Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2017
Stefan Whilde

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | 16 Maj, 2009
Resereportage

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Högklackat och vad som är viktigt



Högklackat och vad som är viktigt

Några ord om Amsterdam.

Som i alla städer, i alla människor, i alla begrepp, finns det dåliga och bra sidor. Ofta är de samma sak, sedd i olika vinklar. Ida Thunström bjuder oss på ett reportage i ord och bild om Amsterdam. 

 

 d01
 02
 03b
 04
 05
 06
 07
 08

Jag funderar fortfarande på vad det är jag ämnar ta till mig av den här stans livsuppfattning. Varje stad har någonting att lära ut, någonting eget för varje människa att förstå sig på. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Liksom vart man än kommer utanför Sveriges gränser får man lära sig att det inte alltid finns någon som kikar på en och dömer en, man får lära sig att den som står i kö står oftast kvar hela dagen, och man får lära sig att njuta av den egna kreativiteten på ett helt nytt sätt, rent socialt. Ändå finns det koder vart man än är, men de oskrivna lagarna i Amsterdam känns på något vis mindre allvarliga, mindre verkliga än vad jag upplevt någonstans.

Charmigt och avslappnat, det är hela grundreceptet, något som för en strukturerad svensk faktiskt kan bli  lite enerverande. Det är som i en liten by, bonnigt och mysigt och med en fullständig avsaknad av smak. Stil finns det ju såklart, en större ansamling av skrikiga mönster utan estetisk samhörighet får man leta efter, och det kan kännas otroligt befriande, men det känns så ogenomtänkt att man nästan blir lite oroad. Det är som att det inte finns något att säga, om någonting, och vad som då finns kvar är bara form och färg. Design. Användarvänlighet och roliga mönster.

På Galerie Fons Welters  på Bloemstraat, blandar Alex Winters video, installation och teckning under begreppet 140 graders vinkel. Hans undersökningar handlar om perspektiv, människan i relation till rummet, och var i teorin ganska spännande. Utformningen blev dock inte lika slående. Fyndigt och lite roligt, förvisso, men  personligen var jag mest imponerad av själva galleriets inre design. Det verkar nästan som att Winters själv kände samma sak.

Men visst finns det stora och bra institutioner för turister. Van Gogh Museum, Rijksmuseum, the Rembrandt House Museum, för att bara nämna ett urval, och Stedelijk som jag faktiskt anser vara ett av de bättre moderna museerna i Europa. Tyvärr håller det på att byggas om och det mesta av samlingen finns på olika museum i resten av landet. Under tiden finns Stedelijk Museum CS inhyst i en stor byggnad bortom stationen. Shirin Neshat var där i våras, de har stora namn och gör bra utställningar.

Trots att de tycks väldigt ivriga att bevara sina gamla mästare och visa upp dem ur alla olika vinklar, så får jag en ihållande känsla av att det i grunden inte beror på en genuin vilja att bevara det gamla, eller en kärlek för t ex Van Gogh eller Mondrian. Istället tror jag att det i första hand handlar om en öppen och på något sätt ärlig vilja att tjäna pengar på det man har.

Användarvänlighet, utan att skämmas.

Det finns inget rätt och fel, bara möjligheten att göra det bästa av alla situationer. Samtidigt som jag finner det nästan en smula otäckt, tycker jag att det är lite fascinerande.

Kanske är det frihet på ett sätt, men det väcker också frågor om vad frihet egentligen innebär och hur det ser ut.  Om det kanske är att gränser faktiskt behövs för att begreppet frihet ska kunna existera. Det sägs att den högre konsten är internationell, men icke, även den är otroligt kulturellt bunden.

Hur mycket jag än försöker kan jag inte riktigt förstå varför Amsterdam är så känt för sin bildkonst.

Det kryllar såklart av små och större gallerier, av skiftande kvalitet, och när jag tänker på det är det kanske just det som är den slutgiltiga charmen; att alla får vara med. Även konst som kanske är lite mindre bra.

När allt är tillåtet kan det hända ganska mycket, men det är ytterst sällan jag finner mig riktigt tagen av en utställning.

Att man måste känna någon form av ångest för att skapa konst har jag alltid sett som den löjligaste av klyschor, men när man jämför historiens konstnärer så undrar man varför den mest kända holländaren fortfarande är Rembrandt. Rembrandt som ägnade hela sitt liv åt att finna tekniker för att bäst återge strukturen på bourgeoisins kläder, eftersom det var det han tjänade pengar på.
Van Gogh levde utanför landet under stora delar av sitt liv och om man bortser ifrån alla hans jordbruks motiv så har jag svårt att riktigt se honom som en produkt av den Nederländska kulturen.

Kanske är det inte nödvändigtvis ångest jag saknar i Amsterdam, men när jag går runt stan slås jag ändå av en känsla av att det är något som fattas. Kanske är det något som ligger i frihetsbegreppets baksida, att det ingenting finns att göra uppror mot. Friheten är inte förlamande, men väl förslappande. Det är som om det saknades en grundläggande vilja att göra någonting etablerat.

Men varje mynt har två sidor, och allt det negativa kan samtidigt ses om väldigt behagligt. Jag satt häromdagen och talade om saken med en kamrat, om hur man förhåller sig till den här stan.  Vi kom fram till att det inte finns någon spontan kärlek för det gemensamma rummet. Man liksom bara lever i det, cyklar runt i det och gör det bästa av allt man kan få ut av det. En stad att uppleva? Jag tror inte det, mer en stad att leva i. Att göra, kanske inte till sin egen, men till sin egen bakgård.

Och det gör folk gärna, på sommaren drar man ut bord och stolar på gatan och placerar sig vid kanalen, man liksom flyttar på vardagsrummet. Ingen känsla för vad som är ditt, vad som är mitt. Ingen känsla för privat och offentligt, inte som i Sverige. Det känns nästan som att det bor en liten konstnär i varenda en som bor här. Inte konstigt då att det blir svårt att se skillnaden på vad som är vad och ska visas på gallerierna. Det kan tyckas ibland att det är viktigare att du visar än vad du visar. Det är som med högklackade skor. På  alla andra platser jag besökt bärs dessa upp av en viss gångstil. Syftet med höga klackar är att om man bär de på rätt sätt, leder det till att man rör sig med rakare rygg, långsammare och mer graciöst.

Att jag först i Amsterdam lägger märke till detta är för att denna gångstil här inte har anammats. Man känner igen en utländsk flicka mot en holländsk, bara genom att den infödda staplar runt i sina skor som om de inte passade hennes fötter. Jag finner någonting i detta mycket charmigt. Det är som att Amsterdam helt enkelt inte är gjort för meningslös estetik. Inte för romantik.

Ärlighet i uttrycket framför allt, ingen kosmetika, bara användarvänlighet. Servitriserna ger dig din mat, men inte nödvändigtvis med ett leende om de inte känner för det. Spiller du på bordet får du en servett så du kan torka upp det själv, inget trams, ingen romantik. Ingen estetik, igen försköning.

Amsterdam kan göra mycket av det man lärt sig om rätt och fel. I ett sätt att vara, ett sätt att klä sig, ett sätt att titta på konst; helt enkelt ett sätt att leva. Som inbiten skandinav får man verkligen börja ifrågasätta, vad som egentligen är viktigt.

Ida Thunström (text och bilder)

Vidare läsning
http://www.fonswelters.nl

Ur arkivet

view_module reorder

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

En bemerkning om Martin Heidegger og hans filosofi

Filosofi som teoretisk innstilling er funksjon av livet og følgelig er filosofi verken identisk med sett av teoretisk utsagn om hva filosofi er nå, hva den var før eller at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 januari, 2010

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | Gästkrönikör | 03 oktober, 2016

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Prins Eugen och den monumentala väggen

I denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 05 februari, 2013

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.