Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

Två ansiktsuttryck från en och samme frälsare



Två ansiktsuttryck
från en och samme frälsare

manoppello1
      En bild på Manoppello. Foto: Santuario

När Jesus, sargad av törnekronan, släpade sitt kors mot Golgata ska enligt legenden en kvinna, kallad Veronica, ha trängt sig fram till honom. Med en slöja torkade hon svett och blod från hans ansikte, varvid anletsdragen på ett mirakulöst sätt fastnade på tyget. Det finns en hel del som talar för att det är Veronicas svetteduk som förvaras i klosterkyrkan i Manoppello. Följ Johan Werkmästar på en mytisk resa.

 

blandina 
Syster Blandina. Foto: Johan Werkmäster
 volto1
 volto2
 volto3
Tre bilder på det heliga ansiktet Veronicas
svetteduk som förvaras i klosterkyrkan i
Manoppello. Foto: Santuario
 helgedom

I en klosterkyrka strax utanför det lilla bergssamhället Manoppello, 20 mil öster om Rom, finns ett tygstycke med en bild av Il Volto Santo - det heliga ansiktet. Vid två tillfällen har jag varit där och skådat detta anlete, som besitter en säregen och svårförklarlig dragningskraft.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På den tunna duken syns ett mansansikte i naturlig storlek. Färgerna är dämpade, svårbestämbara, i en skala mellan honungsgult och rostbrunt. Mannen har en antydan till mustasch, tunt skägg, axellångt hår. Blicken är intensiv men samtidigt trött på ett rofyllt sätt - som hos en människa som är tillfreds med att kampen är över. Näsan är något sned, den ena kinden svullen. Man kan ana ärr efter sår som läkts. Han påminner om en boxare som knockats svårt men efter en tids medvetslöshet vaknat upp igen, viss om att han trots allt - på något mirakulöst sätt - vunnit segern. Ett försiktigt men trosvisst leende dröjer sig kvar på läpparna.

Duken har ingen fram- eller baksida. Bilden är lika tydlig från vilket håll man än iakttar den, ungefär som en diabild. Men det händer också att ansiktet försvinner helt och hållet - beroende på ur vilken vinkel man ser det och hur ljuset faller. När besökare kommer in i kyrkan kan de betrakta duken "framifrån" där den hänger ovan altaret. Men de kan också gå uppför en trappa och se den "bakifrån".

Vid mitt första besök står jag högst upp på trappan när en av klostrets tre munkar öppnar kyrkportarna. Ljuset utifrån strömmar in i kyrkan och inför mina ögon försvinner det heliga ansiktet; det är som om det absorberas av vävens trådar. Jag ser bara en tunn, vit nästan helt genomskinlig duk. Inte en tillstymmelse till färgpigment kan anas i tygets fibrer. Jag går ner några trappsteg och betraktar duken från sidan; då framträder ansiktet igen.

Ett halvår senare återvänder jag till Manoppello. Det är vinter och kallt. På omgivande bergstoppar skimrar snön i eftermiddagssolen. Skymningen ska snart falla.

I kyrkan kommer jag i samspråk med fader Carmine, som vill visa mig något. Han leder mig uppför en trappa till stora, utkylda rum. Där lämnar han mig. Jag är ensam bland allsköns bråte i en lokal som förefaller vara en blandning av museum och skräpvind. Hit har man förpassat förbrukade och överflödiga föremål från klostret. I det första rummet finns jordbruksredskap, strykjärn, symaskiner, radioapparater, kameror, en grammofon, ett dragspel, vinkaraffer. I nästa rum förevisas ting med religiös anknytning - altartavlor, gipsänglar, krucifix, ljusstakar och annat.

Det tredje rummet är annorlunda. Här förvaras tackbrev, gåvor, fotografier, minnessaker och dylikt som unga och gamla besökare har lämnat eller skickat till klostret. En del har gift sig här, andra har konfirmerat sig, men de allra flesta har begivit sig till Manoppello enbart för att skåda den heliga duken.

Jag rör mig bland slängda kryckor, bortskänkta krigsutmärkelser, slitna gosedjur, bröllopsfoton, avklippta flätor från konfirmandflickor, valhänta teckningar och ambitiösa målningar som föreställer Jesus, ungefär som han ser ut på slöjan ovan altaret en trappa ner.

Plötsligt ryser jag till, det är kallt och nästan spöklikt här på vinden i Guds hus.

Det finns en hel del som talar för att det är Veronicas svetteduk som förvaras i klosterkyrkan i Manoppello. När Jesus, sargad av törnekronan, släpade sitt kors mot Golgata ska enligt legenden en kvinna, kallad Veronica, ha trängt sig fram till honom. Med en slöja torkade hon svett och blod från hans ansikte, varvid anletsdragen på ett mirakulöst sätt fastnade på tyget.

Det är förmodligen en myt. De som forskat i ämnet menar att det istället rör sig om en slöja som lades över den duk som Jesus sveptes i vid sin begravning. När det i Johannesevangeliet talas om Jesu uppståndelse berättas det att några lärjungar beger sig till den tomma graven. Petrus är den förste som går in: "Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig." Och det är alltså denna duk det handlar om.

Ofta benämns den kort och gott Veronica (Vera Icon = sann bild). En gång i tiden brukade den förevisas offentligt vid högtider i Vatikanstaten, främst i samband med de så kallade jubelåren - det första utlyst år 1300 då Dante fick tillfälle att se Veronican; i Divina Commedia förs den på tal i Paradisets 31:a sång. Dante berättar om långväga pilgrimer som färdats till Påvestaten för att skåda "vår Veronica" (la Veronica nostra).

Under följande seklers jubelår passerade miljontals pilgrimer Veronican i Rom, men sedan år 1600 har denna en av kristenhetens heligaste reliker egendomligt nog aldrig ånyo visats offentligt, trots att den påstås finnas i Peterskyrkan. Ett ihärdigt rykte har gjort gällande att den stals i början av 1600-talet, men Vatikanen har aldrig erkänt att så skett.

Därför väckte det sensation när den tyske jesuitprästen Heinrich Pfeiffer - visserligen inte officiell talesman för Vatikanen men dock professor i konsthistoria vid det påvliga Gregoriana-universitetet - i maj 1999 höll presskonferens i Rom, där han berättade att han efter tretton års forskning var säker på, att Veronican sedan nära 400 år tillbaka inte förvaras i Peterskyrkan utan i klostret Santuario del Volto Santo i Manoppello.

I en förteckning, upprättad 1618 vid en inventering av Vatikanens skatter och reliker, finns Veronican nämnd, men det noteras att ramens glas är krossat; sannolikt har den ursprungliga duken ersatts med en förfalskning. Ett par decennier därpå fick kapucinermunkarna i Manoppello på okända vägar en duk med Jesu bild i sin ägo. I dess nederkant syns en glasskärva, av allt att döma kvar sedan stölden i Rom.

Tidigare hade många konstnärer försörjt sig på att måla kopior av Veronican, men 1616 förbjöds all sådan verksamhet av påven Paulus V. Hans efterträdare gick ett steg längre och gav order om att alla existerande kopior skulle förstöras. Skälet var, enligt Pfeiffer, att Vatikanen inte längre hade svetteduken i sin ägo.

Men vad talar för att duken i Manoppello - den som kallas Il Volto Santo - skulle vara den äkta Veronican? Pfeiffer pekar bland annat på likheterna med Kristi svepduk - ett tygstycke som förvaras i Turin och som av många anses vara den duk som Jesus sveptes i efter sin död. Konturerna av ansiktet som där avtecknar sig stämmer perfekt överens med bilden på Il Volto Santo. Pfeiffer hänvisar här till den tyska nunnan Blandina Paschalis Schlömers forskning; hon har ägnat många år åt att jämföra kristusbilder och är övertygad om att Il Volto Santo i Manoppello är den slöja som lades över den duk som Jesus sveptes i vid sin begravning.

På 1970-talet började syster Blandina på allvar att studera äldre tiders kristusbilder. Hon la märke till vissa gemensamma drag - det asymmetriska ansiktet, det delade skägget, locken i pannan, den sneda näsan, blickens riktning och andra detaljer - som återkom så ofta att det inte kunde vara en slump. Hon sökte efter en "prototyp", en ursprunglig bild som fungerat som förebild för senare ikoner, och tyckte sig finna den i det suddiga ansiktsavtrycket i Kristi svepduk i Turin.

Så långt är syster Blandinas studier inte uppseendeväckande; andra forskare har kommit till snarlika slutsatser. Den stora upptäckten gjordes när hon besökte klosterkyrkan i Manoppello och fick syn på Il Volto Santo. Hon fann ytterligare en prototyp! Ansiktsavtrycket på slöjan tycktes i stort sett vara identiskt med det som återfinns på svepduken i Turin. Men samtidigt skiljer sig bilderna väsentligt åt. Det är samma ansikte - men "fotograferat" vid olika tillfällen.

Syster Blandina började att systematiskt jämföra avtrycken. Resultaten av hennes studier redovisas i en utställning i ett sidorum till klosterkyrkan i Manoppello. Eftersom hon är kvinna har hon givetvis inte tillträde till själva munkklostret. Hon bor i en ensligt belägen stuga några kilometer därifrån. I mörkret följer jag den slingrande vägen dit, och skrämmer upp två stora svin som hon har som sällskap. Jag släcker strålkastarna, kliver ur bilen och hör grisarna grymta förvirrat.

Dörren till stugan öppnas. Där står syster Blandina i nunnedräkt och dok. Hon undrar vad som står på och vem jag är. Kanske har jag inte bara skrämt grisarna utan även henne. Är hon rädd för mig? Eller är hon obegripligt trygg i sin tro?

Vi sitter på varsin stol i det lilla huset. Rummets väggar är delvis täckta av fotografier av Il Volto Santo, bilder som visar ansiktet ur olika vinklar i skiftande ljus. I ett hörn finns en kopia av  svepduken i Turin.

Syster Blandina har bott i Manoppello ett år. Hon håller på att lära sig italienska och klarar sig hjälpligt när hon går ner till byn för att handla. Människor är vänliga och nyfikna, ibland misstänksamma.

- De är ju vana vid munkarna, säger hon. De undrar väl vad en tysk nunna har här att göra.

Hennes allvarliga ansikte spricker upp i ett leende. Hon är ganska fåordig till en början men blir mer pratsam efterhand. Hon trivs i dessa trakter. Naturen är så gudomligt vacker.

Vi pratar om Veronican, Il Volto Santo, det heliga ansiktet, vars konturer stämmer perfekt överens med dem som finns på Kristi svepduk. Men ändå är bilderna så olika. På svepduken syns en död man, den korsfäste Jesus med slutna ögon, stängd mun och djupa sår från törnekronan. På Il Volto Santo ser man däremot den återuppståndne Kristus. Såren kan alltjämt anas men de har nästan läkts. Ögonen är öppna. Munnen ler, trosvisst men trött.

- Det är två ansiktsuttryck från en och samme frälsare, säger syster Blandina. På Il Volto Santo är han levande igen. Det har du väl märkt?

Jag svarar inte, tittar istället på klockan. Det är sent. Jag ursäktar mig och säger att jag har lång väg hem.

- Gud  vare med dig, säger syster Blandina.

Jag nickar. Jag tror att han är det - mer än någonsin förr.

Johan Werkmäster

Fotnot: Den tyske historikern Paul Badde har relativt nyligen publicerat en bok - Das Muschelseidentuch. Auf der Suche nach dem wahren Antlitz Jesu (Ullstein Verlag, 2005) - om Il Volto Santo i Manoppello.

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.