Djungelboken – konservativ klassiker eller nydanande mästerverk?

Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom ...

Av: Belinda Graham | 07 september, 2013
Kulturreportage

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | 01 januari, 2015
Övriga porträtt

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

Sveriges Yngsta Mästerkock

Tolvåringar som lagar oxrygg till huvudrätt och citrontarte till efterrätt. Tolvåringar som stressar och gråter över beasåsen som skär sig och smördegen som kletar. Tolvåringar som blir filmade och bedömda ...

Av: Rana Eshtiagh | 09 juni, 2014
Gästkrönikör

Caféer i Europa, en resa



Image
Van Gogh målade caféer
Hela den mångförgrenade kafékultur som vuxit fram i Europa sedan kaffet på 1600-talet blev allmänt ingår som en väsentlig del i vår civilisations allmänna utveckling. Engelska coffehouses och kontinentens salongsliknande kaféer blev viktiga fora för vetenskapsmän och konstnärer. De utvecklades till nyhets- och informationscentraler. Här uppstod kotterier; här formulerades och diskuterades tankar; här tog nya strömningar form.

Precis som vi människor härstammar kaffeträdet från Afrika. Men det är främst i Europa caféerna blivit en etablerad del av det kulturella kretsloppet. Från och med andra världskriget har emellertid den gamla cafékulturen i viss mån stagnerat. Många berömda caféer har under senare decennier förlorat något av sin attraktionskraft, åtskilliga har slagit igen eller byggts om - alternativt fortlevt på sparlåga, med en huvudsaklig publik bestående av tårtätande damer och äldre herrar. I kölvattnet av efterkrigstidens genomgripande stadssaneringar och brutala kommersialisering tycks dock caféerna på sista tiden åter ha kommit på modet. De är inte längre utrotningshotade miljöer utan drar till sig även ung publik.   I avsikt att empiriskt studera tillståndet för den klassiska europeiska cafékulturen begav jag mig på en studieresa. Första anhalten blir Berlin, som möter med kilometervida byggarbetsplatser och en skog av lyftkranar. I leran framför mig fanns en gång i världen det legendariska Romanisches Café. Här satt Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund under sin första utlandsresa hösten 1921 och planerade litterära projekt. Caféet utraderades - som så många andra - av andra världskrigets bomber. Några grandiosa caféhus i spatiös wienerstil återstår knappast i dagens Berlin. Det närmsta man kan komma är nog Café Möhring och Kranzler vid Kurfürstendamm - numera turistigt själlösa lokaler. På pampiga Operncafé vid Unter den Linden smaskar den åldersstigna publiken jättelika bakverk mot en fond av väggmålningar som åkallar ett sjunket Atlantis: det wilhelminska Berlin, med kalescher, välklädda herrar i höga hattar och ett slott som ännu inte sprängts sönder av den unga DDR-staten…
Image
Ury Lesser. Mädchen im Romanischen Café
Snappar sedan efter mera samtida Berlinerluft. Efter att ha besökt Kiepert - ett bokhandelns Mekka - slår jag mig ned på närbelägna, bohemiskt myllrande Café Hardenberg och stjälper i mig en tallriksstor cappuccino. Därefter en avstickare till Alte Nationalgalerie. Blir i andlös häpnad stående framför Böcklins ”Die Toteninsel”: tycker mig skymta en välkomnande, vitklädd gestalt inne på ön. Finns alltså liv där i mörkret? Inväntas de döda av någon? Just som jag söker svar på denna fråga motas jag bort av en nitisk vakt, som korthugget meddelar att det råder en halv meters ”säkerhetsavstånd”. Ordnung! Frustrerad söker jag förplägnad på Café Einstein på Kurfürstenstrasse. I likhet med Café im Literaturhaus är detta café, bestående av monumentala salar, beläget i en solid 1800-talsvilla. Här finns en uppsjö av såväl dagstidningar som tidskrifter och en stor del av besökarna tycks tillbringa hela dagar här. Kryssar vidare mellan byggkranar och svarta hål, rundar filharmonins futuristiska rymdskepp (underbar akustik där inne!) och når slutligen trendiga Café Silberstein. Som på så många andra Berlincaféer: frampå kvällen en ström av blomsterflickor, bok- och tidningsförsäljare, musiker, artister… Det är bara att konstatera: caféerna andas och lever i denna myllrande storstad - och i exempelvis Prenzlauer Berg har det ena caféet efter det andra öppnat nu under 1990-talet; oftast med en ungdomlig, individualistisk publik och Bachmusik ur högtalarna.  
Image
Viktor Oliva Café Slavias absintdrickare
På spaning efter klassiska cafémiljöer bör man inte fara förbi Café Slavia i Prag, beläget mittemot Nationalteatern och med utsikt över Moldau och höjderna upp mot slottet. Detta är för övrigt ett av få caféer där man ännu serverar absint - denna grönaktiga spritdryck (kryddad med bl.a. malört) som under romantiken nådde samma popularitet som hasch under hippevågen och som numera är totalförbjuden i de flesta andra europeiska länder (i Frankrike sedan 1915).   Nästa uppehåll Budapest - Donaus bedagad skönhet som påminner om Paris i gamla dagar men som nu efter kommunismens fall tindrar allt mer västerländskt. Här etablerades under dubbelmonarkins dagar en cafékultur fullt i klass med Wiens. I dag kvarlever endast en handfull av de pompösa sekelsskiftescaféerna. Med hjälp av Europas äldsta tunnelbanetåg uppsöker jag mitt älskade Muvesz, mittemot den vackra gamla operan från 1884. Bakelserna kostar bara sju kronor styck. Det är marmorbord, speglar, palmväxter och en jämn ström av människor. Besöker Musikakademin, där den röda stjärnan ännu 1989 hängde ovanför fondens orgelpipor. Violinsolisten påminner om virtuoserna i zigenarkapellet som underhåller på legendariska Café New York - så briljanta att de nu och då hänger sig åt publiktjusande ekvilibristik - likt ryttare som ställer sig upp och ned på galopperande hästar…  Lukacs, ett av de vackraste ställena, i praktfull jugendstil, är stängt för renovering. Här satt jag 1984 och pratade lågmält med räddhågsna dissidenter, som berättade om hur de sinsemellan läste pirattryck av György Konrad och andra. Som västerländsk besökare betraktades man nästan som ett ufo. Avslutar rundvandringen på anrika Gerbeaud, vars tidigare genuina charm börjat anfrätas av massturism och utslätad högtalarmusik. Efter några timmars läsning svävar jag åter ut i stadsrymden, lyckliggjord av Tjechovs novellkonst och en liten, liten cognac.                       
Image
Café New York i Budapest. Foto: Malecki
Vid 1900-talets början lär det ha funnits mer än tusentalet caféer i Wien - då centrum i ett imperium som hyste 50 miljoner invånare. Imperiet har därefter krympt - men icke de ståtliga caféerna. Här rivs inte, här ändras ingenting: Österrike vårdar sina traditioner med stor pietet. Hela innerstaden har nästan karaktär av utomhusmuseum. På Café Imperial, där kejsaren Frans Josef var stamgäst, serveras Imperialtårta, garnerad med det haubsburgiska riksvapnet: dubbel örnen. Caféerna i Wien framstår som reservoarer där tiden farit varsamt fram. Ålderdomliga atmosfärer och sedvanor lever vidare. Caféhusen består ofta av tre-fyra jättelika rum, mestadels spatiösa salar i art nouveau. Guld, speglar, palmväxter… Porslinet bärs fram på små tennbrickor. Utsökt artiga kypare, vanligen i frack och svart fluga. Servicenivån är utomordentlig. Är man gammaldags nog att be om ett brevpapper expedieras ens önskemål omgående. Öppettiderna är anmärkningsvärt generösa. Många caféer stänger först framåt midnatt. Löper lycklig av och an mellan alla dessa kaffedoftande kulturinstitutioner… Wien! Åldriga skönheter vinner mitt hjärta: Café Sperl från 1880 (originalinteriör), Bräunerhof (musikkapell på helgerna, litteraturaftnar), Museum (Canettis stamställe), och, inte minst, Hawelka: ett legendariskt bohem- och konstnärsställe. Rökigt, trångt och - förtrollande.                          Tåget stannar i Rom. Luften är varmare, himlen blåare… Alla andra länder kan gå hem och lägga sig, som en euforisk Nikolaj Gogol skrev efter ankomsten hit. Han blev blixtförälskad i staden, kallade den ”min älskling, min skönhet” etc. I ett brev hem skrev den hänförde diktaren: ”Ryssland, Petersburg, snö, skurkar, departement - allt det där var bara en dröm. Nu har jag vaknat upp i mitt verkliga hemland.”
Image
Cafe Central Imperial i Wien
Fram till och med första delen av 1800-talet - innan Paris småningom övertog rollen - var Rom den europeiska innestaden framför andra. Och samlingsplatsen nummer ett var för många Café Greco. Här minglade dåtidens kulturelit. Det mer än två hundra år gamla konstnärscaféet ligger nära Spanska trappan, centralt beläget i dåtidens bohemkvarter. Greco blev för många konstnärer ett andra hem. Man både arbetade och roade sig här, och många ställde sin post direkt hit.   Det anrika caféet är fortfarande i bruk. Inredningen har inte ändrats sedan 1860. Café Greco, som den italienska staten utnämnt till ett ”nationalmonument”, vårdas som den klenod det faktiskt är. De elegant klädda kyparna skrider genom de överdådigt möblerade rummen med en sällsynt grace. Om det inte vore för den livfulla publiken skulle de framstå som nästan museivaktmästare. År 1786 satt Goethe här och diktade. Nu finns han som cocktail… Jag beställer en ”Goethe” och försöker dra mig till minnes ”Römische Elegien”, där han (likt Gogol!) kontrasterar Nordeuropas dystra himmel med Italiens slösande solljus (”Nun umleuchtet der Glanz des helleren Äthers die Stirne”)… Och Ibsen hävdade på sin ålderdom att det slösande solljuset i Italien, ”skimrande som vit marmor”, haft en avgörande inverkan på de verk han skrev här nere. Längst in återfinns det rymliga, borgerligt ombonade sällskapsrummet. Jag föreställer mig en vårkväll anno 1870 precis här: Grieg sitter vid den eleganta flygeln och spelar, intill står Björnson och Ibsen (med absint i glasen!) och lyssnar beundrande (Ibsen lät sedermera Grieg tonsätta hans dramatik). Nedsjunken i en fåtölj i hörnet sitter - i en tankfull pose - Franz Liszt, som just blivit introducerad för denne famöse Grieg, vars kompositioner han värderar så högt. Bland Grecos stamgäster: Keats, Shelley, Byron, Stendahl, Baudelaire, Anatole France, Schopenhauer, H C Andersen, Viktor Rydberg, Snoilsky, Heidenstam, Strindberg, James Joyce… Men också Mozart, Berlioz, Mendelsohn, Rossini, Wagner…
Image
Caffé Greco i Rom, målning av Guttuso
När Atterbom var här skrev han till skaldekollegan Erik Gustaf Geijer att han helst tillbringar kvällarna på Greco. Klientelet får honom att associera till en ”bohemisk studentförening”. Här möter, skriver han, ”en artistisk Burschenschaft i broderlig församling”. Exalterat konstaterar han (i likhet med inte bara Gogol) att ”ingen annan stad på jorden” kan mäta sig med Rom. Jag sveper ”Goethe” nummer tre och glider ut. Av de forna konstnärskvarteren återstår just ingenting. Överallt gågator med eleganta boutiquer. Kostymer för fyra miljoner lire; antikviteter; hyperdesignade möbler. Horder av turister vid Spanska trappan… Men skymningen oföränderligt magisk. De ockragula fasaderna glöder, färgerna djupnar, och neråt Tibern kan man gå vilse flera hundra år, minst.   I Paris (likaväl som i Madrid och Lissabon) består ofta caféerna av dels en lång disk, där man stående intar sitt kaffe, dels en mindre avdelning med bord. Den senare har emellertid ofta förlorat sin karaktär av café och i stället blivit restaurangavdelning. I mitten av 1900-talet fick Pariscaféerna rykte om sig att fungera som arbetsplats för många författare (Sartre, Hemingway osv.). Existentialisternas stamställen som Deux Magot och Flore finns ännu kvar, men fungerar inte längre som intellektuella mötesplatser (till skillnad från exempelvis dagens Wien, Budapest och Berlin). Caféerna i Paris frekventeras till stor del av turister. Parisarna själva anser sig inte ha lika mycket tid att spendera på caféer som förr. Trenden är densamma Europa över: människor är stressade. Man hinner inte med att sitta på café i samma utsträckning som förr. Man har helt enkelt inte tid att slösa bort tiden.
Image
Café Procope i Paris
Kanske är det just detta som den yngsta generationen upptäckt: cafélivet är anakronistiskt i så måtto att det är legitimt att befinna sig här utan att prestera något. Caféerna kan ur denna aspekt framstå som oaser för människor som vill träda ut ur ett samhälle präglat av sekundjakt och effektivitetstänkande. På café kan man sitta och bara vara. Där kan man sitta och blicka ut över världen intill - som man kanske bättre förstår om man för en stund går åt sidan. Det mest anrika caféet i Paris har förvandlats till en exklusiv restaurang. Café Procope är annars mycket välbevarat. På tapeterna, ditklistrade i slutet av 1700-talet, kan man ännu läsa revolutionära slagord såsom ”Egalité et liberté”. Under 1700-talet var Procope stället framför andra i den franska huvudstaden. Här samlades upplysningsmän som Voltaire, Diderot och d´Alembert - och senare revolutionära förgrundsgestalter som Danton och Marat. Det bör noteras att en vanlig arbetare inte ägde tillträde till detta café. Förbudet var i kraft ända till första världskriget. Så var det med den jämlikheten.   I Skandinavien rådde det omvända förhållandet: caféerna var i första hand till för arbetarklassen (innan Folkets hus-rörelsen kom igång fungerade caféerna som mötesplatser för en mängd olika folkrörelseorganisationer). Däremot var konditorierna i Norden frekventerade av en mer burgen publik. Allra lägst status hade ölcaféerna (vilka från 1950-talet betraktats som något socialt ont och utmönstrats lika effektivt som gammal trähusbebyggelse i svenska stadskärnor). I Sverige kulminerade antalet caféer på 1930-talet, vilket berodde på urbanisering och nya sociala mönster men också hade att göra med arbetslöshet och trångboddhet (välfärdsstaten hade vid denna tid just börjat skissas). Caféerna ingick helt enkelt i den nya stadskultur som vid denna tid gick segrande genom ett ännu agrart Sverige.
Image
Café opera i Stockholm på 1980-talet.
Vid denna tid fanns i Stockholm en rad flotta caféer i kontinental stil. Av dessa äldre lokaler återstår egentligen bara den vidunderligt belägna Café opera, som dess värre upphört som regelrätt café. I Göteborg fanns fram till och med 1980-talet det anrika och mångbesjungna Bräutigams; ett kontinentalt café i två plan, och fullt med små salonger, och en pianist som spelade på eftermiddagarna. När det lades ned talades det i Göteborg upprört om ”kulturmord”.

Vad gäller den traditionella cafékulturens fortlevnad i våra grannländer kan noteras att caféerna inte minst på den norska västkusten behållit sin betydelse som attraktiva träffpunkter för breda folklager; motsvarande gäller i viss mån även Danmark. Bland stora caféer som kvarlevt kan nämnas Café Ekberg i Helsingfors och det jugendinredda Theatercaféen i Oslo.

Det senare stället är omgjort till restaurang med tveklöst en av de vackraste cafélokalerna i hela Nordeuropa. Vad som gör det extra ålderdomligt är att ett litet stråkkapell, än i dag, på kvällarna underhåller från balkongen. En påfallande skillnad mellan svenska och centraleuropeiska caféer är den relativa avsaknaden av dagstidningar och annan lektyr. Dessutom serveras ytterst sällan alkohol - på kontinenten en självklarhet. Svenska caféer är i regel små och har heller inte samma karaktär av självklar samlingsplats som de stora europeiska caféerna. De ger ett mer funktionalistiskt, puritanskt intryck. De kontinentala motsvarigheterna däremot frossar i gemyt och lockar med ofta rent förföriska miljöer. I den svenska kulturen, som upphöjt arbete och flit till näranog religiös praktik, har njutningslystnad och dagdrivarliv stämplats som luthersk fanflykt. Utdragna cafésessioner har i konsekvens med denna konvention kunnat betraktas som utslag av lättja, ja som bevis på ren indolens. Senare års radikalt förändrade samhälle tycks dock i viss mån lämna utrymme för det omvända förhållandet. Cafékulturens renässans signalerar att vårt behov av rumslig gemenskap kvarstår -alla multimediala kommunikationsnät till trots. Att sitta på café kan liknas vid att sitta på parkett till själva verkligheten. Förutom möjligheter till möten och samtal i en omgivning där de flesta har råd att köpa något utgör caféer en förnämlig utgångspunkt för inövning i seendets och betraktandets konst; en konst måhända lika urmodig som flanerandets, men inte mindre viktig.  
Björn Gustavsson
                 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 25 november, 2011

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Hannah Wilke. Intra Venus

Hannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 10 maj, 2013

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 maj, 2013

Ett kvinnoporträtt, Dora Maars upprättelse

Dora Maar Britt Ståhlberg Norées bok "Dora Maar och Picasso" kastar ett nytt ljus på Picassos musa, älskarinna och konstnärskollega. Britt flyttade till Paris på 70-talet och har blivit kvar ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 18 mars, 2009

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det Messianska löftet. Julen som epifani och epistemologi…

Vi kan trots all den ambivalens som omger oss i våra känslor kring julen, visionen av löftet, kraven, den goda viljans fest, och därmed även lätt hyckleriets, och de stora ...

Av: Oliver Parland | Essäer om religionen | 25 december, 2011

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

På Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.