Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Argentinska resebrev - IV



altDet är lätt att missförstå det allra viktigaste. Förhållandet behöver inte äga kontroll över det som finns utanför dess beståndsdelar. En dag sitter jag under ett glödhett tak av korrugerat plåt som en vind full av sand ömson smeker, ömson blästrar. Vinden är inte en bris och detaljerna hypnotiska. Tomgång, skäggstubb, fimpar; busschaufförer i mockasiner. Det finns miljoner kiosker och en evighet av tomma balkonger likt betongunderbett på brutala höghus. En kvinnas öppna gylf. Jag vet inte vart jag är på väg. Urtidsvarelser vid vattenhålet som rör sig nervöst fram och tillbaka. Pansarhud, högklackade sandaler.

Drömmar om det viktiga som gömmer sig bakom ful reklam, skitiga fönster och radions tuggande. Det finns så lite fjärding kvar i bussar och taxibilar, så många ointresserade sprickor. Ur ett hus slår sig en illröd lastbil fri. En gång ett vackert hus.
Det är så det händer. Människorna skyndar förbi i den infernaliska hettan utan att vända sig om. Kanske de förstår, men inte jag. Kan inte hålla mig utan stannar till för att kika över en prydlig mur av de köande för bussen som inte ännu har kommit. Det är en vacker gammal Mercedes.
Alltid denna väntan på natten. Det är då som stjärnhimlen faller ned för sluttningen och sprids in i varelsernas extremiteter. Men sluttningen finns inte här på gatan och varelserna är inte dessa människor med svullna fötter framför mig. I Argentina frågar torgen ständigt saker som det omöjligen går att besvara, eller så är de mörka och alldeles övergivna. Det kanske går att skylla på den koloniala stadsplaneringen som gjort dem så stora, men detta blir bara ännu ett exempel på ett falskt förhållande.

Hon som inviger det nya bokförlaget tintadenegros första släpparfest rör handen agiterat framför ansiktet i en smärtande tango och verkar tusen olyckor gammal utan rynkor. En myra vandrar över min fot. Myror vandrar över min fot vart än jag befinner mig i staden. De har andra förhållanden att respektera, andra sanningar att ignorera. Först måste man kunna lida, sjunger den unga, och den varma vinden sveper genom den tätt packade människomassan. Hennes namn är Mariela Laudecina. Det verkar vilja mena något. Att samspelet med pianisten fungerar sisådär, lite tid att repa, får Mariela Laudecina tappa tråden lika lite som en diva låter sig skrämmas av dödligas sanningar.

Vi befinner oss på en innergård, så klart. Jag böjd över min svarta anteckningsbok som jag senare kommer att upptäcka är ganska lika, i färg och storlek, poesiantologin med femton unga kvinnliga poeter som presenteras. Men den boken har ett namn: "Quince", en anspelning både på poeternas nummer och på den symboliska fest som anordnas när en kvinna i sitt femtonde år blir vuxen nog för att introduceras i samhället. Och nu tar de plats. Lite äldre. Tre åt gången i soffan. Mikrofonerna silver i deras händer. Orden faller ned över innergården och letar efter konstellationer.

Jag skriver brottstycken, frenetiskt, utan att bry mig om vare sig sammanhang, frasering eller poet. Som det vore en kod. Orden koagulerar: llorar, lágrimas, gritando, lluvia, cementerio, sepia, tumba, abyecto, dolor, niñas rotas. Hör jag rätt? Med spelad vetenskaplighet fokuserar jag på upprepningarna: natt, färger, plats, spegel, blod, kött, tårarna, händerna, glömskan, regnet, det nakna, huset, lunch, och så ett pärlband av mor- och farmödrar. En står och slaktar en höna i innegårdens ena hörn, detta innan natten kommer. Det finns miljoner innergårdar och ett alldeles oändligt antal nätter.

altVilka ord är ett land? Detaljer.
Men de växer på mina sidor, växer och blir till monströsa ting. Förhållandena kommer till undsättning. Det ska dock visa sig att livlinan har gått av. Jag blir sittande med en tamp i mina händer. Tampen är dikten "Un patio" som Borges publicerade 1923 i "Fervor de Buenos Aires". Är det sant att han definierade sakernas ordning?

Att eftermiddagen endast äger två eller tre färger, att innergården sedan blir nattens kärl? Och sedan finns jaget där själv, nöjd med att leva i dunkel vänskap med det enkla, med en brunn på innergårdens mitt. Jag vänder och vrider. Är det verkligen sant, fortfarande? Att det är vackert är utan tvekan.

När tillställningen närmar sig sitt slut och vinet druckits upp berättar en av förläggarna hur den litterära scenen i Córdoba har exploderat med unga nya löften, nya poetiska molekyler. Jag har inget annat val än att föreställa mig att de träffas på innegårdar likt denna, på innegårdar likt den i Borges dikt. Men vad finns utanför hemmets kanalisering av himlavalvet? En tangodystopi? Hur förhåller sig det poetiska samtalet till det offentliga? Stjärnor faller även ibland över trötta trottoarer.

Argentina, fantasirika abstraktion, vårdar sina tårar i bekanta behållare. Det skrattas inte högt och människorna som väntar på bussen gör så på rad och med tomma blickar. Reklamen är det enda som självsäkert skriker. Ändå så går det inte att komma från sanningen att även om innergården inte är ett torg så är vänskap i dess halvdager tusen gånger mer än ingen vänskap alls. Det är inte dagens fel att natten faller så snett och det finns som sagt så många sätt att missförstå det viktiga; det som aldrig kan kläs i ord. Men utanför, från gatan, är det för det mesta omöjligt att se in. Utanför tvekar det mörka om vem som är dess vän.

Axel Andersson, text och bilder
www.axelandersson.se







Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts