Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

: Dansprocessionen i Echternach. Foto: David Edgar Källa: Wikipedia

Dansprocessionen i Echternach, Luxemburg



Från min plats vid uteserveringen vid torget hör jag de första takterna av musiken och snart dyker dansprocessionen upp bakom kröken. Dansarna är klädda i vit överdel och svarta byxor. De är uppställda i rader om fem och håller vita näsdukar mellan varandra. Ett steg åt höger och ett steg åt vänster. Steg som vem som helst kan lära sig. Så tystnar musiken och dansen upphör, men det blir bara en kort paus innan nästa musikorkester och nya dansare tar vid. I år är det 42 grupper från Luxemburg, Tyskland och Nederländerna som deltar i vårens stora höjdpunkt i Echternach.

Ett UNESCO resmål


Echternach Foto CC BY-SA 3.0

Echternach Foto CC BY-SA 3.0

Dansprocessionen i Echternach äger bara rum en gång på året, men för den som kommer till staden de andra dagarna under året så finns det möjlighet att besöka katedralen, St. Willibrords grav, ett museum om klostret och ett besökscentrum i kyrkan med dokumentation om processionen. Längs ena kortväggen i besökcentrat finns en stor målning av den franska konstnären Lucien Simon som målades 1937 till den Luxemburgska paviljongen under världsutställningen i Paris.
Lucien Simon, Dansprocessionen i Echternach (1937).

Lucien Simon, Dansprocessionen i Echternach (1937).

Annons:

Den drygt en kilometer långa dansprocessionen som börjar vid stadens katedral och som sedan slingrar sig längs gatorna tillbaka till startpunkten.

Solen skiner ner från en klarblå himmel på uteserveringen. Det är nästan som en guds försyn. Dagen innan har det varit grått och blåst kallt. Staden har verkat folktom och näsan öde. Nu är det däremot full rörelse på torget där jag sitter. Det är en helgdag, skolorna är stängda och människor har rest från hela Luxemburg för att komma hem och delta i dansprocessionen. Man passar samtidigt på att träffa släktingar och vänner. Fönstren är öppna runt torget, den luxemburgska flaggan har hängts ut och människor lutar sig ut mot fönsterkarmen för att se bättre. Hela staden vibrerar i en stor folkfest. Är man inte med processionen eller står bredvid och tittar på sitter man på uteserveringarna skrattar, hälsar på gamla bekanta, och tittar på processionen som ringlar förbi på gatorna runt torget. Innan dansarna dök upp har en stor skara med präster, bedjare och pilgrimer gått i täten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stadens frivilliga brandkår med sina skinande silverhjälmar och högtidsdräkter har passerat bärande på den förgyllda statyn av St. Willibrord. Helgonet som är anledningen till att nästan 10000 människor deltar i dagens dansprocession och ett par tusen står bredvid och tittar på.

Dansprocessionen i Echternach går tillbaka till 1000-talet och anse var den sista traditionella katolska dansprocessionen som finns kvar i Europa. Det är också anledningen till att man finner den uppsatt på UNESCO:s kulturarvslista sedan 2010. Det första säkra beviset på att dans har förekommit i Echternach finns från 1500-talet. Ursprunget är oklart, om det rör sig om en hednisk kvarleva eller som en mer fantasieggande teori berättar: Att innevånarna blev förgiftade av bröd och de drabbades av kramper som liknade dans och för att bota sjukdomen tänkte man fördriva det onda med ont och började dansa. Den långa danstraditionen i Echternach har egentligen bara avbrutits två gånger.

Den ena gången var under 1700-talet då den förbjöds av kyrkan som ansåg den som hednisk och den andra gången var under andra världskriget då de ockuperande tyskarna förbjöd den. Traditionen levde dock kvar och utövades i hemlighet. Fram till franska evolutionen var det bara män som deltog i dansen och som svensk besökare reagerar jag på på att alla kyrkliga företrädare är män från korgossar till ärkebiskopar, ända undantaget är nunnorna. Desto mer jämställt är det i dans- och orkesterleden. Vem som helst som besöker staden är välkommen att vara med i processionen. Näsdukar finns att köpa i souvenirs bodar, dansstegen är lätta att lära sig och sedan är de bara att fylla på något led bland de grupper av oorganiserade pilgrimer som går i slutet av processionen.

I katedralens krypta hittar man St. Willibrords grav som alla dansare passerar och vördar innan de avslutar processionen. Musikorkestern följer nu inte ner kryptan, det hade blivit för trångt och för hög ljudvolym där nere, istället stannar de kvar upp vid koret och fortsätter att spela. St. Willibrord föddes 658 och grundade kyrkan i Echternach. Strax efter hans död 739 började man hedra honom och efter några decennier börjar han omnämns som ett helgon vars grav verkade ha en helande effekt. Pilgrimer vallfärdade till kyrkan och så småningom utvecklades en processionen med dansinslag.

Det är en mäktig känsla när man på eftermiddagen står på torget framför katedralen. Kyrkklockorna ringer och dånar och tusentals människor har redan samlats i olika grupper beroende på var i processionen de ska gå. När högmässan är avslutad defilerar en strid ström av präster, biskopar och ärkebiskopar ut från kyrka och ställer upp sig på trappan. Nervositeten sprider sig på torget, sorlet ökar och alla gör sig redo för att börja, men först ska ärkebiskopen hälsar alla ditresta pilgrimer och biskopar välkomna. Så stämmer den första orkestern upp den enkla melodin och den första dansgruppen börjar röra på sig. Årets dansprocession i Echternach kan börja.

Dansprocessionen i Echternach äger bara rum en gång på året, men för den som kommer till staden de andra dagarna under året så finns det möjlighet att besöka katedralen, St. Willibrords grav, ett museum om klostret och ett besökscentrum i kyrkan med dokumentation om processionen. Längs ena kortväggen i besökcentrat finns en stor målning av den franska konstnären Lucien Simon som målades 1937 till den Luxemburgska paviljongen under världsutställningen i Paris.

I förgrunden går ärkebiskopen med sin kräkla och gyllene dräkt följt av de svart-vit klädda dansarna med sina näsdukar. Högt över dansarnas huvud ser man ett rött standar med St. Willibrord.
Förutom sin dansprocession är Echternach känd som Luxemburgs äldsta stad. Staden ligger också pittoreskt vid den tyska gränsen i ett område som heter Müllerthal eftersom man en gång i tiden gjorde kvarnhjul här.

Området har också fått namnet lilla Schweiz och lockar många turister som vill vandra och cykla i de natursköna områden som har många leder och stiger genom skogen med spännande klippformationer och små byar längs vägen, men en dag som denna har de flesta lagt vandringskängorna på hyllan och ställt cykeln i garaget, för att fira St. Willibrord och följa processionen antingen på plats eller via TV och radio.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.