktfull europeisk renässansdräkt --  ett exempel på hur kristna inflytelser kunde gestalta sig så småningom genom indianska konstnärers uttryck. Jag kommer att tänka på hur den katolska kristna kyrkan i dagens Latinamerika ofta representerar ett starkt frihetsmedvetande och ett ställningstagande för social rättvisa, mera påtagligt här än på andra kontinenter.  Man kan faktiskt få en intressant  insikt i detta sammanhang om man ser filmen "The Mission" med Robert de Niro eller läser "Kristenheten eller Europa" av Novalis. 

Och var finns nu resten av alla de konstverk i rent guld som lyste upp inkatiden?  Var finns Solguldskivan i Coricancha i Cuzco och Silverskivan som representerar månen?  Alltför mycket smältes ned omedelbart  efter erövringen och blev betalningsmedel.  Det är det som nu finns i de rika ländernas bankvalv, dolt för allmänheten. --  Och alla de skatter som äventyrare under århundraden sökt återfinna?  Kanske är det så att de än så länge ligger säkert gömda, oavsett alla skattkartor och hörsägner. Legenderna talar om att ingenting kommer i dagen förrän människor på nytt inser guldets sanna "solvärde" som något värdefullare än det rent kommersiella.  Då först kommer vi kanske att helt kunna  uppskatta den jord vi lever på, "Pachamama",  som man säger bland inkaättlingarna i Anderna.

Nina Falkenberg

Ur arkivet

view_module reorder
Gunilla Nordlund

När drömmen blir verklighet

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 02 november, 2016

Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 13 maj, 2011

Johan Heinrich Füssli, Le prince Arthur et la reine des fées. Foto:  BOT

Modernismens fria bildspråk

Tänker, tänker jag, att jag nu tagit mig vatten över huvudet med en text (essä) om en så bred och inkluderande -ism som modernismen med utgångspunkt i den anglosaxiska, latinska ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2015

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Universums svekfullhet & förtrolighet

 Hur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 23 februari, 2013

Eddie och Reb in da House

  Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer Eddie och Reb in da House I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 04 augusti, 2007

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 30 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.