Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige

På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 februari, 2010
Essäer om samhället

Varför gnäller männen?



På bilden, från vänster: Martin Svensson, Bob Hansson, Erik Helmerson, Leif Eriksson, Jens Liljestrand.– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand.

– Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson.

Och längre kom de inte, trots att de drog över seminarietiden med en kvart. ”Varför gnäller männen” var rubriken, och det blev bara de vanliga fraserna ännu en gång.

Om man läser rubriken med ett tillräckligt öppet sinne hör man att det bakom ordet ”gnäll” finns något mycket större. Rubriken sätter fingret på ett molande missnöje som det kunde vara på tiden att undersöka närmare. Kanske, kanske kommer vi några steg närmare att förlösa det där missnöjet i ord i K3-salen på Bokmässan, tänkte jag, för när jag får ett seminarieprogram i händerna förvandlas jag lätt till obotlig optimist. I panelen satt Bob Hansson, Leif Eriksson och Martin Svensson med anledning av romanen Dingo dingo – den manliga frigörelsen är här. Där deltog också Erik Helmerson, som skrivit Den onödige mannen, och Jens Liljestrand, aktuell med romanen Adonis.

Diskussionen handlade till stor del om den våg av oförstående angrepp deras böcker har fått i media (och som måste ha gått mig förbi). Belinda Ohlsson jämförde med den kritik hon och hennes medskribenter fick efter boken Fittstim och tyckte att männen gnällde i onödan. Lite får man väl tåla när man gjort ett inspel i debatten, menade hon.

Media kan bara handskas med konflikter genom att gestalta dem i form av den allra enklaste sortens kasperteater. När det gäller det där med manligt och kvinnligt är dramaturgin redan färdig. Som i all billig dramaturgi räcker det aldrig med att någons rättigheter kränks – den som förtrycks måste också vara ädlare, snyggare och född till en överlägsen position. Det är en argumentation som bygger på något annat än rättigheter: orättvisan består istället i att den ädlaste ännu inte befinner sig i toppen av pyramiden, där hon eller han egentligen hör hemma. I medieversionen är kvinnan överlägset bäst på allt och samtidigt maktlös, och mannen är … Ja, ni vet. Om den här fastlåsta dramaturgin ska ändras kommer det stora, tröga maskineriet bakom dessa simpla mediala kasperdockor att tvingas till en lång tids högljutt gnisslande och ansträngande arbete som i slutändan bara lär resultera i att dockorna byter plats. ”Nu är det mest synd om männen” kommer det att heta då.

Genom deras samtal framgick också att det egentligen fanns en större svårighet de brottades med, som med en osynlig, obegriplig och undvikande motståndare, och det var något annat än de kommentarer deras böcker hade fått i media. De var djupt missnöjda med någonting i mansrollen, och samtidigt hade de så svårt att formulera detta missnöje i ord.

Bob Hansson berättade att han själv föraktade all traditionell manlighet tills han var trettio.

– Jag fick bara höra att jag var omanlig och försökte vända det till nåt bra. Jag försökte också ge den komplimangen till en feminist: ”du är okvinnlig”. Det blev inget roligt efter det, kan jag säga.

Så länge man är en vinnare är det inget problem att vara man – men så länge man är en vinnare är det inget problem att vara något annat heller. Det är förlorarna som borde kunna lära oss något. Av den här paneldiskussionen fick vi i stort sett bara lära oss att Bob Hansson är en rolig jävel, så TV-mässigt underhållande att verkar vara instängd bakom en plattskärm trots att han sitter där livs levande. Han kunde vara utmärkt lämpad att skära igenom den bullshit som sådana här försiktiga könsrollsdiskussioner fastnar i, och jag tror att det är vad han innerst inne vill, men i så fall måste han sluta vara så professionellt mysig. Vi lärde oss att Belinda Ohlsson har lite svårt att komma ihåg saker. När hon presenterade Erik Helmerson kallade hon hans roman ”Den menlösa mannen”. Slutligen lärde vi oss också att om man vill framstå som medelmåttigt seriös är det bättre att sitta tyst än att ta risken och försöka formulera någonting – den strategin praktiserade de övriga, med varierande grad av framgång.

Efter att misstaget med titeln på Helmersons bok hade retts ut försökte Ohlsson igen:

– Kan du berätta lite om Mats i din bok?

– M-mm … Peter, som han heter, är en utåt sett framgångsrik vit man i fyrtioårsåldern, svarade Helmerson.

Redan det där inledande ”M-mm …” rymde en hel historia om aggressionshämmade medelklassmän. Romanens Peter känner sig minst av allt privilegierad. På jobbet, i familjen, i kärleken, inför sina manliga vänner är han fullständigt utbytbar. När ett grabbgäng tafsar på hans dotter blir han tvungen att reagera. Han kan inte göra vad Bruce Willis skulle ha gjort – och vad han kan göra istället vet han inte. Han måste hitta en annan lösning, sade Helmerson.

Jag skulle vilja backa ett stycke, från mötet med grabbgänget och de våldsfantasier det utlöste, till den totala överflödighet som Helmerson började med att beskriva – hur hamnade Peter steg för steg i den situationen? Där ligger något som är lika viktigt att diskutera som frågan om hur en timid person ska hantera trakasserier.

– Män som umgås i grupp behöver alltid en hackkyckling, sade Jens Liljestrand. Någon som är med på nåder. Har man ingenting att prata om kan man alltid skoja med honom.

Den repliken var ett tillfälle när samtalet hade kunnat utvecklas i en allvarligare riktning och närma sig smärtsamma erfarenheter. Ett annat var när Bob Hansson läste ur Dingo dingo: ”Jag har förväxlat skammen och ensamheten med själva livet.” Men det skedde aldrig. De medverkande petade försiktigt på ett antal smärtpunkter, konstaterade att de gjorde ont, och därefter visste de inte vad de skulle ta sig till med dem. Det var bara en enda sak som klarnade: när jag gick därifrån visste jag att den fråga jag skulle vilja ha besvarad inte längre var ”varför gnäller männen?” – att det finns gott om skäl att vara missnöjd framgick av samtalet – utan ”varför är de så handfallna?”

Mannen vantrivs, kvinnan vantrivs, och de reagerar genom att börja bråka inbördes om vem som har det värst. Därmed bryter de inte ner de stereotypa föreställningarna om manligt och kvinnligt, utan driver sig själva ännu djupare in i dem. Varför Människan vantrivs med det samhälle och de villkor hon själv är ansvarig för – till den frågan nådde ingen av paneldeltagarna fram.

Håkan Lindgren, text och bild

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Statist hos Roy Andersson

Inte många kan ha missat att Roy Andersson tog hem Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. En sen ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 30 september, 2014

Rudolf Steiner i Berlin 1900

Varför Steiner? Varför inte?

Reflexioner kring Kristofferskolan och Waldorf-pedagogik, värd att uppmärksammas.

Av: Annakarin Svedberg | Övriga porträtt | 23 juni, 2016

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 Maj, 2008

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 mars, 2012

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts