Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

 Dominospel på gång på synagogans innergård Johny till vänster snappade upp min kamera

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 3 av 3)



Dagen efter att Johny och jag skilts åt osams på väg mot den andra synagogan, ville jag ställa Johny några frågor med tanke på att jag kanske ändå skulle skriva något om det judiska samfundet i Bukhara trots att jag inte fått något intervjumaterial att utgå ifrån. Jag stod vid ingången och Johny granskade mig noga. Och när han såg min vänliga attityd bad han mig komma in och makade plats åt mig. Han spelade domino med två män och ingen tog någon notis om mig. Men däremellan ställde jag mina frågor och Johny svarade så där förbigående. Jag frågade om jag fick ta en bild på dem, nej sa Johny, men de andra två sa ja, och så fick det bli.




På Nadir Divan Beghi madrassas hålls ofta konserter i kombination  med modevisningar av tygmönster

På Nadir Divan Beghi madrassas hålls ofta konserter i kombination med modevisningar av tygmönster

 

På Nadir Divan-Beghi madrassas innergård hålls ofta konserter i kombination med modevisningar av tygmönster (ikat) som idag tycks vara mode i Västländerna.
 Hodja Nasreddins staty i parken på Labi-Hauz

Hodja Nasreddins staty i parken på Labi-Hauz

Annons:

Stämningen var otvungen och när männen plockade ihop spelet, sa vi vänligt hejdå. Och jag gick nedför gränden till Labi-Hauz för att ta bilder på statyn av den folkkäre Hodja Nasreddin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Allas älskade mulla Nasreddin

 

Vem är denne mulla och hodja (= skolmästare) Nasreddin vars jordnära klokhet och vittra humor älskas av folken ända från Balkan till Kina? Regionala turister står i kö för att bli fotograferade framför honom ridande på sin åsna. Uzbekerna vill tro att denna litteraturomspunna personlighet var född här. Turkarna menar att han föddes i Anatolien. Han lär i alla fall ha levt på 1200-talet. Vår reseledare Umit berättade en historia hur Nasreddin gärna hjälpte fattiga människor mot girig överhet: En restaurangägare vid en park kom med en nota till en fattig man som råkade sitta och vila nära hans restaurang bara för att han hade inandats lukten av restaurangens mat. Hur absurt det än låter så stämde restaurangägaren mannen inför äldrerådet ”vitskäggen” för att driva in sina krav. Mulla Nasreddin råkade rida förbi den stackars fattigmannen och ville veta hur det stod till med honom. När mulla Nasreddin förstod hans belägenhet meddelade han bara kort att han skulle befinna sig i rådet för att hjälpa honom.

Rådet sammanträdde och fattigmannen stod anklagad för en obetald nota för att ha dragit in restaurangägarens matlukt i sina näsborrar. Nasreddin steg upp och meddelade att han kommer att betala mannens nota! Han skakade på sin penningpung och frågade rådmännen om de hörde pengarna klirra. Ja, alla hörde. Han deklarerade: ”Nu när ni hört pengarna klirra, är skulden härmed betald!”

Redan innan avresan hoppades jag att få en möjlighet att gå på en maqamkonsert i Bukhara. (Maqam/Shashmaqam är en klassisk gammal musikform.) Jag frågade vår lokala guide Umit om det av en lyckosam händelse kunde finnas en konsert att gå på. Javisst, följande kväll fanns faktiskt en konsert klocka 18.00 men han kunde inte säga om de spelade just maqam, men enstaka stycken kunde ingå. Vi bestämde träff vid Labi-Hauz poolen så att han kunde visa mig var konserten skulle hållas. Inträdet skulle gå på 8 dollar, sa han.

Jag var på plats tjugo minuter innan men ingen Umit syntes till. Jag gick runt poolen för att vara synlig från alla håll, för mot kvällen samlas det alltid folk där för att umgås och träffa andra. Tio över råkade jag se Johny komma dit och jag berättade för honom varför jag var där. Ja, jag vet var konserten är så följ med, sa han vänskapligt. Du har räddat min kväll Johny, utbrast jag lycklig! Konserten hölls i Divan-Beghis Madrassa bakom Nasreddins staty. Den stora grinden var låst med ett hänglås som en man vid dörren låste upp. Innanför talade Johny med en vakt och en annan mötte mig och förde mig till ett ledigt bord. Konserten var igång och snart fick jag en tekanna framför mig. Grönt te. Jag började undra hur jag ska betala tills en man kom och begärde 4 dollar.

Konserten var fantastisk och försiggick under en imponerande modevisning, av i särklass landets bästa design med regnbågsfärgad bukharasiden som visades upp för västerländska besökare. Tornseglare ven genom luften med högt sirrande vissel, ibland så nära att man kunde känna vindpusten från deras vingar. Den tidigare så kvävande dagshettan svalnade mot kvällen, jag befann mig i en sagolik miljö.

Hemma ville jag ta reda på mer om bukharajudars historia. Snart började jag förstå varför Johny i Bukhara inte hade någon större lust att ge intervjuer trots att jag sa att historia kan jag själv ta reda på, men att jag skulle vilja veta hur det judiska samfundet arbetar idag. – Det finns ju knappast några medlemmar kvar! Alla har emigrerat, de flesta till USA och Israel. Kvar finns så få familjer att det ibland är svårt att få ihop till tio personer, minyan, för att ha ett gemensamt bönemöte.

Tusentals judar flydde från religiöst förtryck och egendomskonfiskeringar mellan 20- och 30-talen. Fram till 1940 hade allt judiskt kulturliv tvingats upphöra, endast en synagoga i de största städerna fick vara öppen. Under andra världskriget tjänstgjorde4000 centralasiatiska judar i den sovjetiska armén, både vid fronten och i s.k. arbetararmén, varav 3000 stupade.

Efter kriget satsade Sovjet stort på utbildningar på alla nivåer. Judarnas vanligaste yrken var frisörer, skomakare, säljare i butiker m.fl. lågstatusyrken. Men trots att man inte gav bukharajudar kvoteringar till de högre lärosätena i Moskva och Leningrad som tilldelades varje avlägsen republik, lyckades judarna snart utbilda sig till läkare, lärare, jurister och ingenjörer, likaså ökade deras antal inom fria yrken som skådespelare, sångare, artister, etc.

Den största emigrationen startade 1972 och tilltog närmare Sovjetunionens kollaps. Antisemitiska kampanjer hade riktats mot judarna uppifrån. Nya smädelser utbröt i vågor. Efter sexdagarskriget och Yom Kippur-kriget i Mellanöstern ökade trycket hårt mot bukharajudar för att få dem att fördöma Israel och stå på arabernas sida. Och när Uzbekistan utropades självständigt befarade judarna en nationalistisk rörelse som skulle slå mot dem ännu mer. Vid den tiden fanns uppskattningsvis 45 000 bukharajudar i hela Centralasien. I Bukhara finns det idag färre än 150 judar kvar, jämför detta med den judiska kyrkogården som har över 10 000 gravar. Man beräknar att det idag finns närmare 150 000 bukharajudar i Israel, de flesta bosatta i Tel Aviv, och över 50 000 i USA, de flesta i stadsdelen Queens i New York (som också kallas för ”Queenistan”). Fler vill emigrera för alla har släktingar utomlands som ”drar” dit, bort för ett bättre liv.

De judiska kvarteren mahallas har idag många små hotell och gästhus som minner de kvarvarande judarna om familjer som lämnat staden och sina hus som ännu väcker tanken på dem: den och den familjen där och där, det liv som en gång fanns. Att nu bara längta efter att en dag åter få se sina släktingar och vänner.

Det är nästan omöjligt att hitta en judisk partner att gifta sig med i dagens Bukhara, och vill någon utbilda sig till rabbi måste han åka utomlands, till Ryssland eller Israel. Det sker fler dödsfall än födslar. Och samfundet är ekonomiskt beroende av stöd från emigrerade släktingar. Ingen tror på allvar att judar i Centralasien kommer att ha någon framtid att tala om. Särskilt inte med tanke på de utifrån kommande islamistiska terrorhoten mot Centralasien.

I grannlandet Tadjikistan finns knappast några bukharajudar kvar, jämför det med
15 000 året 1989! Landets enda, över hundraåriga synagoga revs ner i huvudstaden 2008 för att frigöra marken till parkanläggningar kring Nationernas palats och ersattes aldrig trots löften efter internationella påtryckningar. Det blev ett startskott för judar att lämna landet. Det är i USA och i Israel som bukharajudar kan för första gången utöva sin religion utan rädsla.

 

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 20 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 september, 2012

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015

Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band ...

Av: Sture Svensson | Essäer om musik | 16 juni, 2015

Jag sover inte!!!

Vi lever i ett samhälle där det är fint att vara morgonpigg. Arbetare går upp tidigt. Det vet ju alla. Som Robert Carlyles karaktär säger i Ken Loach filmen Riff-Raff - “Depressions are for the ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 08 november, 2013

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 13 augusti, 2013

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 03 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.