Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Foto: Michael Ranta

Norr om Vientiane



Medan Thailand, och i ökande utsträckning även Vietnam och Kambodja, lockar stora turistströmmar, så har Laos hittills förblivit nästan oberört av dessa. I tidskriften ”Kulturens värld” (3/2010) skrev Göran Hassler, som tyvärr nyligen gick bort, en intresseväckande artikel om den märkliga Buddha-parken i Vientiane, landets huvudstad. Men mer kan förstås sägas om Laos, som – trots frånvaron av spektakulära tempel som Angkor Wat – ändå kan stoltsera med en rad kulturella sevärdheter, fantastiska naturscener och en mänskligt vänlig, mjuk atmosfär. Den statliga turistbyrån marknadsför landet som ”Mekong-flodens juvel” och ”simply beautiful” som slogan. Omskrivningar som man kan lätt instämma i. 
Foto: Michael Ranta

Foto: Michael Ranta

Laos har bara 6,7 miljoner invånare (på en yta något mindre än Storbritanniens), men består ändå av 49 etniska grupperingar med olika språk, varav Lao, Khmou och Hmong utgör 75% av (den huvudsakligen buddhistiska) befolkningen. Mitt mål nu är att bege mig norrut till Luang Nahmta och Muang Sing, nära gränsen till Kina och att på vägen dit även besiktiga ett antal minoritetsbyar.
Foto: Michael Ranta

Foto: Michael Ranta

Annons:

Livet

Livsstilen i Laos, ett av Asiens fattigaste länder, är avsevärt lugnare än i Vietnam och Kambodja, vars huvudstad Phnom Penh är en av de mest trafikkaotiska städer jag har upplevt. Vientiane, med cirka 800.000 invånare, känns däremot nästan lantlig. Tuk-tukförarna och gatuförsäljarna är befriande återhållsamma; tempot är avspänt. Inspirerad av Göran Hasslers artikel blir här mitt första utflyktsmål just Buddha-parken, som med sina besynnerliga skulpturer helt enkelt måste ses. Men sedan, efter att ha besökt de viktigaste templen och monumenten i staden, beger jag mig med hyrd bil och chaufför norrut. Vägarna är ofta gropiga och oasfalterade, ett järnvägsnät finns ännu inte. Med Kinas hjälp håller dock just dessa brister nu på att åtgärdas, vilket onekligen skulle förbättra transportmöjligheterna.

Inte minst skulle detta kunna främja turistnäringen, som dock redan nu håller på att utvecklas till landets viktigaste inkomstkälla, där annars jordbruket har varit dominerande. Inte minst har man internationellt föredömligt satsat på en mjukare eko- och kulturturism, där lokalbefolkningen får en del av inkomsterna och därmed ska skogsavverkningen i nationalparkerna motverkas. Mitt första resmål blir småstaden Vang Vieng, som är känd för otaliga grottor och ett betagande klipplandskap; här finns många möjligheter till kajakpaddling, bergsklättring och andra äventyrsaktiviteter.

För ryggsäcksresenärer har orten länge varit ett attraktivt mellanstopp under en Indokina-resa, tyvärr inte minst på grund av lättillgängligheten av droger, mitt i den så kallade gyllene triangeln (som myndigheterna dock på senare år förstärkt bekämpar). Jag upplever emellertid staden som behaglig och mest präglad av just äventyrsturismen, där resebyråerna har ett stort utbud av olika aktiviteter. För egen del väljer jag dock att bege mig till Phonsavan, beläget cirka 23 mil nordost om Vang Vieng. Här befinner sig den lätt surrealistiska Krukslätten, ett område med flera hundra stenkärl och –krukor av kalksten, 50 cm till 3 m höga och upp till 6 ton tunga. Deras härkomst är oklar och omdiskuterad, men de förmodas vara 1 500 – 2 000 år gamla och användes möjligtvis som begravningskrukor (där bland annat mänskliga benrester har hittats). Laos har för övrigt lämnat in en ansökan om att slätten skall listas som UNESCO-världsarv.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

IMG 0486

Foto: Michael Ranta

Phonsavan

Ett mycket dystert kapitel i Phonsavan-regionens historia måste dessvärre nämnas. Under det laotiska inbördeskriget 1964-1973 bombarderade USA området till stöd för den dåvarande regeringen mot den prokommunistiska rörelsen Pathet Lao. I stor utsträckning var detta ett hemligt krig som den amerikanska regeringen – till skillnad från Vietnamkriget - lyckades dölja för allmänheten. Sammanlagt fällde USA under kriget ofantliga 262 miljoner klusterbomber; därmed rör det sig här om den mest bombade regionen i världen. Av dessa var cirka 80 miljoner blindgångare, som sedan dess har skördat 20.000 dödsoffer och lemlästat långt fler. Sedan 1994 utförs dock systematiska saneringsarbeten av den internationella organisationen MAG (Mines Advisory Group), delvis bekostade av USA.

Från Phonsavan beger jag mig sedan till landets "kulturhuvudstad" (under olika perioder även huvudstad) Luang Prabang, som sedan 1995 är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Stadslandskapet, som utgör en blandning av traditionell laotisk arkitektur och senare fransk kolonialarkitektur från 1800-/1900-talen, är ovanligt välbevarat och lockar många besökare. Bland de många templen i staden (eller "wat" som de kallas), belägen på en halvö vid Mekongfloden, är nog Wat Xieng Thong ("den gyllene stadens tempel") från 1560-talet en av de mest imponerande och viktigaste klosteranläggningarna, även i hela Laos.

Bestående av cirka 20 byggnader är detta ett rätt så stort komplex, och vissa fasader är utsmyckade med pärlemorskimrande, kolorerade glasmosaiker, som bland annat visar ett "livets träd" och otaliga vardagscener. Här vid Mekong kan man även passa på att ta en båttur, exempelvis till de kända Pak Ou-grottorna, förvaringsplats för tusentals skadade eller av andra skäl avdankade Buddha-skulpturer, i alla storlekar och skepnader.

Som många asiatiska städer har även Luang Prabang en myllrande och färgrik nattmarknad, där många regionalt unika hantverksprodukter kan inhandlas, exempelvis siden- och andra textilprodukter, keramik och mullbärspapper. Överhuvudtaget kan man på Laos' marknader, om man är intresserad av matsouvenirer, finna en hel del ovanliga delikatesser, som svart ris, torkad svamp, te från provinsen Phongsali (utmärkt!) och – för de mindre räddhågade – olika insekter, som friterade gräshoppor och skorpioner, torkade råttor med mera. Utanför staden, cirka 3 mil söderut, kan ett besök av Kuang Si-vattenfallen varmt rekommenderas, ett av de mest tilldragande naturskådespelen jag har sett. Utspritt på flera trappstegsliknande nivåer, bygynnande i de 60 meter höga huvudfallen, rinner vattnet ner till bassangliknande kalkstensformationer, och den vita sanden ger vattnet en kristallklar, azurblå färg; bland de omgivande grönskande bambudungarna erbjuds här en utmärkt plats för en picknick.

Laos har bara 6,7 miljoner invånare (på en yta något mindre än Storbritanniens), men består ändå av 49 etniska grupperingar med olika språk, varav Lao, Khmou och Hmong utgör 75% av (den huvudsakligen buddhistiska) befolkningen. Mitt mål nu är att bege mig norrut till Luang Nahmta och Muang Sing, nära gränsen till Kina och att på vägen dit även besiktiga ett antal minoritetsbyar. Huvudvägen - betydelsemässigt en av Laos' motsvarigheter till E 4:an, men egentligen snarare en grusväg - blir en utmaning även för min rutinerade chaufför: smal, dammig och skumpig, med grisar, höns samt småbarn som kan springa ut på vägen när som helst - och maxhastigheten blir förstås därefter, ofta bara 20-30 km/tim.

 

IMG 2364

Foto: Michael Ranta

Småbyarna 

Här i småbyarna råder förvisso delvis fattiga förhållanden; husen påminner ofta snarare om skjul, uppresta på höga träpelare. Ofta saknar de avlopp och andra sanitära faciliteter; hygienen sköts vid byns centrala brunn. Men som besökare bemöts man vänligt och med återhållen nyfikenhet (fast barnen är långt mer spontana och direkta), och ovanliga handgjorda textilprodukter, bambupapper, föremål av teak (som växer vilt) finns ibland till salu. Jag har nu turen att befinna mig här under Hmong-folkets nyårsfirande, som infinner sig i december efter skördetiden och varar i flera veckor. Det innebär att jag ser många personer i festkläder, framför allt unga tonårsflickor. Familjebanden inom det klan-baserade Hmong är traditionellt mycket starka, och åtskilliga av dem är kristna eller animister.

Just nu pågår i flera byar, som jag passerar, den så kallade pov pob-ritualen, uppklädda tonårsflickor och –pojkar står uppradade och kastar bollar till varandra. Syftet med ritualen är att pojkar och flickor här, under ordnade former, får möjlighet att träffas och lära känna varandra, för att på så vis kunna finna en tänkbar partner. För mig som utomstående västerlänning ter sig detta onekligen exotiskt, samtidigt också lite rörande; istället för tonårsfester med disco arrangeras hos Hmong-folket pov pob-tillställningar, och varför inte?

Laos uppvisar inte bara en fascinerande natur och kultur, utan är även ett synnerligen vänligt land. Jag har nog sällan upplevt en likartad avslappnad och mänskligt behaglig stämning som här, även om jag jämför med andra (också vänliga) asiatiska länder jag har besökt. Turistiskt sett är landet fortfarande relativt oexploaterat, vilket bidrar till dess charm, ja, nästan oskuldsfullhet. Med lite kluvna känslor måste jag dock medge att en ökad turism skulle kunna bidra till en ekonomisk tillväxt som denna ytterst fattiga och tilltufsade region verkligen behöver. Efter ett besök i Laos uppstår nog hos många besökare känslan av att vilja återvända hit, någon gång...

Michael Ranta

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.