Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Georges de la Tour,

Evighetens leende

Man kan utöka oändligheten om den inte räcker till. Och om inte oändligheten räcker till kan man dessutom skapa en ny oändlighet, så man slipper känna sig instängd. I det ...

Av: Percival | 05 oktober, 2014
Essäer om konst

Charm, sweet angels, you made me no longer afraid of death - En…

  Patti Smith och författaren Peter Lucas Erixon Foto: Ulla Montan   Charm, sweet angels, you made me no longer afraid of death - En intervju med Patti Smith Peter Lucas Erixon utkom ...

Av: Peter Lucas Erixon | 23 augusti, 2007
Litteraturens porträtt

Sado-masochistiska och androgyna vägar till Gud

Sado-masochistiska och androgyna vägar till Gud För att uppnå verklig sexuell och religiös harmoni har sado-masochistisk praxis i alla tider och i alla kulturer varit vanlig bland sensuellt sensibla människor. Detta ...

Av: Bo Cavefors | 18 januari, 2007
Essäer om religionen

I New York med E.B White



Image
E.B Whites som ung
I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ytterligare en vandring nedför block efter block, fastän klockan bara är sex på morgonen. Hon jagas av jetlag och en inneboende rastlöshet och det ger mig ännu en ensam morgon i vår one bedroom flat på 19th Street, mellan 8e och 9e Avenue, som vi delar en vecka.

Jag läser Whites vackra prosa och förflyttas 60 år bakåt i tiden och inser att jag håller i urmodern till efterkrigstidens reslitteratur om New York. Jag känner lätt igen beskrivningarna av stadens unika hektiskhet i dagens turistguider och handböcker. Han beskriver den magnetiska dragningskraften på dem med drömmar men också avståndet mellan människorna, trots den fysiska närheten och om tröttheten som kan drabba alla New York-besökare.

När jag kommer till de sista sidorna i boken reflekterar White över storstadens sårbarhet och nutiden blir plötsligt mycket påtagligt. Han skriver om hur enkelt en liten grupp av flygplan, "a single flight of planes", inte större än en skock gäss, snabbt skulle kunna "end this island of fantasy, burn the towers..."

Texten är skriven sommaren 1948, då White tillbringade några dagar på Manhattan och mindes sin ungdom på 1920-talet, då han kämpad för att göra sig ett namn som författare och journalist. Han är en utflyttad storstadsbo med nostalgi i rösten men som ändå inte låter bitterljuva minnen stå i vägen för upplevelsen av det som pågår. Där, i den dallrande, stillastående hetta, på hotellrummet på Hotel Lafayette, pre-aircondition, svettas och skriver han sin essä, för tidskriften "Holiday".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns en handskriven dedikation på boken titelsida, till "Miss Patty". Hon är tv-producenten på NBC som hyr ut sin övernattningslägenhet åt mig och ressällskapet, får lite extrainkomst när den amerikanska ekonomin är skakig. Kanske kostar hennes hus i Pennsylvania för mycket och hon lever på ruinens brant? Det säger hon förstås ingenting om och jag är alldeles för upptagen med att förföras av affärernas låga priser. Halva priset mot hemma, ja, till och med en tredjedel av priset i Sverige, när det är rea på de redan låga outletpriserna.

 Dedikationen är odaterad men boken är nyutgiven 2000 och kanske är det då hon får den? Det är någon Lori som gratulerar till att Patty bott tio år i New York och påpekar att det finns ett talesätt som säger att efter tio år i The Big Apple får man kalla sig "native".

Image Jag kan inte låta bli att undrar vart de båda damerna befann sig ett år senare, den 11 september? Lägenheten ligger drygt 40 kvarter norr om Ground Zero men kanske blåste dammet från de kollapsade skyskraporna längst de raka avenyerna ända hit? Yrde om Pattys bastanta lilla kropp som en virvelvind, bemängd med betongsmulor, skor och navkapslar?

 E. B White skriver om den välsignade kvällsbrisen som får damernas kjolar på 5th Avenue att blåsa upp som ballonger i värmeböljan för sextio år sedan men allt är inte naivt och oskyldigt. Flygplanen han skriver om, flottan av gäss, bär på det nya vapnet, bomben som fått allt att förändras och världen kan gå under imorgon. Verkligheten visade sig vara värre än vad någon Hollywoodförfattare någonsin kunde tänka ut och det är inledningen på det kalla kriget.

Förra gången jag besökte New York var 1988, nästan mitt emellan Whites text och Pattys apartment och jag tänker också tillbaka på min ungdom, även om vistelse i New York den gången inskränkte sig till några dagar och mina drömmars plats alltid varit Paris, aldrig New York City.

 

New York var en farlig, skrämmande stad som jag i rädsla för att behöva uppleva ensam, under en mellanlandning på väg till San Fransisco och trygga vänner, kontaktade en barndomsvän jag inte pratat med på tio år. Genom min mamma visste jag att hon gift sig "med en utlänning" och bodde "någonstans i New York".

Det visade sig att hon bodde i Newark, New Jersey, på andra sidan vattnet, i en chilensk koloni och jag inackorderades hos släktingar. Det myllrade av kusiner, aunts and onkels och deras gästfrihet var överväldigande, nästan kvävande. Medan vi kryssade fram i den stora Lincoln och en fet onkel pekade ut FN-skrapan, Empire State Building och Times Square, ville jag hela tiden stiga ur och få vandra på gatorna och uppleva den omtalade atmosfären. Men mina försynta frågor tystades ner med hänvisning till säkerheten och jag var för blyg för att insistera.

Jag, ett barn av discoeran, Studio 54 och Grace Jones visste att New York var klotets huvudpunk, navet runt vilket världen snurrade men på ett vulgärt och osofistikerat sätt, inte alls som Paris, där jag trodde att mina möjligheter väntade bakom varje gathörn.

Lincoln´s chaufför, en flirtig kusin, visade vykort han sålde på sitt fried chickenhak i Newark. Den ultimata lyxen och tecknet på framgång 1988 var ett eget jacuzzi och han förklarade att han gärna ville bada med mig i en sånt. På det glansiga vykortet vältrade sig en naken blondin i ett champagneglas, det bubblade runt hennes bröstvårtor och jag frågade storögt om det verkligen fanns jacuzzis formade som ett glas och hur i hela friden kom hon upp i kupan? 1988 var manipulerade bilder inte att samtalsämne och kusinen lät så övertygade i sin längtan efter både mig och den amerikanska drömmen att jag lät mig duperas.

 

För White är det just de unga nykomlingarna som gör staden, de som kämpar och vill framåt, "aspiring actors, writers and poets", till skillnad från de äkta infödda, natives, som står för kontinuiteten och commuters, pendlarna, som aldrig riktigt tillhör, aldrig riktigt förstår storheten med staden.

Han vandrar i hettan på Lower East Side, trängs med det myllrande folklivet som flyttat ut på gatan i värmen, bort från instängdheten och matoset i de trånga små lägenheterna och han minns de kulturpersonligheter som börjat sin bana på nedre delen av ön för att flytta uptown när framgången strikes.

Men slummen håller på att rensas upp. Statliga, kommunala och privata pengar bygger jättelika bostadskomplex, bland annat i the Bronx, hus som har upp till tolv tusen hyresgäster, skriver White. Det är framtiden som byggs, med ordentliga badrum och kök, "high in stature and purpose".     

Dagens Lower East Side är en blandning av uppfräschade kvarter med trendiga caféer, restauranger och butiker som säljer kända modemärken, och sjabbigare gator som ännu inte omvandlats och förskönats. På Lower East Side Tenement Museum visar vältaliga guider ett hyreshus byggt vid mitten av 1800-talet för att härbärgera massorna som välde in från Europa. Från början kallades området German Town, vid sekelskiftet 1900 dominerade judarna och på 1920-talet kom illegalt invandrade italienare till området på jakt efter billiga hyror.

 

Guiden Don berättar med inlevelse om de sanitära förhållandena, trångboddheten och armodet. Det är historier jag känner igen från fattigsverige, med skillnaden att vi saknar den mytiska fortsättningen, hur fattigdomen alltid byts ut mot framgång.

Vi får höra berättelsen om den tyskjudiska sömmerskan Nathalie vars man en dag gick iväg för att leta jobb under "den stora paniken", den ekonomiska kris som drabbade USA när järnvägsinvesterare tappade tron på ständiga vinster, i början av 1870-talet. Maken gick ut genom dörren och syntes aldrig mera till. Nathalie blev ensam kvar att försörja barnen. Hon köpte en Singer symaskin och började arbeta sig upp. Ett arv efter den dödförklarade maken hjälpte henne norrut på Manhattan och uppåt på den sociala stegen. Nathalie och hennes familj lämnade plats åt nästa invandringsvåg.

Ressällskapet rasslar med låsen i dörren och kliver in med små bruna påsar i handen, fyllda med muffins och brownies till frukost. Hon är upplivad av promenaden och omgivningarna och påstår att männen rör sig suggestively men det är inte riktat mot henne. De flesta männen i Chelsea går par om par, med små hundar och jag behöver inte oroa mig för att hon ska bli antastad på sina ensamma vandringar.

Amerikaner är besatt av sex på samma sätt som svenskar är av alkohol men i New York finns friheten, skriver White, ingen höjer på ögonbrynen och nykomlingarna blir snart blasé på kändisar. Ändå finns kreativiteten kvar, som något vibrerande i luften. 1948 hade staden framtiden för sig även om White tänker tillbaka med längtan mellan raderna på sin ungdoms New York. Själv kan jag inte låta bli att fundera på om jordens mittpunkt idag finns någon annanstans?

 

Guiden på the Tenement Museum visar upp en inplastad kopia av ett gammalt foto på den ampra tyskjudiska sömmerskan. Han berättar hur museiintendenterna hela tiden söker efter släktingar till dem som en gång levde i husets små lägenheter. Alla Nathalies tre döttrar gifte sig och fick barn och släkten har förgrenat sig men tack vare museets detektivarbete har de olika grenarna lärt känna varandra och Don avslutar med att visa upp ett foto på en kraftig, mustaschprydd man.

- Det här är John, Nathalies barnbarns barnbarn. Han gick hemifrån på morgonen den 11 september, till sitt arbete i World Trade Center och sedan dess har ingen sett till honom. Varje år samlas Nathalies släkt här på museet och tänder ett ljus för John.

 

Anette Kindahl

 

Elwyn Brooks White (1899-1985) är kanske mest känd som barnboksförfattare, bland annat till Stuart Little men skrev också mängder av politiska artiklar, essäer och reportage. Han var legendarisk journalist på the New Yorker och fick Pulitzerpriset för sitt livsverk 1978.

Ur arkivet

view_module reorder

Impressionisternas resa från Frankrike till Sverige

Sommarens möte med impressionismen började med en resa till Rouen i Normandie och till dess impressionistutställningar - som varar till i höst - för att fortsätta till Zornjubileet i Dalarna ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 10 september, 2010

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 april, 2016

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Niklas Aurgrunn Date med Björk

Dagens ljus intill en liten sjö i Alperna 62, ett par tultande svartvita år där och nåt cowboyhattsår år i Husqvarna på det, ett rum i ett hus utanför Trollhättan ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 28 oktober, 2013

Hegel, Chesterton eller surrealismens oneirism

Vortex. Bild: Guido Zeccola Kunde G.K. Chesterton (1874-1936) sin Friedrich Hegel? Hur skulle han annars ha kunnat strukturera en roman på basis av en vanlig, men som det påstås av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 10 december, 2008

Den självbiografiska fiktionen

Litteraturens uppdrag är att spegla illusionen om verklighet. Den ska kränga och väsnas, smekas och reta till svartsjukescener. Den ska vara ett möte mellan läsare och författare, i tystnad, långt ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 april, 2013

Hölderlin

Polyfona kontexter – cirkulära texter

Fortsätter så min växelverkande resa med korta prosastycken, reflexioner, egna och andras dikter: allt för att visa hur det osökta, tillsynes slumpartade och kontextfria, ändå hänger ihop, måste hänga ihop ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 27 april, 2017

Ett kärleksmöte genom filmkonsten

Ett kärleksmöte genom filmkonsten Roberto Rossellinis och Ingrid Bergmans möte är mer kärlekshistoria än filmhistoria. Åtminstone deras möte. Filmerna de gjorde tillsammans är i själva verket som ett långt kärleksbrev (eller ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 02 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.