Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner




Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och tecknarens bil, en Citroen av klassisk berlinermodell. Den är ensam på vägen i ett kulligt landskap. Nere i backen ligger en lantlig ort, husen har halmtak och i fonden skymtar en katedral. Boken är fortfarande läsvärd fast mycket hunnit ändra sig på de sextiofem år som gått sedan den var ny. Ännu är det lätt att hitta sådana idyller så fort man viker av från allfarvägarna.


Rotorua

Rotorua

Fotot från Rotorua kan sättas in i sitt sammanhang tack vare Michael Holroyds stora GBS-biografi. Drygt sex sidor i tredje och avslutande delen ägnas hans och hustrun Charlottes antipodiska resa 1934, och nästan samma bild som den jag fick mig tillsänd hittar man på ett av bokens bildark. Så gott som identiskt - men inte helt. Avvikelserna är intressanta, inte för att den vackra kvinnan till vänster i det ena ögonblicket vänder sig mot sin brittiske gäst och i det andra är en face mot den som fanns bakom kameran, utan för att Shaw i ena stunden har en kamera som i nästa är spårlöst försvunnen. Var tog den vägen? Det mysteriet kunde kanske ha lösts av Father Brown, hjälten hos Shaws författarkollega GKC
Skyline of Rotorua

Skyline of Rotorua

Annons:

Det tar längre tid att ta sig fram en engelsk mil än en svensk kilometer, inte bara för att den är 1609 meter lång. Trafiken är tät och köerna på motorvägarna sniglar sig fram också på en söndag när lastbilarna är bannlysta. Våra brittiska vänner som låter oss låna både hus och bil en vecka hämtar oss på Lutons röriga och trånga flygplats. De kör oss till St. Albans en dryg halvtimme söderut, en behaglig stad uppkallad efter Englands första helgon. Romerska ruiner finns fortfarande kvar och katedralen är ståtlig. Stadstrafiken in i centrum slipper man om man vandrar längs banvallen till en nerlagd järnväg. Där är grönskan tät, med en mättad doft.

Kommersen på lördagsmarknaden är livlig. Det är den också i de många loppaffärerna, charity shops där överskottet går till människors, hundars och katters väl. Waterstones bokhandel är full av intressanta nyheter, men vi ska helst flyga hem med lika lite bagage som vi kommit hit med. Jag håller igen och köper bara en enda bok, om vädret som motiv i engelsk konst och litteratur. Det är ett outtömligt ämne i konversation både bland bekanta och främlingar emellan i detta vänliga land. Det har regnat flera veckor, men vi har tur, vi kommer med ett solsken som håller i sig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mätta på metropolen kör vi norrut på allt mindre vägar, till byn Ayot St. Lawrence. Där finns skylten till Shaw´s Corner, dramatikern George Bernard Shaws hus. Innan vi är framme har hålvägen slagit många bukter och hunnit bli så smal att vi får hålla till sidan när två hästar med ryttare klapprar förbi. Vi är lite för tidigt ute och får vänta tills man behagar öppna porthuset och ta betalt av oss. Inträdet är inte alldeles billigt men pengen behövs nog. Huset verkar ha legat i malpåse sedan Shaw testamenterade det till National Trust något år innan han dog. Han var född på Irland, kom snart till England och blev en bra musikkritiker som slog många slag för Wagner, och alltså dramatiker.

Rummen ser ut som de gjorde på hans och hustrun Charlottes tid. Man ursäktar att madrassen i hans sovrum just nu saknar lakan och täcken, och hans äppelknyckarbyxor i tweed är på lagning sedan malen malträterat dem. Han var road av tekniska nymodigheter, en väggtelefon i svart bakelit, en omfångsrik radio, och skrivmaskinen är en Remington. I hallen finns både en stor uppsättning av hans mössor, kepsar och hattar, och hans många promenadkäppar. På spiselkransen trängs porträtt av folk han gillade, bland andra Ibsen och Lenin.

I en glasmonter under ett sammetstäcke ligger Nobelprisdiplomet från 1925, undertecknat Henrik Schück och Erik Axel Karlfeldt. De hade nog ett visst besvär med prisformuleringen som verkar lite ansträngd: George Bernhard Shaw tilldelades det "för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet".

Prispengarna använde han bland annat till att sadla en av sina många käpphästar, den fonetiska stavningsreform som skulle förenkla den krångliga engelskan genom att göra den mera fonematisk. En av hans pjäser trycktes på det förenklade viset men mer blev det inte, och restupplagan var nog stor. Rummen är dammiga, men trädgården är stor och vacker. I ett hörn finns hans skrivstuga, ett skjul som är ännu enklare än det som Elin Wägner lät bygga en bit bortom sitt Lilla Björka i Småland. Vid utgången kan man både köpa glass och bättre begagnade böcker, inte bara sådana som Shaw själv skrivit.

Guiden som orienterar oss kortfattat innan vi går in i huset påstår att de utländska besökarna oftast har bättre kunskap om Shaws liv och verk än hans nutida landsmän. Det kan kanske stämma – det allra mesta hon berättar är oss välbekant. Hans pjäser i olika pocketböcker från Penguin har följt oss runtom i världen, och för fem år sedan skrev jag detta, utlagt på Dixikons sida:

GBS

Akronymer fastnar lätt i minnet, både på sådant som numera är försvunnet (DDT), på organisationer (SAF) och företag (SKF), tidningar och tidskrifter (NYT, FAZ, TLS) och på politiska personer (FDR, JFK och LBJ), fast det kanske ska klassas som initialer. Så också med författare - den lungsiktige RLS bytte bort högländernas dimmor mot Söderhavets sol. Han ligger begravd på en polynesisk ö under en gravsten vars inskrift efterkom hans önskan:

"This be the verse you grave for me:
Here he lies where he longed to be;
Home is the sailor, home from sea,
And the hunter home from the hill."

Mest bekant av alla tre-bokstävers författarförkortningar blev GBS som blev hans varumärke, till stor nytta när hans verk marknadsfördes. Han var född på Irland 1856 och dog, mätt av år och dagar, i sitt originella engelska hus Ayot St. Lawrence nittiofyra år senare. En god vän skickade mig nyss en anonym bild på en reslig och elegant äldre gentleman i svart hatt och vitt skägg, konverserande en vacker maoriguide i Rotorua på Nya Zeelands Nordö. Svavelångorna osade säkert i bakgrunden, leran bubblande kring deras fötter. Visste jag vem det var?

Jodå, han är lätt att känna igen, den flitige dramatikern George Bernard Shaw. Hans allra sista skådespel kom samma år som han dog. När det trycktes i BLM 1950 hette det "Varför hon inte ville" eller något ditåt, det var det första av honom jag läste. För ett par år sedan kunde jag ha köpt hans samlade verk på en bokmarknad i Auckland, ett åttiotal volymer som fyllde en hel banankartong. Jag hade fått den för tio dollar men var jäktad, man höll på att stänga, bilen väntade, och så blev det inte av. Det har jag ångrat sedan dess även om jag i klara stunder inser att alla hyllor redan är till trängsel överfulla.

När den ambitiösa Radioteatern (finns den fortfarande?) för många år sedan körde en Shaw-serie gav man ut många av hans pjäser, förkortade och tillrättalagda. Följeboken av Herbert Grevenius är fortfarande läsvärd. Shaw var, vet vi nu, dessutom en entusiastisk amatörfotograf, nästan lika skicklig kring förra sekelskiftet som Stieglitz och Steichen, hans samtida pionjärer på andra sidan Atlanten. Shaws bilder håller på att läggas ut på nätet, efter en ingående katalogisering efter vetenskapens alla regler – redan nu kan man se många av dem på websidorna för National Trust, The Telegraph och The Guardian.

Fotot från Rotorua kan sättas in i sitt sammanhang tack vare Michael Holroyds stora GBS-biografi. Drygt sex sidor i tredje och avslutande delen ägnas hans och hustrun Charlottes antipodiska resa 1934, och nästan samma bild som den jag fick mig tillsänd hittar man på ett av bokens bildark. Så gott som identiskt - men inte helt. Avvikelserna är intressanta, inte för att den vackra kvinnan till vänster i det ena ögonblicket vänder sig mot sin brittiske gäst och i det andra är en face mot den som fanns bakom kameran, utan för att Shaw i ena stunden har en kamera som i nästa är spårlöst försvunnen. Var tog den vägen? Det mysteriet kunde kanske ha lösts av Father Brown, hjälten hos Shaws författarkollega GKC.

Det borde därmed finnas foton tagna av Shaw under den Nya Zeeländska resan, om han inte råkade tappa sin fotografiapparat i en het källa. I väntan på att allt blir tillgängligt på nätet nöjer jag mig med de uppgifter som Holroyd samlat. På väg ut över haven lierade Shaw sig med en ung kvinnlig beundrare som sedan blev hans gårdvar och falkade över hans arbetsro i vilstolen på soldäcket. Så slapp han att besväras av nyfikna medresenärer och skrev tre pjäser på sjön, en av dem "The Millionairess" som väl blev till film med Sophia Loren. På Nya Zeeland härskade redan då kommunistskräck och man hade infört bestämmelsen att folk som nyligen besökt Sovjetunionen genast skulle motas bort av passpolisen. Men för den celebre gästen och hans hustru gjordes ett undantag, annars hade det sett för illa ut.

Han förundrade sig över att Nya Zeeländarna fortfarande kallade England "home" (det gjorde de ännu när vi kom hit första gången, för fyrtio år sedan) och han passade på att puckla på den restriktiva invandringen som bara tillät skandinaver, engelsmän och ett fåtal andra nationer från nordvästra Europa att komma in, enligt vad han påstod. Mycket vatten har flutit sedan dess, han skulle nog gillat dagens inflöde av främst polynesier, indier och kineser.

Samtidigt varnade han för att man i detta natursköna land gjorde sig alltför beroende av turister, snart är alla Nya Zeeländare hotellägare, kypare, kockar, uttalade han tvärsäkert: "the attractions of New Zealand are better kept for the recreation of New Zealanders themselves." Där blev han inte sannspådd. Han var över lag välvillig i sina uttalanden, "I will make the admission that New Zealand is rather a desirable place to live in", ett omdöme som det är lätt att hålla med om, men han gick lovligt långt i smicker genom att säga att om han vore en ung man igen skulle han ha utvandrat till Nya Zeeland på stört: "It´s the best country I´ve been in."

Inte minst gillade han att landet låg i startgroparna för vittgående sociala reformer. Han träffade två kommande statsministrar, Peter Frazer och Walter Nash, båda Labour, och blev förvånad att hans egna idéer hade fallit i så god jord härnere, "I had no idea that New Zealanders were such good Shavians." Denne vegetarian och hälsofantast insåg vikten av salta bad. När han kom till Mt. Manganui, då som nu det närmaste Rivieran man kommer på Nya Zeeland, "he borrowed a lady´s scarlet bathing-suit and plunged into the breakers." Det var nog en lika spektakulär syn som det klassiska foto där han lät avbilda sig så gott som naken, mycket lång och mycket vit i skinnet, som Tänkaren (i hans fotosamling finns bilder på folk som köar utanför Louvren för att se Rodins skulpturer).

En bild säger mer än tusen ord. Så är det kanske. Men man kan också säga tusen ord eller mer om en bild... Nästa år är det hundra år sedan AS dog, den fjortonde maj efter en utdragen kamp mot magkräftan (man kan följa hans sjukdomsförlopp i dåtida tidningar, med dagliga bulletiner från dödsbädden i Blå Tornet högst upp på Drottninggatan). Undras om man tänker lägga ut August Strindbergs foton på nätet då? I Per Henningsons "Strindberg som fotograf" finns en dryg handfull, några av dem med hans egna bildunderskrifter. På ett ser man honom, hans båda flickor och en vattenkanna i den lummiga trädgården i det schweiziska Gersau: "Vi måste ovillkorligen bli trädgårdsmästare." Just det: Il faut cultiver notre jardin...

(Sedan jag skrev detta har jag skaffat hans pjäser, inte i åttio volymer men hans Collected Plays i den behändiga Bodley Head-upplagan i sju band).

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.