Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern



Nina Stemme. Foto: Alexander Kenney Kungliga OperanDet var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt. Det var i de flesta fall ett otacksamt slitgöra - och guldet lyste för det mesta med sin frånvaro. Kvinnorna - de som vågade ett liv i denna ofta brutala mansvärld - hamnade på barer och andra manliga inrättningar. Whiskyn flödade.

Ett fåtal lyckades undvika de underordnade positionerna och bli barägare, om vi ska tro den masskulturella mytologin, som Minnie i Giacomo Puccinis sällan framförda opera, "Flickan från Västern", som hade premiär på Stockholmsoperan i helgen. Förra gången det begav sig på denna plats var 1934 och succé är knappast ordet. Denna gång smakar det däremot väl i munnen. Operan hade premiär på Metropolitan i New York 1910 med självaste Caruso i en av huvudrollerna och med Toscanini på pulten. Jag var inte där men har svårt att tänka mig att det skulle ha låtit så mycket bättre.

Inledningen är magnifik. På en väldig filmduk i svartvit cinemascope, som visar en klassisk öppningsscen i vilken John Ford-västern som helst, med en ensam ryttare i förgrunden och ett ödsligt och bergigt västernlandskap i fonden, rullas förtexterna upp till kvällens operaföreställning. Innan ryttaren rider vidare för att strax komma springande emot oss och forcera bioduken och därmed förflytta sig till en annan dimension, till ett här och ett nu, och med dragna revolvrar, i full technicolor, uppenbara sig som Minnie (alias Nina Stemme). Puccini eldar på med sprudlande och sprakande filmmusik (som den senare kom att praktiseras av herrar Korngold, Tiomkin, Steiner, Herrmann, Waxman m fl). Scenbilden bibehålls i cinemascopeformat när den överger bioduken och får fysisk gestalt.

Kopplingen opera-film är central för denna uppsättning, som till skillnad från Puccinis tidigare operor slutar lyckligt. Happy End. Lite Hollywood före Hollywood med andra ord. Parallellt med agerandet på scen visas en stumfilmskopia av detsamma på fondväggen i den saloon där det mesta av handlingen försiggår. Det är ett tacksamt och väl fungerande grepp. Operaagerande och stumfilmsagerande har många likheter i ett ofta övertydligt och lätt stiliserat rörelsemönster, där det psykologiska finliret inte är lika framträdande (det ligger, när det förekommer, i musiken respektive närbilden). Stumfilmen var heller aldrig stum, den beledsagades av allt ifrån en ensam pianist till en fullskalig symfoniorkester.

"Flickan från Västerns" långa törnrosasömn förefaller mig högst märklig. Musiken är högoktanig Puccini, låt vara att den skiljer sig från det melodska högtryck som utmärker "Butterfly" och "Tosca" - här är det funktionalisten Puccini mer än melodikern som talar. Men visst känner man igen tongångarna. Den orkestrala uppbackningen, de kraftfulla urladdningarna men också finliret och belcanton. Melodilinjerna och ariorna finns där, inte lika påtagligt och uttalat som i de tidigare operorna. Mer integrerat i dramatiken, lite samtida tyskt mitt i det italienska. Lättköpt och banalt? Knappast.

Handlingen är inte mycket att orda om. Den är inte odrägligare än mången annan operahandling, men den är originell på en punkt: den utspelas i vilda västern. Det är en känsloladdad melodram där den kvinnliga kärleken räddar den förtappade mannen. Kärleken som renande, helande och frälsande kraft (också det lite tyskt - Wagner). Mycket mer att orda om är däremot själva framförandet, det var länge sedan det klingade så hundraprocentigt på Stockholmsoperan, om orkester, kör och solister - ett suveränt lagarbete under säker ledning av regissören Christof Loy. En konstnärlig triumf.

Nina Stemme som den kyske Minnie, som ännu inte kysst någon karl och enbart ridit på en ponny, och Aleksanders Antonenko som banditen Dick, som längtar efter ett annat liv, är båda magnifika i sina roller. Liksom sheriffen Jack, hopplöst förälskad i Minnie, som sjungs svartsjukt och hotfullt av John Lundgren. Det är kring dessa triangeldramat utspelar sig, med guldgrävarna som kommenterande kör och medagerande, pendlande mellan lynchmobb och individuellt ansvarstagande, där en av guldgrävarna påpassligt fått låna drag av Chaplins figur i filmen "Guldfeber".

Nina Stemme visar att hon inte bara kan sjunga Wagner och Strauss utan också Puccini, liksom en gång Birgit Nilsson när hon tog sig an "Turandot". Det är närmast bländande skönsång hon bjuder på, inte minst i de högre forte-registren, där Aleksandrs Antonenkos lödigt italienska tenor, lite åt Jussi-hållet, följer henne perfekt, också det bländande och skönt. Allt sammanhållet av ett hovkapell i högform och en dirigent, Pier Giorgio Morandi, som vet hur en slipsten skall dras. Eller kanske riktigare hur man hittar guld i ett förbisett Puccini-partitur.

  

Ulf Stenberg 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.