Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dr Krabba 9

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 02 december, 2011
Kulturen strippar

En tysk MED humor och massor av god karma

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer ...

Av: Belinda Graham | 14 november, 2013
Övriga porträtt

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch



Sigrid Combüchen– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen.

De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att se sin samtid klart och att säga något relevant om den, fortsätter hon. Hon tror att en roman om samtiden riskerar att bli en pastisch i långt högre grad än en roman som utspelar sig i det förflutna. Det samtida är ju inte en uppräkning av nyheter och varumärken, utan något annat, en svårfångad mentalitet som det kan ta tid att smälta och gestalta i litterär form. Man kunde rent av säga att det samtida inte är vad vi vet om oss själva, utan vad framtiden vet om oss, tänker jag. De romaner som blivit klassiska skildringar av en viss tid, som Remarques På västfronten intet nytt eller Musils Mannen utan egenskaper, skrevs sällan under den tid de skildrar, utan efteråt. På västfronten intet nytt kom 1929, elva år efter första världskrigets slut.

Under Bokmässan träffade Combüchen den rumänska författaren Ioana Pârvulescu för ett samtal om något som intresserar dem båda: konsten att skriva romaner som utspelar sig i det förflutna. Pârvulescus roman om sekelskiftets Bukarest, Livet börjar på fredag, har just kommit i svensk översättning på det nystartade förlaget 2244 (ett förlag värt att hålla ett öga på: det ska uteslutande ägna sig åt att förmedla litteratur från svartahavsländerna, unikt och oväntat i Sveriges anglosaxiskt präglade bokbransch).

– Jag tycker om åren runt sekelskiftet, den tid som kallades la belle époque, sade Pârvulescu. Det var den bästa epoken i människans historia. Inte för de tekniska framstegens skull, utan av mentalitetshistoriska skäl. Människorna hade så stort förtroende för framtiden. Vi har helt förlorat deras optimism.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Loana ParvulescuJag vet vad hon menar. Varje gång man passerar de där åren i någon bok om konst- eller litteraturhistoria är det som att stryka förbi en magnet eller en dold kraftkälla: inom konst, litteratur, vetenskap och politik fanns en framtidstro som var så stark att den fortfarande strålar mot oss. Vi, däremot, är övertygade om att det bara kommer att bli sämre, om att vi är på väg mot en framtida slum, och det är förstås en självuppfyllande föreställning.

Vid sekelskiftet var Bukarest en helt annan stad än idag, berättar Pârvulescu: kosmopolitiskt, ett östeuropeiskt Paris, med ett frenetiskt kulturliv.

– Det sades att man aldrig hade tråkigt i Bukarest. Det har man inte idag heller, fast av mindre angenäma skäl, tillägger hon.

För Combüchen är det istället trettiotalet som gäller. Hennes senaste roman Spill utspelar sig i det årtionde när modet och populärmusiken enligt henne var som vackrast. Deras nostalgi utmanas av samtalsledaren Anne Swärd. En generation yngre än de, född 1969, är hon istället förtjust i sextiotalet, en period som Combüchen verkar vilja fnysa åt, eftersom hon själv upplevt den.

Viktigare än sådana personliga preferenser är de insikter den historiska romanen kan ge oss. Det är kontrasten med det förra sekelskiftets optimism som gör att vår egen tids uppgivenhet blir synlig för Pârvulescu och för oss. Den brittisk-amerikanske författaren T. S. Eliot har påpekat att det inte bara finns en geografisk provinsialism, det finns också en lika inskränkt historisk provinsialism som innebär att man är okunnig om allt utanför sin egen tid. Den som bara lever i sin egen samtid, i nuet, är lika provinsiell som den som inte vet någonting om världen utanför sin by. Det är ett uttalande som bara har blivit mer aktuellt sedan dess: vi verkar göra vårt bästa för att avskaffa kunskapen om det förflutna tillsammans med hoppet om framtiden. Kvar blir i så fall samtiden som ett mentalt fängelse, trångt trots de tusen förströelser det erbjuder, eftersom det fostrar oss till en oförmåga att föreställa sig att det kunde vara annorlunda.

Håkan Lindgren, text och bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.