La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Då möjligheterna inte alltid fanns



Första maj demonstration i Stockholm 1899Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka fabriksgrindar i Gamlestan, i östra Göteborg. Året var 1918 och morfar var 13 år. Hemma i den slitna enrumslägenheten på Hökegatan, mellan Redbergsplatsen och Olskrokstorget, väntade hans mor tålmodigt på hans första lön. Det var bra att hennes äldsta son hade börjat arbeta och det skulle inte dröja länge innan morfars yngre bror; Ernst, också skulle bidra till hushållskassan. Men den senare fick arbeta med margarin istället för kullager, närmare bestämt på Pellerins margarin, som till skillnad mot SKF är nedlagt sedan länge. Men namnet syns fortfarande på den ljust röda tegelfasaden till beskådande för den hetsiga strömmen av trafikanter på E20, mellan Olskroksmotet och Munkebäck.

När morfar började arbeta på SKF fanns det inga dörrar på arbetarnas toaletter. Arbetarna skulle arbeta när de var på arbetet, inte skita och framförallt inte skita i lugn och ro. Miljön var stressad och bullrig och fabriken tog mycket av morfars och andras hörsel. Arbetarna levde med skyldigheter men saknade rättigheter.

1890, året efter bildandet av Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti, krävde de första 1-majfirarna 8 timmars arbete, 8 timmars frihet och 8 timmars vila. Men det skulle dröja 29 år, ända till 1919, innan den första lagen om arbetstid kom. I den begränsade man arbetsdagen till 8 timmar och arbetsveckan till 48 timmar. Ledigt hade man på söndagar. För morfar som 14-åring var det en avsevärd förbättring jämfört med villkoren under hans första år i arbetslivet. Och ännu bättre blev det 1938, då det lagstadgades om semester i Sverige och alla arbetare fick rätt till två veckors ledighet. Då var morfar 33 år och i juni det året blev han pappa för första gången av tre. Flyttlasset hade några år tidigare gått från föräldrarnas enrumslägenhet på Hökegatan, upp över Redbergsplatsen och nerför Ånäsvägen till en lika liten enrumslägenhet på Stockholmsgatan, där morfar flyttade ihop med med den bohusländska Hildur Olsson, min mormor, och tillsammans fick de tre barn, varav min mamma är det yngsta. Hon är det enda av barnen som är fött efter andra världskriget. Ett världskrig under vilket Sverige balanserade på neutralitetens tunna gränslinje. Den partineutrala utrikesministern Christian Günther fick statsminister Per-Albin Hansson att godkänna transport av tyska soldater till och från Sverige. Och medan morfar patrullerade utmed den norska gränsen stod mormor och hytte med nävarna då tysktågen passerade arbetarkvarteren vid Stockholmsgatan. Men jag tror ändå att de, mormor och morfar, såg på godkännandet som något nödvändigt ont för att hålla Sverige utanför kriget. Och det var ingenting som de höll emot Per-Albin Hansson och socialdemokratin. Nej, deras politiska övertygelse låg fast livet igenom.

1920 blev Hjalmar Branting, den tidigare chefredaktören för Social-Demokraten, statsminister i Sveriges första socialdemokratiska regering. Att socialdemokraterna fick allt större makt var förstås av stor och avgörande betydelse för arbetare som morfar, det skapade framtidstro och öppnade dörrar som tidigare varit stängda. Och under Per-Albin, som en manifestation för folkhemstanken, spred sig den redan under 1800-talet väckta idén om egnahem. I Utby, vid foten av berget, kunde mormor och morfar bygga sig ett litet hus, likt alla andra hus på gatan, i kvarteret, i området. Och det var en möjlighet som tidigare generationer ur arbetarklassen inte hade varit i närheten av, det var en stor seger i kampen om att utjämna klasskillnaderna. Arbetarens röst hördes och betydde något, arbetaren och arbetarens familj kunde till och med unna sig en välstekt kotlett, i det egna köket, i det egna huset en ledig söndag. Även om det tillhörde undantagen att man åt något så fint som kotlett. Men det var också så långt som de flesta arbetarna hade möjlighet att nå, hade man nått dit så var man i mål.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

skogsarbetareMorfar hade ett stort intresse för mekanik och ingenjörskonst. Han älskade att på ålderns höst, för oss barnbarn, redogöra för något som han hade läst i illustrerad vetenskap. Vi förstod inte så mycket men morfars glädje i berättandet var tydlig. Och ofta var han så inne i sitt berättande att han inte märkte om åhörarna lyssnade eller inte. Jag vet att jag någon gång kom in i köket, hemma hos oss, och såg morfar sitta och berätta för tomma stolar. Han hade varit så inne i sina funderingar, i sitt berättande att han inte hade märkt att alla hade gått därifrån. Morfar hade nog gärna utbildat sig till ingenjör men det hade han inte någon möjlighet att göra, den dörren var aldrig öppen för honom. Morfar tyckte överlag om kunskap och en stor del av sin lön lade han under en period på ett Svenskt uppslagsverk, halvfranskt, i 31 band. Ett uppslagsverk vars sidor min morbror emellanåt, olovligt, använde som ritpapper under uppväxten. Men bokhyllan fylldes även med andra böcker, skönlitterära böcker, främst av de svenska arbetarförfattarna.

Som pensionär trivdes morfar som allra bäst i trädgården i Utby. Där kunde han lugnt och avstressat gå omkring och vårda sina hallon, vinbär, plommon, krusbär och blommor. Men mormor ville annat, hon ville resa och hon sparade av den knappa pensionen för att kunna åka till Italien. Och dit lyckades hon ta sig flera gånger och en gång fick hon, förvånande nog, med sig morfar. Under en måltid på en restaurang någonstans utmed den italienska östkusten säger morfar; det här hade vi lika gärna kunnat äta på Konsum på Avenyn. Och morfar försökte inte vara rolig, han försökte inte ironisera, han sa vad han tyckte, ärligt och rakt. Efter den gången reste mormor med en väninna istället. Och under de veckorna fick morfar, då hans kunskaper inom matlagning inte var de bästa, bo hos oss. Och i mormors frånvaro trotsade han sin diabetes och köpte wienerbröd som vi åt tillsammans då vi kom hem från skolan. Men även då mormor var med bjöd vi honom ibland på choklad som han lite fumligt och nervöst snabbt stoppade i munnen innan mormor hann se vad han höll på med.

När morfar fick barnbarn slutade han att röka. Han hade rökt i mer än femtio år men jag hörde aldrig att han saknade rökningen när han väl hade slutat, även om hans pipor länge stod i sitt ställ på hyllan i sovrummet innan de slängdes. Som barnbarn kände man hur mycket han brydde sig och hur mycket han tyckte om när man kramade honom. Och han sa ofta att han gärna skulle vilja leva så länge att han fick veta hur det skulle gå för oss, få veta vad vi skulle utbilda oss till och arbeta med. Han hade sett det gå bra för sina tre barn, sonen blev ingenjör, äldsta dottern var lärare på Vårdhögskolan och blev senare doktor i medicin och hans yngsta dotter, min mamma, blev, säkert mycket beroende av morfars intresse för litteratur, biliotekarie. Och nu ville han se det gå bra för oss. Han såg och gladdes åt våra möjligheter, möjligheter som han själv inte hade haft men som han hade varit med och kämpat för att senare generationer skulle få. Men morfar föll ihop och dog vid Valborgsmässogatans busshållsplats i Utby innan hans äldsta barnbarn hade gått ur gymnasiet. Men hans liv blev ändå långt, han blev 86 år och slapp äldreboende och vårdinrättningar, någonting jag vet att han skulle ha haft mycket svårt för.

Min yngste son heter Georg i mellannamn och är det något, förutom namnet, jag önskar att han har fått från morfar så är det hans snällhet. För morfar, som jag kände honom, är en av de snällaste människorna jag har träffat.

Björn Augustson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.