Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Att tågluffa som vuxen



ImageJag äter, sover, tänker och läser bättre på tåg än någon annanstans. Bäst är att låta slumpen och infallen få fritt spelrum under en tågresa i Europa. Det går bra att unna sig nöjet att planera, men bara så länge man utgår från att planerna kommer att förändras under resans gång. Rutten blir ett väsen som lever sitt eget liv. Med en dos intuition och känslighet går det att känna av vart det bör barka.

Interrailkortet är en resform som jag gärna pratar mig varm för. Jag vill påstå att det lämpar sig väl för den som enligt biljettbestämmelserna räknas som vuxen, som kanske har tillit nog att ta ut svängarna, kanske har erfarenhet nog att låta slumpen härja fritt. Interrailkortet i kombination med en fri månad är ett utmärkt råmaterial för odling av infall, spontanitet, resglädje och kultivering av den oberäkneliga sidan av sig själv. Jag vill hävda att det är en resform man kan öva sin färdighet i. För varje resa som går tycker jag mig komma resan närmare, för varje timme sittandes i någon framlunkandes tågvagn och för varje resplan som i sista stund slängs överbord slipas resan.

Jag börjar tro att jag bör ge mig av fastän jag kanske inte känner för det. Att dunka iväg på tåg fungerar välgörande, trots att jag ibland glömmer bort det. För första gången var jag inte förbehållslöst glad över att snart vara iväg på rälsen igen. Istället började jag komma med goda förklaringar till varför jag inte alls var tvungen att ge mig iväg och la märke till hur väl jag faktiskt trivdes hemma, bland prylarna, musiken och böckerna. Hela sommaren hade jag gått i ide hos mina föräldrar utan att ha något minsta emot det. Jag hade befunnit mig som under en ostkupa och trotsigt inbillat mig att det inte fanns något därutanför samt att sommaren aldrig skulle ta slut. In i det sista tvekade jag, men gav pö om pö vika för faktumet att sommarlovet verkligen borde vara på upphällning, i varje fall för en man som närmar sig de trettio och som legat på latsidan hos far och mor i nästan två månader. Och fortfarande hade jag inställningen att en sommar som inte åtminstone delvis utspelade sig i Paris inte var värd namnet. För att sommaren som höll på att ta slut verkligen skulle bli sommar gav jag mig iväg.

Mitt högtidiga farväl fick en snöplig klapp på näsan när det visade sig att biljettluckan för utlandet stängde en timme innan jag hade tänkt mig. Inte förrän tio följande morgon kunde jag infinna mig vid stationen. Vilket gav mig ännu en kvälls dividerande huruvida det verkligen var ett vettigt företag överhuvudtaget. Mer och mer kände jag mig dock säker på min sak och somnade in i känslan att vara ett ilsket kreatur i startgroparna bakom ridåerna på en tjurfäktning. Den drönande sommaren hade riggat en katapult som skulle få mig att fara iväg likt en projektil i Europa. Biljettluckan öppnade, jag slumrade genom ett grådisigt Danmark och båtresan till Tyskland firades med en ostfralla. På vandrarhemmet i Hamburg, som drog tankarna till ett konfirmationsläger eller en skolresa med hög myspysfaktor, kom jag på mig själv som en förvuxen tågluffare. Jag överraskade en bekant som jag visste skulle vara i Hamburg, en stad som med sina talrika serveringar, vattnet, och den utvecklade alternativmärkta trendnedgångna kulturen var en stad jag skulle vilja lära känna bättre. Samtidigt är den inte större än tre gånger så stor som Stockholm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Image Följande kväll skulle då sommaren ta fart. Väl på Gare du Nord låste jag in bagaget på stationen och lommade iväg norrut, mot ett café som även föregående sommar hade blivit första anhalt. Försynt undrade jag när stället stängde om kvällen. Kollade in reseskildringar i en boklåda vid Abbesses och gick några hundra meter österut mot kvarteret från vilket jag har särskilt många trevliga minnen, Barbès, som såg ut att genomgå en ansiktslyftning. Några nostalgiska timmars rituellt espressosörplande senare passerade jag la Chapelle och unnade mig en indisk måltid på rue Louis Blanc.

Belleville kändes därefter nära till hands, ditåt stegen bar mig medan jag knappade in ett meddelande. Som inte var inte hemma. Däremot var hennes lägenhet disponibel, bara jag hämtade nycklarna. En stund i Belleville och ett glas mintte längs Canal St Martin, sen stod jag framför porten där nycklarna skulle hämtas. Slog en signal och kommenderades ut på en öppen plats framför huset. Mannen jag pratade med slängde ner en plastpåse med ett par begagnade kalsonger och bad mig komma upp för ett glas läsk. Irriterat undrade jag varför han gjorde så, men kom snart på andra tankar. En öl på en bar runt hörnet och en stunds flanerande i Marais innan stegen styrdes mot lägenheten där nu natten skulle spenderas. Katten gjorde sitt bästa för att skrämma bort mig men blev tyst när jag kastade in den i sovsäcken. En tur ut igen och en kvart senare satt jag på bar Olympic som varit stängt tidigare. I källaren spelade ett band utrustade med saxofon, gitarr och en sångerska. Många resenärer är väl liksom jag ute efter en slags genuinitet, en exklusivitet, en känsla av att man minsann nästan är ensam turist på stället i fråga. Mitt behov av dylik fåfänga tillfredsställs på bar Olympic mer är väl.

Under dagen hade jag fått ett meddelande av en vän som bestämt tyckte vi skulle stämma träff i Berlin, och en stunds övervägande senare la jag mina planer att besöka en okänd fransk stad söderut på hyllan. En av poängerna med tågluffandet är ju att inte fjättra sig vid utgångna resrutter. Tidigt tog jag plats på tåget mot Berlin, tröttnade snart på min sittplats och installerade mig i restaurangvagnen med en kopp kaffe som varade förbluffande länge. Än en gång konfirmerades tågresandets balsamerande effekt på mig. Att med snigelhastighet dricka kaffe lojt filosoferandes i restaurangvagnen på ett tåg som susar igenom ett gråregndisigt tyskland fyllt av trollskogar måste verka dagdrömmande på vilken knasterpragmatiker som helst. Resan i allmänhet, och i synnerhet en tysk sådan som med jämna mellanrum punkteras av stationernas currywurst, virar en mild sidentråd runt vardagarna som i takt med resorna sväller till en kokong som fungerar som en plats man alltid har med sig, en plats man kan krypa in i och förbli oskadd. Filosoferar jag medan tåget tar oss igenom varenda tyskt samhälle. Vi kommer fram och jag tar mig motvilligt ur restaurangvagnen till Hauptbahnhof. Möte var stämt i Mitte, där helgen gick av stapeln. Helgen påminde mig om att jag egentligen borde tycka om Tyskland bättre än jag gör, i synnerhet Berlin. Ska aldrig mitt fåniga frankrikesvärmeri få en ända?

Image Helgen tog slut och frågan var om tiden hade kommit för resan att rundas av. Men nä, på stationen bokades en tur till Neapel, en stad jag länge fantiserat om. Fick lägga benen på ryggen till judiska museet där mina vänner befann sig, krama om dem hastigt och med all kraft rusa till närmaste buss för att hinna med tåget. Trettio timmar senare rullade vi in i Neapel, jag lapandes vyer från fönstret. På förmiddagen strosade jag omkring, drack espresso och åt en pizza, och fick av att bara gå omkring i staden samma slags rysningar som musik kan ge en. Som ett välstämt instrument kände jag mig. Fotbollsspelandet, pizzorna, tvättlinorna, allt under Vesuvius uppsikt. Resan tycktes ha nått sin kulmen och sin vändpunkt då jag upptäckte det. Att plånboken hade försvunnit med rubb och stubb, med alla kontanter, alla id-handlingar och alla kreditkort. Jag blev knappt upprörd, jag konstaterade resignerat att Neapel försvarar sitt rykte utan pardon. Moloken slog jag dank några timmar på stadens piazzor och gränder. Hamnade utanför mitt hotell, gick upp och förklarade läget. Därmed var alla problem som bortblåsta. Tjejerna vid receptionen försäkrade att pengar inte var något problem, de tog mig till matsalen och började bre nutellamackor och göra i ordning en cappuccino. På kvällen beställdes pizzor invid en piazza, bagaren sjöng och spelade gitarr så att det nästan miste trovärdighet. Neapel gav igen med råge, staden visade en outtömlig generositet och jag var mer än väl villig att låta den få behålla min stackars plånbok. Att på något sätta sig emot Vesuvius som avmätt iakttar stadens och görande och låtande, att på något sätt inbilla sig att man i Neapel kan komma med något nytt vore ett svårartat uttryck för megalomani. Staden har redan sett allt, upplevt och utsatts för allt; omöjlig att kittla eller överraska. Neapel är också en plats dit disneyfieringen av tillvaron inte tycks ha sipprat ner. En bekantskap att ta upp förr eller senare.

Tåget är redan ett mer exklusivt och stilfullt färdmedel än bil, och håller flygets banalisering av åtminstone inomeuropeiska resor stången. Och vad gäller romantik - vad skulle slå högre än en odyssé genom kontinenten med tåg?

I Neapel tog jag plats på tåget norrut en kväll i juli. Länge hängde jag i ett generöst neddraget fönster, tills Vesuvius försvann i mörkret. Vi var tre killar som förargade oss över en medelålders man som hade svårt att hålla fingrarna från oss. En bjöd på sötsaker, jag förklarade att jag blivit bestulen på min färdkassa och den tredje läste inför en examen. I Bologna drack jag en tidig espresso, i Verona blev det en mornande cappuccino och i Munchen, som blev nästa paus, serverades korv. Toscanas grönska dröjde sig kvar på näthinnan långt in i Tyskland. I Berlin senare på kvällen blev jag överraskad när det visade sig att Malmötåget var fullt och konduktören trots att jag bönade och bad vägrade att släppa in mig. I samma stund avgick ett tåg mot Hamburg på andra sidan perrongen som jag i sista sekund hoppade in i. Istället för en rofylld avrundning ombord på tåget mot Malmö skulle natten bjuda på häng på dubiösa barer i Hamburg i väntan på att det första Köpenhamnståget vid halv åtta. Hur skulle ett plastflyg hem kunna mäta sig med en sådan hemresa?

Pär Fredborn Larsson

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.