Tiden

  I Tid er emnene jeg tar opp knyttet til fenomenologiske meditasjoner over livet, i lys av at vi mennesker lever livet i tidens medium. Mer presist uttrykt: At problematikken er ...

Av: Thor Olav Olsen | 02 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Även om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | 08 januari, 2013
Porträtt om politik & samhälle

Ruth Prawer Jhabvala (1927-2013)

Av runan i The New York Times över Ruth Prawer Jhabvala som dog på Manhattan den 3 april, 85 år gammal, kan man förledas att tro att hon nästan enbart ...

Av: Ivo Holmqvist | 09 april, 2013
Litteraturens porträtt

Intervju med Bo Utas

Bo Utas är professor emeritus i iranistik vid universitet i Uppsala, författare och essäist. Han studerade iranska för orientalisten, religionshistorikern och ledamoten i Svenska akademin Henrik Samuel Nyberg. Bo Utas har ...

Av: Guido Zeccola | 12 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch



Sigrid Combüchen– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen.

De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att se sin samtid klart och att säga något relevant om den, fortsätter hon. Hon tror att en roman om samtiden riskerar att bli en pastisch i långt högre grad än en roman som utspelar sig i det förflutna. Det samtida är ju inte en uppräkning av nyheter och varumärken, utan något annat, en svårfångad mentalitet som det kan ta tid att smälta och gestalta i litterär form. Man kunde rent av säga att det samtida inte är vad vi vet om oss själva, utan vad framtiden vet om oss, tänker jag. De romaner som blivit klassiska skildringar av en viss tid, som Remarques På västfronten intet nytt eller Musils Mannen utan egenskaper, skrevs sällan under den tid de skildrar, utan efteråt. På västfronten intet nytt kom 1929, elva år efter första världskrigets slut.

Under Bokmässan träffade Combüchen den rumänska författaren Ioana Pârvulescu för ett samtal om något som intresserar dem båda: konsten att skriva romaner som utspelar sig i det förflutna. Pârvulescus roman om sekelskiftets Bukarest, Livet börjar på fredag, har just kommit i svensk översättning på det nystartade förlaget 2244 (ett förlag värt att hålla ett öga på: det ska uteslutande ägna sig åt att förmedla litteratur från svartahavsländerna, unikt och oväntat i Sveriges anglosaxiskt präglade bokbransch).

– Jag tycker om åren runt sekelskiftet, den tid som kallades la belle époque, sade Pârvulescu. Det var den bästa epoken i människans historia. Inte för de tekniska framstegens skull, utan av mentalitetshistoriska skäl. Människorna hade så stort förtroende för framtiden. Vi har helt förlorat deras optimism.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Loana ParvulescuJag vet vad hon menar. Varje gång man passerar de där åren i någon bok om konst- eller litteraturhistoria är det som att stryka förbi en magnet eller en dold kraftkälla: inom konst, litteratur, vetenskap och politik fanns en framtidstro som var så stark att den fortfarande strålar mot oss. Vi, däremot, är övertygade om att det bara kommer att bli sämre, om att vi är på väg mot en framtida slum, och det är förstås en självuppfyllande föreställning.

Vid sekelskiftet var Bukarest en helt annan stad än idag, berättar Pârvulescu: kosmopolitiskt, ett östeuropeiskt Paris, med ett frenetiskt kulturliv.

– Det sades att man aldrig hade tråkigt i Bukarest. Det har man inte idag heller, fast av mindre angenäma skäl, tillägger hon.

För Combüchen är det istället trettiotalet som gäller. Hennes senaste roman Spill utspelar sig i det årtionde när modet och populärmusiken enligt henne var som vackrast. Deras nostalgi utmanas av samtalsledaren Anne Swärd. En generation yngre än de, född 1969, är hon istället förtjust i sextiotalet, en period som Combüchen verkar vilja fnysa åt, eftersom hon själv upplevt den.

Viktigare än sådana personliga preferenser är de insikter den historiska romanen kan ge oss. Det är kontrasten med det förra sekelskiftets optimism som gör att vår egen tids uppgivenhet blir synlig för Pârvulescu och för oss. Den brittisk-amerikanske författaren T. S. Eliot har påpekat att det inte bara finns en geografisk provinsialism, det finns också en lika inskränkt historisk provinsialism som innebär att man är okunnig om allt utanför sin egen tid. Den som bara lever i sin egen samtid, i nuet, är lika provinsiell som den som inte vet någonting om världen utanför sin by. Det är ett uttalande som bara har blivit mer aktuellt sedan dess: vi verkar göra vårt bästa för att avskaffa kunskapen om det förflutna tillsammans med hoppet om framtiden. Kvar blir i så fall samtiden som ett mentalt fängelse, trångt trots de tusen förströelser det erbjuder, eftersom det fostrar oss till en oförmåga att föreställa sig att det kunde vara annorlunda.

Håkan Lindgren, text och bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wille Toors in memoriam

Wille Toors. Foto: Leif HanssonEn säregen och annorlunda människa har lämnat en tid för sjunkande aktiekurser för de stora skogarna. Ett rymligt hjärta, fyllt av musik och berättelser. En ...

Av: Gunnar Svensson och Bengt Berg | Musikens porträtt | 14 november, 2008

”I morgon kommer det kännas bättre att du sparade idag”

Så löd meddelandet från min bank som dök upp på automatskärmen. Först var det rätt roligt, det skulle nog faktiskt kännas bättre i morgon med någon hundring kvar, och dessutom ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 29 december, 2012

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

I gevär på Dramaten. Dramaten& Åke Hodell

När Dramaten för en dag slog upp portarna för att ge plats åt en av modernismens stora hade det formen av en resa över Styx och andra djupa vatten. Tillsammans ...

Av: Lena S. Karlsson | Kulturreportage | 13 september, 2011

Angående den absoluta illusionen

På den gamla och mycket vackra gatan Keizersgracht i Amsterdam, ligger NIMK – Nederlands Instituut voor Mediakunst - dit jag tagit mig för att se en retrospektiv med en känd ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 22 januari, 2012

En målning av Melker Garay. Detalj

Begreppet Gud

Melker Garay och Gud.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 14 februari, 2016

Free your mind – and the rest will follow

  foto: Henriette Lykke Free your mind – and the rest will follow Sedan drygt femtio år tillbaka har den japanska dansformen Butoh fascinerat sin publik. Butoh är konsten att sudda ut kroppens ...

Av: Johanna Wilkens | Konstens porträtt | 14 augusti, 2007

En arbetslägenhet i Stockholm

En arbetslägenhet i Stockholm Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 25 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.