Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | 31 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Uppsala stadsteaters festival TUPP leder till reflektion

För en tid sedan satt jag i främre bänkrad på en föreläsning med rubriken ”Kan teater vara politisk?” Det var naturligtvis en retorisk fråga. I två timmar talades det om ...

Av: Robin Bernhardtz | 28 april, 2012
Reportage om scenkonst

John-Stuart Mill och massmördaren

Anders Behring Brevik, fascismen och den liberala traditionen Oslomördaren Anders Behring Breivik står som gärningsman bakom ”den värsta massakern i fredstid på socialister i Europa sedan arbetarrörelsens uppkomst”, påpekar den svenske ...

Av: David Brolin | 24 november, 2011
Agora - filosofiska essäer

Tehusens tyrann

Samuel Johnson, enligt en målning av Joshual Reynolds. Tehusens tyrann Han var en svårartat konservativ man, och det mitt i upplysningens och radikalismens stolta tidevarv. Därtill såg han illa intill tidvis blindhet ...

Av: Crister Enander | 30 april, 2010
Litteraturens porträtt

Nya synagogan. Rabbi Gavriel Motatov på synagogans innergård

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 2 av 3)



Den åldrige rabbin hämtade nycklarna och vi gick in i synagogan. Jag fick fotografera allt jag ville. Tyvärr kunde han ingen engelska. Till slut visade han mig en låda för donationer. Jag tog fram en bunt lågvalörssedlar och han fick bråttom att slita några åt sig själv från min hand med en frågande blick som jag besvarade jakande och pressade in resten i lådspringan. Jag tyckte faktiskt att det var ganska rart, och tänkte samtidigt att de måtte vara väldigt fattiga här, vilket jag också fick bekräftat med mina efterforskningar som jag blev hänvisad till av brist på information från församlingen. Rabbin bjöd mig hem till sig och ville bjuda på te.




Po-i-Kalyan, moské- och madrassagården

Po-i-Kalyan, moské- och madrassagården

 

Judarna hade börjat emigrera till Palestina redan under tsarryska perioden. Nästa större emigrationsvåg tog fart efter första världskriget under sammandrabbningar mellan muslimer och ryssar. Ryssarna försvarade judar som var vänligt inställda mot tsarregimen, därför att deras kunnande kom till användning för att utveckla handeln med ryska handelsmän och de hade nu fått utökade möjligheter att utöva flera hantverksyrken. Judarna hyste hopp om reformer för lika medborgerliga rättigheter, samma som gällde för muslimer under tsarstyret. Chalas hade redan tidigare tillåtits återuppta sin tidigare tro utan rädsla för avrättning. Trots att anti-judisk propaganda var förbjuden under tsartiden cirkulerade illvilliga smädesskrifter via underjordiska kontakter.
Magok-i-Attari moskén där judarna under medeltiden fick be under vissa <br />
tider, idag mattmuseum

Magok-i-Attari moskén där judarna under medeltiden fick be under vissa
tider, idag mattmuseum

Annons:

 Hemmet med innegård var enkelt och påvert. Jag avstod med det bestämdaste därför att jag ville hitta tillbaka till hotellet så länge det ännu var ljust. Hans barnbarn dök upp och hon kunde lite engelska. Jag frågade hur ofta de hade bönemöten i synagogan och hon svarade varje kväll klockan sex, men då var klockan halv sju, jag hade då inte sett någon komma dit.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Judarnas första egna bönehus i Bukhara

 

En gammal historia berättar att platsen för Magok-i-Attari moskén en gång varit en basar som hette Mokh. Där såldes gudastatyetter två gånger om året. På platsen byggdes senare ett tempel för elddyrkare (zoroastrer). När araberna expanderade i Centralasien på 1600-talet, hade de för sed att bygga moskéer på gamla heliga platser. Mycket tyder på att denna moské också är Bukharas första. Judar som bodde i Bukhara var inte tillåtna att bygga egna synagogor, men de tilläts att be i denna moské efter muslimers morgonbön. Det sägs att judarna avslutade sin bön med ”Salam alaikum” (’frid vare med dig’) och att uttrycket skulle ha fått sin spridning från denna plats.

Legenden, hur den första synagogan ändå kom till på 1600-talet, berättar att Bukharas mäktige visir Nadir Divan-Beghi ville bygga en stor vattenreservoar omgärdad av bönehus, khanaka för sufier som redan var byggt och en karavanseraj i Bukharas mitt. Kruxet var att den del av tomten ägdes av en judisk änka som satte sig emot att sälja sin mark och bostad. Hon skyddades av jizya-beskattningen för religionsfrihet och undkom därför tvångsförsäljning eftersom hon åtnjöt samma rättigheter för egendom som muslimerna. Men Divan-Beghis vänner var inte rådlösa; de föreslog att de skulle bygga en vattenkanal så nära den envisa änkans hus att det skulle ta skada. Sagt och gjort och snart bad änkan att få träffa Divan-Beghi för att lösa problemet. Erbjudandet låg kvar, sa Divan-Beghi, men änkan ansåg att hon inte behövde pengar eftersom hon inte hade några arvingar. Divan-Beghi föreslog ett byte: att hennes tomt överläts till honom att bygga bassängen på och att hon tilläts bygga en synagoga i det judiska kvarteret i närheten, något som lagen inte tillåtit judarna att göra tidigare. Änkans tomt blev en berömd vattenbassäng och hon själv flyttade till synagogans övervåning; båda byggnadsverken finns kvar idag och vid poolen växer mullbärsträd från den tiden, det äldsta trädet daterat till 1477. Idag är det Bukharas populära mötesplats Labi-Hauz, som från början hette Haus-i-Bazur (= byggd med tvång).

 

 

Bukharas långa historia kan berätta om otaliga erövrare och härskare som ville lägga beslag på Centralasiens hjärta och dess rikedomar även efter 1500-talet då handeln genom Sidenvägen mer eller mindre upphörde när sjövägarna tog över. På 1600- och 1700-talen hade tvångsislamisering försvagat judarnas samfundsliv och när Tsarryssland 1868 annekterade Bukharaemiratet ville de nya härskarna inte erkänna chalas som muslimer utan lät dem återuppta sin gamla tro. Ryssarna såg judar som de enda lojala medborgarna bland infödda och inskrev i fredsfördraget att judar fick leva fritt i Ryssland, handla fritt och köpa fastigheter inom sina gränser.

Bukharajudarna etablerade handelsföretag och fabriker för lokala produkter, framför allt bomull och siden. De var skickliga i de flesta hantverksyrken men särskilt i sidenfärgning. Samtidigt fanns det handelsmän i andra delar av Ryssland som slogs ut i konkurrensen, vilket gav ryssarna en anledning att betrakta judarna som syndabockar för deras ekonomiska nedgång och de började därför utvisa judarna från turkmensovjetiska områden, som det hette ”att återvända till sin bostadsort”, d.v.s. inom gränserna för Bukhararegionen. Tsar Nikolaj II lade en personlig anteckning till regeringens protokoll 1898 angående restriktionerna mot judarna:”… för att skydda guvernörskapet Turkestan och stäpperna [Kazakstan och Kirgizistan] från judarnas skadliga verksamhet så långt det är möjligt.” I 1900-talets början låg judehatet strax under ytan att bli legaliserad när en hög tjänsteman i en myndighetspromemoria rapporterade att ”lokalbefolkningen [muslimerna] kräver att alla judar ska förvisas” och att de begär ”tillstånd att massakrera dem”. 1910 anklagade generalguvernören A. Samsonov judar offentligt att vara ”folkets rånare och dokumentförfalskare”. Det förestående första världskriget bromsade utvecklingen att urarta sig. (Slående likheter utspelade sig i Europa. Och också i Sverige när regeringen ersatte det gamla judereglementet från 1782 med en ny 1838 som gav judarna större medborgerliga rättigheter. En folkstorm bröt ut mot judarna därför att deras näringsidkande ansågs skadligt för böndernas och borgerskapets ledande roll och privilegier som alltid hotats av judarnas konkurrensduglighet. I Stockholm anfölls judarnas hus med stenkastningar med den påföljd att det nya reglementet drogs tillbaka och justerades kraftigt till dess att särrestriktioner mot judar helt upphörde 1870. Judar eller ”judiska nationen” i riket skulle hädanefter kallas för ”mosaiska trosbekännare” i officiella handlingar.)

 

 

Bolsjevikerna tar över Bukharaemiratet

 

 

Efter bolsjevikernas oktoberrevolution försökte flera större regioner i Centralasien bilda egna självständiga stater, bland dem Bukharaemiratet. Men röda armén slog brutalt ner alla självständighetsyttranden, till och med genom att 1920 bomba det kulturhistoriskt ovärderliga Bukhara.

Stalin satt helt enkelt bakom sitt skrivbord och ritade upp Sovjetrepubliker av centralasiatiska regioner som aldrig bestått av stater. En av dem blev Uzbekistan där tre större klaner slogs ihop och dess medborgare skulle kallas uzbeker! Ryska språket blev det officiella språket i hela Centralasien. Den kommunistiska ateismen infördes, religioner förbjöds och religiösa ledare försvann en efter en i Stalins fängelser. Ämbetsmannaklanen konverterade till kommunismen och ingick i det styrande skiktet. Privat egendom och handel förstatligades och Moskva beordrade nomader och arbetsföra att bilda kolchoser för att odla bomull till Sovjets spinnerier. Judar som inte frivilligt anslöt sig till kolchoser eller kooperativa arbetsenheter beskattades så hårt att de tvingades böja rygg och ”bli produktiva” i textil- och tvålfabriker. Bomullsodlingen med konstbevattning fick sin början i alla centralasiatiska Sovjetrepubliker med den påföljd att Aralsjön idag praktiskt taget torkat ut och massor av jordareal blivit saltmark.

 

Judarna hade börjat emigrera till Palestina redan under tsarryska perioden. Nästa större emigrationsvåg tog fart efter första världskriget under sammandrabbningar mellan muslimer och ryssar. Ryssarna försvarade judar som var vänligt inställda mot tsarregimen, därför att deras kunnande kom till användning för att utveckla handeln med ryska handelsmän och de hade nu fått utökade möjligheter att utöva flera hantverksyrken. Judarna hyste hopp om reformer för lika medborgerliga rättigheter, samma som gällde för muslimer under tsarstyret. Chalas hade redan tidigare tillåtits återuppta sin tidigare tro utan rädsla för avrättning. Trots att anti-judisk propaganda var förbjuden under tsartiden cirkulerade illvilliga smädesskrifter via underjordiska kontakter.

Efter oktoberrevolutionen blev judarnas levnadsvillkor värre än någonsin under Stalins terror på 20-talet med arresteringar och egendomskonfiskering och man räknar med att cirka 1500 judar lämnade Centralasien och bosatte sig i Jerusalem där de hade egna kvarter (Shkhunat HaBukharim) sedan 1890. Detta hade det transkaspiska järnvägsbygget på 1880-talet gjort möjligt för bukharajudar, att för första gången få kontakt med östeuropeiska judar. Omvänt hade östeuropeiska pogromer i Kiev och Odessa 1905 drivit judar att emigrera till Centralasien, inte utan att de blev chockade över bukharajudars primitiva förhållanden. Dock medförde järnvägen även negativa konsekvenser därför att den möjliggjorde handel med billiga, fabrikstillverkade textilvaror och det försämrade ytterligare bukharajudars levnadsvillkor eftersom de huvudsakligen livnärde sig på manuell vävning och hade specialiserat sig på sidenfärgning.

 

Fortsätter i Del 3

 

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

66 metagram för mycket – ett oavslutat kapitel i många delar. Del 3

Tillbaka till soffan. Jag bläddrade vidare i pappershögen efter att jag lagt den veritabla masslakten åt sidan. Vad hittade jag här nu då? "Den bästa av världar"? Det lät bra ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 17 januari, 2011

Det var Martin Luther som räddade den katolska kyrkan. Intervju med Sebastiano Vassalli

En av de mest intressanta romanförfattarna och historikerna i Italien är Sebastiano Vassalli. Han har givit ut ett femtiotal böcker sedan början av 1960-talet men ingen av dem har översatts till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 19 november, 2014

Vanity week

Den här veckan är det Bokmässa i Göteborg. Krönikan ägnas därför Boken. Det finns visserligen en bok som heter ”Bok”, av det one and only Tage Danielsson. Den är som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 24 september, 2011

Dikter av Christer B Johansson

Tidens tand har tuggat kol i miljarder år för att kunna spotta ut en diamant smaragd. Musslan jobbar med sand i hundra år för att skapa en pärla. Ergo: Musslan ...

Av: Christer B Johansson | Utopiska geografier | 16 maj, 2011

Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism

Traditionalismen är en religionsfilosofisk skola, vuxen ur den västerländska esoterismen, som grundades på 1920-talet av den franske esoterikern René Guénon (1886-1951). Skolan vidareutvecklades i olika riktningar av andra esoteriska tänkare ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 04 oktober, 2012

Peter Handke. Foto Wikipedia

Liminalitet

En dag bet skrivklådan extra hårt och på ett frustrerande sätt. Jag visste att jag ville skriva, men hade inget att säga, så det blev tramsigt rim och obscena barnvisor ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 26 november, 2015

Intervju med iodine Jupiter – ett snyggare våld utan produktplacering

Visionen att det unga och samtidigt identitetslösa överstatliga – vore det inte för den ständiga förbrytelsen mot de mänskliga rättigheterna och ”Straffet som en helig disciplin.” som utlovas av dess ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 03 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.