Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern



Nina Stemme. Foto: Alexander Kenney Kungliga OperanDet var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt. Det var i de flesta fall ett otacksamt slitgöra - och guldet lyste för det mesta med sin frånvaro. Kvinnorna - de som vågade ett liv i denna ofta brutala mansvärld - hamnade på barer och andra manliga inrättningar. Whiskyn flödade.

Ett fåtal lyckades undvika de underordnade positionerna och bli barägare, om vi ska tro den masskulturella mytologin, som Minnie i Giacomo Puccinis sällan framförda opera, "Flickan från Västern", som hade premiär på Stockholmsoperan i helgen. Förra gången det begav sig på denna plats var 1934 och succé är knappast ordet. Denna gång smakar det däremot väl i munnen. Operan hade premiär på Metropolitan i New York 1910 med självaste Caruso i en av huvudrollerna och med Toscanini på pulten. Jag var inte där men har svårt att tänka mig att det skulle ha låtit så mycket bättre.

Inledningen är magnifik. På en väldig filmduk i svartvit cinemascope, som visar en klassisk öppningsscen i vilken John Ford-västern som helst, med en ensam ryttare i förgrunden och ett ödsligt och bergigt västernlandskap i fonden, rullas förtexterna upp till kvällens operaföreställning. Innan ryttaren rider vidare för att strax komma springande emot oss och forcera bioduken och därmed förflytta sig till en annan dimension, till ett här och ett nu, och med dragna revolvrar, i full technicolor, uppenbara sig som Minnie (alias Nina Stemme). Puccini eldar på med sprudlande och sprakande filmmusik (som den senare kom att praktiseras av herrar Korngold, Tiomkin, Steiner, Herrmann, Waxman m fl). Scenbilden bibehålls i cinemascopeformat när den överger bioduken och får fysisk gestalt.

Kopplingen opera-film är central för denna uppsättning, som till skillnad från Puccinis tidigare operor slutar lyckligt. Happy End. Lite Hollywood före Hollywood med andra ord. Parallellt med agerandet på scen visas en stumfilmskopia av detsamma på fondväggen i den saloon där det mesta av handlingen försiggår. Det är ett tacksamt och väl fungerande grepp. Operaagerande och stumfilmsagerande har många likheter i ett ofta övertydligt och lätt stiliserat rörelsemönster, där det psykologiska finliret inte är lika framträdande (det ligger, när det förekommer, i musiken respektive närbilden). Stumfilmen var heller aldrig stum, den beledsagades av allt ifrån en ensam pianist till en fullskalig symfoniorkester.

"Flickan från Västerns" långa törnrosasömn förefaller mig högst märklig. Musiken är högoktanig Puccini, låt vara att den skiljer sig från det melodska högtryck som utmärker "Butterfly" och "Tosca" - här är det funktionalisten Puccini mer än melodikern som talar. Men visst känner man igen tongångarna. Den orkestrala uppbackningen, de kraftfulla urladdningarna men också finliret och belcanton. Melodilinjerna och ariorna finns där, inte lika påtagligt och uttalat som i de tidigare operorna. Mer integrerat i dramatiken, lite samtida tyskt mitt i det italienska. Lättköpt och banalt? Knappast.

Handlingen är inte mycket att orda om. Den är inte odrägligare än mången annan operahandling, men den är originell på en punkt: den utspelas i vilda västern. Det är en känsloladdad melodram där den kvinnliga kärleken räddar den förtappade mannen. Kärleken som renande, helande och frälsande kraft (också det lite tyskt - Wagner). Mycket mer att orda om är däremot själva framförandet, det var länge sedan det klingade så hundraprocentigt på Stockholmsoperan, om orkester, kör och solister - ett suveränt lagarbete under säker ledning av regissören Christof Loy. En konstnärlig triumf.

Nina Stemme som den kyske Minnie, som ännu inte kysst någon karl och enbart ridit på en ponny, och Aleksanders Antonenko som banditen Dick, som längtar efter ett annat liv, är båda magnifika i sina roller. Liksom sheriffen Jack, hopplöst förälskad i Minnie, som sjungs svartsjukt och hotfullt av John Lundgren. Det är kring dessa triangeldramat utspelar sig, med guldgrävarna som kommenterande kör och medagerande, pendlande mellan lynchmobb och individuellt ansvarstagande, där en av guldgrävarna påpassligt fått låna drag av Chaplins figur i filmen "Guldfeber".

Nina Stemme visar att hon inte bara kan sjunga Wagner och Strauss utan också Puccini, liksom en gång Birgit Nilsson när hon tog sig an "Turandot". Det är närmast bländande skönsång hon bjuder på, inte minst i de högre forte-registren, där Aleksandrs Antonenkos lödigt italienska tenor, lite åt Jussi-hållet, följer henne perfekt, också det bländande och skönt. Allt sammanhållet av ett hovkapell i högform och en dirigent, Pier Giorgio Morandi, som vet hur en slipsten skall dras. Eller kanske riktigare hur man hittar guld i ett förbisett Puccini-partitur.

  

Ulf Stenberg 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.