Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Hebriana Alainentalo. 3 dikter

jag hänger i tallkotten upp & ner blidkar en orm med fjäderskrud   hennes fäste omkring tungan lossnar sakta dropparna cirkulerar i torpedfart vid den tunna hinnan av verklighet   törstiga villfarelser gör sina ryck   jag hänger i tallkotten blir kysst upp & ...

Av: Hebriana Alainentalo | 07 oktober, 2013
Utopiska geografier

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | 25 mars, 2013
Essäer om film

Fredrik Nietzsche, 1874.

Aforismsamlingarna, Nietzsche och Spinoza

Att läsa Nietzsche är både lättsamt och krävande, lättsamt för att svaren inte är givna och söker inte en intellektuell förståelse eller akademisk kunskap, krävande för att frågorna som Nietzsche ...

Av: Göran af Gröning | 24 februari, 2016
Agora - filosofiska essäer

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch



Sigrid Combüchen– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen.

De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att se sin samtid klart och att säga något relevant om den, fortsätter hon. Hon tror att en roman om samtiden riskerar att bli en pastisch i långt högre grad än en roman som utspelar sig i det förflutna. Det samtida är ju inte en uppräkning av nyheter och varumärken, utan något annat, en svårfångad mentalitet som det kan ta tid att smälta och gestalta i litterär form. Man kunde rent av säga att det samtida inte är vad vi vet om oss själva, utan vad framtiden vet om oss, tänker jag. De romaner som blivit klassiska skildringar av en viss tid, som Remarques På västfronten intet nytt eller Musils Mannen utan egenskaper, skrevs sällan under den tid de skildrar, utan efteråt. På västfronten intet nytt kom 1929, elva år efter första världskrigets slut.

Under Bokmässan träffade Combüchen den rumänska författaren Ioana Pârvulescu för ett samtal om något som intresserar dem båda: konsten att skriva romaner som utspelar sig i det förflutna. Pârvulescus roman om sekelskiftets Bukarest, Livet börjar på fredag, har just kommit i svensk översättning på det nystartade förlaget 2244 (ett förlag värt att hålla ett öga på: det ska uteslutande ägna sig åt att förmedla litteratur från svartahavsländerna, unikt och oväntat i Sveriges anglosaxiskt präglade bokbransch).

– Jag tycker om åren runt sekelskiftet, den tid som kallades la belle époque, sade Pârvulescu. Det var den bästa epoken i människans historia. Inte för de tekniska framstegens skull, utan av mentalitetshistoriska skäl. Människorna hade så stort förtroende för framtiden. Vi har helt förlorat deras optimism.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Loana ParvulescuJag vet vad hon menar. Varje gång man passerar de där åren i någon bok om konst- eller litteraturhistoria är det som att stryka förbi en magnet eller en dold kraftkälla: inom konst, litteratur, vetenskap och politik fanns en framtidstro som var så stark att den fortfarande strålar mot oss. Vi, däremot, är övertygade om att det bara kommer att bli sämre, om att vi är på väg mot en framtida slum, och det är förstås en självuppfyllande föreställning.

Vid sekelskiftet var Bukarest en helt annan stad än idag, berättar Pârvulescu: kosmopolitiskt, ett östeuropeiskt Paris, med ett frenetiskt kulturliv.

– Det sades att man aldrig hade tråkigt i Bukarest. Det har man inte idag heller, fast av mindre angenäma skäl, tillägger hon.

För Combüchen är det istället trettiotalet som gäller. Hennes senaste roman Spill utspelar sig i det årtionde när modet och populärmusiken enligt henne var som vackrast. Deras nostalgi utmanas av samtalsledaren Anne Swärd. En generation yngre än de, född 1969, är hon istället förtjust i sextiotalet, en period som Combüchen verkar vilja fnysa åt, eftersom hon själv upplevt den.

Viktigare än sådana personliga preferenser är de insikter den historiska romanen kan ge oss. Det är kontrasten med det förra sekelskiftets optimism som gör att vår egen tids uppgivenhet blir synlig för Pârvulescu och för oss. Den brittisk-amerikanske författaren T. S. Eliot har påpekat att det inte bara finns en geografisk provinsialism, det finns också en lika inskränkt historisk provinsialism som innebär att man är okunnig om allt utanför sin egen tid. Den som bara lever i sin egen samtid, i nuet, är lika provinsiell som den som inte vet någonting om världen utanför sin by. Det är ett uttalande som bara har blivit mer aktuellt sedan dess: vi verkar göra vårt bästa för att avskaffa kunskapen om det förflutna tillsammans med hoppet om framtiden. Kvar blir i så fall samtiden som ett mentalt fängelse, trångt trots de tusen förströelser det erbjuder, eftersom det fostrar oss till en oförmåga att föreställa sig att det kunde vara annorlunda.

Håkan Lindgren, text och bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Hela Sverige inklusive Paret Truxa övar repövning

Idag var jag nere i Järva fältet och ända bort mot Solna. Kulvertarna når så långt, fast det kan ingen tro. När man tar bussen är det ju som om ...

Av: Boel Schenlaer | Kulturreportage | 30 september, 2009

Gott nytt år! – av Else-Britt Kjellqvist

Else-Britt Kjellqvist är poet och författare. 2012 har varit ett litterärt betydelsefullt år för mig. Efter många års väntan kom min femte diktsamling ”Ordet” och min första roman ”Magdalenas bekännelser” ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Utopiska geografier | 31 december, 2012

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Virginia Woolf trendextrapolerar

I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2014

Anatole France, en insiktsfull europé

Anatole France – insiktsfull europé Under 1890-talet var han en av Frankrikes och Europas mest lästa författare med sina kvicka, historiska pastischer i romanform. 1921 belönades han med nobelpriset i litteratur ...

Av: Percival | Litteraturens porträtt | 18 oktober, 2009

Bild: Hebriana Alainentalo

Kontrastens pälskvinna - lagen dödar oskyldiga djur!

”Hunden är människans sjätte sinne” Samiskt ordspråk

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 04 september, 2015

Dansscen från Kårspexet 2010 Shangri-la - eller när lösningen till problemet är källan. Foto Wiki

Spex ur ett queer/genusperspektiv

Studentspexet - en förlegad konstart eller något för den moderna studenttiden? Kajsa Ljusegren diskuterar här Lundaskolans spextraditioner.

Av: Kajsa Ljusegren | Essäer om scenkonst | 18 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts