Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Edmond Jabès Bild kod CC BY SA 2.5 Wikipedia

Estetikens vara eller icke-vara

Under 1700-talet, i Europa, börjar så småningom de olika konstarternas poetik, främst måleriet och lyriken, beskrivas utifrån vissa gemensamma principer. Smak, genialitet, originalitet och kreativitet blev exempel på begrepp som konstituerats i denna process, som så ...

Av: Göran af Gröning | 21 september, 2016
Agora - filosofiska essäer

Decembersymfonierna

I. Kvinnan på hotellet väcks till sans av rimfrost i sängkläderna ejderdunsbolstrarna går i ciss-moll och psalmboken på nattduksbordet har fallit med ett stumt ljud mot trägolvet Hon säger något och det är som om värmen från hennes ord får ...

Av: Stefan Whilde | 01 december, 2013
Stefan Whilde

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | 16 februari, 2015
Essäer om samhället

Lionel Shriver ger inte pengar till cancerforskning



Lionel ShriverAtt det skulle vara något särskilt med Lionel Shriver hade jag nog föreställt mig, men inte på vilket sätt. Det hade nog inte Peter Whitebrook heller, den brittiske journalist som intervjuade henne inför publik i en av Bokmässans största hörsalar. Han fick något annat än det rutinerat trevliga författarsamtal han verkade vara inställd på. Men låt oss ta det från början.

Vi måste prata om Kevin, Shrivers förra bok på svenska (översatt 2006), är en av de starkaste romaner jag läst de senaste åren. Ni vet kanske att Kevin är en kille som har ställt till med en massaker på sin skola, men det som gör den till en stark läsupplevelse är inte massakern, utan att alla vardagliga detaljer är iakttagna och beskrivna med osedvanlig skärpa. Den dagliga kontaktlösheten, små ögonblick av misstro, fientlighet eller hjälplös acceptans. Det räcker med att Shriver beskriver hur familjen i romanen äter frukost för att det ska bli … Obehagligt är inte riktigt rätt ord, men jag har sällan läst någon som har laddat vardagliga scener lika starkt som Shriver gjorde i Kevin (efteråt frågade jag mig om romanen hade klarat sig utan massakern).

Hennes nya roman, Priset man betalar, handlar om Shep, som just sålt sin firma för en miljon dollar. Pengarna ska ge honom och hustrun ett gott pensionärsliv, har han tänkt. Äntligen ska de kamma hem belöningen för ett helt livs arbete och strävsamhet, en belöning de bara har sig själva att tacka för, men i det ögonblicket får hustrun Glynis cancer och pengarna börjar ätas upp av sjukvårdsräkningar.

Bakom Priset man betalar ligger en personlig förlust, berättar hon för Whitebrook. En av hennes vänner dog i mesoteliom, samma cancertyp som Glynis får i boken. En annan utgångspunkt var en artikel där hon läste att de flesta personliga konkurser i USA beror på medicinska utgifter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Vi lägger ut dubbelt så mycket per person som ni gör i Europa och ändå får vi i slutändan sämre vård, säger Shriver. Akutmottagningarna tar emot dig vare sig du kan betala eller inte, men om du har cancer och behöver kontinuerlig vård är det fullt möjligt att dö om du inte har en egen sjukförsäkring.

Shriver har en torr, bestämd röst. Hon ändrar aldrig ställning i stolen och ser ut som om hon kunde behålla exakt samma ansiktsuttryck i 45 minuter om hon skulle vilja det.

Tidigare var det vanligt att arbetsgivarna betalade sina anställdas sjukförsäkringar, men det har de inte längre råd med, får vi veta. Whitebrook fortsätter att ställa frågor om USA jämfört med Europa och det är ser ut som att samtalet håller på att köra fast i en diskussion om amerikansk sjukvårdspolitik, men Shriver styr undan från politiken när hon fått nog.

– Jag blir så uppgiven när folk beskriver Priset man betalar som en roman om det amerikanska sjukvårdssystemet. Den handlar egentligen om mycket större frågor.

Vilka då? Det är här Shriver gör slut på det gemytliga samförståndet mellan henne och Whitebrook.

– Min vän som dog i mesoteliom – hennes vård kostade två miljoner dollar. Det gav henne tre månaders extra liv. Det var inte tre särskilt trevliga månader. Var det värt det?

Shriver har en mycket bestämd uppfattning om den saken, och det hörs att hon har tänkt på det länge.

– Jag skulle inte vilja att någon lade ut den summan på mig, fortsätter hon. Jag skänker inte pengar till cancerorganisationer. Jag tror att det har gått för långt – det är inte meningen att vi ska leva så länge. Den här utbredda föreställningen att vi ska leva så länge som möjligt leder bara till att vi förlänger döendet istället för att förlänga livet, och jag tror att vi närmar oss en punkt när det inte längre är ekonomiskt försvarbart.

– Är det din religiösa uppväxt som har gjort dig intresserad av att diskutera etiska frågor, försöker Whitebrook (Shriver är dotter till en presbyteriansk präst).

– Det har ingenting att göra med det faktum att jag var en välartad liten presbyterian. Jag fick religionen nerkörd i halsen och det har gjort mig till en elak och rebellisk liten flicka. I have a perverse streak a mile wide, tillägger hon, och här ler hon för första gången. Jag gillar svåra frågor som de kristna har svårt att hantera.

Vid det här laget har Whitebrook gett upp och överlåter åt publiken att ställa frågor under den tid som återstår.

– Var det deprimerande att skriva boken, undrar en av kvinnorna i salen.

– Det enda som gör dig deprimerad är att skriva dålig prosa, svarar Shriver.

– Vad arbetar du med nu, undrar en annan.

– Ämnet i min nästa bok är fetma, vilket är mycket svårt att skriva om.

Fast först kommer The new republic, en roman om terrorism som hon avslutade 1999.

– Det var omöjligt att ge ut den då, eftersom den är rolig, och efter elfte september har amerikaner ingen humor när det gäller terrorism. Den har ett fuck you-slut, vilket är mycket tillfredsställande, avslutar Lionel Shriver.

Håkan Lindgren

Ur arkivet

view_module reorder

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 29 november, 2010

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

Så inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 11 juli, 2012

Med märkta kort

De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade ...

Av: Joakim Lindén | Essäer | 26 oktober, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Hoppet i det längsta

illustration: Joanna Hellgren Hoppet i det längsta Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, b­eskrivs av Singer som en t­ragedi, en moralis­k kollaps. Från h­umanism, tro på utbildning och s­ocial jämlikhet till utradering ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 20 november, 2007

Hänt i skvättet 13 (det sista)

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 23 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.