Punkter ur

 Tystnadsprocess Ett parti över - klagan.    Är Enes                       Drottning                                               andres      

Av: Anna Nyman | 18 maj, 2009
Utopiska geografier

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | 20 november, 2007
Teratologisk sondering

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | 15 juni, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Två ansiktsuttryck från en och samme frälsare



Två ansiktsuttryck
från en och samme frälsare

manoppello1
      En bild på Manoppello. Foto: Santuario

När Jesus, sargad av törnekronan, släpade sitt kors mot Golgata ska enligt legenden en kvinna, kallad Veronica, ha trängt sig fram till honom. Med en slöja torkade hon svett och blod från hans ansikte, varvid anletsdragen på ett mirakulöst sätt fastnade på tyget. Det finns en hel del som talar för att det är Veronicas svetteduk som förvaras i klosterkyrkan i Manoppello. Följ Johan Werkmästar på en mytisk resa.

 

blandina 
Syster Blandina. Foto: Johan Werkmäster
 volto1
 volto2
 volto3
Tre bilder på det heliga ansiktet Veronicas
svetteduk som förvaras i klosterkyrkan i
Manoppello. Foto: Santuario
 helgedom

I en klosterkyrka strax utanför det lilla bergssamhället Manoppello, 20 mil öster om Rom, finns ett tygstycke med en bild av Il Volto Santo - det heliga ansiktet. Vid två tillfällen har jag varit där och skådat detta anlete, som besitter en säregen och svårförklarlig dragningskraft.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På den tunna duken syns ett mansansikte i naturlig storlek. Färgerna är dämpade, svårbestämbara, i en skala mellan honungsgult och rostbrunt. Mannen har en antydan till mustasch, tunt skägg, axellångt hår. Blicken är intensiv men samtidigt trött på ett rofyllt sätt - som hos en människa som är tillfreds med att kampen är över. Näsan är något sned, den ena kinden svullen. Man kan ana ärr efter sår som läkts. Han påminner om en boxare som knockats svårt men efter en tids medvetslöshet vaknat upp igen, viss om att han trots allt - på något mirakulöst sätt - vunnit segern. Ett försiktigt men trosvisst leende dröjer sig kvar på läpparna.

Duken har ingen fram- eller baksida. Bilden är lika tydlig från vilket håll man än iakttar den, ungefär som en diabild. Men det händer också att ansiktet försvinner helt och hållet - beroende på ur vilken vinkel man ser det och hur ljuset faller. När besökare kommer in i kyrkan kan de betrakta duken "framifrån" där den hänger ovan altaret. Men de kan också gå uppför en trappa och se den "bakifrån".

Vid mitt första besök står jag högst upp på trappan när en av klostrets tre munkar öppnar kyrkportarna. Ljuset utifrån strömmar in i kyrkan och inför mina ögon försvinner det heliga ansiktet; det är som om det absorberas av vävens trådar. Jag ser bara en tunn, vit nästan helt genomskinlig duk. Inte en tillstymmelse till färgpigment kan anas i tygets fibrer. Jag går ner några trappsteg och betraktar duken från sidan; då framträder ansiktet igen.

Ett halvår senare återvänder jag till Manoppello. Det är vinter och kallt. På omgivande bergstoppar skimrar snön i eftermiddagssolen. Skymningen ska snart falla.

I kyrkan kommer jag i samspråk med fader Carmine, som vill visa mig något. Han leder mig uppför en trappa till stora, utkylda rum. Där lämnar han mig. Jag är ensam bland allsköns bråte i en lokal som förefaller vara en blandning av museum och skräpvind. Hit har man förpassat förbrukade och överflödiga föremål från klostret. I det första rummet finns jordbruksredskap, strykjärn, symaskiner, radioapparater, kameror, en grammofon, ett dragspel, vinkaraffer. I nästa rum förevisas ting med religiös anknytning - altartavlor, gipsänglar, krucifix, ljusstakar och annat.

Det tredje rummet är annorlunda. Här förvaras tackbrev, gåvor, fotografier, minnessaker och dylikt som unga och gamla besökare har lämnat eller skickat till klostret. En del har gift sig här, andra har konfirmerat sig, men de allra flesta har begivit sig till Manoppello enbart för att skåda den heliga duken.

Jag rör mig bland slängda kryckor, bortskänkta krigsutmärkelser, slitna gosedjur, bröllopsfoton, avklippta flätor från konfirmandflickor, valhänta teckningar och ambitiösa målningar som föreställer Jesus, ungefär som han ser ut på slöjan ovan altaret en trappa ner.

Plötsligt ryser jag till, det är kallt och nästan spöklikt här på vinden i Guds hus.

Det finns en hel del som talar för att det är Veronicas svetteduk som förvaras i klosterkyrkan i Manoppello. När Jesus, sargad av törnekronan, släpade sitt kors mot Golgata ska enligt legenden en kvinna, kallad Veronica, ha trängt sig fram till honom. Med en slöja torkade hon svett och blod från hans ansikte, varvid anletsdragen på ett mirakulöst sätt fastnade på tyget.

Det är förmodligen en myt. De som forskat i ämnet menar att det istället rör sig om en slöja som lades över den duk som Jesus sveptes i vid sin begravning. När det i Johannesevangeliet talas om Jesu uppståndelse berättas det att några lärjungar beger sig till den tomma graven. Petrus är den förste som går in: "Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig." Och det är alltså denna duk det handlar om.

Ofta benämns den kort och gott Veronica (Vera Icon = sann bild). En gång i tiden brukade den förevisas offentligt vid högtider i Vatikanstaten, främst i samband med de så kallade jubelåren - det första utlyst år 1300 då Dante fick tillfälle att se Veronican; i Divina Commedia förs den på tal i Paradisets 31:a sång. Dante berättar om långväga pilgrimer som färdats till Påvestaten för att skåda "vår Veronica" (la Veronica nostra).

Under följande seklers jubelår passerade miljontals pilgrimer Veronican i Rom, men sedan år 1600 har denna en av kristenhetens heligaste reliker egendomligt nog aldrig ånyo visats offentligt, trots att den påstås finnas i Peterskyrkan. Ett ihärdigt rykte har gjort gällande att den stals i början av 1600-talet, men Vatikanen har aldrig erkänt att så skett.

Därför väckte det sensation när den tyske jesuitprästen Heinrich Pfeiffer - visserligen inte officiell talesman för Vatikanen men dock professor i konsthistoria vid det påvliga Gregoriana-universitetet - i maj 1999 höll presskonferens i Rom, där han berättade att han efter tretton års forskning var säker på, att Veronican sedan nära 400 år tillbaka inte förvaras i Peterskyrkan utan i klostret Santuario del Volto Santo i Manoppello.

I en förteckning, upprättad 1618 vid en inventering av Vatikanens skatter och reliker, finns Veronican nämnd, men det noteras att ramens glas är krossat; sannolikt har den ursprungliga duken ersatts med en förfalskning. Ett par decennier därpå fick kapucinermunkarna i Manoppello på okända vägar en duk med Jesu bild i sin ägo. I dess nederkant syns en glasskärva, av allt att döma kvar sedan stölden i Rom.

Tidigare hade många konstnärer försörjt sig på att måla kopior av Veronican, men 1616 förbjöds all sådan verksamhet av påven Paulus V. Hans efterträdare gick ett steg längre och gav order om att alla existerande kopior skulle förstöras. Skälet var, enligt Pfeiffer, att Vatikanen inte längre hade svetteduken i sin ägo.

Men vad talar för att duken i Manoppello - den som kallas Il Volto Santo - skulle vara den äkta Veronican? Pfeiffer pekar bland annat på likheterna med Kristi svepduk - ett tygstycke som förvaras i Turin och som av många anses vara den duk som Jesus sveptes i efter sin död. Konturerna av ansiktet som där avtecknar sig stämmer perfekt överens med bilden på Il Volto Santo. Pfeiffer hänvisar här till den tyska nunnan Blandina Paschalis Schlömers forskning; hon har ägnat många år åt att jämföra kristusbilder och är övertygad om att Il Volto Santo i Manoppello är den slöja som lades över den duk som Jesus sveptes i vid sin begravning.

På 1970-talet började syster Blandina på allvar att studera äldre tiders kristusbilder. Hon la märke till vissa gemensamma drag - det asymmetriska ansiktet, det delade skägget, locken i pannan, den sneda näsan, blickens riktning och andra detaljer - som återkom så ofta att det inte kunde vara en slump. Hon sökte efter en "prototyp", en ursprunglig bild som fungerat som förebild för senare ikoner, och tyckte sig finna den i det suddiga ansiktsavtrycket i Kristi svepduk i Turin.

Så långt är syster Blandinas studier inte uppseendeväckande; andra forskare har kommit till snarlika slutsatser. Den stora upptäckten gjordes när hon besökte klosterkyrkan i Manoppello och fick syn på Il Volto Santo. Hon fann ytterligare en prototyp! Ansiktsavtrycket på slöjan tycktes i stort sett vara identiskt med det som återfinns på svepduken i Turin. Men samtidigt skiljer sig bilderna väsentligt åt. Det är samma ansikte - men "fotograferat" vid olika tillfällen.

Syster Blandina började att systematiskt jämföra avtrycken. Resultaten av hennes studier redovisas i en utställning i ett sidorum till klosterkyrkan i Manoppello. Eftersom hon är kvinna har hon givetvis inte tillträde till själva munkklostret. Hon bor i en ensligt belägen stuga några kilometer därifrån. I mörkret följer jag den slingrande vägen dit, och skrämmer upp två stora svin som hon har som sällskap. Jag släcker strålkastarna, kliver ur bilen och hör grisarna grymta förvirrat.

Dörren till stugan öppnas. Där står syster Blandina i nunnedräkt och dok. Hon undrar vad som står på och vem jag är. Kanske har jag inte bara skrämt grisarna utan även henne. Är hon rädd för mig? Eller är hon obegripligt trygg i sin tro?

Vi sitter på varsin stol i det lilla huset. Rummets väggar är delvis täckta av fotografier av Il Volto Santo, bilder som visar ansiktet ur olika vinklar i skiftande ljus. I ett hörn finns en kopia av  svepduken i Turin.

Syster Blandina har bott i Manoppello ett år. Hon håller på att lära sig italienska och klarar sig hjälpligt när hon går ner till byn för att handla. Människor är vänliga och nyfikna, ibland misstänksamma.

- De är ju vana vid munkarna, säger hon. De undrar väl vad en tysk nunna har här att göra.

Hennes allvarliga ansikte spricker upp i ett leende. Hon är ganska fåordig till en början men blir mer pratsam efterhand. Hon trivs i dessa trakter. Naturen är så gudomligt vacker.

Vi pratar om Veronican, Il Volto Santo, det heliga ansiktet, vars konturer stämmer perfekt överens med dem som finns på Kristi svepduk. Men ändå är bilderna så olika. På svepduken syns en död man, den korsfäste Jesus med slutna ögon, stängd mun och djupa sår från törnekronan. På Il Volto Santo ser man däremot den återuppståndne Kristus. Såren kan alltjämt anas men de har nästan läkts. Ögonen är öppna. Munnen ler, trosvisst men trött.

- Det är två ansiktsuttryck från en och samme frälsare, säger syster Blandina. På Il Volto Santo är han levande igen. Det har du väl märkt?

Jag svarar inte, tittar istället på klockan. Det är sent. Jag ursäktar mig och säger att jag har lång väg hem.

- Gud  vare med dig, säger syster Blandina.

Jag nickar. Jag tror att han är det - mer än någonsin förr.

Johan Werkmäster

Fotnot: Den tyske historikern Paul Badde har relativt nyligen publicerat en bok - Das Muschelseidentuch. Auf der Suche nach dem wahren Antlitz Jesu (Ullstein Verlag, 2005) - om Il Volto Santo i Manoppello.

Ur arkivet

view_module reorder

Djur inom poesin

Djur och poesi hör absolut ihop. Konstigt vore det ju annars. Vi är själva djur, djur är poetiska i många bemärkelser, djur står oss nära. Under litteraturhistoriens gång har dock ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 21 februari, 2012

Fra moral til metafysikk

Innledning Artikkelen min er om bevegelsen fra moral til metafysikk. All moral har et metafysisk grunnlag. I vår tid er en svært skeptisk overfor alt som har å gjøre med fundament ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 september, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

Ekologisk kapitalism

Att inleda en essä med en universell maxim, illustrativ och klatschigt propedeutisk är numera en simpel konvention i de lägen då man rappt och under allmängiltighetens flagg vill snärja in ...

Av: Robert Stasinski | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2009

Teatern är sjuk men inte död

Om den åttonde Svenska Teaterbiennalen   Teatern är sjuk men inte död 23-27 maj ägde den åttonde Svenska Teaterbiennalen – den svenska teaterns egen festival – rum i Örebro. Biennale­n arrangerades av Svensk ...

Av: Yvonne Granath | Reportage om scenkonst | 12 juni, 2007

Fornuft, følelser og liv

Innledning I dag er det svært mange konflikter og kriger rundt om i verden, som betyr at den pasifistiske idé har elendige kår. Tesen jeg forsvarer er denne: At sammen har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 september, 2014

Hockneys vatten

Vattnets svalka och skimrande reflexer; det bedövande starka ljuset hos sommardagen - när man går in i huset kommer delar av verkligheten att vika undan för ens blick - klordoften ...

Av: Thomas Sjösvärd | Konstens porträtt | 07 september, 2010

Men det här är Serbien

  Kvinnor i Nis. foto Sophie Malmros Men det här är Serbien Tåget från Belgrad till Nis ser ut som tågen i Sverige på 1970-talet. Jag har tur och får plats i en ...

Av: Sophie Malmros | Resereportage | 05 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.