Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | 11 februari, 2016
Essäer om samhället

Litterärt hemlighus

Templet vid Neckar. Förebilden för litteraturmuseet i Marbach är naturligtvis Parthenon på Akropolisklippan, en pelargången har stramats upp. Foto: DLA Marbach Litterärt hemlighus Det finns mycket i en författares ...

Av: Elin Schaffer | 25 september, 2007
Kulturreportage

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | 23 mars, 2013
Litteraturens porträtt

Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | 22 augusti, 2010
Kulturreportage

Ett stycke vardagsplock kryddat med paprika



Image
Budapest. Foto: Lotta Nylander
Som turist i Ungern möts man mest av varma bad med knepiga entrésystem, saluhallar med imponerade salamisamlingar, gulyás som den ska vara, den en gång blåa Donau, ståtliga byggnader i art nouveau. Jag möter en blandning av paprikafantaster, nostalgi över Storungern, gamla könsroller och mänsklig värme.

Den större delen av min släkt är ungrare och jag försöker få klarhet i hur dagens Ungern ser ut. På flygplatsen i Budapest välkomnas jag av stora leenden från reklamaffischer som tar emot mig istället för de buttra passkontrollanterna. Medlemskapet i EU banar för öppenhet. Järnridån är långt borta.

Min syster möter mig och vi ger oss ut i kylan till hennes bil. Hon har en ny Audi med alla tänkbara moderniteter. Hennes make kör en stor Volkswagen. Att köra tyskt är status. Många ungrare har nya fina bilar men några av de gamla öststatsbilarna rullar fortfarande. Wartburg, Skoda, Lada eller Polski Fiat fyller mig med någon slags nostalgi. Jag minns när var och varannan bil var en Trabant i starka färger.

De gamla tvåtaktsmotorerna lyste i alla fall upp den grå sovjetbetongen. För Ungern är fortfarande grått på många håll. Kanske är det därför så många hus numera målas i grälla färger.

På vägen från flygplatsen noterar jag att ännu en upplaga av snabbmatskedjan har fått plats. Några meter längre fram finns deras konkurrent. De bildar ett "modernt" alternativ till det feta ungerska köket. Jag minns en gång när jag var hos en släkting i dennes sommarhus. Det vankades frukost och bordet var dukat med szalonna (rökt fett med lite fläsk), bröd, paprika (såklart), lök och szilvapálinka (plommonsnaps). Säg den som inte vaknar av en sådan frukost!  Å andra sidan kan inte det ungerska folket lastas för snabbmatskedjornas framgång. Råkapitalismen har fått ett ordentligt fotfäste genom en hårt driven globaliseringsinriktad politik där folket exploateras.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi kommer hem till min syster som bor i Budaörs, en liten villaförort strax utanför Budapest. Hon är egen företagare och bor i ett radhus med sin man och två barn. Eftersom min syster driver ett eget företag har hon inte tid med hushållsarbete. Dessutom tillhör hon den ovanliga skaran ungerska kvinnor som inte kan laga mat. Även om hennes man skulle ha tid till denna syssla faller inte det på hans lott. Istället är det min systers mamma som oftast när familjen. Övrigt hushållsarbete sköts av en kvinna som kommer två gånger i veckan. Hon kommer från den delen av Rumänien som tidigare var ungerskt. Många kvinnor därifrån livnär sig själva och familjen genom att städa i välbeställda ungerska hem.

Städerskans mamma städar hemma hos min andra syster. Hon bor ensam med sin 5-åriga dotter i en nyrenoverad lägenhet i den östra stadskärnan. Min syster jobbar på ett statligt företag och är nöjd över att kunna lämna jobbet klockan halv fem varje dag. Enligt henne är det definitivt kvinnors roll att ta hand om hushåll och barn. Jämställdhet är långt ifrån verklighet i det ungerska samhället. Det är en självklarhet att det är kvinnorna som tar hand om hushållet medan männen gärna tittar på tv och ber om en öl eller berömmer den goda maten. Var jag än vänder mig möts jag av reklam som genomsyras av könsstereotypa budskap. Det ungerska språket är också fyllt med könsspecifika uttryck. När en man gifter sig heter det ungefär "få ett hem" medan kvinnor "går till en man".

Tant Lili är en gammal dam, numera änka, jag har fått nöjet att lära känna. Hon bor i en gammal paradvåning i innerstan. Jag ringer på portelefonen och blir insläppt. Entrén är imponerande med fem meters takhöjd. Taket är dekorerat med vacker stuckatur. Den rangliga hissen tar mig upp till tredje våningen. Jag kommer in i tant Lilis kök och blir genast erbjuden töltött paprika (fyllda paprikor). Att få mat är ett stående erbjudande i ungerska hem. Jag avböjer mat den här gången men dricker mer än gärna en kaffe. Jag får en hembakad sockerkaka till.

Vi sitter på varsin sida om det lilla köksbordet. Jag sitter på en röd bänk av plast och skumgummi. Det är där vi brukar sitta och prata. Tant Lili berättar att hennes son kommer skälla på henne som låter mig sitta i köket. På gasspisen sjuder vatten för att få upp värmen i köket. Denna del i hemmet har alltid varit hennes domän. När maken levde hade han till och med en liten ringklocka i sitt arbetsrum som gick in dit. Klockan ringde och tant Lili passade upp på sin man. Samtidigt arbetade hon heltid på ett kemilaboratorium och uppfostrade barn. Hon säger bestämt att även om hennes äktenskap var krävande skulle hon aldrig ha velat vara gift med någon annan.

Idag passar hon upp på sin son. Men, det kanske är priset hon får betala för att överleva med sin knapra pension. Att Ungern är ett land med ett förnedrande skröpligt pensionssystem blir tydligt när man ser gummor sälja små hemmagjorda blombuketter eller några paprikor som uppenbarligen odlats hemma i trädgården eller på balkongen. Ju längre bort från storstaden man kommer ju mer utbredd är fattigdomen och arbetslösheten.

Dagen därpå tar jag tåget från Kelenföld, en liten tågstation i sydöstra Budapest, för att åka till Székesfehérvár, 65 kilometer västerut. Utomhus yr snön och jag stampar in på stationen. Jag hoppas att tågen kommer gå som vanligt trots den första snön. Det gör dem. Det är ett nytt tåg jag åker med. Men de gamla sovjettågen rullar också. Att färdas med dem känns också som att färdas tillbaka i tiden. Vagnarna är inredda med svarta mjuka bänkar och bagagehyllor i stål. Säkerheten är lika med noll. Dörrarna kan lätt öppnas under färdens gång om de ens är stängda.

Image
Budapest. Foto: Lotta Nylander
Men tågtrafiken fungerar väl och den är punktlig. Byggandet av den nya direktlinjen ut till Budapests flygplats drar dock över på tiden. Ingen vet riktigt när den blir klar. Istället för att satsa ordentligt på underhåll av vägar och infrastruktur ploppar nybyggda köpcentrum upp som svampar. Modernt, stort och rikt på utsidan men inte samhällsenligt på insidan.

I Plaza köpcenter i Székesfehérvar är butikerna ganska så tomma. Ingen har råd att egentligen handla. Folk strosar omkring. De slår sig ner på några av de många bänkarna. Tittar på människorna som går förbi. Av Ungerns 10 miljoner invånare äger ungefär 300 000 medborgare 90 procent av landets rikedomar. Arbetslösheten når 15 procent utanför Budapestregionen.

Min pappa flyttade tillbaka till sitt hemland som pensionär för drygt två år sedan. Hans hem är en blandning av svenskt och ungerskt. Det gamla furubordet som stod i vårt svenska kök fick följa med till Ungern. De tunga möblerna i vardagsrummet är ungerskt arvegods. Tavlan över det gamla Ungern hänger vackert inramat i hallen. Efter första världskriget blev Ungern brutalt sönderstyckat och de 20 miljoner invånarna reducerades abrupt till 7 miljoner. Det påminner ungrare mig om ofta. Stoltheten över att en gång ha varit ett betydelsefullt stort land och bitterheten över att förlorat så mycket.

Lägenheten är från 60-talet och lider av en del kommunistmissar. Eller som min pappa brukar säga, Ungern är ett land där allting fungerar till 65 procent.

Det är också därför han har ett kilo paprikapulver i skafferiet. Paprikan, Ungerns stolthet, blev för ett par år sedan offer för fusk och mygel. Ett flertal varuhus marknadsförde och sålde ungerskt paprikapulver. Vid en närmare kontroll visade det sig att pulvret var brasilianskt besprutat paprikapulver uppblandat med den äkta varan. Det blev en stor skandal och numera är det säkrast att köpa sitt paprikapulver direkt hos odlaren. På det viset får paprikaodlarna också in säkra extrapengar och kan fortsätta odlingen.

För hur skulle den ungerska maten upplevas utan paprika? Allt kryddas eller äts gärna med paprika. Sakta men säkert har jag blivit förpaprikad. Jag har äntligen förstått den absoluta tjusningen med denna trevliga grönsak. Den där känslan när det bränner i munnen och om läpparna är olidlig men samtidigt fantastisk!

Paprikan finns i många olika varianter, mild, stark, smal, lång, liten, stor, rund, grön, vit, röd men essensen är att den äts och älskas precis som man alltid har gjort. Precis som ungrare och Ungern.

Anna Mezey

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker!” Bishop Hill, svenskhet på prärien

  Taxin gungar mjukt över brofästets skarvar. Jag ser hur snöflingorna förintas när de faller ned i älvens hemlighetsfulla mörker och jag tänker på vilka frågor vi skall ställa när vi ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 08 mars, 2014

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 27 augusti, 2013

Digital toupé i julklapp … någon?

Agatha Christie beskrev en gång London som ett strassmycke i en ram av smuts. Och vid juletid blir detta extra sant för då sätts de där enorma glimmande röda julgranskulorna ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen. Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta ...

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 25 oktober, 2014

Lindsay Bottos,

På trolljakt i samtidskonsten

Troll. Nej, det är inte John Bauers sagotroll som står och lurar bland träden i den svenska skogsidyllen som jag tänker på, utan på nättrollen. De som sprider sina hatiska ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 oktober, 2015

Världsontologin – en analysmodell för kulturförståelse

Vad som konstituerar och definierar en civilisations kultur och kulturliv, liksom frågan om det finns något som kan kallas nationell kultur, är föremål för ständig debatt. Inte sällan hör man ...

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 14 mars, 2013

Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | Gästkrönikör | 06 mars, 2013

Torgny Lindgren Foto Jarle Vines CCBYSA3.0

Torgny Lindgren 1938-2017

Ivo Holmqvist om Torgny Lindgren och tre av hans sena romaner

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.