Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | 25 februari, 2017
Essäer om konst

Minnen från Ludvig XIV:s hov

En typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om ...

Av: Tobias Harding | 18 december, 2012
Övriga porträtt

Ask

En essäserie om våra svenska träslag. Del 1 Asken

Av: Johannes Söderqvist | 18 januari, 2017
Kulturreportage

Buss 171 mellan Malmö-Lund

 Vid min sida, på bussen mellan Malmö och Lund, sitter en kvinna som jag misstänker är ifrån östasien, möjligtvis den koreanska halvön, fast jag gissar egentligen bara, hon skulle lika ...

Av: Henrik Johansson | 24 maj, 2012
Gästkrönikör

Då möjligheterna inte alltid fanns



Första maj demonstration i Stockholm 1899Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka fabriksgrindar i Gamlestan, i östra Göteborg. Året var 1918 och morfar var 13 år. Hemma i den slitna enrumslägenheten på Hökegatan, mellan Redbergsplatsen och Olskrokstorget, väntade hans mor tålmodigt på hans första lön. Det var bra att hennes äldsta son hade börjat arbeta och det skulle inte dröja länge innan morfars yngre bror; Ernst, också skulle bidra till hushållskassan. Men den senare fick arbeta med margarin istället för kullager, närmare bestämt på Pellerins margarin, som till skillnad mot SKF är nedlagt sedan länge. Men namnet syns fortfarande på den ljust röda tegelfasaden till beskådande för den hetsiga strömmen av trafikanter på E20, mellan Olskroksmotet och Munkebäck.

När morfar började arbeta på SKF fanns det inga dörrar på arbetarnas toaletter. Arbetarna skulle arbeta när de var på arbetet, inte skita och framförallt inte skita i lugn och ro. Miljön var stressad och bullrig och fabriken tog mycket av morfars och andras hörsel. Arbetarna levde med skyldigheter men saknade rättigheter.

1890, året efter bildandet av Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti, krävde de första 1-majfirarna 8 timmars arbete, 8 timmars frihet och 8 timmars vila. Men det skulle dröja 29 år, ända till 1919, innan den första lagen om arbetstid kom. I den begränsade man arbetsdagen till 8 timmar och arbetsveckan till 48 timmar. Ledigt hade man på söndagar. För morfar som 14-åring var det en avsevärd förbättring jämfört med villkoren under hans första år i arbetslivet. Och ännu bättre blev det 1938, då det lagstadgades om semester i Sverige och alla arbetare fick rätt till två veckors ledighet. Då var morfar 33 år och i juni det året blev han pappa för första gången av tre. Flyttlasset hade några år tidigare gått från föräldrarnas enrumslägenhet på Hökegatan, upp över Redbergsplatsen och nerför Ånäsvägen till en lika liten enrumslägenhet på Stockholmsgatan, där morfar flyttade ihop med med den bohusländska Hildur Olsson, min mormor, och tillsammans fick de tre barn, varav min mamma är det yngsta. Hon är det enda av barnen som är fött efter andra världskriget. Ett världskrig under vilket Sverige balanserade på neutralitetens tunna gränslinje. Den partineutrala utrikesministern Christian Günther fick statsminister Per-Albin Hansson att godkänna transport av tyska soldater till och från Sverige. Och medan morfar patrullerade utmed den norska gränsen stod mormor och hytte med nävarna då tysktågen passerade arbetarkvarteren vid Stockholmsgatan. Men jag tror ändå att de, mormor och morfar, såg på godkännandet som något nödvändigt ont för att hålla Sverige utanför kriget. Och det var ingenting som de höll emot Per-Albin Hansson och socialdemokratin. Nej, deras politiska övertygelse låg fast livet igenom.

1920 blev Hjalmar Branting, den tidigare chefredaktören för Social-Demokraten, statsminister i Sveriges första socialdemokratiska regering. Att socialdemokraterna fick allt större makt var förstås av stor och avgörande betydelse för arbetare som morfar, det skapade framtidstro och öppnade dörrar som tidigare varit stängda. Och under Per-Albin, som en manifestation för folkhemstanken, spred sig den redan under 1800-talet väckta idén om egnahem. I Utby, vid foten av berget, kunde mormor och morfar bygga sig ett litet hus, likt alla andra hus på gatan, i kvarteret, i området. Och det var en möjlighet som tidigare generationer ur arbetarklassen inte hade varit i närheten av, det var en stor seger i kampen om att utjämna klasskillnaderna. Arbetarens röst hördes och betydde något, arbetaren och arbetarens familj kunde till och med unna sig en välstekt kotlett, i det egna köket, i det egna huset en ledig söndag. Även om det tillhörde undantagen att man åt något så fint som kotlett. Men det var också så långt som de flesta arbetarna hade möjlighet att nå, hade man nått dit så var man i mål.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

skogsarbetareMorfar hade ett stort intresse för mekanik och ingenjörskonst. Han älskade att på ålderns höst, för oss barnbarn, redogöra för något som han hade läst i illustrerad vetenskap. Vi förstod inte så mycket men morfars glädje i berättandet var tydlig. Och ofta var han så inne i sitt berättande att han inte märkte om åhörarna lyssnade eller inte. Jag vet att jag någon gång kom in i köket, hemma hos oss, och såg morfar sitta och berätta för tomma stolar. Han hade varit så inne i sina funderingar, i sitt berättande att han inte hade märkt att alla hade gått därifrån. Morfar hade nog gärna utbildat sig till ingenjör men det hade han inte någon möjlighet att göra, den dörren var aldrig öppen för honom. Morfar tyckte överlag om kunskap och en stor del av sin lön lade han under en period på ett Svenskt uppslagsverk, halvfranskt, i 31 band. Ett uppslagsverk vars sidor min morbror emellanåt, olovligt, använde som ritpapper under uppväxten. Men bokhyllan fylldes även med andra böcker, skönlitterära böcker, främst av de svenska arbetarförfattarna.

Som pensionär trivdes morfar som allra bäst i trädgården i Utby. Där kunde han lugnt och avstressat gå omkring och vårda sina hallon, vinbär, plommon, krusbär och blommor. Men mormor ville annat, hon ville resa och hon sparade av den knappa pensionen för att kunna åka till Italien. Och dit lyckades hon ta sig flera gånger och en gång fick hon, förvånande nog, med sig morfar. Under en måltid på en restaurang någonstans utmed den italienska östkusten säger morfar; det här hade vi lika gärna kunnat äta på Konsum på Avenyn. Och morfar försökte inte vara rolig, han försökte inte ironisera, han sa vad han tyckte, ärligt och rakt. Efter den gången reste mormor med en väninna istället. Och under de veckorna fick morfar, då hans kunskaper inom matlagning inte var de bästa, bo hos oss. Och i mormors frånvaro trotsade han sin diabetes och köpte wienerbröd som vi åt tillsammans då vi kom hem från skolan. Men även då mormor var med bjöd vi honom ibland på choklad som han lite fumligt och nervöst snabbt stoppade i munnen innan mormor hann se vad han höll på med.

När morfar fick barnbarn slutade han att röka. Han hade rökt i mer än femtio år men jag hörde aldrig att han saknade rökningen när han väl hade slutat, även om hans pipor länge stod i sitt ställ på hyllan i sovrummet innan de slängdes. Som barnbarn kände man hur mycket han brydde sig och hur mycket han tyckte om när man kramade honom. Och han sa ofta att han gärna skulle vilja leva så länge att han fick veta hur det skulle gå för oss, få veta vad vi skulle utbilda oss till och arbeta med. Han hade sett det gå bra för sina tre barn, sonen blev ingenjör, äldsta dottern var lärare på Vårdhögskolan och blev senare doktor i medicin och hans yngsta dotter, min mamma, blev, säkert mycket beroende av morfars intresse för litteratur, biliotekarie. Och nu ville han se det gå bra för oss. Han såg och gladdes åt våra möjligheter, möjligheter som han själv inte hade haft men som han hade varit med och kämpat för att senare generationer skulle få. Men morfar föll ihop och dog vid Valborgsmässogatans busshållsplats i Utby innan hans äldsta barnbarn hade gått ur gymnasiet. Men hans liv blev ändå långt, han blev 86 år och slapp äldreboende och vårdinrättningar, någonting jag vet att han skulle ha haft mycket svårt för.

Min yngste son heter Georg i mellannamn och är det något, förutom namnet, jag önskar att han har fått från morfar så är det hans snällhet. För morfar, som jag kände honom, är en av de snällaste människorna jag har träffat.

Björn Augustson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

Projekt Bok 19

Att leva som människa i denna värld eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka   Tacksam prisade han det ofattliga att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa. (Heidenstams ord på sin gravsten)  

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 05 november, 2011

Kulturen övervinner allt

Telefonplan blir lätt teflonplan när man pratar med Carlos Guy Buenaventura. Som ordlekare gör han samtalet till underhållningskonst men ibland är det svårt att hänga med. 15 år av hemlöshet ...

Av: Marcus Ridung | Kulturreportage | 15 mars, 2012

Kort kring Robert Kirkland och zombiens mänsklighet

Kirkman, et alia, spelar all genre historisk och samtida lika – den förlegade institutionen hänger fortfarande med oss – och låter berättelsen dem emellan byta intertext, uttryck vid behov. Formen ...

Av: Freke Räihä | Essäer om litteratur & böcker | 19 januari, 2013

Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | Kulturreportage | 22 augusti, 2010

Den omöjliga staden

Neapel är den tredje största staden i Italien, efter Rom och Milano, och har en bland de största hamnar i Medelhavet. Efter så många omskrivningar under de senaste åren om de ...

Av: Joakim Kocjancic | Bildreportage | 25 september, 2012

I New York med E.B White

E.B Whites som ung I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ...

Av: Anette Kindahl | Resereportage | 11 oktober, 2009

Jack London  Foto Arnold Genthe

En författargigant av sin tid

Som sjöman, äventyrare och krigskorrespondent besökte Jack London stora delar av världen. Han var en författarstjärna av sin tid. I år är det hundra år sedan han avled (1876 - ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 10 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.