Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | 23 april, 2009
Essäer om litteratur & böcker

“Tim 2006-2008. Art Farm, Yang Zhen (Beijing)”  av Wim Delvoye, Courtesy the Artist

Hudnära konst

På ryggen har han en stor tatuering av en känd konstnär. När han dör kommer skinnet att skäras bort och ramas in som ett konstverk. Nej, det är inte en ...

Av: Mathias Jansson | 16 februari, 2017
Essäer om konst

Mathias Jansson. Onkalo-sviten

Mathias Jansson (född 1972) är konstkritiker och poet. Han har tidigare blivit publicerad i tidskrifter som flum, Populär Poesi, Eremonaut och Presens. Nyligen publicerade han print-on-demand diktsamlingen ”Super Marios psyk-OS ...

Av: Mathias Jansson | 03 juni, 2013
Utopiska geografier

Ikeas försäljningsställe på Kungsgatan 1950-tal

”Det lågmält kultiverade, vekhet, poesi, sensuell charm…”

”Allting gammalt är så nytt/ för en stackars fattig glytt/ som kom i jåns till världen” skaldade Harriet Löwenhjelm i sin vackra dikt Vaggvisa. Det är en evig och djup ...

Av: Ivo Holmqvist | 30 mars, 2016
Essäer om samhället

Eurostar! Och en ny värld öppnar sig...



altI dessa vulkanutbrotts tider tackar jag Eurostar, denna fantastiska konstruktion invigd den 17de november 1994 under den engelska kanalen som förenar kontinenten med Storbritannien.

Då jag reste över från Paris för några dagar i London med tåget, hörde jag klagomål på att det inte gick något vidare med affärerna för Eurostar. Många föredrog att flyga till London. Annat var det på tillbakavägen, då alla flyg var inställda på grund av vulkanutbrottet, med fulla tåg som gick varje halvtimme i skytteltrafik mellan de båda huvudstäderna. Tunnelbanan till Gare du Nord går på ett nafs, sedan slussades jag upp på övre våningen för att komma igenom tullarna och in på Eurostars avdelning. I det bortre hörnet passade jag på att växla pengar och köpa en tunnelbanebiljett för min Londonvistelse. Drygt två timmar senare anlände jag till St Pancreas. Det är morgon och för tidigt att gå och ta ett glas champagne i deras bar, lika lång som ett tåg. "Too bad" tänker jag när jag dyker ner i underjorden. Det känns verkligen som jag har anlänt till en annan värld här: människor talar ett annat språk; klär sig annorlunda: framförallt de unga flickorna som bär kort-kort vilket de inte gör i Paris; de engelska, söta, röda tegelhusen med sina små trädgårdar är så annorlunda från de franska ståtliga 1800-tals byggnaderna; avstånden är gigantiska. Jag lär mig snabbt några bussar som kan ta mig till de utställningar jag vill se så jag kan besöka staden från min bussplats på övre våningen. Det är kyligare än i Paris, jag drar jackan tätt inpå mig och ångrar att jag lämnade koftan hemma, men glädjen av att vara här, så långt borta och ändå så nära, gör att jag glömmer väder och vind. Det har blivit billigare också i London eller så är det Paris som blivit dyrare...

Tate Britain

Tate Modern ligger lite avigt till och deras permanentutställning tycker jag inte är lika bra som den i Paris på Centre Pompidou, så jag beslöt mig för att undersöka Tate Britain denna gång. Skulptören och tecknaren Henry Moores (1898-1986) konst visas i en omfattande retrospektiv utställning (pågår tills den 8de augusti) med över 150 skulpturer, verk i trä, bronser och teckningar. Denne radikale, experimenterande och avantgarde man var en av Englands främste konstnärer. Jag försöker övervinna min lust att smeka de taktila skulpturerna, mestadels kvinnor och barn, hans "fundamentala besatthet". Men utställningen belyser även krigets trauman (med teckningar av Londons överfulla skyddsrum under Blitzen bland annat), psykoanalysens uppkomst, nya idéer om sexualitet och surrealisternas samt de primitivas inflytande över Moore.             

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med fötterna lite släpandes efter mig tar jag mig upp till övervåningen för att kasta ett öga på en för mig helt okänd engelsk konstnär: Chris Ofili (född 1968). Överraskningen var total när jag gjorde denna sensationella upptäckt. Ofili blandar afro-konst med hip hop, rasta, bibliska scener och tecknade seriefigurer i färgsprakande, gigantiska tavlor. De stora "bollarna" tavlorna står på och som finns klistrade på vissa visar sig vara elefantspillning! "Det är ett sätt att få tavlorna upp från marken och ge känslan av att de kommer från jorden snarare än bara vara upphängda på en vägg" förklarar Ofili. Inspirerad, fotograferade jag honom från en dokumentärfilm av honom snarare än att bara fotografera hans konst.

altVidare såg jag några verk av Lucien Freud (född 1922 i Berlin, naturaliserad engelsman 1939). Dessa var så starka och inspirerande att jag, betagen, bestämde mig för att väl tillbaka i Paris, bege mig till Centre Pompidou. Efter år av tystnad från den franska huvudstaden ägnas äntligen denne konstnär som påminner lite om Francis Bacon i sina gestalters förtvivlan och nakenhet en värdig utställning: "jag målar inte människor för deras utseendens skull eller trots deras utseenden, men för vad de är". Freund är en mästare på att porträttera människans väsen i all sin humanism och sårbarhet.

Till sist gick jag igenom de vida, luftiga salarna på rad där Willian Turners underbara, färgsprakande oljemålningar och akvareller hänger. Där blev jag tillräckligt mätt och förnöjd för att inte behöva trängas i köerna till Turnerutställningen utanför Grand Palais med alla intresserade parisare. En tågresa från Paris...

Queens Gallery

I London är det fest att gå på teatern eller som i detta fall, se en show. Jag beslöt mig för att gå och se Billy Elliot och det ångrar jag inte. En fantastisk föreställning med en ung pojke som både kunde sjunga och dansa och få med sig en entusiastisk publik inför nästa dagstur till Buckingham Palace. Solen sken denna lite kyliga aprilmorgon när jag begav mig till romantikens palats. Drottning Victoria och Prins Albert gifte sig av kärlek 1840 och - båda konstamatörer - gav varandra gåvor i form av konst under äktenskapet. Denna utställning (19 mars - 31 oktober 2010) är den första i sitt slag att visa deras gemensamma entusiasm för konst. Konst var en viktig del av deras liv och ett sätt att visa varandra kärlek. Över fyra hundra objekt från tavlor, till möbler, smycken och skulpturer ställs ut. Även drottningens egna altsmå teckningar och akvareller är med. Edwin Landseers djurmålningar fascinerade kungaparet som själva hade olika husdjur. Hans måleri påminner mig om vår djurmålare per excellence: Bruno Liljefors. Akvarellisten James Roberts ger oss insikt i slottens interiörer och trädgårdar. Samlingen av tidiga fotografier leder oss att förstå intresset för moderna tekniker vars höjdpunkt nåddes under den stora världsutställningen 1851 som Prins Albert organiserade och presiderade över i Londons Hyde Park. Den var en succé och besökt av över sex millioner människor och inspirerade Paris världsutställning några decennier senare då flera framstående byggnader byggdes som Eiffeltornet och Grand Palais.

Båda huvudstäderna förenas således i konstens intresse med kärlekens sigill. Numera med Eurostars snabba tågförbindelse för oss vanliga dödliga på ömse sidor om kanalen att njuta till fullo av.

Anne Edelstam, text och bilder

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimir Oravsky

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

Följande är ett exempel från Jönköping, Sveriges 10:e största tätort tillika en kommun med cirka 130-tusen invånare. Jag antar dock att det som jag nedan beskriver, skulle kunna utspela sig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 november, 2015

Stereotyperna i ”Äkta Människor”

När tv-serien ”Äkta Människor” nu närmar sig sitt sista avsnitt så är jag en aning besviken. Min besvikelse gäller främst alla stereotyper och de lama replikerna i serien. Vi har ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 19 mars, 2012

Meta – filosofiske refleksjoner om erfaring

Innledning Artikkelen min er om hva for funksjonelle roller erfaring spiller i menneskelivet. Hovedsynspunktet mitt er at erfaring står for mye annet enn de begrep om erfaring som en opererer med ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 14 november, 2013

Skryt lagom - varför Dylan Thomas aldrig blev hundra år gammal

Jag råkar lyssna på BBC just innan solen går upp och känner igen den mäktiga stämman som läser upp en dikt som jag också kan placera långt innan jag får ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2014

Möte med Antonio Tabucchi

Antonio Tabucchi är framförallt en trevlig person. Den raffinerade och engagerade författaren till Påstår Pereira: Ett vittnesmål och till Det är snart för sent: Roman i brevform, är öppen och ...

Av: Iacopo Vannicelli | Litteraturens porträtt | 20 september, 2010

Världsontologin – en analysmodell för kulturförståelse

Vad som konstituerar och definierar en civilisations kultur och kulturliv, liksom frågan om det finns något som kan kallas nationell kultur, är föremål för ständig debatt. Inte sällan hör man ...

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 14 mars, 2013

Péter Nádas, 2012.

Péter Nádas – tankar kring sex böcker, eller tre romaner

Det var efter min text om Carl Henning Wijkmark som idén, till att skriva en essä om Péter Nádas, föddes – främst genom Wijkmarks bok "Stundande natten" där jag ser ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 03 januari, 2016

Ethan Ham self-portrait (2006)

Selfies – att jaga jaget i konsten

Vår nya mediabild har givit upphov åt manga nya bildbegrepp. Inte minst ”selfien”, som fått en genre på den samtida konstscenen. Men konceptet har faktiskt följt med konsten en bra ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 24 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.