Krönika från Maspalomas

  Åter till tyskarna, Plechanov och den unge Uljanov.Revolutionen måste, för att bli lyckad iVärldsomfattning,börja i de mest utvecklade länderna. Åter Tyskland,som förra gången valde fascismens väg, USA, somvalt krigets, Norden ...

Av: Christer B Johansson | 29 april, 2013
Gästkrönikör

47. Lina, Tobbe och Nils-August

”Och sedan fanns det en stor scen och mitt på den stod en stor balustrad. Den ledde upp till en hög och utsvängd trappa, ungefär som i en gammal sång- ...

Av: Lina, Tobbe och Nils-August | 16 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Eddie och Reb in da House

  Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer Eddie och Reb in da House I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Förfallets natur

Förfallets natur    Fallande änglar, Pieter Bruegel den unge. Leif V Erixell, redaktör för serie Prometheus på bokförlaget h:ström - Text & Kultur, diskuterar det samhälleliga förfallets natur. Den mest typiska associationen när man ...

Av: Leif V Erixell | 23 november, 2006
Essäer om samhället

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern



Nina Stemme. Foto: Alexander Kenney Kungliga OperanDet var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt. Det var i de flesta fall ett otacksamt slitgöra - och guldet lyste för det mesta med sin frånvaro. Kvinnorna - de som vågade ett liv i denna ofta brutala mansvärld - hamnade på barer och andra manliga inrättningar. Whiskyn flödade.

Ett fåtal lyckades undvika de underordnade positionerna och bli barägare, om vi ska tro den masskulturella mytologin, som Minnie i Giacomo Puccinis sällan framförda opera, "Flickan från Västern", som hade premiär på Stockholmsoperan i helgen. Förra gången det begav sig på denna plats var 1934 och succé är knappast ordet. Denna gång smakar det däremot väl i munnen. Operan hade premiär på Metropolitan i New York 1910 med självaste Caruso i en av huvudrollerna och med Toscanini på pulten. Jag var inte där men har svårt att tänka mig att det skulle ha låtit så mycket bättre.

Inledningen är magnifik. På en väldig filmduk i svartvit cinemascope, som visar en klassisk öppningsscen i vilken John Ford-västern som helst, med en ensam ryttare i förgrunden och ett ödsligt och bergigt västernlandskap i fonden, rullas förtexterna upp till kvällens operaföreställning. Innan ryttaren rider vidare för att strax komma springande emot oss och forcera bioduken och därmed förflytta sig till en annan dimension, till ett här och ett nu, och med dragna revolvrar, i full technicolor, uppenbara sig som Minnie (alias Nina Stemme). Puccini eldar på med sprudlande och sprakande filmmusik (som den senare kom att praktiseras av herrar Korngold, Tiomkin, Steiner, Herrmann, Waxman m fl). Scenbilden bibehålls i cinemascopeformat när den överger bioduken och får fysisk gestalt.

Kopplingen opera-film är central för denna uppsättning, som till skillnad från Puccinis tidigare operor slutar lyckligt. Happy End. Lite Hollywood före Hollywood med andra ord. Parallellt med agerandet på scen visas en stumfilmskopia av detsamma på fondväggen i den saloon där det mesta av handlingen försiggår. Det är ett tacksamt och väl fungerande grepp. Operaagerande och stumfilmsagerande har många likheter i ett ofta övertydligt och lätt stiliserat rörelsemönster, där det psykologiska finliret inte är lika framträdande (det ligger, när det förekommer, i musiken respektive närbilden). Stumfilmen var heller aldrig stum, den beledsagades av allt ifrån en ensam pianist till en fullskalig symfoniorkester.

"Flickan från Västerns" långa törnrosasömn förefaller mig högst märklig. Musiken är högoktanig Puccini, låt vara att den skiljer sig från det melodska högtryck som utmärker "Butterfly" och "Tosca" - här är det funktionalisten Puccini mer än melodikern som talar. Men visst känner man igen tongångarna. Den orkestrala uppbackningen, de kraftfulla urladdningarna men också finliret och belcanton. Melodilinjerna och ariorna finns där, inte lika påtagligt och uttalat som i de tidigare operorna. Mer integrerat i dramatiken, lite samtida tyskt mitt i det italienska. Lättköpt och banalt? Knappast.

Handlingen är inte mycket att orda om. Den är inte odrägligare än mången annan operahandling, men den är originell på en punkt: den utspelas i vilda västern. Det är en känsloladdad melodram där den kvinnliga kärleken räddar den förtappade mannen. Kärleken som renande, helande och frälsande kraft (också det lite tyskt - Wagner). Mycket mer att orda om är däremot själva framförandet, det var länge sedan det klingade så hundraprocentigt på Stockholmsoperan, om orkester, kör och solister - ett suveränt lagarbete under säker ledning av regissören Christof Loy. En konstnärlig triumf.

Nina Stemme som den kyske Minnie, som ännu inte kysst någon karl och enbart ridit på en ponny, och Aleksanders Antonenko som banditen Dick, som längtar efter ett annat liv, är båda magnifika i sina roller. Liksom sheriffen Jack, hopplöst förälskad i Minnie, som sjungs svartsjukt och hotfullt av John Lundgren. Det är kring dessa triangeldramat utspelar sig, med guldgrävarna som kommenterande kör och medagerande, pendlande mellan lynchmobb och individuellt ansvarstagande, där en av guldgrävarna påpassligt fått låna drag av Chaplins figur i filmen "Guldfeber".

Nina Stemme visar att hon inte bara kan sjunga Wagner och Strauss utan också Puccini, liksom en gång Birgit Nilsson när hon tog sig an "Turandot". Det är närmast bländande skönsång hon bjuder på, inte minst i de högre forte-registren, där Aleksandrs Antonenkos lödigt italienska tenor, lite åt Jussi-hållet, följer henne perfekt, också det bländande och skönt. Allt sammanhållet av ett hovkapell i högform och en dirigent, Pier Giorgio Morandi, som vet hur en slipsten skall dras. Eller kanske riktigare hur man hittar guld i ett förbisett Puccini-partitur.

  

Ulf Stenberg 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Syndafloden

Framtiden talade klarspråk; syndafloden steg oss till knäna.

Av: Bo Jörgen Sandberg | Utopiska geografier | 19 januari, 2009

Emmakrönika XXV Nu vill jag vara lycklig utan dig

plyschtistel ty ihop påöknens till sång sig för näckrosornaen månblommans kronblad för tolvslagspoet dag röst sakfruktdräpans dämpa droppar för croppsknopp knäppskräddarros ity vakttorns fot autofytfilialmurranka för litet spetsigt koppartorn upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 21 januari, 2010

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Livet på psyket

- Han är vikarie, jag drog djupt efter andan och syret steg mig åt huvudet så att jag fnittrade till. Knytkängorna har vita fläckar efter salt och vatten och har ...

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 14 april, 2015

Ett världens ljus av is och blått fett

Stefan Whilde om Vladimir Sorokins prosa och en livrädd verklighet. Vad är moral om inte statsmaktens och religionernas pistol mot massans tinning? Dra ner byxorna ute på stan och du ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 02 september, 2008

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Carster Palmer Schale

Fem dikter av Carster Palmer Schale

nya dikter av Carster Palmer Schale

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 april, 2016

Lyckans identitet

  Lycka är ett besvär. Det vet vi alla av den enkla anledningen att det är det som alla säger. Eller vad som sägs är egentligen att om du kämpar hårt ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 02 mars, 2011

Den Gudomliga komedin (del 1)

Dante Alighieri föddes i florens 1265. Han var bl.a. apotekare och läkare, samt deltog aktivt i stadens politiska liv. Han dömdes i en partistid 1302 till egendomsförlust och landsflykt. Han ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 11 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.