Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 januari, 2017
Gästkrönikör

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | 20 december, 2011
Kulturreportage

Argentinska resebrev - II



 


Att fascineras av den argentinska ljudbilden är lättTrumman "el bombo" har ett ambivalent förhållande till världen som dess ljud vibrerar genom. Till skillnad från militära marschtrummor, som den äger ett visst utseendemässigt släktskap med, är det svårt att säga vart resonansen kommer från. Den dova pulsen verkar ur marken stigen, ur luften; ur allt och alla som befinner sig utanför det rum som det pälsklädda skinnet täcker som ett lock. Samtidigt knackas högst mänskliga kantslag fram av trumslagaren som bär bombon vid höfthöjd på ena sidan. Om marschtrumman vet vilken typ av agiterad puls den vill diktera är det här inte alls lika säkert hur det dova ska möta det gälla.

Att fascineras av den argentinska ljudbilden är lätt, men det är svårt att stanna kvar i en romantisering. Tidigt om morgonarna på gatan utanför passerar vagnarna tillhörande "los cartoneros", de som lever av att återvinna papp och annat skräp. Hästarnas hovar som höga klackar över ett badrumsgolv. Det var någon som glömde något, någon som trippar tillbaka för att plocka upp vad det nu var. Inget frustande, inget smackande. Sedan har ögonblicket redan inträffat, och dränks av ett industriellt oväsen tillhörande motorers ointresse.

När organisationen för barnen till de politiska aktivisterna som mördades under diktaturen firar femton år i Córdoba är det den skäggiga Julio Paz i gruppen Duo Coplanacu som med bombon framkallar det utomkroppsligt hjärtslaget. Dagens rättsförhandlingar, i samma stad, med den djupt religiösa före detta diktatorn Jorge Rafael Videla har avslutats. Han tar på sin vältrimmade mustasch. Åklagaren yrkade på livstid. De världsliga vindarna har vänt. Inte dikterats, men väl vridits till en ny konstellation. Genom det väldiga gamla elverkets lokaler ekar bombon över tusentals människors böljande huvuden. Det är rockstjärnestämning, med folkmusik. Paz pulserar suggestivt med den argentinska musikens andning.

Hur lät hovarna på Jorge Cafrunes häst som den 31 januari 1978 tog honom mot byn Yapeyú i Corrientes? Cafrunes skägg var av bibliska proportioner, passande det arabiska påbrå som gav honom, med nya världens ungefärliga uppfattning om den äldres geografi, smeknamnet "El Turco". I sadelväskan hade han jord från Bolougne-Sur-Mer vid den engelska kanalen som han skulle gräva ned när han kom fram, till José de San Martíns ära. Argentinas befriare från spanjorerna hade fötts i byn och dött i exil i den franska hamnstaden. Några dagar tidigare, på folkmusikfestivalen i Cosquín utanför Córdoba hade Cafrunes sjungit sången som hjälpt gjort honom känd: "Zamba de mi esperanza", trots att den var förbjuden av militären. Videla och hans junta hade tagit makten två år tidigare i vad de kallade "Proceso de Reorganización Nacional", eller kort och gott för det Kafka-liknande: "processen". Cafrunes ridtur och liv slutade med en våldsam krock mot en dånande lastbil. Han hade sjungit en sång för mycket.

Över trettio tusen människor dog i Argentinas smutsiga krig mellan 1976 och 1983. De skulle kunna fylla många stora elverksbyggnader. Så börjar deras barn dansa; zamba, chacarera. De nya peronisterna, som hon som just delade ut ett flyblad vid mitt bord, vill skapa ännu en modern argentinsk nationalism, men det som utspelar sig här handlar om något annat än flaggviftande och mer fagra ord. Folkmusiken som en artikulation av ett telos med rötter. Strån i vinden. I chacareran vajar dansarnas händer i höviska mönster. Intensivt men kontrollerat. Man och kvinna rör inte vid varandra. Så här dansades det inte bara på chacras, bondgårdar, i Santiago eller Tucumán, på 1850-talet när chacareran uppfanns, men kropparna då kunde mystiskt minnas fester i kastilianska palats som ägt rum under helt andra generationer och omständigheter.

altDen modernaste av all hågkomster, kartläggandet av DNA, är ett allt för trubbigt instrument för att förstå saker som chacarerans uppkomst och bombons väsen, eller för den del för att beskriva folkmusikens roll för kampen mot juntan och dess försvare, men DNA är ett mäktigt vapen för att återskapa familjer som diktaturen med dess tvångsadoption av motståndarnas barn krossade; återföreningar som föreningen där i elverket kämpat för. DNA har också hjälpt till att identifiera de som försvann, som mördades och lades i omärkta gravar. Intresset för arvsmassan har även lett till andra, mindre förutsägbara, resultat. Självbilden bland det absoluta flertalet argentinare är att de är etniska européer, men moderna demografiska studier har påvisat att majoriteten av befolkningen har ett betydande amerindianskt genetiskt arv.

Alla kommer dock inte att kunna identifieras eller kartläggas ens med de mest avancerade vetenskapliga metoderna. Frankrike hade under kriget i Algeriet från flygplan dumpat sina offer över havet och kanske var det juntans franska rådgivare som kommit med förslaget, rådgivare som efterfrågats med den förvrängda logiken att de hade erfarenhet av ett annat smutsigt krig, trots att denna erfarenhet var förlorarens. Ibland tvingade den argentinska militären offren att dansa inför vad som sades vara deras stundande befrielse. Sedan drogades de för att bli hanterbara paket som lätt kunde kastas från planets öppna dörr. Vinden måste ha skrikit ikapp med motorerna där uppe. Men färden genom luften och plasket i vattnet var det ingen som hörde. Ibland förstår världen att i sorg vara tyst.

Videlas mustasch är gråsprängd. Han är 85 år gammal och kommer snart vara död, han också. "El bombo" kan lugnt slå sina slag. Det finns tid för att fortsätta att undra över vad som finner sin resonans var. Klockan är bara två småtimmar och de festande är unga och ser ut att kunna hålla igång tills solen stiger.

Axel Andersson, text och bilder
www.axelandersson.se

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Lisa Gidlöf, två dikter

Jag heter Lisa Gidlöf, är född 1985 och bosatt i Uppsala. Jag är utbildad litteraturvetare och journalist. Recenserar litteratur och arbetar i bokhandel.  Jag har tidigare blivit publicerad i bl.a ...

Av: Lisa Gidlöf | Utopiska geografier | 15 september, 2014

Bildning under 200 år

Detta är tankar, resonemang där mitt perspektiv är betraktarens. Helt opolitisk, men intellektuell då i definitionen; ”den som ställer fler frågor än de svar man fått”. (jfr ty. Gebildet) Vissa ord ...

Av: K-G Svanström | Essäer | 02 september, 2011

Aufgehoben mellan oljud och harmoni

Att jag började gilla den brittiska rockgruppen Aufgehoben lärde jag mig idag, med en tallrik curry framför mig, var genom ett misstag. I mitt ständiga och ivriga och ibland tröttande ...

Av: Gustaf Redemo | Musikens porträtt | 30 januari, 2009

Ett intellektuellt storeuropa?

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 17 Maj, 2014

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 20 oktober, 2017

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | Essäer om musik | 16 juli, 2008

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.