ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Konsten att njuta av en resa, några tankar och reflexioner



altAtt resa förknippas ofta med något lustfyllt, då vi reser iväg för att koppla av från den vardagliga rutinen och uppleva spännande kulturer och miljöer. Resebyråer lockar oss med sina förföriska färgbildsbroschyrer allt längre bort i världen. Intresset för exotiska resmål har ökat och de snabbgående flygplanen gör det idag möjligt att på kort tid förflytta sig jorden runt. Resandet är en livsstil ett sätt att uttrycka sig och kanalisera sin längtan, men de allt snabbare transporterna medför att själen inte riktigt hänger med kroppens förflyttning. Charterresor går till Thailand och Kina och förhoppningsvis har vi stressade västerlänningar något att lära av österlandets lugnare livsfilosofi.

Den kinesiske vishetsläraren Lin Yutang kritiserade redan 1937 i sin klassiska bok "Konsten att njuta av livet" tre missförhållanden som han då urskilde i västerlandet. Effektivitetsjakten, kulten av framgång och beundran över de lyckade människorna, det är dessa ting som gör västerlänningar så olyckliga och rastlösa enligt honom. Han skriver: "I österlandet jämfört med västerlandet lever människan närmare naturen och närmare barndomen, ett liv som ger de naturliga instinkterna ett friare spelrum vid sidan om intellektet och på så sätt uppstår en märklig förening av hängivenhet för det sinnliga och andlig arrogans, av djup visdom och dåraktig glädje, av högsta raffinemang och barnslig enkelhet.

altJag skulle vilja säga att denna filosofi karakteriseras för det första av att den lär oss att i konsten betrakta livet som ett helt, för det andra att den i filosofin tillåter en medveten återgång till det enkla och sammansatta och för det tredje att den främjar det förnuftiga som ideal för människans levnadssätt. Följden blir en dyrkan av de tre människotyperna skalden, bonden och vagabonden". Vidare skriver han:"Att resa var förr i världen ett nöje, idag en industri". Han menar att konsten att resa blivit bortglömd och hävdar att en missuppfattning är att man reser för att ha något att tala om, när man kommer hem. Här, påstår han, är faran särskilt stor för turister med kamera. De är ofta så upptagna med att fotografera och därför glömmer bort att se sig omkring.

Vad är då en turist? Det lär finnas flera olika definitioner på denna varelse. I en svensk ordbok definieras ordet turist som en person som reser (långt hemifrån) i nöje eller avkopplingssyfte. Gemensamt för de flesta turister bör väl vara en önskan att resa ut för att lära känna andra kulturer och miljöer, att se historiska minnesmärken och uppleva natursköna trakter. En äkta turist är, enligt Lin Yutang, en vagabond utan bestämda tider eller fasta destinationsorter. Han menar vidare att den moderna människan tar livet alltför allvarligt och därför blir världen full av besvärligheter. Varför inte ta dagen som den kommer? Dessa visdomsord bör vi som resenärer i allt högre grad ta till oss.

altI det västerländska samhället med jäkt, stress och prestationskrav kan man fundera över anledningen till varför semesterresorna måste fyllas med spännande innehåll redan vid planeringen. Man åker på djungelsafari, forsränning och ballongflygning och vill hinna med så många häftiga, intensiva upplevelser som möjligt. Det gäller att vara aktiv och ha något att berätta när man kommer hem. Detta hektiska resande står i motsats till vad semestern i första hand är till för, avkoppling och rekreation. Kanske kan detta ses som en flykt för att döva inneboende oro och ångest, vilken dock alltid förstärks, när man försöker fly. Yutang söker återerövra långsamheten, lära oss att göra en sak i taget. Det inre livets grundläggande mål är helt enkelt att leva.

Resan används inte sällan som en metafor. Vi ger oss ut på livets resa och ständigt är vi på väg mot det enda vissa slutmålet. Kanske försöker vi uppskjuta detta genom att göra andra farofyllda resor för att glömma och slippa tänka. Filosofen Rollo May säger att ett fenomen som präglar hela det moderna västerländska samhället är det psykologiska behovet att tränga undan frågan om varat. I kontrast mot andra kulturer framför allt det österländska och andra historiska epoker, kännetecknas den västerländska kulturen i vår tid av att uppmärksamheten på det andliga saknas, vi flyr. Vilken typ av resa väljer man då om syftet är att finna tystnad och stillhet, att njuta av sköna naturupplevelser och att återvända hem berikad av minnen att leva på resten av året? Naturligtvis finns det många resor av denna lugna karaktär, min man och jag valde att resa till Azorerna för att vandra för ett antal år sedan, när detta resmål ännu inte exploaterats av massturismen. Azorerna, Europas västligaste utpost, sägs vara ögruppen som människorna knappt känner till, men som Gud inte glömde. De azoriska öarna lär ha uppstigit ur havet och det går rykten om att de skulle vara rester av den kontinent som försvann i världshavens djup, Atlantis. Någon har sagt: "Att betrakta Azorerna är att upptäcka delar av paradiset, där människan och naturen tillsammans skapade den eviga skönheten".

Våra högt ställda förväntningar på resmålet infriades helt. Känslan av att befinna sig på en unik, vild och helt annorlunda plats på vår jord infann sig genast trots ihärdigt regnande. Azorerna består av nio vulkanöar, som i själva verket är bergstoppar på den Centralatlantiska bergsryggen. De upptäcktes 1444 av portugisiska sjömän och har sedan dess tillhört Portugal. Portugiserna som landsteg tyckte sig känna igen sitt hemlands duvhökar och döpte arkipelagen efter dessa, Azores, men senare upptäckte man att det inte var duvhökar utan ormvråkar, övärlden hade dock redan fått sitt namn. Azorerna har alltid varit atlantseglarnas refug.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altRedan när portugiserna började sina långseglingar över Atlanten i sin jakt på nya världar, kryddor och råvaror, var det här man vilade ut och bunkrade förnödenheter för vidare färd. Så har det fortsatt, men nu är det framför allt nöjesseglarna på väg till eller från de tropiska världarna som stannar här. Sao Miguel är den största av öarna och de flesta människorna bor i huvudorten Ponto Delgada, som är ögruppens största stad och Azorernas regionssäte. Staden är mycket välbevarad med vackra hus ända från 1400-talet. Här bjuds stora kontraster från de historiska sevärdheterna och museerna till den moderna marinan med marknadsplats för frukt och grönt.

Även om de första dagarnas vandring i dimma och hällregn inte gav någon större naturupplevelse, så ingav själva vandrandet en känsla av frihet och oberoende. Man går hur långt man vill, när man vill, och hur fort eller långsamt man önskar. Många anser att de tänker bäst, när de går medan andra hävdar ett de löser problem genom att inte tänka när de går. Ur själva rytmen och kroppsrörelserna kommer nya friska idéer. Går man länge känns det som man kommer närmare urmänniskan i sig. Våra förfäder var nomader. Livets rytm var att röra sig efter hjordens strövande, man måste flytta mellan vinterbetet och sommarbetet. Henry David Thoreau, författaren till Skogsliv vid Walden, tyckte att han behövde vandra fyra timmar om dygnet för att känna sig i samklang med naturen, medan Leo Tolstoy menade att alla borde vandra av jämlikhetsskäl.

Den längsta och mest minnesrika vandringen gör vi i grupp med en inhemsk guide. Avsikten är att bestiga öns högsta berg och i händelse av vackert väder få njuta av en storslagen utsikt. Vi är en liten grupp människor i varierande åldrar som vandrar uppför slingrande, slippriga stigar. Lutningen uppför tär på krafterna och var och en går i sina tankar, men fysisk trötthet gör att de envisa tankarna så småningom försvinner och hjärnan tömmer sig. Den inre vandringen är alltid en vandring i tomhet och tystnad. Dimman ligger tät och kompakt och känns otäckt blöt och klibbig. Långsamt, mödosamt kämpar alla uppför. Man ser inte handen framför sig, är vi inte uppe snart? Men det är ju mödorna och smärtorna som vi möter på vår vandring som får oss att växa. Plötsligt går stigen nerför och nu gäller det att sätta fötterna rätt, stenar rasslar och underlaget känns förrädiskt. De förutseende har vandringsstavar, vilket inte är så dumt. Snart bär det åter uppför och denna gång rejält. Det börjar kännas i lår- och benmuskler, ännu är man inte van vid dessa strapatser. Men som genom ett trollslag lättar dimmorna och skogen öppnar upp i en grönskande glänta. Nedanför oss utbreder sig ett frodigt, grönt och böljande landskap med en bedövande blomsterprakt.

altPlatsen benämns Paradisets lustgård, vilket inte är svårt att förstå. Inför denna ofattbara skönhetsupplevelse blir man helt andäktig och det är fullt begripligt hur människor kan få visioner av något gudomligt i en sådan natur. Upplevelsen av ett stillastående nu är total. Nuet är ett skeende som i sin mest komprimerade form möter oss i ett ögonblick. Och liksom i hologrammet framträder helheten i varje enskild del. I sin bok Mot enkelhetens punkt anför prästen och psykoterapeuten Pelle Bengtsson detta asiatiska ordspråk: "Hjulet vidrör marken blott vid en punkt åt gången. Lev så; från ögonblick till ögonblick". Varandets grund följer inte mänsklig logik eller personliga förväntningar och den går inte att hålla fast. Man får tacksamt ta emot den och tacksamt släppa taget. En paus under vandringen vid en vacker utsikt ger perspektiv kanske inte bara över naturen utan också över det egna livet. Det känns självklart att man hör ihop med kretsloppet. Denna känsla av att bli ett med alltet är obeskrivlig, ett ögonblick av inre harmoni och frid.

Den hårda kampen hit upp var väl värd sitt pris och vi får lön för mödan i rikligt mått. Men underbart är kort, solen försvinner hastigt bakom regntunga moln, vinden börjar blåsa allt häftigare och dimmorna sveper åter över oss. Vi påbörjar sakta nedstigningen, men nu känns allt lättare eftersom vi sett och upplevt något unikt. Tröttheten är som bortblåst. Den unge entusiastiske guiden leder oss genom skogar med olika typer av barr- och lövträd, öppna fält med vilda växter och bäckar som porlar. Solen kommer på tillfälligt besök och floran plockas fram, blad och blomknoppar undersöks, man ser, känner, luktar och upplever med alla sinnen. Vandrandet sätter igång blodomlopp och cirkulation och man mår väldigt bra. Gemensamt har denna lilla grupp fått en skönhets- och naturupplevelse som man aldrig glömmer. Vandringen har gett ett bestående minne för livet. Begreppet vildmark är numera ett positivt laddat ord.

Redan på 1800-talet tog sig Henry David Thoreau bort från de bebyggda delarna av den amerikanska östkusten för att uppleva vildmarken. Upplevelserna kom att sammanfattas i boken Skogsliv vid Walden, en legendarisk skildring av livet i skogen och drömmen om det vilda. Ralph Waldo Emerson var också tänkare med naturen som utgångspunkt. Det är i landskapet särskilt i den avlägsna horisontlinjen som vi människor kan skåda något så vackert som vår egen natur, menade Emerson.

Panteism är en livsåskådning som innebär att världen och Gud bildar en enhet och att denna enhet är gudomlig. Denna tro var inflytelserik under romantiken och har blivit föremål för ökat intresse i samband med den ekologiska rörelsens framväxt. Nära besläktad med denna tro är panenteisman som menar att vår tillvaro är en del av Gud, men Gud är samtidigt något mer och evig i betydelsen utan början utan slut. Det finns en typ av livsupplevelser som kan vara både religiösa och existentiella och det är transcendensupplevelser, d.v.s.upplevelser av att verkligheten är större och mer omfattande än den del som vi uppfattar genom våra sinnen och kan utforska med vår vetenskap. Denna outsägliga naturupplevelse bör, efter vad jag kan förstå, ingå i den holistiska livssyn som även har kallats förundrans livshållning. Vad som väcker förundran är skiftande men grundläggande och kanske mänskligt universellt är en upplevelse av det sublima som fängslar oss. Och denna upplevelse är en stark inspirationskälla inte bara för konsten utan även vetenskapen. Kanske finns denna känsla i vårt biologiska arv?      

alt Över Europa ligger ett nät av gamla vandringsleder. De är handelsvägar och pilgrimsleder som trampades av folk för tusentals år sedan. Under medeltiden befann sig en stor del av befolkningen på vandring. De flesta var pilgrimer. Livet på medeltiden var i första hand en förberedelse för nästa liv, det eviga, och det handlade om var man skulle tillbringa det. En genomförd pilgrimsfärd till Rom eller Santiago de Compostela gav löfte om avdrag från tiden i skärselden eller befrielse från denna vid ytterligare vandring. När Gustav Vasa tvingade på oss reformationen förbjöd han också pilgrimsresorna och det är först på senare år de tagit fart igen. Pilgrimstanken handlar om att sätta helhet, helande och helighet i centrum. Att ge sig tid att komma till ro och klarhet.

Att genom vandring, meditation och stillhet lära sig mer om sig själv och Gud och samhörigheten mellan allt skapat. Varje vandring har förstås i sig ett drag av pilgrimsfärd som symbol för vår jordevandring, men målet kan ju vara själva vägen. Man vandrar idag av olika skäl. Några går för att söka sig själv i ensamhet, enkelhet och tystnad. För många utgör tystnaden inte bara en förutsättning för självkännedom. I sin förlängning kan den ökande självkännedomen leda till enhetsupplevelse med den omgivande verkligheten. Gemensamt för de flesta är nog en längtan efter det heliga, efter ett större djup i tillvaron. Goethe sammanfattade livet i två meningar: "Man reser inte för att komma fram till ett mål utan för att leva medan man reser".  

Klimatet på Azorerna utmärks av mycket snabba väderbyten. När dimmorna lättar framstiger förtrollande vyer. Associationerna går till Schweiz och Alperna med smaragdgröna betesmarker, möten mellan barrträd, bananplantor och ormbunkar. De svartvita, fridfullt betande korna, som tycks klänga sig fast på sluttningarna, mjölkas i det fria. Tiden står stilla och det vilar en pastoral idyll över landskapet. Vi vandrar uppför höjderna på väg mot vulkanlandskapet. Att bada i en vulkansjö, att omslutas av det ljumma vattnet är oemotståndligt.

Tystnaden avbryts endast av fågelkvitter och trädens stilla sus. En del av sjöarna är helt små och med sitt trolskt mörka vatten påminner de mest om fjälltjärnar. Från de heta källorna bubblar det och fräser och en svavelosande rök stiger upp från jordens innandöme. Det är en magisk förnimmelse att känna den ännu pågående vulkaniska aktiviteten. Mellan vulkanerna är ön som ett enda växthus för ananas, passionsfrukt, tobak och te. När man färdas längs vägarna kan man se hortensia i blått och rött, blåregn, azaleabuskar, kamelia, vita, röda och rosa samt liljor i alla färger. Allt är en fröjd för ögat och en njutning för själen.

En naturupplevelse kan ses som ett ögonblick då evigheten berör tiden och liknas vid en uppenbarelse, där man ingår i en enhet med alltet, en religiös känsla. Vi är biologiska naturvarelser som ser det vackra i skapelsen. Naturen hjälper till att skänka harmoni och frid. Förutom de intensiva skönhets- och naturupplevelserna är det lugn och kontemplation som ett besök på Azorerna handlar om och ännu har turistströmmen inte hittat hit. Man har dessutom aviserat en kontrollerad utbyggnad av turism, eftersom man värnar om sin natur.

De små byarna har utspridda hus med kontrastmålning runt fönster och på gavlarna och en del hus är i ruiner efter tidigare jordbävningar. Människor står i samspråk vid någon mur eller arbetar på de små odlingsmarkerna. Vi har mycket att lära av deras naturliga enkelhet och vänlighet. Enkelheten blir ett tillstånd av inre oreserverad öppenhet. Människan försätts i en omedelbar relation till verkligheten och upplever en fördjupad förbindelse med allt som är.  

Thoreau framförde enkelhetens lov och menade att rikast är den, vars nöjen kostar minst. De gamla kineserna menade att ingen civilisation kan kallas fulländad om den inte medvetet återvänt till enkelhet i tanke och levnadssätt. Yutang skriver att som vagabond håller man av mänskligheten i allmänhet och umgås med människor, färdas bland dem och iakttar deras seder och bruk samt lär känna deras goda egenskaper. Utbyte av denna art går den moderna jäktade turisten vanligen helt och hållet miste om. Ett villkor för att kunna utvecklas mot en hel människa är att kunna relatera till andra.  I fall man har den rätta vagabondinställningen är man framför allt mån om att komma i kontakt med naturen.

De kinesiska romantikerna var för det mesta vagabondnaturer, fattiga på jordiska ägodelar, men i gengäld desto rikare utrustade i känslohänseende. De hade intensiv känsla till livet, vilket tog sig utryck i avsky för all offentlighet och i en absolut vägran att göra själen till kroppens slav. Den vise mannen som satte sin karaktär högre än sina gärningar, sin själ högre än ära och rikedom, blev på ett sätt den kinesiska litteraturens gemensamma ideal. Han framställdes alltid som en man som lever ett mycket enkelt liv och utrustades med ett stolt förakt för det som världen kallar framgång i livet. Kinesisk filosofi kan beskrivas som ett sökande efter kunskap om livet och hur vi ska leva." Enkelhetens högsta värde är ödmjukhet, vilket innebär att inte jämföra sig", ett ofta citerat uttryck av Dag Hammarsköld.    

Överallt på Azorerna möter man ridande bönder med mjölkkannor som klövjats över magra hästryggar. I städer och byar håller man rent i sina gränder. Knappt har hästen med sin ambulerande mjölkmaskin passerat förrän en svartklädd kvinna är ute och sopar rent framför sin egen dörr. Man betalar en särskild blomsterskatt för att avlöna statligt anställda trädgårdsmästare vilka sköter och har tillsyn över öarnas blomsterprakt. Det ekologiska tänkandet att förvalta den gåva man fått ses här som något självklart. Att bo på en ö känns både betryggande och befriande, man är omsluten av hav och ser den fria horisonten. Havet är ständigt närvarande.

En ö är nära himlen. Att gå runt en ö svarar mot det mänskliga behovet att göra något helt och fullt. Att vandra utan vägvisare, karta och kompass ger stor tillfredsställelse liksom att spontant avvika och välja en annan väg eller av nyfikenhet drivas att söka sig bortom kröken eller bergen. På vår väg möts vi av omkullkastade, väldiga träd och stora stenbumlingar som rasat ner när en tornado nyligen passerade. Vi påminns om naturens demoniska och obändiga krafter och vår egen litenhet. Kanske är det nyttigt för människan att då och då bli satt på plats och med naturen som bakgrund blir proportionerna de rätta. Det som vi älskar hos havet är dess oändlighet och det som vi älskar hos bergen är deras jättelika dimensioner. Framför allt vild natur väcker känslor av samhörighet med allt skapat.

Man har talat om helighetens envisa vägran att försvinna. De erfarenheter som av tradition förmedlats av den kristna kulturen får moderna svenskar söka på annat håll. Ett sådant kan vara naturupplevelser. Trots allt tal sekularisering vittnar många idag om att andligheten har kommit tillbaka. Vissa forskare använder hellre begreppet spiritualitet än andlighet. Allt fler människor säger att de tror på något högre, en kraft, kärleken och att detta svårförklarliga är inneboende i naturen. Framför allt tror de på att alla människor har potential till utveckling och att vi alla hänger samman med varandra och allt som finns.

altVi sägs vara ett sekulariserat folk men många känner i likhet med mig en ödmjuk vördnad inför naturen, där finns skapelsen och man påminns om att man är en del i den, att allt hänger ihop. Forskaren Carl Reinhold Bråkenhielm tycker sig kunna se hur naturen övertagit den helighet som tidigare tillkom Gud. Enligt honom har det parallellt med sekulariseringen av samhället uppstått en underström i motsatt riktning - en sakralisering av naturen. Vi kan inte leva utan en andlig förankring säger han och därför hittar vi en ny. Ekologin har för många en religiös överton. Naturen blir ett heligt rum och jorden moder Gaia.

Även om våra färdsätt, resmål och motiv skiftar så har många erfarit sanningen i sentensen "den som gör en resa har något att berätta". Man vill delge andra sina erfarenheter och upplevelser. "Wenn Jemand eine Reise tut so hat er was erzählen" lyder detta bevingade uttryck som har tillskrivits den tyske folkskalden Mattias Claudius som levde på 1700-talet. Detta århundrade lär för övrigt vara en tid, då man framställde reflexioner kring resandet. Det var de geografiska upptäckternas och de vetenskapliga expeditionernas tid. Det var också en period präglad av kulturturism och jakt efter det upphöjda som Roms ruiner och Alpernas toppar. Den europeiska resan blev en bildningsform som avsatte en uppsjö av reseberättelser, akvarellskisser och tillfällighetspoesi. Det utgavs handböcker och guider som iscensatte denna reseform, påpekade vad man borde uppleva och inte minst varför. I en fransk encyklopedi från 1700-talets mitt kan man läsa: "resan utvidgar anden och berikar den med kunskaper och befriar den från nationella fördomar. Den är en form av studium som alls inte kan ersättas av böcker och andras berättelser; man måste själv skapa sig en bild av människorna, platserna och tingen".

I vårt århundrade reser många, förutom att bilda sig och se det sublima, till Kanarieöarna och andra varma länder för att njuta av sol och bad, men Azorerna är inget mål för dessa bad- och soldyrkare. Vädret är mycket skiftande med ömsom sol, ömsom regn. Man bör uppskatta den charm som finns i naturens ständiga växlingar. Till detta ännu oexploaterade resmål med sin genuina karaktär reser man för att uppleva den storslagna naturen och tystnaden som en bot mot trötthet och nedstämdhet. När man själv tystnar kan man upptäcka att naturen aldrig är tyst. Här hörs alltid ljud, prasslet i löven, vågornas småprat mot stranden, vindens sång i trädkronorna, fågelkvitter och surr av insektsvingar. Men det är inte ljud som kräver något av oss utan tystnad i bemärkelsen tyst, stilla och rofyllt. Överbetoningen av intellektets roll är en av baksidorna i vår västerländska kultur, men till de hoppingivande tecknen i vår tid hör en längtan hos allt fler efter andlighet.

Det tycks som om det finns en inneboende religiositet hos de flesta människor. Idag har det blivit ett tvingande behov att söka sig till stillhet och meditation, att åka på pilgrimsresor och retreater. Dessa sker i bästa fall bortom upplevelseindustrin. Syftet för många är att nå högre medvetenhet. Religionen har ofta använt sig av begrepp för att bemäktiga sig verkligheten, kontrollera den och kontrollera andra. Mystiker och andra filosofer har velat frigöra sig från den kontrollen och undersöka det omedelbara, det som man har en relation till, men inte kan sätta namn på. Det outsägliga är viktigt, allting kan inte förklaras. Jag citerar Lewis: "Den som genomskådar allt, ser inget".     

Att vandra till fots är det mest ursprungliga sättet att färdas, kanske den sista stora friheten. Det långsamma förflyttandet stimulerar till reflexion och betraktande. Vandrandet sätter igång människans fantasi och skapande förmåga. Konsten att njuta av en resa anser jag vara att ta livet och dagen som det faller sig, att få gå dit näsan pekar, att färdas i en takt där alla sinnen hänger med och att bara använda sin egen kropp. Att gå en längre sträcka så endorfiner frigörs och blodtrycket sjunker och allt det fysiska hittar sin harmoni har också en andlig dimension. Vi måste återvända till en livsfilosofi som står i kontakt med verkligheten, med livet och den mänskliga naturen. Människan har behov och önskan om naturupplevelser drömmer och längtar efter levande landskap.

Biologen Edward O. Wilson har kallat denna längtan biofili, eller kärlek till liv. Han menar att denna kärlek också styr våra livsval och att vi har en förmåga att hämta kraft ur naturupplevelser samt att det ger oss ett perspektiv på livet. Att vandra innebär för mig att njuta på ett meningsfullt sätt, det handlar om att både kropp, själ, alla sinnen berörs. Jag tror att vi har en nedärvd fallenhet för att tycka om levande varelser och att trivas i naturen. Detta tema går som en röd tråd genom hela den romantiska litteraturen med Goethes "Den unge Werthers lidande" (1774) som det klassiska exemplet. I den vilda naturen låter människan samtidigt ana sin storhet och sin litenhet, låter henne ana evighets- och förgängelseperspektivet. Det högsta vi kan uppnå är bara att vara här och nu eller med Thoreaus ord:" If you want to be happy, be".  Den vilda naturen ger den trötte individen livgivande kraft, lenar hennes sorg och fördjupar hennes glädje. Detta är att sjunga det enklas lov.

Lena Månsson

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.