Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Då möjligheterna inte alltid fanns



Första maj demonstration i Stockholm 1899Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka fabriksgrindar i Gamlestan, i östra Göteborg. Året var 1918 och morfar var 13 år. Hemma i den slitna enrumslägenheten på Hökegatan, mellan Redbergsplatsen och Olskrokstorget, väntade hans mor tålmodigt på hans första lön. Det var bra att hennes äldsta son hade börjat arbeta och det skulle inte dröja länge innan morfars yngre bror; Ernst, också skulle bidra till hushållskassan. Men den senare fick arbeta med margarin istället för kullager, närmare bestämt på Pellerins margarin, som till skillnad mot SKF är nedlagt sedan länge. Men namnet syns fortfarande på den ljust röda tegelfasaden till beskådande för den hetsiga strömmen av trafikanter på E20, mellan Olskroksmotet och Munkebäck.

När morfar började arbeta på SKF fanns det inga dörrar på arbetarnas toaletter. Arbetarna skulle arbeta när de var på arbetet, inte skita och framförallt inte skita i lugn och ro. Miljön var stressad och bullrig och fabriken tog mycket av morfars och andras hörsel. Arbetarna levde med skyldigheter men saknade rättigheter.

1890, året efter bildandet av Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti, krävde de första 1-majfirarna 8 timmars arbete, 8 timmars frihet och 8 timmars vila. Men det skulle dröja 29 år, ända till 1919, innan den första lagen om arbetstid kom. I den begränsade man arbetsdagen till 8 timmar och arbetsveckan till 48 timmar. Ledigt hade man på söndagar. För morfar som 14-åring var det en avsevärd förbättring jämfört med villkoren under hans första år i arbetslivet. Och ännu bättre blev det 1938, då det lagstadgades om semester i Sverige och alla arbetare fick rätt till två veckors ledighet. Då var morfar 33 år och i juni det året blev han pappa för första gången av tre. Flyttlasset hade några år tidigare gått från föräldrarnas enrumslägenhet på Hökegatan, upp över Redbergsplatsen och nerför Ånäsvägen till en lika liten enrumslägenhet på Stockholmsgatan, där morfar flyttade ihop med med den bohusländska Hildur Olsson, min mormor, och tillsammans fick de tre barn, varav min mamma är det yngsta. Hon är det enda av barnen som är fött efter andra världskriget. Ett världskrig under vilket Sverige balanserade på neutralitetens tunna gränslinje. Den partineutrala utrikesministern Christian Günther fick statsminister Per-Albin Hansson att godkänna transport av tyska soldater till och från Sverige. Och medan morfar patrullerade utmed den norska gränsen stod mormor och hytte med nävarna då tysktågen passerade arbetarkvarteren vid Stockholmsgatan. Men jag tror ändå att de, mormor och morfar, såg på godkännandet som något nödvändigt ont för att hålla Sverige utanför kriget. Och det var ingenting som de höll emot Per-Albin Hansson och socialdemokratin. Nej, deras politiska övertygelse låg fast livet igenom.

1920 blev Hjalmar Branting, den tidigare chefredaktören för Social-Demokraten, statsminister i Sveriges första socialdemokratiska regering. Att socialdemokraterna fick allt större makt var förstås av stor och avgörande betydelse för arbetare som morfar, det skapade framtidstro och öppnade dörrar som tidigare varit stängda. Och under Per-Albin, som en manifestation för folkhemstanken, spred sig den redan under 1800-talet väckta idén om egnahem. I Utby, vid foten av berget, kunde mormor och morfar bygga sig ett litet hus, likt alla andra hus på gatan, i kvarteret, i området. Och det var en möjlighet som tidigare generationer ur arbetarklassen inte hade varit i närheten av, det var en stor seger i kampen om att utjämna klasskillnaderna. Arbetarens röst hördes och betydde något, arbetaren och arbetarens familj kunde till och med unna sig en välstekt kotlett, i det egna köket, i det egna huset en ledig söndag. Även om det tillhörde undantagen att man åt något så fint som kotlett. Men det var också så långt som de flesta arbetarna hade möjlighet att nå, hade man nått dit så var man i mål.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

skogsarbetareMorfar hade ett stort intresse för mekanik och ingenjörskonst. Han älskade att på ålderns höst, för oss barnbarn, redogöra för något som han hade läst i illustrerad vetenskap. Vi förstod inte så mycket men morfars glädje i berättandet var tydlig. Och ofta var han så inne i sitt berättande att han inte märkte om åhörarna lyssnade eller inte. Jag vet att jag någon gång kom in i köket, hemma hos oss, och såg morfar sitta och berätta för tomma stolar. Han hade varit så inne i sina funderingar, i sitt berättande att han inte hade märkt att alla hade gått därifrån. Morfar hade nog gärna utbildat sig till ingenjör men det hade han inte någon möjlighet att göra, den dörren var aldrig öppen för honom. Morfar tyckte överlag om kunskap och en stor del av sin lön lade han under en period på ett Svenskt uppslagsverk, halvfranskt, i 31 band. Ett uppslagsverk vars sidor min morbror emellanåt, olovligt, använde som ritpapper under uppväxten. Men bokhyllan fylldes även med andra böcker, skönlitterära böcker, främst av de svenska arbetarförfattarna.

Som pensionär trivdes morfar som allra bäst i trädgården i Utby. Där kunde han lugnt och avstressat gå omkring och vårda sina hallon, vinbär, plommon, krusbär och blommor. Men mormor ville annat, hon ville resa och hon sparade av den knappa pensionen för att kunna åka till Italien. Och dit lyckades hon ta sig flera gånger och en gång fick hon, förvånande nog, med sig morfar. Under en måltid på en restaurang någonstans utmed den italienska östkusten säger morfar; det här hade vi lika gärna kunnat äta på Konsum på Avenyn. Och morfar försökte inte vara rolig, han försökte inte ironisera, han sa vad han tyckte, ärligt och rakt. Efter den gången reste mormor med en väninna istället. Och under de veckorna fick morfar, då hans kunskaper inom matlagning inte var de bästa, bo hos oss. Och i mormors frånvaro trotsade han sin diabetes och köpte wienerbröd som vi åt tillsammans då vi kom hem från skolan. Men även då mormor var med bjöd vi honom ibland på choklad som han lite fumligt och nervöst snabbt stoppade i munnen innan mormor hann se vad han höll på med.

När morfar fick barnbarn slutade han att röka. Han hade rökt i mer än femtio år men jag hörde aldrig att han saknade rökningen när han väl hade slutat, även om hans pipor länge stod i sitt ställ på hyllan i sovrummet innan de slängdes. Som barnbarn kände man hur mycket han brydde sig och hur mycket han tyckte om när man kramade honom. Och han sa ofta att han gärna skulle vilja leva så länge att han fick veta hur det skulle gå för oss, få veta vad vi skulle utbilda oss till och arbeta med. Han hade sett det gå bra för sina tre barn, sonen blev ingenjör, äldsta dottern var lärare på Vårdhögskolan och blev senare doktor i medicin och hans yngsta dotter, min mamma, blev, säkert mycket beroende av morfars intresse för litteratur, biliotekarie. Och nu ville han se det gå bra för oss. Han såg och gladdes åt våra möjligheter, möjligheter som han själv inte hade haft men som han hade varit med och kämpat för att senare generationer skulle få. Men morfar föll ihop och dog vid Valborgsmässogatans busshållsplats i Utby innan hans äldsta barnbarn hade gått ur gymnasiet. Men hans liv blev ändå långt, han blev 86 år och slapp äldreboende och vårdinrättningar, någonting jag vet att han skulle ha haft mycket svårt för.

Min yngste son heter Georg i mellannamn och är det något, förutom namnet, jag önskar att han har fått från morfar så är det hans snällhet. För morfar, som jag kände honom, är en av de snällaste människorna jag har träffat.

Björn Augustson

 

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.