Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

Argentinska resebrev - IV



altDet är lätt att missförstå det allra viktigaste. Förhållandet behöver inte äga kontroll över det som finns utanför dess beståndsdelar. En dag sitter jag under ett glödhett tak av korrugerat plåt som en vind full av sand ömson smeker, ömson blästrar. Vinden är inte en bris och detaljerna hypnotiska. Tomgång, skäggstubb, fimpar; busschaufförer i mockasiner. Det finns miljoner kiosker och en evighet av tomma balkonger likt betongunderbett på brutala höghus. En kvinnas öppna gylf. Jag vet inte vart jag är på väg. Urtidsvarelser vid vattenhålet som rör sig nervöst fram och tillbaka. Pansarhud, högklackade sandaler.

Drömmar om det viktiga som gömmer sig bakom ful reklam, skitiga fönster och radions tuggande. Det finns så lite fjärding kvar i bussar och taxibilar, så många ointresserade sprickor. Ur ett hus slår sig en illröd lastbil fri. En gång ett vackert hus.
Det är så det händer. Människorna skyndar förbi i den infernaliska hettan utan att vända sig om. Kanske de förstår, men inte jag. Kan inte hålla mig utan stannar till för att kika över en prydlig mur av de köande för bussen som inte ännu har kommit. Det är en vacker gammal Mercedes.
Alltid denna väntan på natten. Det är då som stjärnhimlen faller ned för sluttningen och sprids in i varelsernas extremiteter. Men sluttningen finns inte här på gatan och varelserna är inte dessa människor med svullna fötter framför mig. I Argentina frågar torgen ständigt saker som det omöjligen går att besvara, eller så är de mörka och alldeles övergivna. Det kanske går att skylla på den koloniala stadsplaneringen som gjort dem så stora, men detta blir bara ännu ett exempel på ett falskt förhållande.

Hon som inviger det nya bokförlaget tintadenegros första släpparfest rör handen agiterat framför ansiktet i en smärtande tango och verkar tusen olyckor gammal utan rynkor. En myra vandrar över min fot. Myror vandrar över min fot vart än jag befinner mig i staden. De har andra förhållanden att respektera, andra sanningar att ignorera. Först måste man kunna lida, sjunger den unga, och den varma vinden sveper genom den tätt packade människomassan. Hennes namn är Mariela Laudecina. Det verkar vilja mena något. Att samspelet med pianisten fungerar sisådär, lite tid att repa, får Mariela Laudecina tappa tråden lika lite som en diva låter sig skrämmas av dödligas sanningar.

Vi befinner oss på en innergård, så klart. Jag böjd över min svarta anteckningsbok som jag senare kommer att upptäcka är ganska lika, i färg och storlek, poesiantologin med femton unga kvinnliga poeter som presenteras. Men den boken har ett namn: "Quince", en anspelning både på poeternas nummer och på den symboliska fest som anordnas när en kvinna i sitt femtonde år blir vuxen nog för att introduceras i samhället. Och nu tar de plats. Lite äldre. Tre åt gången i soffan. Mikrofonerna silver i deras händer. Orden faller ned över innergården och letar efter konstellationer.

Jag skriver brottstycken, frenetiskt, utan att bry mig om vare sig sammanhang, frasering eller poet. Som det vore en kod. Orden koagulerar: llorar, lágrimas, gritando, lluvia, cementerio, sepia, tumba, abyecto, dolor, niñas rotas. Hör jag rätt? Med spelad vetenskaplighet fokuserar jag på upprepningarna: natt, färger, plats, spegel, blod, kött, tårarna, händerna, glömskan, regnet, det nakna, huset, lunch, och så ett pärlband av mor- och farmödrar. En står och slaktar en höna i innegårdens ena hörn, detta innan natten kommer. Det finns miljoner innergårdar och ett alldeles oändligt antal nätter.

altVilka ord är ett land? Detaljer.
Men de växer på mina sidor, växer och blir till monströsa ting. Förhållandena kommer till undsättning. Det ska dock visa sig att livlinan har gått av. Jag blir sittande med en tamp i mina händer. Tampen är dikten "Un patio" som Borges publicerade 1923 i "Fervor de Buenos Aires". Är det sant att han definierade sakernas ordning?

Att eftermiddagen endast äger två eller tre färger, att innergården sedan blir nattens kärl? Och sedan finns jaget där själv, nöjd med att leva i dunkel vänskap med det enkla, med en brunn på innergårdens mitt. Jag vänder och vrider. Är det verkligen sant, fortfarande? Att det är vackert är utan tvekan.

När tillställningen närmar sig sitt slut och vinet druckits upp berättar en av förläggarna hur den litterära scenen i Córdoba har exploderat med unga nya löften, nya poetiska molekyler. Jag har inget annat val än att föreställa mig att de träffas på innegårdar likt denna, på innegårdar likt den i Borges dikt. Men vad finns utanför hemmets kanalisering av himlavalvet? En tangodystopi? Hur förhåller sig det poetiska samtalet till det offentliga? Stjärnor faller även ibland över trötta trottoarer.

Argentina, fantasirika abstraktion, vårdar sina tårar i bekanta behållare. Det skrattas inte högt och människorna som väntar på bussen gör så på rad och med tomma blickar. Reklamen är det enda som självsäkert skriker. Ändå så går det inte att komma från sanningen att även om innergården inte är ett torg så är vänskap i dess halvdager tusen gånger mer än ingen vänskap alls. Det är inte dagens fel att natten faller så snett och det finns som sagt så många sätt att missförstå det viktiga; det som aldrig kan kläs i ord. Men utanför, från gatan, är det för det mesta omöjligt att se in. Utanför tvekar det mörka om vem som är dess vän.

Axel Andersson, text och bilder
www.axelandersson.se







Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

POETRY SLAM - folklighet eller elitism?

POETRY SLAM - folklighet eller elitism? Poesi - ett artificiellt språk från de finlitterära salongerna, eller ett ärligare sätt att uttrycka sig på, ett medel för att spräcka barriärerna och säga ...

Av: Elin Bengtsson | Kulturreportage | 09 februari, 2007

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Om förväntningar och böcker

Oftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 05 juni, 2012

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

Dokusåpan och döden

I dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s ...

Av: Charlotte Wiberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Christopher Locke

Floppydiskar och hårddiskar som konst och miljöhot

Det är ett välkänt problem inom konsthistorien att kunna bevara all konst som görs i olika material. Och ju snabbare tekniken utvecklar sig, desto svårare blir det för konstrestaurerarna att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 april, 2015

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.