Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | 16 juni, 2008
Essäer om konst

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | 22 augusti, 2009
Reportage om scenkonst

Några hjältar inom bokbranschen

  Några hjältar inom bokbranschen Nikanor Teratologen porträtterar de tre bokförlagen Murbräckan, Leopard och Historiska Media och deras utgivning under 2007. Det blir enligt min mening allt tydligare att det i Sverige ...

Av: Nikanor Teratologen | 25 september, 2007
Kulturreportage

Nakhl en träkonstruktion som symboliserar imam Husseins kista. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Hela Iran sörjer



Min iranska reseledare Yas stannar mitt i folkvimlet som rör sig framåt och vänder sig mot mig bakom. ”Jag vet inte vart vi ska men jag bara följer med”, utbrast hon skrattande. –Javisst, det är lugnt, vi följs åt, svarade jag. Alla människor är svartklädda och vi går jämsides med lastbilar på vars långa släp man satt upp färggranna teaterscener. Det är Ashura, den tionde dagen av Muharram, muslimernas första månad enligt islams månkalender. Det är shiamuslimernas största religiösa åminnelsedag som i år sammanfaller med den 12 oktober.


Kvinnorna med barnen tillfångatogs som slavar, men männen dödades en och en. Hussein halshöggs och hans huvudlösa kropp fick ligga i öknen under flera dagar. Tragedin ägde rum den 10 muharram år 61 (10 oktober 680 enligt vår tideräkning).
Foto Tarja Salmi-Jacobson

Foto Tarja Salmi-Jacobson

Annons:

Jag ser min grupp gå längre fram, eller rättare sagt, jag ser en kakifärgad hatt med brätte sticka upp ur den svarta folkmassan. Så jag håller koll på hatten och fotograferar passerande kameler och hästar med färggranna munderingar. Och de långsmat rullande fordonen, scen efter scen. På scenerna agerar gröna och rödklädda skådespelare som jag försöker fånga i min kameravinkel samtidigt som jag försöker undvika att knuffas med folk som följer med bredvid scenkanten. Det är trångt, men jag ser hatten i det svarta hela tiden. Bara ett par bilder till, upprepar jag för mig själv.

Vi är i Mehriz och hade bussats hit från vårt hotell i ökenstaden Yazd. På bussen fanns också iranier, för man känner igen dem genom kvinnornas svarta klädsel som chadors eller hijabs med en oformlig kappa manteau (en av konstitutionen påbjuden minimibeslöjning). Männen är däremot genomgående västerländskt klädda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Helt plötsligt ser jag inte hatten längre och får då bråttom att skynda mig framåt. Den svarta folkmassan tog slut och jag ser inte mina reskamrater någonstans. Nu måste jag stanna och bara tänka!

Jag svettas på grund av alla kläderna som även jag enligt lagen måste bära, och trots att jag format min sjal till en turban hjälper det föga i gassande sol. Jag söker mig till skuggan där en hop kvinnor står. Paraden och människorna svänger till höger från gatan och går genom en hög portal. Och det är förstås där min grupp också är. Men dit vågar jag inte gå för då försvinner jag helt och hållet i folkmassan. Jag vet ju inte ens hur det ser ut innanför, där har kanske redan tusentals samlats.

Jag antar att om nu alla dessa hundratals och åter hundratals människor går in genom den stora porten, bör de ju också komma ut samma väg när tillställningen är slut. Så det är bäst att jag står här i portens närhet på ett ställe där jag syns väl, och att jag också ser dem som kommer ut. Men just nu tycks inte paraden ta slut. Den fortsätter sakta att strömma förbi och därför förbereder jag mig på att ta saken med ro och bara skåda processionen.

Efter en tid kommer en polis och ber mig att följa med honom. Det gjorde jag gärna. Vi gick inte in genom den stora porten utan han tog mig längs muren till en sidoingång. Strax innanför möttes vi av en annan polis som skulle eskortera mig vidare. Mitt på arenan frågar polisen en man, som jag förstod det, var turisterna var samlade? Han pekade uppåt mot muren, och där uppe på portalens avlånga valvbalkong stod några jag kände igen! Jag möttes strax av en man som jag kände igen från bussen. Han blev överväldigat glad av att se mig och tackade Allah och polisen att jag kommit rätt. Han var tydligen den person som organiserade bussningar för både inhemska och utländska turister under denna religionshögtid! Vi tycktes inte vara så många utländska turister, ett tjugotal tillsammans med en grupp italienare.

Yas nästan hoppade fram till mig och var lättad och glad att se mig. Hon berättade att hon blev rädd och orolig när det uppdagades att jag saknades, särskilt i detta människohav. Efter alla farhågor som snabbt hade passerat revy i hennes huvud, hade hon snabbt plockat upp sin mobil och ringt till polisen för att be dem att leta efter mig! Hon kunde inte föreställa sig hur jag ensam skulle ha klarat mig att komma tillbaka till Yazd tre mil bort, om de inte hade hittat mig. (Jag hade inte ens skrivit upp vårt hotells namn, så det hade nog blivit ettervärre att komma rätt.)

Efteråt blev stämningen uppsluppen i vår grupp. Att det behövdes två poliser att brotta ned mig, skämtades det om mig!

Tarja Salmi Jacobson

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Jag är imponerad hur bra dessa stora tillställningar organiseras, såsom vi också fick det bevittnat kvällen innan, den nionde dagen av muharram som kallas tasua, dagen då Hussein dödades för 1400 år sedan. Stora sorghus och arenor (hosseinieh och tekyeh åminnelse,) i klassisk persisk arkitektur har byggts överallt i Iran enkom för dessa åminnelseceremonier. Vi bussades till en sådan sorgelokal i Khavidak utanför Yadz tillsammans med iranska turister. Ingången liknade som på en moské och inne hänvisades vi till de bästa platserna på lokalens andra plan. Det såg ut att vi var de enda västerländska turisterna.

I en jämn sakta tillströmning kom män och kvinnor in. Kvinnorna satte sig som åskådare på golvet längts in och männen formerade sig till en stor ring så att de äldsta med islams gröna scarfar om halsen stod i täten och de yngsta som var barn tog plats i slutet. En liten grupp män gjorde en egen grupp för att sjunga och ange takten till ringdansen. Männen höll i den nästes kavajkant med vänstra handen och sin högra hand höll de på sitt bröst. När de första i ringen hade gått runt sju varv motsols var inledningsceremonin klar. Under tiden hade så många anslutit sig till dansen att det nu hade bildats tre ringar runt den stora salen.

iran 4

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Nästa grupp som intog scenen behövde mer utrymme därför att de slog sig själva med en kedjeknippa (zanjir) ackompanjerad med slagverk och suggererande sång. De piskar sig själva i rytmiskt takt på ryggen över axeln. Även små pojkar har mindre vippor och gör efter. Ett vaggande och rasslande ljud fördjupar suggestionen; stämningen är riktigt behaglig trots det höga ljudet av trumman. Några taktgivande män går bland raderna och hjälper till att inte hamna i otakt. Ett, ett två, ett, ett två... alla gör samma svängande rörelser samtidigt som de sjunger för att hålla sig strikt till koreografin vilket måste ha tagit tid att öva in innan.

Förr kunde deltagarna använda sig av en ghammed, en dolk, att skära sig i pannan, men ayatollorna har numera strängt förbjudit ritualen. Det förklaras att seden är emot islam eftersom det är förbjudet att skada sin egen kropp så allvarligt att man kan dö av det om såret blir infekterat. Den koreograferade självgisslingen ska mer framställas symboliskt.
Publiken och deltagarna bjöds på te och socker under kvällens gång. Högt uppe i lokalen fanns anordningar som sprayade gott doftande ånga av rosenvatten.

ecco

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

En tredje omformering började bildas. Koreografin blev mer varierande. Männen stod i raka rader över hela golvet och bankade sig med öppna handen på olika delar av kroppen, taktfast hela tiden sjungande. Varje rituell gruppering hade olika sånger, och som jag uppfattade det, var monotont upprepande på samma verser. Det gav en effekt av suggestion.
En sångare tog mikrofonen och sjöng en sång som nådde till känslomässiga höjder. Vi sågs som hedersgäster eftersom sångaren senare presenterads för oss. Även två män vars familjer ekonomiskt bidragit mest för kvällens tasua kom fram och vi fick skaka hand med dem och utbyta vänligheter. Samtidigt fick vi tillfälle att tacka för att vi bjudits in till denna oförglömliga minneskväll.

När tillställningen var slut hade det tagit drygt två timmar. Vi hade fått bevittna hur intimt sammanlänkade sorg och smärta, både psykisk och fysisk, är.
Det som förvånade mig mest var hur de äldsta gråhåriga männen orkade vara med hela tiden, särskilt den första åldringen som inledde ringdansen. Han gick framåtlutad av ålder, men gjorde alla rörelserna utan paus genom hela programmet.

Sedan blev det dags för oss alla att bli bespisade. Vi bjöds gheimeh, en gryta med lammkött och ris, en traditionell rätt under muharram. Under ashuraveckan bjuds gratis mat och te överallt på Irans gator och tillställningar, och under den hetaste dagtiden bjuds dricka, till exempel limesaft med isbitar i. De rikaste medborgarna bidrar mest till kostnaderna, men alla vill göra sin del. En annan god gärning som iranierna gör under muharram, är att ge blod. Förutom att man då räddar liv på sjukhusen skulle gärningen också vara lyckobringande för givaren. Dessa är tydliga exempel på hur bra iranierna kan organisera sig och mobilisera folk. Och detta händer på alla orter, små som stora, och i huvudstaden med över 8 miljoners befolkning! Iran har nära 80 miljoner invånare.

Enligt islam sörjs alla dödsfall i 40 dagar och avslutas med en minnesstund arbaein (den 21 november i år). Nära 30 miljoner shiiter gör varje år arbaein pilgrimsfärd till Karbala i Irak. Räknar man ihop muharram och ramadan blir det två och en halvmånaders intensiv religionsutövning per år.

iran 5

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Shiamuslimer sörjer årligen sin älskade imam Hussein under tio dagar. (I år 21/10 – 19/11.) Hussein Ibn Ali var profeten Muhammeds barnbarn, son till dottern Fatima som var den enda överlevande arvingen till profeten. Efter Muhammeds död år 632 startade en maktkamp för vem som skulle efterträda honom och föra den nya religionens arv vidare. Ett antal kalifer (ledare) hade redan dödats i inbördes stridigheter, bland dem Ali som var Husseins far, gift med Fatima. Umayyadklanens ledare hade egenmäktigt lyckats överta svädstyret och nu skulle deras ledares son Jazid bli nästa kalif. Hussein och hans anhängare hävdade att ledarskapet måste gå i Muhammeds släktled i Alis parti (shiat Ali), medan jazidierna hävdade att kalifen skulle väljas bland dem som bäst kunde förvalta islams arv för kommande generationer. Jazid I hade dock själv utsetts till kalif av sin enväldige far.

När Husseins popularitet växte beslöt Jazid att undanröja honom. Hussein såg sig bäst att lämna Mecka och söka fristad i Kufa i Irak där han också kunde utropas till kalif. Han tog med sig sin familj och 72 anhängare med familjer. Jazid hade mobiliserat en armé på 30 000 man för att i Karbala tvinga Hussein att avge trohetslöfte till honom. Jazidierna hade redan rykte om sig att vara grymma och svekfulla. Hussein vägrade sälja sin själ mot lyxliv under en tyrann och då var hans och hans följes öde beseglat. Jazidierna avskar all vattentillförsel för Husseins grupp under tre dagar varefter hans utmärglade följe dödades. Också Husseins son, en sex månader gammal baby, dödades skoningslöst.

Kvinnorna med barnen tillfångatogs som slavar, men männen dödades en och en. Hussein halshöggs och hans huvudlösa kropp fick ligga i öknen under flera dagar. Tragedin ägde rum den 10 muharram år 61 (10 oktober 680 enligt vår tideräkning).

Det är efter dessa händelser som islam delades i två grenar, sunni och shia. (En tredje gren, ibadi, bildades ur samma ledarskapstvist. Ibadi är statsreligion i Oman.) När mordet på Hussein blev känt, tvingades Jazid att släppa fri den lilla spillra som hade överlevt massakern. Det är framförallt Husseins syster Zainabs brandtal och predikningar som fick rörelsen att växa. Shiiternas imamer och Irans högsta ayatolla idag härstammar från Muhammeds blodslinje och anses därför vara Guds ställföreträdare på jorden på ett något liknande sätt som påven inom den katolska grenen inom kristendomen (men med den skillnaden att ayatollan i praktiken äger även den politiska makten). Manliga ättlingar till profeten bär titeln sayyid och bär en svart turban.

Det är detta passionsdrama (tazie) om den förfördelade sayyid och imam Hussein som varje år spelas upp i Iran och i andra länder där det finns shiamuslimer. Jazidiers färg är röd och grönt hör till Husseins följe. Sorgeflaggningen kvarstår fyrtio dagar till efter högtidlighetskulmen ashura. I varenda stad, by, offentliga byggnader, hotell, banker, moskéer, bönehus, basarer, ja, överallt hänger svarta, röda och gröna banderoller och flaggor. Alla konserter och offentlig underhållning utgår till dess sorgetiden är slut. I flera kanaler på Irans teve visas passionsdramat, dagliga program sänds från tasua-uppvisning och framförallt gråtscener där en särskilt utbildad mulla sjunger episka hyllningssånger och reciterar om Husseins ädla karaktär. Kulmen nås när barden lyckas beröra åhörarna till tårar och gråt över det fruktansvärt orättvisa dådet som jazidierna begick mot en rättmätig imam. Detta passionsspel kallas för roseh. Även om Hussein dödades i en orättvis strid, blev han segerrik i sitt andliga arv.

Städers fontäner färgas röda föreställande blod som utgjutits i det grymma slaget mot Muhammeds omutliga anhängare. När jag tidigare under min rese i staden Qazvin passerade en anordning där blodiga kroppsdelar sticker upp ur sanden och barns gröna huvudbonader har satts upp på störar till åminnelse av massakern i Karbala, tyckte jag att det bara var för mycket! Som om det var ett konstverk som ställts upp på en allmän plats. Detta hände för fjortonhundra år sen så varför upprätthålla hatet mot sunnimuslimer genom att genomleva, om och om igen, deras förgångna grymheter! – Men varför reagerar jag så, när jag uppvuxen i den kristna världsdelen inte lägger märke till att vi under varje påsktid spelar liknande passionsspel med Jesu korsfästelse som hände för tvåtusen år sen! Om jag nu inte kände till korsets och blodets symbolik och gick förbi en kyrka där Jesus en gång levande hänger spikad på ett kors utanför, såsom jag fotograferat vid en armenisk kyrka i Rumänien, så skulle jag naturligtvis se på korset med en avsky och förfäran – vad är det för en religion och trosanhängare som ställer ut sin blödande gud på ett så bisarrt sätt?

iran 6

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Jag är glad att muharram med ashuraveckan tursamt nog sammanföll med min resa till Iran och att reseledaren ordnat så att vi fick se tasua och ashura-ceremonierna. Vad än var och av oss tyckte om dessa religionsyttringar förenades vi om att detta var en once in lifetime upplevelse.

Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren

Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig ...

Av: Niklas Törnlund | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.