Kurt Wallander och musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser ...

Av: Bengt Eriksson | 10 december, 2009
Gästkrönikör

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | 02 april, 2014
Gästkrönikör

Albert Herranz – Dikter

Albert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du ...

Av: Albert Herranz | 26 mars, 2012
Utopiska geografier

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | 28 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Responsiviteten och det ekonomiska tänkandet - fallet Kitty Genovese



Kitty GenoveseSent en natt i början av 60-talet blev en ung kvinna vid namn Catherine (Kitty) Susan Genovese mördad i New York City. Mordet ägde rum i den respektabla stadsdelen Kew Gardens. Den vansinnige knivmördaren avlägsnade sig tre gånger från platsen men återkom varje gång för att tillfoga sitt offer nya hugg. Det tog honom en halv timme att fullborda mordet. Medan hon attackerades ropade Kitty Genovese hela tiden på hjälp. Efteråt framgick att minst 38 personer hade stått i sina fönster och bevittnat mordet. Ingen av dem ingrep, ingen av dem försökte undsätta Kitty Genovese. De 38 ögonvittnena företog sig ingenting alls. Ingen kom sig ens för att ringa till polisen. 

Denna händelse finns kortfattat beskriven i alla amerikanska läroböcker i socialpsykologi från de senaste snart 40 åren. Den amerikanska allmänheten upprördes starkt av mordet på Kitty Genovese - åtminstone så länge detta utgjorde nyhetsstoff (John F. Kennedy sköts kort därefter). Två forskare, Latané och Darley, som i åratal därefter utforskade detta drama förefaller ha reagerat diametralt annorlunda. I deras sammanfattande bok "The Unresponsive
Bystander: Why Doesn´t He Help" (1970) tycks de rentav mena, att mordet på det hela taget inte ens var särskilt klandervärt. För oss demonstrerar detta faktum närmast övertydligt kollisionen mellan vardagsmänniskors livspraktiskt förankrade kunskap och moral å ena sidan och två hängivna och positivistiska forskares diagnos utifrån den teoretiska homo economicus-modellen å den andra. 

I sin fascinerande bok "Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft" (1991) tar sig Asplund an detta fall från delvis andra synvinklar än de som hittills varit gängse; synvinklar som så att säga framkallar något av vår tids dominerande tänkande, och som i hög grad har bäring på responsivitet och - låt oss säga - utsatthet (i vårt speciella fall naturligtvis incidenter relaterade till psykisk sjukdom). Asplunds genomgång presenteras i kapitlet eller miniessän "Fallet Kitty Genovese" (ss. 123-140). 

Asplund öppnar diskussionen med följande betydelsedigra ord:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Lekmannens ställningstagande till mordet och till de 38 vittnenas passivitet bestod, kan man säga, i att lekmannen hänvisade till och skyllde på Gesellschaft. Den tyska termen åberopades naturligtvis inte; man talade om 'apati', 'likgiltighet', 'oförmåga till inlevelse', 'kallsinne', 'avhumanisering', 'alienation', 'storstadsdjungel'., etc. /Men/ Latané och Darley
avvisar /naturligtvis/ lekmannareaktionen och menar, såvitt jag förstår, att den är förhastad, missriktad och vetenskapligt ogrundad. Enligt dem förhåller det sig ingalunda så att människan i Gesellschaft har blivit omänsklig. Inte heller Latané och Darley åberopar termen Gesellschaft men man kan ändå säga att de menar att en hänvisning till Gesellschaft (eller till skillnaden mellan Gemeinschaft och Gesellschaft) inte kan förklara någonting. De anser helt klart att problemet måste omformuleras innan man alls kan börja angripa det. För min del anser jag att den omformulering som Latané och Darley genomför inte lyckas kringgå begreppet Gesellschaft. Tvärtom: omformuleringen låser effektivt problemet vid Gesellschaft. Vad omformuleringen demonstrerar är att gränserna för Gesellschaft i allt högre grad kommit att utgöra gränserna för värld - och för vår vetenskapliga fantasi. "(ibid, s. 124f, min kurs)

Detta är i sanning starka ord. Medan lekmannens värld, som är praktikens värld, ännu tycks stå i förbindelse med en upplevelse av just skillnaden mellan Gemeinschaft och Gesellschaft (eller närhet/distans, inlevelse/observation, engagemang/kalkyl), är den ekonomistiska forskarens värld, som är den positivistiska teorins modellvärld, oförmögen att ens uppfatta annat än ren Gesellschaft. Den responsiva vardagsmänniskans direkta förnimmelse av något försakligat, människofientligt och omoraliskt ställs med andra ord mot den asocialt responslösa kammarforskarens abstrakta konstaterande av något rationellt, rollenligt och amoraliskt. 

Vardagsmänniskan blir upprörd över något som forskaren ser som naturligt och givet. Praktikern-vardagsmänniskan ser, förstår och dömer ett beteende som teoretikern-forskaren registrerar, påstår saker om och förhåller sig indifferent till annat än i termer av en given modell. Modellen av den nyttomaximerande homo economicus framstår så självklar för den senare att han inte ens i sin fantasi, dvs. under problemformuleringsstadiet, kan föreställa sig alternativa premisser för beteenden hos den förra. Det är som om det förment vetenskapliga modelltänkandet med dess vidhängande positivistiska metod inte ens erkänner människans komplexitet och emotionella väsen. Det är rentav som om denna typ av forskning stod för och resulterade i någon slags föregiven sanning. Sanningen om människan övergår på något vis till att bli detsamma som den ytterligt förenklade diagnos som följer ur ett mycket konstruerat betraktelsesätt avsett för att kunna bedriva en viss typ av experiment med en viss typ av metod utifrån en viss typ av teori. 

Eller som Asplund skriver:

 

Mördaren"Jag är angelägen om att läsaren noterar hur naturligt det faller sig för Latané och Darley att hänvisa till en ekonomisk förståelseform. De gör det reflexmässigt, och det är som om inga alternativ existerade. I den mån de i sin framställning överväger några alternativ förefaller de osäkra och tvivlande. Den ekonomiska förståelseformen tycks de däremot uppleva som evident - hur löst eller cirkulärt de än tvingas spekulera om 'kostnader' och intäkter'."(ibid, s.
128f.) 

Denna egenhet, som utifrån andra perspektiv kan te sig parodisk, tycks oss dock och tyvärr vara relativt vanlig även på andra håll. Inte minst inom den positivistiska - företrädesvis medicinska - forskningen. Det och endast det är evident som utgår från en eller annan unikausal förklaringsmodell, och som kan mätas med hjälp av vissa givna mått och kategorier. Om man inte kan nå fram till ett säkert resultat på detta sätt är resultatet inte heller evident, och om man pga. detta sätt att förklara upplöser eller gör våld på det som egentligen har betydelse blir motsatsen till det evidenta evident - eftersom man inte kunde mäta det evidenta, utan att detta blev icke evident. Såväl problemet som modellen och metoden som resultatet ter sig därför ofta på ett märkligt sätt som givna från början - och falsifieras hypotesen formuleras den om i enligt med samma modell. Mot denna typ av evidenstänkande kan de motsägelsefulla, ambivalenta och irrationella mellanmänskliga förhållandena rentav te sig obegripliga - och åtminstone omöjliga att beforska. 

Latané och Darley traskar emellertid vidare längs sin snitslade stig - till synes obekymrade även om sina egna resultat. Gång på gång, när homo economicus åberopas som förklaringsgrund sker nämligen följande. Om det har visat sig att folk är benägna att hellre göra A än B så konkluderar man att A är det mer lönsamma alternativet. Om det istället visar sig att folk hellre gör B än A så konkluderar man att B är det mer lönsamma alternativt. Det enda homo economicus gör är att väga kostnader och intäkter mot varandra; lönar det sig att hjälpa gör han det - annars inte. 

Vad vi så här långt av Latané och Darley fått veta (genom deras egenhändigt utförda experiment) är emellertid att man är mindre benägen att ingripa i närvaro av andra än när man är ensam. Varför är man det? kan man ju då med visst fog fråga sig. Därför, säger Latané och Darley, att det är mindre lönsamt att ingripa i närvaro av andra. Och hur kan man veta detta? Jo: det har ju visat sig att man är mindre benägen att ingripa i närvaro av andra än när man är ensam. 

Detta påminner (tyvärr) inte så lite om en vanlig typ av resonemang på alkoholismområdet (både bland teoretiker och praktiker - och exempelvis inom AA och Länkrörelsen). 

Exempelvis: om man är alkoholist kan man inte börja dricka moderat igen - man måste helt enkelt sluta än gång för alla. Och om man ändå förmår att börja dricka moderat igen så är man inte alkoholist. Oavsett om jämförelser mellan olika forskningsresultat - som säger det ena respektive det andra - använder samma kriterier för att betrakta någon som alkoholist eller alkoholberoende i första skedet. Eller: matchningshypotesen är riktig, och om forskningsresultaten kommer fram till motsatsen får vi ändra undersökningsdesignen intill den punkt när viss överensstämmelse förekommer. Om inte heller detta går är matchningshypotesen ändå riktig, eftersom den är riktig.

Den amerikanska allmänheten erbjöds sålunda ideligen och framgent denna form av chocklindring: det är för homo economicus naturligt att inte ingripa i ett fall av Kitty Genoveses typ, eftersom det är oekonomiskt att ingripa. Hade det varit ekonomiskt lönsamt hade man däremot ingripit. Detta har inget med moral att göra; inget med Gemeinschaft - och inget med altruism eller social responsivitet. Det är den rationella och strikt ekonomiska nyttokalkylen som bestämmer - punkt. Efter ett tiotal sidor med diskussioner av denna typ,
men innan en alternativ tolkning av fallet Kitty Genovese presenteras, anmärker härvid Asplund:

"Antag att vi accepterar den erbjudna chocklindringen och låter oss övertygas om att lönsamhet utgör nyckeln till allt mänskligt beteende, inklusive ögonvittnenas passivitet i fallet Kitty Genovese. Antag vidare att vi önskar förhindra att dylika händelser upprepas. Vad kan vi göra? Vi kan göra en enda sak: att tillse att intäkterna för att ingripa och hjälpa blir högre och/eller att kostnaderna för att inte ingripa och hjälpa blir kännbara. Vi skulle bli
nödsakade att bestraffa (kriminalisera) det egoistiska beteendet och/eller låta ersättning utgå för det altruistiska beteendet. Vi finge vara beredda att betala den barmhärtige samariten för hans barmhärtighet. När den paradoxen upphört att förefalla oss paradoxal har samvetets röst, den irrationella och allt svagare rösten från Gemeinschaft, äntligen bringats till tystnad."(ibid, s.133f, min kurs)

När Asplund själv tar sig an fallet utgår han naturligt nog ännu en gång från det välbelagda fyndet att vi är mindre benägna att ingripa i närvaro av andra, och poängterar att tolkningen av detta fenomen alltjämt är en öppen fråga. Vidare konstaterar han, att mordet på Kitty Genovese, trots vad Latané och Darley hävdar, är ett typiskt storstadsmord, och att när någonting händer i en storstad så är ofta många människor närvarande som åskådare. 

Därtill är dessa åskådare ofta främlingar för varandra. Det omvända förhållandet torde gälla i fall av en liknande händelse på landet: få människor, som dessutom känner varandra, är närvarande. 

Asplunds bokFör övrigt tar Asplund här stöd i Latané och Darleys egna experiment, som t.ex. att benägenheten att agera hjälpande kraftigt ökar om vittnena känner varandra, och att även en helt flyktig bekantskap med offret har samma påtagliga konsekvens för sannolikheten för ett ingripande. Dessutom, tycks det Asplund, är bekantskapen med offret i en nödsituation en faktor som till och med uppväger obenägenheten att hjälpa i närvaro av främlingar. Till dessa slutsatser fogar Asplund dessutom två välbekanta förhållanden: att folkmängden och -
tätheten - är större i Gesellschaft än i Gemeinschaft samt att Gesellschaft präglas av anonymitet medan "alla känner alla" i Gemeinschaft. Den slutsats Asplund drar av alla dessa faktorer är, att benägenheten att ingripa i nödsituationer är mindre i Gesellschaft än i'Gemeinschaft, och att altruism motverkas i Gesellschaft medan den tvärtom befrämjas i Gemeinschaft. Vi kunde tillägga, i enligt med vad vi diskuterat tidigare, att Gemeinschaft
snarast präglas av konkret socialitet och social responsivitet, medan Gesellschaft tvärtom - åtminstone i högre grad - präglas av abstrakt socialitet och asocial responslöshet. 

Några nyckelfaktorer vid befrämjandet av hjälp vid utsatthet är med andra ord och i sammanfattning: frånvaron av alltför många åskådare, inbördes bekantskap mellan åskådare (som tenderar att bli deltagare), bekantskap med offret, frånvaron av anonymitet, förankring i konkreta omständigheter och utrymme för social responsivitet. Alla dessa nyckelfaktorer är vidare besläktade med - eller rentav en sorts aspekter av - varandra, och borde också ha något viktigt att säga oss inom den ”kommunala psykiatrin”. Kort sagt förefaller det lämpligt att inom ramen för en i och för sig (relativt) styrd och (relativt) målinriktad verksamhet försöka uppmuntra och få till stånd en viss form - eller vissa inslag - av Gemeinschaft, och att bejaka en viss form av social responsivitet förankrad i konkreta omständigheter. Vår betoning av ordet "viss" hänvisar i detta sammanhang till att den aktiva användningen av social responsivitet inom konkret ”vård” dock och trots allt, och av många skäl, ändå torde kräva en form av restriktioner. 

Utan att föregripa oss själva allt för mycket synes det oss därför också lämpligt att snarare försöka tala om, och bringa mening i, något som alltså kunde kallas för restriktiv responsivitet snarare än "ren" social responsivitet. Redan Asplund har ju också påtalat en del av riskerna med "vild responsivitet". Samtidigt kan det mot detta måhända hävdas, att en restriktiv responsivitet inte i egentlig mening är (social) responsivitet. Vi tillåter oss att dristigt avvisa denna invändning med hänvisning till att exempelvis gränserna mellan det informellt flödande och det formellt kanaliserande är flytande - och att både ett överdrivet flöde och ett överdrivet kanaliserande leder oss vilse: i det ena fallet riskerar vi att hamna i kaotiska situationer; i det andra i stereotypa och stereotypiserande. Det hela är, menar vi, som så mycket annat vi här diskuterar - en fråga om betoningar. 

Asplund går vidare i sin analys och inför ytterligare några begrepp, som även de förtjänar att närmare begrundas (också utifrån vårt nyss anförda restriktionsperspektiv). Särskilt tre typer av beteenden (eller uteblivna beteenden) lyfts sålunda fram och postuleras:

1. Tanklösa beteenden
2. Handlingsförlamning (som är ett uteblivet beteende)
3. Överlagda beteenden

Vad beträffar de tanklösa beteendena, så åsyftar Asplund just detta; de är tank-lösa. Däremot är de varken egennyttiga eller oegennyttiga. En viktig form, menar Asplund, av handlingsförlamning är vidare ett tanklöst beteende som helt enkelt inte blir av eller kommer till stånd. En slags motsats till det tanklösa beteendet är däremot det överlagda beteendet, som kan vara antingen egennyttigt eller oegennyttigt. Kombinationen av dessa postulerade beteenden och den tidigare diskussionen runt responsivitet och homo economicus mynnar slutligen ut i Asplunds egen karaktäristik av de beteenden som alltså på ett perspektiviskt
inskränkt sätt diskuterats av Latané och Darley apropos fallet Kitty Genovese. Han menar att de beteenden det är frågan om är av minst fyra slag, nämligen:

1. Tanklösa beteenden som är varken egennyttiga eller oegennyttiga (social responsivitet)
2. Genom ofrivillig handlingsförlamning uteblivna tanklösa beteenden (asocial responslöshet)
3. Överlagda och egennyttiga beteenden (homo economicus)
4. Överlagda och oegennyttiga beteenden (altruism)

Detta finner vi vara en fascinerande slutsats, som dessutom indirekt har förmågan att visa upp vår egen problematik i relief. Om än Asplunds slutsats härrör från vad som verkligen inträffade i fallet Kitty Genovese är det nu nämligen lättare att göra reda för vår egen strävan efter restriktiv responsivitet inom ramen för målinriktade verksamheter som Växtkraft, och att tydligare än tidigare ta fasta på det positiva i det responsiva. Inget av Asplunds fyra upptäckta beteenden ter sig nämligen särskilt oproblematiskt - samtidigt som de alltså hänvisar till och indirekt pekar på vad vi vill komma åt. 

Enligt den första punkten handlar t.ex. den sociala responsiviteten om egentligen tanklösa beteenden som alltså varken är egennyttiga eller oegennyttiga. Även om detta inte låter helt igenom positivt utifrån våra utgångspunkter, kan vi dock mot bakgrund av allt det som nu
anförts över ett antal sidor - och även i detta avsnitt om Kitty Genovese - nog ändå hävda att social responsivitet i många fall (men inte alla) är något i övervägande grad (men inte helt) liv- och levandegörande som är till gagn för goda mellanmänskliga förehavanden på det stora hela - också, och kanske ej minst, i rehabiliterande miljöer. Härutöver kan anföras att det verkligen tycks förekomma just "tanklösa" beteenden som är både oegennyttiga och moraliskt föredömliga till sin grundkaraktär (en hel del av dygde- och omsorgsetiken handlar exempelvis om och hänvisar till detta). Men redan i och med en sådan notering fjärmar vi oss alltså i någon mening från Asplunds syn på social responsivitet; dock ej, menar vi, från ett annat och Asplund delvis näraliggande (Asplund är ju inte helt klar i sin karaktäristik) sätt att se på responsivitet. Samtidigt närmar vi oss så att säga bakvägen ett slags responsivitet av just restriktiv karaktär. 

serietidning om mordetPunkt två ovan refererar naturligtvis till ett mycket mänskligt förhållande; men också till ett förhållande som i en viss mening varken är önskvärt eller särskilt ofta förekommande inom vården i stort. Skälet är självfallet att åtminstone vissa typer av (ödesdigra; fatala) handlingsförlamningar i princip inte får förekomma. Och härmed fortsätter utmejslingen av ett mer restriktivt responsivitetsbegrepp - vårt responsivitetsbegrepp.

Den tredje punkten visar däremot och tyvärr hän till ett enligt vår mening relativt ymnigt förekommande beteende inom såväl vardagslivet som vårdpraktiken i stort och - ej minst - den akademiska forskningen per se - dvs. till dels en människosyn, dels praktiska konsekvenser (i form av vardagliga bemötanden, professionella förhållningssätt och vissa forskningsresultat) av en sådan människosyn (bland behandlare och forskare, ej patienter eller undersökningsobjekt/subjekt). Detta slag av beteende har - annat än i några mycket speciella bemärkelser - föga att göra med det responsivitetsbegrepp vi försöker uttala oss om. 

Asplunds fjärde punkt, slutligen, har naturligtvis och uppenbart bäring på etiska och moraliska fenomen. Eller rättare sagt: vissa typer av etiska och moraliska fenomen (de andra tre punkterna hänvisar till andra etiska och moraliska omständigheter). Altruism är också något självklart eftersträvansvärt, även om detta något knappast (aktivt och lättvindigt) låter sig renodlas och så att säga implementeras i tex professionella eller expertuella kontexter. 
Och ungefär här kunde vi väl vara klara med Asplunds miniessä om fallet Kitty Genovese.

Emellertid har vi då medvetet hoppat över en punkt, som har stor betydelse för vår framställning som helhet. 

Asplund skriver:

"Ett fynd (bland Latanés och Darleys data, min anm), som gjordes så att säga i förbigående, ger vid handen att den som ingriper i en nödsituation gör det utan dröjsmål. Om ingripandet dröjer och inte kommer till stånd inom bara någon minut så kommer det oftast inte alls till stånd. Många gånger är det en fråga om sekunder (Piliavin et al. 1969, Asplunds ref). Till och med människor som bestämmer sig för att donera en av sina njurar tycks göra det mycket
snabbt eller inte alls; donatorerna själva säger att de fattade sitt beslut 'omedelbart', 'direkt' eller 'genast' (Fellner & Marshall 1970; Asplunds ref; jfr här Winch, Nussbaum mfl, min anm). Detta välbelagda fynd är ett argument för att det verkligen och inte sällan handlar om tanklösa beteenden eller oreflekterad social responsivitet. Å andra sidan visar detta kanske också att det inte rör sig om 'altruism' i kvalificerad mening. Ett ingripande är ett kvalificerat altruistiskt ingripande om det genomförs trots att kostnaderna är mycket höga och vida överträffar intäkterna. Om den som ingriper inte över huvud är medveten
eller hinner bli medveten om kostnaderna (eller riskerna) så är han 'spontan' eller 'resolut' och möjligen 'djärv' eller 'våghalsig' - men knappast altruistisk."(ibid, s. 137f., mina kurs)

Vår ståndpunkt i detta sammanhang är att Asplund helt enkelt drar en förhastad slutsats. Det finns medveten och reflekterad - eller för-reflekterad och/eller karaktärsstyrd - altruism. Vidare finns det genomtänkt - eller för-genomtänkt - social responsivitet som syftar till oegennyttiga resultat. Det förhastade i Asplunds slutsats i denna del motsägs t.ex. av stora delar av den dygdeetiska forskningen (se tex MacIntyre). - men också av omsorgspraktiken (se tex Silfverberg beträffande hemtjänsten).Vidare har Nussbaum och andra feminstfilosofer pekat på förekomsten av just sådan "godhet" som här avses. Slutligen pläderar Winch just för altruistiska beteenden som följd av en människas karaktär eller inlärda perspektiv. 

Det grundläggande "fel" vi genomgående tycker oss finna hos Asplund tycks därvidlag ha att göra med förnekandet av någon sorts moralisk kollektivitet, och referenser till lärjungeskap och uppodlad - och därmed restriktiv - responsivitet saknas helt. Det restriktiva elementet i vårt responsivitetsbegrepp måste sålunda i hög grad - men inte bara; Asplund antyder det ju trots allt själv på många ställen - stödja sig på andra tänkare, men också - och främst - praktiker. Psykiatriprofessorn Ottossons plädering för pliktetikens renässans i
konkreta rehabiliteringsmiljöer utgör ett sådant stöd. Vår egen idé om en praktisk medansvarighetsmoral utgör ett annat; en idé förankrad i reell praktik och bekräftad av teorier om och historiska fynd av ömsesidighetens primat i mellanmänskliga relationer. Denna ömsesidighetens princip har ej minst framhävts av - Asplund. 

Att sluta hälsa

VittnetDet är "Det sociala livets elementära former" (DSL) som är det huvudverk vi här mestadels talat om, även om vi också flikat in - och kommenterat - en hel del från Asplunds övriga produktion. En del av vad som sägs i DSL förefaller mig dock inte helt kristallklart (och det vore knappast att begära). Några förtydliganden förekommer, som jag ser det, emellertid i den lilla skriften "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" (1987; OM). Detta essäistiska äventyr skrevs, eller publicerades, alltså samma år som DSL. Jag ser detta som en händelse som ser ut som mer än en tanke. 

Det är t.ex. inte bara så, föreställer jag mig, att Asplund (kanske) återanvänder en del överblivet material från DSL; han förhåller sig också mycket friare och lekfull (mer responsiv!) i OM jämfört med i DSL. Ändå lyckas han, som vanligt frestas jag säga, att sätta fantasin i rörelse på ett mycket speciellt vis. Huvudtexten i denna skrift är för övrigt på ca 40 sidor, medan notapparaten är av ungefär samma omfång. Det är med andra ord lite av Weber i "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" över det hela. Men samtidigt är det också något annat och typiskt asplundskt - nämligen som om huvudtexten och notapparaten så att säga både beter sig som och illustrerar det responsiva som sådant. 

Utgående från två grannar som hälsar respektive låter bli att hälsa på varandra (!) blir han tex i mina ögon mer koncis - eller träffsäker - beträffande grundbegreppen social responsivitet, asocial responslöshet och responsorium (som vi inte här diskuterat). Begreppen abstrakt respektive konkret socialitet berör han däremot föga i detta sammanhang. 

Om begreppen eller begreppsparet social responsivitet och asocial responslöshet uttrycker Asplund sig sålunda på bl.a. följande vis:

"Två (eller flera) personer är socialt responsiva, när de inom ramen för en pågående process eller beteendesekvens tar notis om varandra och den ena partens beteende är ett äkta gensvar på den andra partens beteende - och vice versa i ett fortgående växelspel. /.../ Motsatsen till social responsivitet heter givetvis asocial responslöshet. Beträffande det sociala livets
elementära former har jag försökt urskilja en dialektik mellan social responsivitet och asocial responslöshet."(ibid, s. 10f, mina kurs)

Bara med dessa få rader säger han delvis något annat, menar jag, än i DSL; något annat och något mer bindande. Två människor som responderar på varandra, dvs. svarar varandra (det vanliga ordvalet i DSL), tar alltså faktiskt notis om varandra som levande människor värda att ta på allvar, och gör det genom att utbyta äkta gensvar. Dessutom är motsatsen till social responsivitet alltså här given på ett helt annat sätt än i DSL, och man kan väl därmed sluta sig till att detta fenomen präglas av det oseriösa, förbifladdrande och oäkta - ja, i grunden negligerande. Vidare och slutligen fastslår alltså Asplund här - i motsats till i DSL - en etablerad dialektik mellan social responsivitet och asocial responslöshet; dvs. att vi i vårt liv växlar - och bör växla - mellan uppmärksammande responsivitet och negligerande responslöshet, ity detta avkrävs oss om vi skall kunna koncentrera oss på vårt mål.

På delvis samma sätt förhåller det sig med det något (som jag finner) intrikata begreppet responsorium:

"När den sociala responsiviteten är renodlad eller allenarådande, talar jag om ett 'responsorium'. Inom ramen för ett responsorium finns inga inslag av asocial responslöshet, men till allt det som faller utanför responsoriet förhåller sig de involverade personerna asocialt responslöst (man är alltså både uppslukad av sin aktivitet och selektivt oemottaglig, min anm). /.../ Vad som sker vid ett responsoriums gräns är (däremot) alltid värt att lägga märke till. /.../ 

Antag att du ställer någon trivial fråga till en person som sitter bredvid dig. Vi kan tänka oss att du åker tåg och frågar en medpassagerare vad klockan är. Medpassageraren svarar inte.
Sådant händer. Hur känner du dig när medpassageraren (läkaren? socialsekreteraren? patienten?, klienten?, kollegan?, min anmärkning) inte responderar? Du känner dig förvirrad, ställd och bortgjord. Du vet inte vad du skall ta dig till härnäst. Upprepa frågan? Avlägsna dig? Bli arg? Det kortaste spann ett responsorium kan ha består av en fråga och ett svar. Uteblir svaret så är det som om responsoriet amputerades. /.../ När din medpassagerare
inte svarar på din fråga förstummar han dig. Det är medpassageraren som först
demonstrerar stumhet, men detta förstummar i sin tur också dig (och här har vi att göra med asocial responslöshet, men i förlängningen också - vilket Asplund inte tar upp i denna anekdot - en begynnande abstrakt socialitet eller amoralisk likgiltighet, min anm). /.../ "(ibid, s. 11ff, mina kurs)

Renodlad eller allenarådande social responsivitet = responsorium är inte en sats, som är lätt att finna i DSL. Snarast talas väl där om responsoriets oberäkneliga karaktär och - i viss mening, under vissa villkor - dess drag av känslosamhet utan objektivt korrelat. Växlingstemat spikas här också fast med starkare kraft än tidigare. Gränstemat väcker nyfikenhet, och en lust att hitta variationer på det. Amputationen utsäger något mycket väsentligt om människors spontana socialitet: att vi är så benägna att respondera på varandra, att vi i själva verket ofta måste öva oss i asocial responslöshet. Detta är också ett tema som Asplund återkommer till i samband med grannarna - och som så att säga, menar jag, avtäcker den absoluta betydelsen av amputationen på tåget:

"Det finns anledning att något dröja vid det intensiva obehag som är förknippat med de inledande turerna i paradigmet 'sluta hälsa'. Du ser din granne på avstånd och vet att du, såvida du inte väljer att fly, om ett ögonblick skall passera honom utan att ta minsta notis om honom. Detta prospekt kan fylla dig med ett obehag så starkt att det gränsar till eller övergår i ångest. Hur skall vi förstå denna till synes överdrivna reaktion? När du hälsar på din granne förväntar du dig att han skall returnera din hälsning, vilket han också gör. Först erkänner eller bejakar du honom, därefter erkänner eller bejakar han dig. Det är ömsesidigheten i situationen vi bör ge akt på. Upphäver du ömsesidigheten så drabbas inte bara din granne utan också du själv. Låter du bli att hälsa på honom och således förnekar honom så berövar du honom kapaciteten att erkänna och bejaka dig. Du kan inte låtsas att han inte existerar och ändå förvänta dig att han skall bekräfta din existens. Din granne kan inte ensidigt bekräfta din existens; för att han skall kunna bekräfta din existens måste du bekräfta hans. När jag står i beredskap att passera min granne utan att ta minsta notis om honom, står jag också i beredskap att indirekt inte ta minsta notis om mig själv. Väljer jag att fly, så väljer jag att undvika att bli momentant utplånad."(ibid, s. 17, mina kurs)

Till denna ömsesidighetsaspekt, som inte heller är särskilt utvecklad i DSL, återkommer Asplund senare i samband med en mycket fascinerade hälsningsvariant på vissa sydfranska krogar (läs denna passage!). För oss ter den sig alldeles avgörande - och visar hän mot förtrogenhet (förtrolighet), respekt, allvar och medansvarighet.

Skriften OM avslutas med ett avsnitt om "asocial pratsamhet" - en, menar vi, helt
oemotståndlig dissektion av en vanlig avart av vad man kanske i förstone skulle kunna tro var "social responsivitet" (men som egentligen handlar om asocial responslöshet alternativt asocial responsivitet). Samtidigt väcker det en lust att här införa ytterligare en variant: den sociala tystnaden - eller den tystnad som talar: den sociala responslösheten. Vi finner dock att det skulle föra för långt att redogöra för dessa båda aktiviteter i detta sammanhang. Låt oss
bara anmärka, att Asplunds analys av den asociala pratsamheten ändar i en hänvisning till Gregory Batesons berömda texter om double-bind-situationer. (Jag tar Dig på allvar - men tar Dig samtidigt inte på allvar). 

Den asocialt pratsamme - som bara pratar på om och inför sig själv - signalerar nämligen följande paradox: han meddelar på en och samma gång att han är vår medmänniska och att han inte är vår medmänniska.


Omvänt finns det också gott om exempel på den typ av socialt tysta människor, som just genom sin tystnad demonstrerar en ofta mycket frustrerande responsivitet: denna tystnad vittnar nämligen ofta inte bara, menar vi, om en mer allmänt grisk och vresig personlighet, som markerar sina ställningstaganden genom kompakt talande stumhet - minst lika ofta vittnar den om en högt driven förmåga till exakt insatta pauseringar och uteslutningar. Härvidlag vill vi också, gentemot Asplund, peka på möjligheten att en parallell förmåga kan bäras upp av den asocialt pratsamme. Eller annorlunda uttryckt: förekomsten av en högst selektiv responsivitet/responslöshet, som är besläktad med aspektblindhet eller viljan till aspektblindhet för att överkomma och upplösa kognitiva dissonanser.

Carsten Palmer Schale 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjiamin 2

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 augusti, 2011

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Jelinek mellan brutalitet och skärpa Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Av: Anders Forsberg | Litteraturens porträtt | 03 september, 2006

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Succé igen för ”Så mycket bättre”?

Timbuktu sa det egentligen redan i TV 4:s ”Nyhetsmorgon” för ett tag sedan: ”Tänk dig E-Type tolka Wiehe!”.   Och det är precis den tanken som kittlar mest med uppföljaren ...

Av: Johan Svensson | Gästkrönikör | 27 oktober, 2011

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Glenn Ford - Hjälte både på film och i verkligheten

Glenn Ford - hjälte både på film och i verkligheten Som Tidningen Kulturen berättat i notisform tidigare, så avled skådespelaren Glenn Ford vid 90 års ålder den 30 augusti ...

Av: Niclas Samuelsson | Filmens porträtt | 19 september, 2006

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 11 januari, 2007

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts