Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | 02 april, 2012
Utopiska geografier

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | 28 oktober, 2016
Essäer om musik

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | 26 juli, 2012
Litteraturens porträtt

I New York med E.B White



Image
E.B Whites som ung
I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ytterligare en vandring nedför block efter block, fastän klockan bara är sex på morgonen. Hon jagas av jetlag och en inneboende rastlöshet och det ger mig ännu en ensam morgon i vår one bedroom flat på 19th Street, mellan 8e och 9e Avenue, som vi delar en vecka.

Jag läser Whites vackra prosa och förflyttas 60 år bakåt i tiden och inser att jag håller i urmodern till efterkrigstidens reslitteratur om New York. Jag känner lätt igen beskrivningarna av stadens unika hektiskhet i dagens turistguider och handböcker. Han beskriver den magnetiska dragningskraften på dem med drömmar men också avståndet mellan människorna, trots den fysiska närheten och om tröttheten som kan drabba alla New York-besökare.

När jag kommer till de sista sidorna i boken reflekterar White över storstadens sårbarhet och nutiden blir plötsligt mycket påtagligt. Han skriver om hur enkelt en liten grupp av flygplan, "a single flight of planes", inte större än en skock gäss, snabbt skulle kunna "end this island of fantasy, burn the towers..."

Texten är skriven sommaren 1948, då White tillbringade några dagar på Manhattan och mindes sin ungdom på 1920-talet, då han kämpad för att göra sig ett namn som författare och journalist. Han är en utflyttad storstadsbo med nostalgi i rösten men som ändå inte låter bitterljuva minnen stå i vägen för upplevelsen av det som pågår. Där, i den dallrande, stillastående hetta, på hotellrummet på Hotel Lafayette, pre-aircondition, svettas och skriver han sin essä, för tidskriften "Holiday".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns en handskriven dedikation på boken titelsida, till "Miss Patty". Hon är tv-producenten på NBC som hyr ut sin övernattningslägenhet åt mig och ressällskapet, får lite extrainkomst när den amerikanska ekonomin är skakig. Kanske kostar hennes hus i Pennsylvania för mycket och hon lever på ruinens brant? Det säger hon förstås ingenting om och jag är alldeles för upptagen med att förföras av affärernas låga priser. Halva priset mot hemma, ja, till och med en tredjedel av priset i Sverige, när det är rea på de redan låga outletpriserna.

 Dedikationen är odaterad men boken är nyutgiven 2000 och kanske är det då hon får den? Det är någon Lori som gratulerar till att Patty bott tio år i New York och påpekar att det finns ett talesätt som säger att efter tio år i The Big Apple får man kalla sig "native".

Image Jag kan inte låta bli att undrar vart de båda damerna befann sig ett år senare, den 11 september? Lägenheten ligger drygt 40 kvarter norr om Ground Zero men kanske blåste dammet från de kollapsade skyskraporna längst de raka avenyerna ända hit? Yrde om Pattys bastanta lilla kropp som en virvelvind, bemängd med betongsmulor, skor och navkapslar?

 E. B White skriver om den välsignade kvällsbrisen som får damernas kjolar på 5th Avenue att blåsa upp som ballonger i värmeböljan för sextio år sedan men allt är inte naivt och oskyldigt. Flygplanen han skriver om, flottan av gäss, bär på det nya vapnet, bomben som fått allt att förändras och världen kan gå under imorgon. Verkligheten visade sig vara värre än vad någon Hollywoodförfattare någonsin kunde tänka ut och det är inledningen på det kalla kriget.

Förra gången jag besökte New York var 1988, nästan mitt emellan Whites text och Pattys apartment och jag tänker också tillbaka på min ungdom, även om vistelse i New York den gången inskränkte sig till några dagar och mina drömmars plats alltid varit Paris, aldrig New York City.

 

New York var en farlig, skrämmande stad som jag i rädsla för att behöva uppleva ensam, under en mellanlandning på väg till San Fransisco och trygga vänner, kontaktade en barndomsvän jag inte pratat med på tio år. Genom min mamma visste jag att hon gift sig "med en utlänning" och bodde "någonstans i New York".

Det visade sig att hon bodde i Newark, New Jersey, på andra sidan vattnet, i en chilensk koloni och jag inackorderades hos släktingar. Det myllrade av kusiner, aunts and onkels och deras gästfrihet var överväldigande, nästan kvävande. Medan vi kryssade fram i den stora Lincoln och en fet onkel pekade ut FN-skrapan, Empire State Building och Times Square, ville jag hela tiden stiga ur och få vandra på gatorna och uppleva den omtalade atmosfären. Men mina försynta frågor tystades ner med hänvisning till säkerheten och jag var för blyg för att insistera.

Jag, ett barn av discoeran, Studio 54 och Grace Jones visste att New York var klotets huvudpunk, navet runt vilket världen snurrade men på ett vulgärt och osofistikerat sätt, inte alls som Paris, där jag trodde att mina möjligheter väntade bakom varje gathörn.

Lincoln´s chaufför, en flirtig kusin, visade vykort han sålde på sitt fried chickenhak i Newark. Den ultimata lyxen och tecknet på framgång 1988 var ett eget jacuzzi och han förklarade att han gärna ville bada med mig i en sånt. På det glansiga vykortet vältrade sig en naken blondin i ett champagneglas, det bubblade runt hennes bröstvårtor och jag frågade storögt om det verkligen fanns jacuzzis formade som ett glas och hur i hela friden kom hon upp i kupan? 1988 var manipulerade bilder inte att samtalsämne och kusinen lät så övertygade i sin längtan efter både mig och den amerikanska drömmen att jag lät mig duperas.

 

För White är det just de unga nykomlingarna som gör staden, de som kämpar och vill framåt, "aspiring actors, writers and poets", till skillnad från de äkta infödda, natives, som står för kontinuiteten och commuters, pendlarna, som aldrig riktigt tillhör, aldrig riktigt förstår storheten med staden.

Han vandrar i hettan på Lower East Side, trängs med det myllrande folklivet som flyttat ut på gatan i värmen, bort från instängdheten och matoset i de trånga små lägenheterna och han minns de kulturpersonligheter som börjat sin bana på nedre delen av ön för att flytta uptown när framgången strikes.

Men slummen håller på att rensas upp. Statliga, kommunala och privata pengar bygger jättelika bostadskomplex, bland annat i the Bronx, hus som har upp till tolv tusen hyresgäster, skriver White. Det är framtiden som byggs, med ordentliga badrum och kök, "high in stature and purpose".     

Dagens Lower East Side är en blandning av uppfräschade kvarter med trendiga caféer, restauranger och butiker som säljer kända modemärken, och sjabbigare gator som ännu inte omvandlats och förskönats. På Lower East Side Tenement Museum visar vältaliga guider ett hyreshus byggt vid mitten av 1800-talet för att härbärgera massorna som välde in från Europa. Från början kallades området German Town, vid sekelskiftet 1900 dominerade judarna och på 1920-talet kom illegalt invandrade italienare till området på jakt efter billiga hyror.

 

Guiden Don berättar med inlevelse om de sanitära förhållandena, trångboddheten och armodet. Det är historier jag känner igen från fattigsverige, med skillnaden att vi saknar den mytiska fortsättningen, hur fattigdomen alltid byts ut mot framgång.

Vi får höra berättelsen om den tyskjudiska sömmerskan Nathalie vars man en dag gick iväg för att leta jobb under "den stora paniken", den ekonomiska kris som drabbade USA när järnvägsinvesterare tappade tron på ständiga vinster, i början av 1870-talet. Maken gick ut genom dörren och syntes aldrig mera till. Nathalie blev ensam kvar att försörja barnen. Hon köpte en Singer symaskin och började arbeta sig upp. Ett arv efter den dödförklarade maken hjälpte henne norrut på Manhattan och uppåt på den sociala stegen. Nathalie och hennes familj lämnade plats åt nästa invandringsvåg.

Ressällskapet rasslar med låsen i dörren och kliver in med små bruna påsar i handen, fyllda med muffins och brownies till frukost. Hon är upplivad av promenaden och omgivningarna och påstår att männen rör sig suggestively men det är inte riktat mot henne. De flesta männen i Chelsea går par om par, med små hundar och jag behöver inte oroa mig för att hon ska bli antastad på sina ensamma vandringar.

Amerikaner är besatt av sex på samma sätt som svenskar är av alkohol men i New York finns friheten, skriver White, ingen höjer på ögonbrynen och nykomlingarna blir snart blasé på kändisar. Ändå finns kreativiteten kvar, som något vibrerande i luften. 1948 hade staden framtiden för sig även om White tänker tillbaka med längtan mellan raderna på sin ungdoms New York. Själv kan jag inte låta bli att fundera på om jordens mittpunkt idag finns någon annanstans?

 

Guiden på the Tenement Museum visar upp en inplastad kopia av ett gammalt foto på den ampra tyskjudiska sömmerskan. Han berättar hur museiintendenterna hela tiden söker efter släktingar till dem som en gång levde i husets små lägenheter. Alla Nathalies tre döttrar gifte sig och fick barn och släkten har förgrenat sig men tack vare museets detektivarbete har de olika grenarna lärt känna varandra och Don avslutar med att visa upp ett foto på en kraftig, mustaschprydd man.

- Det här är John, Nathalies barnbarns barnbarn. Han gick hemifrån på morgonen den 11 september, till sitt arbete i World Trade Center och sedan dess har ingen sett till honom. Varje år samlas Nathalies släkt här på museet och tänder ett ljus för John.

 

Anette Kindahl

 

Elwyn Brooks White (1899-1985) är kanske mest känd som barnboksförfattare, bland annat till Stuart Little men skrev också mängder av politiska artiklar, essäer och reportage. Han var legendarisk journalist på the New Yorker och fick Pulitzerpriset för sitt livsverk 1978.

Ur arkivet

view_module reorder

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

Det avskydda omedvetna

Ecce enim veritatem dilexisti; incerta et occulta sapientae tuae manifestasti mihi. Eller Bibelöversättningen till svenska: Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden, så lär mig vishet i mitt innersta… Mot ...

Av: Oliver Parland | Agora - filosofiska essäer | 18 januari, 2012

Erotiskkrönika 03 Tantra

heller icke är en mer den lövknekts som vissnat annat för annat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar tillför dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 augusti, 2010

Vårt behov av Bukowski

Kalsongerna är skitiga. Han är orakad, otvättad sedan minst en vecka tillbaka. Den slitna och gamla rangliga soffan är nerpinkad. Whiskyn är slut, flaskan ligger tom och naken under bordet ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 13 maj, 2010

Hävdvunnen och alternativ litteraturforskning. En (vetenskaps)historisk vattendelare

Inspirerad av en granne, som ansåg, att Aniara var det främsta svenska diktverket, kom jag att läsa om en liten bok jag gett ut 1991, Aniara – en dikt av ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 13 oktober, 2014

Lars Gyllensten Foto lars Olsson cc by sa 3.0

Att vara på plats i sitt eget liv

Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 12 december, 2017

Tåg i tid – i Hongkong och Stockholm

”Säga vad man vill om Mussolini, men han fick tågen att gå i tid” var kanske bara en fascistisk propagandalögn men det är en efterhängsen slogan som fastnat. Det finns ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 21 augusti, 2017

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.