Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Eurostar! Och en ny värld öppnar sig...



altI dessa vulkanutbrotts tider tackar jag Eurostar, denna fantastiska konstruktion invigd den 17de november 1994 under den engelska kanalen som förenar kontinenten med Storbritannien.

Då jag reste över från Paris för några dagar i London med tåget, hörde jag klagomål på att det inte gick något vidare med affärerna för Eurostar. Många föredrog att flyga till London. Annat var det på tillbakavägen, då alla flyg var inställda på grund av vulkanutbrottet, med fulla tåg som gick varje halvtimme i skytteltrafik mellan de båda huvudstäderna. Tunnelbanan till Gare du Nord går på ett nafs, sedan slussades jag upp på övre våningen för att komma igenom tullarna och in på Eurostars avdelning. I det bortre hörnet passade jag på att växla pengar och köpa en tunnelbanebiljett för min Londonvistelse. Drygt två timmar senare anlände jag till St Pancreas. Det är morgon och för tidigt att gå och ta ett glas champagne i deras bar, lika lång som ett tåg. "Too bad" tänker jag när jag dyker ner i underjorden. Det känns verkligen som jag har anlänt till en annan värld här: människor talar ett annat språk; klär sig annorlunda: framförallt de unga flickorna som bär kort-kort vilket de inte gör i Paris; de engelska, söta, röda tegelhusen med sina små trädgårdar är så annorlunda från de franska ståtliga 1800-tals byggnaderna; avstånden är gigantiska. Jag lär mig snabbt några bussar som kan ta mig till de utställningar jag vill se så jag kan besöka staden från min bussplats på övre våningen. Det är kyligare än i Paris, jag drar jackan tätt inpå mig och ångrar att jag lämnade koftan hemma, men glädjen av att vara här, så långt borta och ändå så nära, gör att jag glömmer väder och vind. Det har blivit billigare också i London eller så är det Paris som blivit dyrare...

Tate Britain

Tate Modern ligger lite avigt till och deras permanentutställning tycker jag inte är lika bra som den i Paris på Centre Pompidou, så jag beslöt mig för att undersöka Tate Britain denna gång. Skulptören och tecknaren Henry Moores (1898-1986) konst visas i en omfattande retrospektiv utställning (pågår tills den 8de augusti) med över 150 skulpturer, verk i trä, bronser och teckningar. Denne radikale, experimenterande och avantgarde man var en av Englands främste konstnärer. Jag försöker övervinna min lust att smeka de taktila skulpturerna, mestadels kvinnor och barn, hans "fundamentala besatthet". Men utställningen belyser även krigets trauman (med teckningar av Londons överfulla skyddsrum under Blitzen bland annat), psykoanalysens uppkomst, nya idéer om sexualitet och surrealisternas samt de primitivas inflytande över Moore.             

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med fötterna lite släpandes efter mig tar jag mig upp till övervåningen för att kasta ett öga på en för mig helt okänd engelsk konstnär: Chris Ofili (född 1968). Överraskningen var total när jag gjorde denna sensationella upptäckt. Ofili blandar afro-konst med hip hop, rasta, bibliska scener och tecknade seriefigurer i färgsprakande, gigantiska tavlor. De stora "bollarna" tavlorna står på och som finns klistrade på vissa visar sig vara elefantspillning! "Det är ett sätt att få tavlorna upp från marken och ge känslan av att de kommer från jorden snarare än bara vara upphängda på en vägg" förklarar Ofili. Inspirerad, fotograferade jag honom från en dokumentärfilm av honom snarare än att bara fotografera hans konst.

altVidare såg jag några verk av Lucien Freud (född 1922 i Berlin, naturaliserad engelsman 1939). Dessa var så starka och inspirerande att jag, betagen, bestämde mig för att väl tillbaka i Paris, bege mig till Centre Pompidou. Efter år av tystnad från den franska huvudstaden ägnas äntligen denne konstnär som påminner lite om Francis Bacon i sina gestalters förtvivlan och nakenhet en värdig utställning: "jag målar inte människor för deras utseendens skull eller trots deras utseenden, men för vad de är". Freund är en mästare på att porträttera människans väsen i all sin humanism och sårbarhet.

Till sist gick jag igenom de vida, luftiga salarna på rad där Willian Turners underbara, färgsprakande oljemålningar och akvareller hänger. Där blev jag tillräckligt mätt och förnöjd för att inte behöva trängas i köerna till Turnerutställningen utanför Grand Palais med alla intresserade parisare. En tågresa från Paris...

Queens Gallery

I London är det fest att gå på teatern eller som i detta fall, se en show. Jag beslöt mig för att gå och se Billy Elliot och det ångrar jag inte. En fantastisk föreställning med en ung pojke som både kunde sjunga och dansa och få med sig en entusiastisk publik inför nästa dagstur till Buckingham Palace. Solen sken denna lite kyliga aprilmorgon när jag begav mig till romantikens palats. Drottning Victoria och Prins Albert gifte sig av kärlek 1840 och - båda konstamatörer - gav varandra gåvor i form av konst under äktenskapet. Denna utställning (19 mars - 31 oktober 2010) är den första i sitt slag att visa deras gemensamma entusiasm för konst. Konst var en viktig del av deras liv och ett sätt att visa varandra kärlek. Över fyra hundra objekt från tavlor, till möbler, smycken och skulpturer ställs ut. Även drottningens egna altsmå teckningar och akvareller är med. Edwin Landseers djurmålningar fascinerade kungaparet som själva hade olika husdjur. Hans måleri påminner mig om vår djurmålare per excellence: Bruno Liljefors. Akvarellisten James Roberts ger oss insikt i slottens interiörer och trädgårdar. Samlingen av tidiga fotografier leder oss att förstå intresset för moderna tekniker vars höjdpunkt nåddes under den stora världsutställningen 1851 som Prins Albert organiserade och presiderade över i Londons Hyde Park. Den var en succé och besökt av över sex millioner människor och inspirerade Paris världsutställning några decennier senare då flera framstående byggnader byggdes som Eiffeltornet och Grand Palais.

Båda huvudstäderna förenas således i konstens intresse med kärlekens sigill. Numera med Eurostars snabba tågförbindelse för oss vanliga dödliga på ömse sidor om kanalen att njuta till fullo av.

Anne Edelstam, text och bilder

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.