Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Eurostar! Och en ny värld öppnar sig...



altI dessa vulkanutbrotts tider tackar jag Eurostar, denna fantastiska konstruktion invigd den 17de november 1994 under den engelska kanalen som förenar kontinenten med Storbritannien.

Då jag reste över från Paris för några dagar i London med tåget, hörde jag klagomål på att det inte gick något vidare med affärerna för Eurostar. Många föredrog att flyga till London. Annat var det på tillbakavägen, då alla flyg var inställda på grund av vulkanutbrottet, med fulla tåg som gick varje halvtimme i skytteltrafik mellan de båda huvudstäderna. Tunnelbanan till Gare du Nord går på ett nafs, sedan slussades jag upp på övre våningen för att komma igenom tullarna och in på Eurostars avdelning. I det bortre hörnet passade jag på att växla pengar och köpa en tunnelbanebiljett för min Londonvistelse. Drygt två timmar senare anlände jag till St Pancreas. Det är morgon och för tidigt att gå och ta ett glas champagne i deras bar, lika lång som ett tåg. "Too bad" tänker jag när jag dyker ner i underjorden. Det känns verkligen som jag har anlänt till en annan värld här: människor talar ett annat språk; klär sig annorlunda: framförallt de unga flickorna som bär kort-kort vilket de inte gör i Paris; de engelska, söta, röda tegelhusen med sina små trädgårdar är så annorlunda från de franska ståtliga 1800-tals byggnaderna; avstånden är gigantiska. Jag lär mig snabbt några bussar som kan ta mig till de utställningar jag vill se så jag kan besöka staden från min bussplats på övre våningen. Det är kyligare än i Paris, jag drar jackan tätt inpå mig och ångrar att jag lämnade koftan hemma, men glädjen av att vara här, så långt borta och ändå så nära, gör att jag glömmer väder och vind. Det har blivit billigare också i London eller så är det Paris som blivit dyrare...

Tate Britain

Tate Modern ligger lite avigt till och deras permanentutställning tycker jag inte är lika bra som den i Paris på Centre Pompidou, så jag beslöt mig för att undersöka Tate Britain denna gång. Skulptören och tecknaren Henry Moores (1898-1986) konst visas i en omfattande retrospektiv utställning (pågår tills den 8de augusti) med över 150 skulpturer, verk i trä, bronser och teckningar. Denne radikale, experimenterande och avantgarde man var en av Englands främste konstnärer. Jag försöker övervinna min lust att smeka de taktila skulpturerna, mestadels kvinnor och barn, hans "fundamentala besatthet". Men utställningen belyser även krigets trauman (med teckningar av Londons överfulla skyddsrum under Blitzen bland annat), psykoanalysens uppkomst, nya idéer om sexualitet och surrealisternas samt de primitivas inflytande över Moore.             

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med fötterna lite släpandes efter mig tar jag mig upp till övervåningen för att kasta ett öga på en för mig helt okänd engelsk konstnär: Chris Ofili (född 1968). Överraskningen var total när jag gjorde denna sensationella upptäckt. Ofili blandar afro-konst med hip hop, rasta, bibliska scener och tecknade seriefigurer i färgsprakande, gigantiska tavlor. De stora "bollarna" tavlorna står på och som finns klistrade på vissa visar sig vara elefantspillning! "Det är ett sätt att få tavlorna upp från marken och ge känslan av att de kommer från jorden snarare än bara vara upphängda på en vägg" förklarar Ofili. Inspirerad, fotograferade jag honom från en dokumentärfilm av honom snarare än att bara fotografera hans konst.

altVidare såg jag några verk av Lucien Freud (född 1922 i Berlin, naturaliserad engelsman 1939). Dessa var så starka och inspirerande att jag, betagen, bestämde mig för att väl tillbaka i Paris, bege mig till Centre Pompidou. Efter år av tystnad från den franska huvudstaden ägnas äntligen denne konstnär som påminner lite om Francis Bacon i sina gestalters förtvivlan och nakenhet en värdig utställning: "jag målar inte människor för deras utseendens skull eller trots deras utseenden, men för vad de är". Freund är en mästare på att porträttera människans väsen i all sin humanism och sårbarhet.

Till sist gick jag igenom de vida, luftiga salarna på rad där Willian Turners underbara, färgsprakande oljemålningar och akvareller hänger. Där blev jag tillräckligt mätt och förnöjd för att inte behöva trängas i köerna till Turnerutställningen utanför Grand Palais med alla intresserade parisare. En tågresa från Paris...

Queens Gallery

I London är det fest att gå på teatern eller som i detta fall, se en show. Jag beslöt mig för att gå och se Billy Elliot och det ångrar jag inte. En fantastisk föreställning med en ung pojke som både kunde sjunga och dansa och få med sig en entusiastisk publik inför nästa dagstur till Buckingham Palace. Solen sken denna lite kyliga aprilmorgon när jag begav mig till romantikens palats. Drottning Victoria och Prins Albert gifte sig av kärlek 1840 och - båda konstamatörer - gav varandra gåvor i form av konst under äktenskapet. Denna utställning (19 mars - 31 oktober 2010) är den första i sitt slag att visa deras gemensamma entusiasm för konst. Konst var en viktig del av deras liv och ett sätt att visa varandra kärlek. Över fyra hundra objekt från tavlor, till möbler, smycken och skulpturer ställs ut. Även drottningens egna altsmå teckningar och akvareller är med. Edwin Landseers djurmålningar fascinerade kungaparet som själva hade olika husdjur. Hans måleri påminner mig om vår djurmålare per excellence: Bruno Liljefors. Akvarellisten James Roberts ger oss insikt i slottens interiörer och trädgårdar. Samlingen av tidiga fotografier leder oss att förstå intresset för moderna tekniker vars höjdpunkt nåddes under den stora världsutställningen 1851 som Prins Albert organiserade och presiderade över i Londons Hyde Park. Den var en succé och besökt av över sex millioner människor och inspirerade Paris världsutställning några decennier senare då flera framstående byggnader byggdes som Eiffeltornet och Grand Palais.

Båda huvudstäderna förenas således i konstens intresse med kärlekens sigill. Numera med Eurostars snabba tågförbindelse för oss vanliga dödliga på ömse sidor om kanalen att njuta till fullo av.

Anne Edelstam, text och bilder

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.