En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | 17 januari, 2012
Stefan Hammarén

Ett självporträtt: Sensuellt och färgstarkt

Under en tid har jag upplevt att jag står på en välvd bro och tittar ner i vattnet. Mitten på bron har blivit min fasta punkt i tillvaron. Landskapet på ...

Av: Helena Svensson | 01 januari, 2011
Konstens porträtt

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | 16 maj, 2010
Essäer om konst

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Foto: Tord Viken

Macau madness



Galskap. Kan man finne på å si i møte med Macau, verdens tettest befolkede jordlapp og nå også verdens største gambling sentrum, seks gnager større enn Las Vegas. Her eksisterer hyperrealiteten, illusoriske verdier, rikdom og drømmer om rikdom vandrer hånd i hånd med hard kapital og skuffelser. Realiteten forstått som noe håndfast og autentisk spiller liten rolle, det er impulser og sensorisk teppebombing som fyller tomrommet.


Foto: Tord Viken

Foto: Tord Viken

Men det er en tro som falmer fort og som må stadig bevises i spilleomgang etter spilleomgang, i det ruletten går er for noen sekunder alle muligheter åpne, tilsynelatende, men kulen har fra den droppes allerede bestemt hvor den skal lande, materialismens og fysikkens lover hersker uinnskrenket her, tiden det tar fra kulen har rotert i ruletten gir inntrykk av at det finnes ulike muligheter og utfall, men det finnes bare ett utfall, og en mulighet.
Foto: Tord Viken

Foto: Tord Viken

Annons:

Jeg landet på dett stedet og ved første øyekast i møte med den uanselige flyplassen, så virker det hele normalt, som en ordinær mellomstor by i Kina. Men i det sjåføren tar meg til mitt hotell så slås man raskt av de mange palass, groteske i sin gullbeslåtte veldighet, kopier av kopier i Las Vegas, og Europa. Et forkrøplet mini-Venezia med innendørs kanaler, fylt til randen med casinoer og shopping på øverste hylle, en stilig kongeblå frakk til 250 000 kr får ingen til å sperre opp øynene i butikkene her. Chanel, Bulgari, Versace, Rolex, Omega, Gucci, Breitling, Armani und so weiter i en endeløs loop. Smakløst, kan man tenke, men det er snarere globalismen i krystallisert form uten lyseblå liberal maskering, uten den borgerlige middelmådighetens nevrotiske moralisme.
Merkevarene man forbinder med eksklusivitet er selvsagt alt annet enn eksklusive, de masseproduseres for de stadig flere kapitalsterke og de stadig voksende horder som lengter etter gull, glimmer og flyktig materiell status, mer enn noen annet.

Omsetningen her er seks ganger større enn Las Vegas som er et relikt fra en tid hvor spill var underholdning, noe på siden, noe annet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dubai, Macau, Istanbul, New York, Hoing Kong, alle jager det samme, selv om man pakker det inn i forskjellig glanspapir og moraliserende koder, for ennå har de fleste vanskelig for å vedkjenne seg det rådende samfunnssystems innerste vesen, man holder fremdeles fast på illusjonen at man er del av noe mer, at man ikke er et utbyttbart tilfeldig produkt, en vare som forbruker andre varer i en teoretisk uendelig sekvens.

Her forbindes alle casinoer og hotell i endeløse shopping gater under bakken, undergrunnen får flerfoldige betydninger her, i neonlyset er alle grå katter fargeløse. Dette er en egalitær verden, her uttrykkes den egalitære kapitalistiske universalismen, estetisk og etisk. Det betyr ingenting hvem du er, menneskeverdet er binært, du enten har eller ikke har kapital, enten er du vinner – eller taper.

På toppen av det hele troner Galaxy, gullskimrende og kolossalt, i dette palasset som huser verdens største casino og hotell, utvider man nå til 10 000 ansatte, her har jeg en verden i miniatyr til disposisjon, absolutt alle goder den vestlige verden med en og annen asiatisk touch, ikke minst høflig distanse og korrekthet og passende doser underdanighet ovenfor kunden, finnes her. Tilfredsstillelse av alle kroppslige behov som umiddelbart måtte oppstå der lystene driver en.

Horder av mennesker vandrer på geledd, sitter i de enorme spillehallene, med kaskader av lys, blink, buzz og beroligende stemmer som forteller om tilbud du ikke trenger, men må ha.

En amoralsk verden som ikke forsøker å skjule seg eller pynte på sin posthumanisme med ironi eller humor. Der Las Vegas har noe latterlig over seg, finnes det ikke noe komisk her, til å være det man kanskje tenker er et underholdningskompleks, slår det en at det er lite latter her blant de besøkende, dette er ingen vits, eller sidestasjon, her er verdiene avklart.

Det europeiske mennesket liker den humanistiske ontologiske illusjonen, og der illusjonen glipper så trekker han/hun frem ironien som den glisende usikre sjimpansen, for slik å kunne legitimere nihilismen som ikke bare truer, men er et faktum i et gudløst univers.

Et faktum man enn så lenge holder på avstand gjennom ulike foreldede ideologiske kamper uten relevans for utviklingen av dette systemet som for lengst har blitt herre over sine skapere. Det siste mennesket ser seg fortsatt nervøst over skulderen.

Vertinnene som innbydende lokker her, er stort sett Øst-europeiske, det har blitt en global standard. De koster hva de lover.

Det opprinnelige Macao var en portugisisk koloni, en liten halvøy på 30 kvadratkilometer, som så sent som i 1999 ble offisielt innlemmet i Kina, men som er en kapitalpumpe i likhet med Hong Kong, og nyter semiautonom status. Befolkningen er på størrelse med Oslo, men da man har klumpet seg sammen organisk på en kaotisk og vital byplan importerte fra Lisboa, så fremstår ikke menneskemylderet påtrengende som i en europeisk turistbefengt gågate i sommertiden. Som en organisme bølger og viker menneskestrømmene her som tårner seg som termitter i betong oppover mot det gråhvite grenseløse intet. Alle går seg vill her, men det er umulig å ikke finne tilbake. Dette er et sted jeg vil forsvinne inn i, finne et lite krypinn, en kokong, med utsikt over myldrende lys og fremmede, likegyldige humanoider.

De megalomane casinokompleksene er bygget på en kunstig øy, en utvidelse, som nå utvinner kapital av menneskestrømmer som vil satse store summer på umulige odds, men selv om de fleste taper, så vinner noen alltid. Du har en mulighet, alle har en mulighet, til å vinne uten noen personlige egenskaper, evner eller kunnskaper, man vinner ved den reneste tilfeldighet og spillets innebygde algoritmer, men føler et blaff av at det var lykke tiltenkt en selv, at man i et øyeblikk klarte å vinne noe fra systemet uten å yte noe, bare bytte et nummer mot et annet, ja sågar kan noen tro at det var en kraft som transcendenterte oddsen – noe ville at jeg skulle vinne.

Men det er en tro som falmer fort og som må stadig bevises i spilleomgang etter spilleomgang, i det ruletten går er for noen sekunder alle muligheter åpne, tilsynelatende, men kulen har fra den droppes allerede bestemt hvor den skal lande, materialismens og fysikkens lover hersker uinnskrenket her, tiden det tar fra kulen har rotert i ruletten gir inntrykk av at det finnes ulike muligheter og utfall, men det finnes bare ett utfall, og en mulighet.

I det jeg konstaterer min egen ubetydelighet så slipper jeg meg selv løs og ned i ruletten, jeg gir slipp på min illusoriske egenvilje og tro på såkalte mål, som om det skulle være noe punkt i denne tilværelsen som er endelig, et punkt som kan beseires og vinnes uavhengig av tid. Jeg vil alltid lande på sort, eller rødt, eller sort.

Mennesker flimrer forbi til tung pulserende beat, beruset trer jeg ut av tiden og oppløser et funksjonelt bilde av meg selv, forestillingen av meg selv som noen med en oppgave, og jeg gir meg hen til tomrommet, uten noen dypere ønsker om noe annet enn å falle inn i sortheten, det fargeløse intet, først en kakafoni, så opphører alt lys og lyd, det svartner.

Jeg kommer til meg selv ved en pir, som et tomt skall, utenfor et uvanlig lite hotell, Rocks hotel, on the rocks, de siste timene er borte, skygger, noen vage fornemmelser. En bro over til casinohalvøya, mitt hjem, forsvinner inn i regntung dis, oppløses, noen ende er ikke synlig. Dit skal jeg.

Alexander Viken

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts