Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | 16 april, 2012
Essäer om religionen

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | 15 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

 Dominospel på gång på synagogans innergård Johny till vänster snappade upp min kamera

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 3 av 3)



Dagen efter att Johny och jag skilts åt osams på väg mot den andra synagogan, ville jag ställa Johny några frågor med tanke på att jag kanske ändå skulle skriva något om det judiska samfundet i Bukhara trots att jag inte fått något intervjumaterial att utgå ifrån. Jag stod vid ingången och Johny granskade mig noga. Och när han såg min vänliga attityd bad han mig komma in och makade plats åt mig. Han spelade domino med två män och ingen tog någon notis om mig. Men däremellan ställde jag mina frågor och Johny svarade så där förbigående. Jag frågade om jag fick ta en bild på dem, nej sa Johny, men de andra två sa ja, och så fick det bli.




På Nadir Divan Beghi madrassas hålls ofta konserter i kombination  med modevisningar av tygmönster

På Nadir Divan Beghi madrassas hålls ofta konserter i kombination med modevisningar av tygmönster

 

På Nadir Divan-Beghi madrassas innergård hålls ofta konserter i kombination med modevisningar av tygmönster (ikat) som idag tycks vara mode i Västländerna.
 Hodja Nasreddins staty i parken på Labi-Hauz

Hodja Nasreddins staty i parken på Labi-Hauz

Annons:

Stämningen var otvungen och när männen plockade ihop spelet, sa vi vänligt hejdå. Och jag gick nedför gränden till Labi-Hauz för att ta bilder på statyn av den folkkäre Hodja Nasreddin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Allas älskade mulla Nasreddin

 

Vem är denne mulla och hodja (= skolmästare) Nasreddin vars jordnära klokhet och vittra humor älskas av folken ända från Balkan till Kina? Regionala turister står i kö för att bli fotograferade framför honom ridande på sin åsna. Uzbekerna vill tro att denna litteraturomspunna personlighet var född här. Turkarna menar att han föddes i Anatolien. Han lär i alla fall ha levt på 1200-talet. Vår reseledare Umit berättade en historia hur Nasreddin gärna hjälpte fattiga människor mot girig överhet: En restaurangägare vid en park kom med en nota till en fattig man som råkade sitta och vila nära hans restaurang bara för att han hade inandats lukten av restaurangens mat. Hur absurt det än låter så stämde restaurangägaren mannen inför äldrerådet ”vitskäggen” för att driva in sina krav. Mulla Nasreddin råkade rida förbi den stackars fattigmannen och ville veta hur det stod till med honom. När mulla Nasreddin förstod hans belägenhet meddelade han bara kort att han skulle befinna sig i rådet för att hjälpa honom.

Rådet sammanträdde och fattigmannen stod anklagad för en obetald nota för att ha dragit in restaurangägarens matlukt i sina näsborrar. Nasreddin steg upp och meddelade att han kommer att betala mannens nota! Han skakade på sin penningpung och frågade rådmännen om de hörde pengarna klirra. Ja, alla hörde. Han deklarerade: ”Nu när ni hört pengarna klirra, är skulden härmed betald!”

Redan innan avresan hoppades jag att få en möjlighet att gå på en maqamkonsert i Bukhara. (Maqam/Shashmaqam är en klassisk gammal musikform.) Jag frågade vår lokala guide Umit om det av en lyckosam händelse kunde finnas en konsert att gå på. Javisst, följande kväll fanns faktiskt en konsert klocka 18.00 men han kunde inte säga om de spelade just maqam, men enstaka stycken kunde ingå. Vi bestämde träff vid Labi-Hauz poolen så att han kunde visa mig var konserten skulle hållas. Inträdet skulle gå på 8 dollar, sa han.

Jag var på plats tjugo minuter innan men ingen Umit syntes till. Jag gick runt poolen för att vara synlig från alla håll, för mot kvällen samlas det alltid folk där för att umgås och träffa andra. Tio över råkade jag se Johny komma dit och jag berättade för honom varför jag var där. Ja, jag vet var konserten är så följ med, sa han vänskapligt. Du har räddat min kväll Johny, utbrast jag lycklig! Konserten hölls i Divan-Beghis Madrassa bakom Nasreddins staty. Den stora grinden var låst med ett hänglås som en man vid dörren låste upp. Innanför talade Johny med en vakt och en annan mötte mig och förde mig till ett ledigt bord. Konserten var igång och snart fick jag en tekanna framför mig. Grönt te. Jag började undra hur jag ska betala tills en man kom och begärde 4 dollar.

Konserten var fantastisk och försiggick under en imponerande modevisning, av i särklass landets bästa design med regnbågsfärgad bukharasiden som visades upp för västerländska besökare. Tornseglare ven genom luften med högt sirrande vissel, ibland så nära att man kunde känna vindpusten från deras vingar. Den tidigare så kvävande dagshettan svalnade mot kvällen, jag befann mig i en sagolik miljö.

Hemma ville jag ta reda på mer om bukharajudars historia. Snart började jag förstå varför Johny i Bukhara inte hade någon större lust att ge intervjuer trots att jag sa att historia kan jag själv ta reda på, men att jag skulle vilja veta hur det judiska samfundet arbetar idag. – Det finns ju knappast några medlemmar kvar! Alla har emigrerat, de flesta till USA och Israel. Kvar finns så få familjer att det ibland är svårt att få ihop till tio personer, minyan, för att ha ett gemensamt bönemöte.

Tusentals judar flydde från religiöst förtryck och egendomskonfiskeringar mellan 20- och 30-talen. Fram till 1940 hade allt judiskt kulturliv tvingats upphöra, endast en synagoga i de största städerna fick vara öppen. Under andra världskriget tjänstgjorde4000 centralasiatiska judar i den sovjetiska armén, både vid fronten och i s.k. arbetararmén, varav 3000 stupade.

Efter kriget satsade Sovjet stort på utbildningar på alla nivåer. Judarnas vanligaste yrken var frisörer, skomakare, säljare i butiker m.fl. lågstatusyrken. Men trots att man inte gav bukharajudar kvoteringar till de högre lärosätena i Moskva och Leningrad som tilldelades varje avlägsen republik, lyckades judarna snart utbilda sig till läkare, lärare, jurister och ingenjörer, likaså ökade deras antal inom fria yrken som skådespelare, sångare, artister, etc.

Den största emigrationen startade 1972 och tilltog närmare Sovjetunionens kollaps. Antisemitiska kampanjer hade riktats mot judarna uppifrån. Nya smädelser utbröt i vågor. Efter sexdagarskriget och Yom Kippur-kriget i Mellanöstern ökade trycket hårt mot bukharajudar för att få dem att fördöma Israel och stå på arabernas sida. Och när Uzbekistan utropades självständigt befarade judarna en nationalistisk rörelse som skulle slå mot dem ännu mer. Vid den tiden fanns uppskattningsvis 45 000 bukharajudar i hela Centralasien. I Bukhara finns det idag färre än 150 judar kvar, jämför detta med den judiska kyrkogården som har över 10 000 gravar. Man beräknar att det idag finns närmare 150 000 bukharajudar i Israel, de flesta bosatta i Tel Aviv, och över 50 000 i USA, de flesta i stadsdelen Queens i New York (som också kallas för ”Queenistan”). Fler vill emigrera för alla har släktingar utomlands som ”drar” dit, bort för ett bättre liv.

De judiska kvarteren mahallas har idag många små hotell och gästhus som minner de kvarvarande judarna om familjer som lämnat staden och sina hus som ännu väcker tanken på dem: den och den familjen där och där, det liv som en gång fanns. Att nu bara längta efter att en dag åter få se sina släktingar och vänner.

Det är nästan omöjligt att hitta en judisk partner att gifta sig med i dagens Bukhara, och vill någon utbilda sig till rabbi måste han åka utomlands, till Ryssland eller Israel. Det sker fler dödsfall än födslar. Och samfundet är ekonomiskt beroende av stöd från emigrerade släktingar. Ingen tror på allvar att judar i Centralasien kommer att ha någon framtid att tala om. Särskilt inte med tanke på de utifrån kommande islamistiska terrorhoten mot Centralasien.

I grannlandet Tadjikistan finns knappast några bukharajudar kvar, jämför det med
15 000 året 1989! Landets enda, över hundraåriga synagoga revs ner i huvudstaden 2008 för att frigöra marken till parkanläggningar kring Nationernas palats och ersattes aldrig trots löften efter internationella påtryckningar. Det blev ett startskott för judar att lämna landet. Det är i USA och i Israel som bukharajudar kan för första gången utöva sin religion utan rädsla.

 

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 25 juli, 2013

Les Murray

Rabulisten och sanningssägaren Les Murray

Australiens enfant terrible, Les Murray, har nyligen åter hamnat i hetluften efter en litteraturpolitisk dispyt med landets premiärminister, Tony Abbott. Vem är denne poet, ofta nämnd som en möjlig nobelpristagare ...

Av: Michael Economou | Litteraturens porträtt | 23 januari, 2015

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 25 juni, 2009

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.