David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

”I had so many dreams, I had so many breakthroughs”

Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans ...

Av: Peter Sjöblom | 11 januari, 2016
Musikens porträtt

J. M. G. Le Clézio, Hunger i Nobelklass

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Jacques SassierNobelpristagaren J. M. G. Le Clézio är en mycket produktiv författare. Senaste romanen publicerades den andra oktober av Gallimard: Ritournelle de la faim (ungefär: ...

Av: Daniel Pedersen | 13 oktober, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | 07 juli, 2015
Gästkrönikör

Försök till samtal med Mästaren

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Percival | 04 november, 2012
Essäer om religionen

Hur Grå var min Mur: nostalgi för en berlinsk estetik



Der himmel über BerlinPå min sida av den transatlantiska ”dammen”, så har den popkulturella fascinationen vid Berlin ofta resulterat i ett porträtt av staden som i klorna på en kollektiv 'dödsdrift': i denna skildring är Berlin staden där världens vackraste mest missbildade kulturella varelser går för att framföra ett sista intensivt tjut av självbekräftelse innan de faller in i en välkomnande famn av glömska. Naturligtvis, havande utvecklat en ridderlig attityd gentemot sin slutliga undergång, är de under återstoden av sina dagar i ett nästan-konstant tillstånd av brinnande sensuell hänryckning driven av alla tänkbara kemikalier, sexuella möten och andra 'erfarenhetströsklar' du kan tänka dig.

I denna vision av Berlin, har brottsbekämpning, myndigheter och byråkrati verkat vara på permanent semester och har dessutom lämnat efter sig ett mörkgrått storstadsskal vars medborgare ibland kryper ut ur spillrorna för att uppgå, utan tillsyn, i dessa ovanstående aktiviteter. Detta romantiska bedömning av Berlins kultur tycks ha gått in överväxel när New Wave film- och musikvärldar började utbyta interkontinentala missiv på allvar, se bara på 1982 års Slava Tsukermanfilm Liquid Sky, en förebild för ett svindlande överskott av New Wave, där den hånfulla och mycket osympatiske knarkarpoeten 'Adrian' drömmer om att ”Goin' till Berlin, baby!” när hon inte skriker ut sin hitlåtsdikt ”Me & My Rhythm Box” inför en lobotomerad publik av klubbesökare utklädda som cybernetiska aror.

Med tanke på beteendet hos Adrian och Liquid Skys andra karaktärer – som verkar bestå helt av narcissistiskt stilade, drogförtärande och med livsintervaller av förkrossande föregripen tristess – vi kan ta denna längtan efter Berlin som en fingervisning om att det är ett Utopia för ett sådant beteende. Naturligtvis behöver vi inte ge oss in i Liquid Skys fiktiva rike av självlysande dekadens för att hitta personer som dagdrömmer om Berlin som en fond för möten med glamorös 'liebestod': Jag minns en av mina tidigare flickvänner som var så förälskad i denna mytiska atmosfär, att jag måste ha suttit igenom Wim Wenders kvintessentiella Berlinfilm Der Himmel über Berlin ett dussintal gånger, bara för att se scenen där Crime & The City Solution kråmar sig inför en ärkedekadent skara av gotiska luffare. Baserat på den populära Lydia Lunch/Nick Cave-mallen verkar de intensivt överväga en kommande världskollaps samtidigt som de snabbar på den med whisky, cigaretter, narkotika, PCB från överdrivet hårsprayanvändande, etcetera, etcetera. Nu så, även om detta fortfarande är långt från de svindlande höjder som 'Berlinofilin' kan nå: även om den är nog inaktiv nu, blev jag en gång visad till en webbplats som helt och hållet ägnas åt en kvinnas erotiska fixering vid Berlinmuren.

Mytologiseringen av efterkrigstidens Berlinska subkultur, om än inte en romantisering av en 'dödsdrift' rakt av, förutser åtminstone en plats där tragedi och undergång gjuts i stunder av äkta kärlek och genialitet med en mer märkbar lättnad. Detta gäller även för det buttra Östberlin i DDR, vars användning som iscensättningsplats för senare filmer som Goodbye Lenin! och De andras liv gör att dess huvudpersoners akter av självuppoffring är mycket lättare att lyfta fram (på grund de avgörande framgångarna hos dessa filmer, verkar 'Östalgi' förvandlats till en helt egen kulturell genre).

Bringing the Good News to Berlin: Mona Mur, Genesis P. Orridge, Peter 'Sleazy' Christopherson (r.i.p.). Bild: Ilse RuppertDet är, emellertid inte, sagt att allt detta är en utländsk projektion, och att berlinarna själva helt har skyggat från att använda sin stads en gång olycksbådande stämning som en inramningsapparatur för sin konst: den famösa klubben SO36 (byggd från resterna av en före detta stormarknad) hade sin invigning, den sarkastiskt titulerade ”Mauerbaufest”, i sammanfallande med det datum då Muren slutförts. Henry Rollins fördömer underhållande, i sin turnédagbok Get in the Van, det utrymmet som ett av de mörkaste och fuktigaste han någonsin besökt – en utförlig utvärdering från den man vars publikation, 2.13.61, har fungerat som ett lyckligt hem för ovan nämnda berlinfavoriter Lunch och Cave.

Samtidigt är många av de populära fiktionerna om stadens syrliga trubadurer, även om de inte är direkta fabrikationer, så åtminstone romantiska överdrifter: även om Einstürzende Neubautens vampyriska Blixa Bargeld kanske inte faktiskt har sovit i ett skrotupplag (som han porträtteras i Sogo Ishiis film Halber Mensch) men han var säkerligen en av många i Berlinscenens 80-tal som 'improviserade' sina levnadsförhållanden. Berlinkompositören Frieder Butzmann hävdar kamratligt att Bargeld ”bara använde en källare som sin lägenhet … Blixa och Andrew [Unruh, även han från Neubauten] levde ut denna död-och-betong estetik på allvar”, medan Bargeld själv erkänner att ockuperade ett hem utan vitvaror (i Tyskland ingår inte vitvaror i bostadskontrakten, övers. anm.) och fått lämna sina frysta livsmedel ute för att de skulle hållas kalla i avsaknad av en frys (långvariga Neubautenanhängare vet förmodligen det lyckliga slutet på denna historia, i vilket Blixa så småningom överlever sin svåra period av utmärgling och till sist blir en entusiastisk gourmand).

Med så många konkurrerande versioner av 'berlinmyten' på marknaden, kan det vara svårt att utveckla en syn där romantiska projektioner tar slut och den objektiva verkligheten börjar: de senaste ansträngningarna för att återpaketera och en nybedöma Berlins distinkta underjordiska scen (särskilt under åren 1978-1984) tenderar att gynna den 'dekadenta' och knarkiga delen av det musikaliska spektrumet till bekostnad av en som fokuserade mer på improvisation och handgjord uppfinningsrikedom, till exempel Joseph Beuys elev Conrad Schnitzler (RIP) och hans endossering av hemmagjord ”köksmusik” distribuerad via handkopierade kassetter. Varför fallet är så, exakt, är också svårt att avgöra utan att engagera sig i det riskfyllda spelet att gissa folks odeklarerade intentioner, kanske är den ärliga estetiken i 'skönhet-genom-blekhet' bara mer marknadsanpassad just nu, med nischkonsumenter bestående av desillusionerade själar för vilka det 20:e århundradets ikoner av globaliserad materiell framsteg (Tescokedjor och sånt där) är en väldig, påträngande, skrattretande falsk potemkinkuliss. I en sådan värld är det åtminstone förståeligt varför vissa skulle tråna efter den kalla osäkerheten i den tidigare muromgärdade staden, vars 'Geniale Dilettanten' (ett namn satt på Berlins löst sammanknutna kollektiv av New Wave-outsiders i början av 1980-talet) träder ut nattetid för att göra plåtpartiturmadrigaler och kasta ljudtrollformler för människans nedgång.

Der himmel über Berlin  detaljOm vi kan övervinna våra egna personliga fördomar, ändock, och anta ett holistiskt perspektiv gentemot den här scenen kan vi konstatera att både tendenser av romantiserande desperation ('leva varje dag som det vore din sista') och enkla 'gör det bästa av vad som finns tillgängligt' funnits i mer eller mindre lika stora mängder. Ibland var de mer kontradiktoriska, men ofta var det en symbios av 'dödsdrift' och dess förmenta motsats, den konstruktiva bärgningen och återtagandet av Berlins urbana restprodukter. De gåtfulla figurerna Gudrun Gut och Blixa Bargeld är goda exempel på detta: medan båda deras musikaliska flaggskeppsprojekt (Malaria respektive Neubauten) livnärde sig på stadens negativa energi, i sin tur invokerande törst och rädsla i sina koncisa texter, har de själva betydligt mer komplexa personligheter. Ett plakat hängt i Guts numera legendariska Eisengrau boutique löd ”den som sover, missar något” (detta var skälmskt placerat ovanför den våningssäng som var avsedd för människor som sov över här), medan hennes utommusikaliska verksamhet förrådde en större åtrå att skapa en parallell värld än att bara frossa i stadens mytiska mörker. När hon inte lade den rytmiska grunden för ett band som hette Mania D. (bokstavligen 'manodepressivitet'), var Gut en uppfinningsrik sömmerska, med en lekfull förkärlek för att blanda 'konstruktivistiska' färger med alla nyanser av neon (”färger som biter”, som hon sade själv), samt skapade modeplagg från flygplanssäkerhetsbälten och andra kasserade föremål. Frieder Butzmann – som kortvarigt deltog i den improvisatoriskelektroniska gruppen 'Liebesgier' vid sidan av Gut, väger in frågan om Berlins miljöpåverkan:

”Vi upplevde det som om vi kämpade i en frontlinjestad. Vi var stolta. Men, i motsats till vad [New Wave-bandet] Ideal sade med sin Ich steh auf Berlin, var vi inte stolta över staden i sig självt – snarare över oss själva. Över denna enhetlighet av liv och arbete.”

Ett sådant förkastande av 'regional identitet' för Butzmanns räkning verkar ha frigjort honom att förnya sig själv: hans nyskapande singel Wachsalon Berlin, som spelats in med olika tvättprogram i tvättomatens tvättmaskiner som primärt instrument, står fortfarande som ett obesjunget landmärke i maskinmusikens korta historia. När den släpptes utnämnde Andy Warhols Interview Magazine skivan till ”årets singel”.

Fun, fun, fun, on the Autobahn? Not exactly, but it is a Super 8 happening at the Berlin Wall. Bild: Arno Dittmer, 1981. Berlins hemmaodlade Super 8-filmskaparscen tillhandahöll ett annat intressant exempel på friktionen mellan 'dödschic' och lekfulla, även vitala experiment. Super 8-filmskaparna var aldrig fjärran från de lokala undergroundmusiker som tillhandahöll ljudspåren till deras filmer (ganska många av de överlevande Super 8-pjäserna saknar narrativ, eller fungerar endast som musikvideoklipp). Några, som arbetslaget Ingrid Maye och Volker Rendschmidt, hanterade både film- och ljudsysslor. Maye och Volkers kortfilm från 1980 Ohne Liebe gibt es Keinen Tod [Utan Kärlek finns det Ingen Död] kan möjligen nicka i riktning mot berlinscenens stereotypa bisterhet med sin titel, och med sin milt illavarslande filmmusik av ihållande synthburr, men videoinnehållet är inte mer än en kyligt likgiltig kvinnlig modell som förnöjt rullar runt framför ett stroboskopljus, hoppar i luften, poserar, och slappar i en primärfärgad lägenhet – en ganska harmlös uppvisning av sexigt roliga upptåg.

Den första vågen av tysk punkrock, som hade uppstått nästan samtidigt som terrordramat 'Deutsche Herbst' av RAF [Rote Armee Fraktion], gav mycket snabbt vika för ett mer industrismakande avantgarde: detta är en form av konst och musik, som, på egen hand, alltid har slitits mellan två typer av Weltanschauung: det var den romantiska, 'magiska' synen på världen som såg kretsar och teknologisk reproduktion som inget mindre än en modern form av trolldom, och det fanns ett utilitaristiskt, pragmatiskt närmande vars musiker 'stal' informationsredigeringsmetoderna från byråkratiska kontrollsystem för att kämpa mot dem. Dessa till synes motstridiga närmanden (en upptagen mer med personlig tillfredsställelse, och den andra med återorganisationen av samhället) har överlevt fram till idag, och deras benägenhet att kastas fram och tillbaka mellan musikaliska projekt har lett till konstnärliga permutationer mer anpassade till den nuvarande digitala tidsåldern. De olika fraktionerna inom den redan marginaliserade subkulturen hade, i motsats till de – punk-vs-kunstler [artist] – strider som tidigare rasat i Tyskland, samexisterat med ett minimum av inbördes våld, vilket begränsat deras motsättningar till enstaka uppslitande anmärkningar i fanzineintervjuer. Det ökade inflytandet från dylika industristilgrupperingar på berlinscenen resulterade kanske i ett växande antal personer som ville överbrygga klyftan mellan romantikern-realisten, för att se vad som då var möjligt i en sammanslagning av de bästa estetiska inslagen ur både det paranormala och det världsliga.

Den i Berlin årliga Atonala festivalen från 1982-1986 (som trots namnet, inte uteslutande presenterade 'atonal' musik) blev snabbt det lokala forumet för att spåra utvecklingen i denna kultur. Dokumentering av tidigare 'atonala' festivaler, om inte annat, visar åtminstone potentialen för hur stärkande volym och förbryllande abstraktion kan användas på en mängd olika sätt. Gruppen Non-Toxique Lost, som vid 1983 års upplaga av festivalen, framförde Ich Sah Hanoi Sterben, erbjuder en fin introduktion till den ”berlinskt atonala” estetiken: en driven och emotionell attack styrd av rasande skrik från den märkligt benämnda Sea Wanton, och med den ironiskt lugna, glasögonprydda Achim Wollscheid genererande gitarrljud som för tankarna till radioaktiva maskar skälvande på ett stålgolv. Övriga bidrag till festivalen, från artister som La Loora och Die Tödliche Doris, var mer uppfinningsrikt skeva i termer av scenprakt, dessa band gynnade surrealistiskt historieberättande och koral blomstring framför den dödsstöt av elektroniskt oljud som andra 'atonala' band serverade – dock, var de själva verkligen kapabla att släppa någon elektrifierad Sturm und Drang när de kände att det var nödvändigt.

Att döma av det inspelade och anekdotiska bevis vi har att arbeta med, har den vitala humorn aldrig varit långt utanför Berlins underjordiska bild, oavsett hur några dödsfetischister kan välja att minnas sina germanska hjältar – för den delen, vad kan vara mindre dödligt allvar än att Hr Bargeld bar omkring på ett kreditkort med sitt [juridiskt bytta] artistnamn på (Bargeld är tyska för 'cash')? Under tiden har, Die Tödliche Doris konceptuella trollkarl, Wolfgang Müller, varit fullt upptagen med att bli ”älvexpert” och publicera böcker med isländska sagor. Medan många mindre artister skulle bli överlyckliga av att smickra berlinofilernas törst efter melodrama, ser det ut som att de mer etablerade inte kunde bry sig mindre om att elda på dessa melodramatiska bränder – en sådan handling skulle äventyra deras egna hårdnackade unikum i processen, förvisande dem till en 'ambassadörsroll' som lämnar lite utrymme för ytterligare konstnärlig tillväxt. För övrigt erbjuder ett av Die Tödliche Doris manifest ett intressant perspektiv på allt detta:

”Gruppens första LP bär titeln ' ' och demonstrerar att: Die Tödliche Doris har – som varje annan person – en mängd olika ansikten: ibland är hon smart och ibland dum, ibland högljudd och ibland tyst, ibland vacker och ibland ful. Men aldrig allt på samma gång.”

Kan det vara så, då, att denna mycket organiska tvetydighet och formbarhet är lika mycket en funktion av Berlins musikaliska subkultur som sitt väl omskrutna ”mörker”? Andra är fria att dra sina egna slutsatser, men jag känner att de senaste handlingarna i Berlins oefterhärmliga postindustriella subkultur, när den placeras under ett tillräckligt starkt mikroskop, uppvisar en kultur skolad i en önskan att prova allt som är möjligt i de givna omständigheterna, snarare än en som bara gör en avgudabild av rå hårdhet.

Thomas Bailey
Översättning: Freke Räihä

Tidigare publicerad på engelska på: www.grounded-mag.net

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Bild av Anikó Bodoni Lind

Den fria rörligheten

Under Naturmorgons tidiga timmar i P 1 kunde man häromdagen lyssna till den önskade fria rörligheten. Det handlade då om djur det vill säga. vargar. En specialist önskade sig en ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2016

F. W. Murnau under en filminspelning 1920. Foto Public Domain Wikipedia

F. W. Murnaus två kärlekar

Film är ett bildmedium. En sats som tål att upprepas. Men varför då? Varför upprepa något som alla kan skriva under på?

Av: Ulf Stenberg | Filmens porträtt | 14 februari, 2016

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 juni, 2017

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Lord Byron i Venedig

Dunk DUNK, dunk DUNK, dunk DUNK. Han går där uppe på golvet, det golv som är vårt tak, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi bor i Palazzo Mocenigo, i ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2010

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011

Konstnärligt skapande inom buddhismen

Gunilla Nordlund om bodhisatvan Thang-Stong Gyal-Po och  -ace lhamo - den tibetanska  operans  födelse och utveckling. Vem var Thang-stong Gyal-po? Thang-stong Gyal-po* levde mellan 1361 -1485  och uppnådde en ålder av ...

Av: Gunilla Nordlund | Essäer om religionen | 06 april, 2009

Mediabilden av invandrare

"Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också.Det är inte kunskap  vi saknar.Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna." (Sven Lindkvist: Utrota varenda ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Essäer om samhället | 06 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts