En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

 Rådhuset vid Marktplatz. Foto: Johan Werkmäster

Ensam med Almqvist i Bremen



Det är första gången jag befinner mig i denna nordtyska stad vid floden Weser. Jag kom igår, har sovit ensam en natt i denna stad med drygt en halv miljon invånare. Christina skulle ha varit med mig men hon blev sjuk i sista stund. Jag reste på egen hand och nu går jag allena i duggregnet i Bremen. Den store litteratören Carl Jonas Love Almqvist var också ensam i Bremen. 

Almqvist fick alltså stanna i Bremen – ensam, fattig, frusen och sjuk. Han kunde inte resa till familjen i Sverige och varken hustrun eller barnen hade någon önskan att hälsa på honom i Tyskland.

Jag känner mig ensam när jag vandrar i duggregnet längs Bremens gator en onsdag sent i oktober 2014.
Bland människor och spårvagnar irrar jag runt i Gamla stan, passerar rådhuset och domkyrkan, korsar Marktplatz, försvinner in under ett valv, fortsätter längs gågatan Böttcherstrasse och hamnar så småningom i de pittoreska gränderna i stadsdelen Schnoor. Jag fortsätter att gå varv efter varv, i stort sett längs samma gator, upp och ner, fram och tillbaka.

Det är första gången jag befinner mig i denna nordtyska stad vid floden Weser. Jag kom igår, har sovit ensam en natt i denna stad med drygt en halv miljon invånare. Christina skulle ha varit med mig men hon blev sjuk i sista stund. Jag reste på egen hand och nu går jag allena i duggregnet i Bremen.
Den store litteratören Carl Jonas Love Almqvist var också ensam i Bremen. Han bodde i staden under sitt sista levnadsår. Skaparen av Törnrosens bok, författaren till romaner som Drottningens juvelsmycke och Det går an, befann sig i mitten av 1800-talet i en förtvivlad härva av motgångar på olika plan. Som skribent och samhällsdebattör attackerades han av mäktiga fiender från alla håll och kanter. Hans ekonomi var usel vilket förde honom i händerna på giriga procentare. När han dessutom anklagades för att ha försökt arsenikförgifta en av dessa ockrare – huruvida det verkligen förhöll sig så har aldrig klarlagts – valde Almqvist att gå i landsflykt.

För att undvika att ställas inför rätta lämnade han i juni 1851, vid 57 års ålder, inte bara Stockholm utan också hustru och barn. På äventyrliga vägar lyckades han ta sig till USA. Där gifte han sig så småningom med en 69-årig pensionatsvärdinna i Philadelphia och gjorde sig därmed skyldig till bigami – till råga på allt.
I fjorton år levde Love Almqvist i Amerika. Med tiden blev dock hans längtan efter den svenska familjen allt svårare att hantera, och någon gång på sommaren 1865 beslöt han att återvända till Europa. Den 9 september anlände han till Bremen och tog in på familjen Henkes pensionat på Seemannstrasse i kvarteren bakom domkyrkan. Han kallade sig professor Jules Charles och var vid det här laget en gammal sjuk och fattig man.

För det mesta satt Love ensam i sitt rum och läste och skrev. ”Han var alldeles vithårig, verkade ständigt frysa, ville ha mycket varmt i sitt rum och värmde sig också med stora koppar kaffe”, berättar Johan Svedjedal i sin stora biografi om Almqvist. Ibland gick Love till biblioteket och ibland till antikvariatsbokhandlaren Karl Tannen, där han presenterade sig som Carl Westermann. Böckerna han köpte betalades alltid kontant.

Loves välbärgade halvbror Fridolf försåg den utblottade skriftställaren med pengar så att han hade råd att bo på pensionat och köpa böcker. Men Love ville inte stanna i Bremen. Han drömde om att komma hem till Sverige, träffa hustrun samt de två barnen, Maria och Ludvig. Samtidigt var han rädd att åtalet mot honom skulle tas upp igen. Love skrev till Fridolf och bad honom ordna ett pass med falskt namn, så att han skulle kunna återvända till Sverige inkognito. Men Fridolf vägrade. Han var en högt uppsatt man – bland annat ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och hovrättsråd i Svea hovrätt – och kunde omöjligen begå ett sådant lagbrott.

Almqvist fick alltså stanna i Bremen – ensam, fattig, frusen och sjuk. Han kunde inte resa till familjen i Sverige och varken hustrun eller barnen hade någon önskan att hälsa på honom i Tyskland. Han hade trots allt brådstörtat övergivit dem femton år tidigare; nu var han en främling som de inte hade sett på halvtannat decennium.

I september 1866 blev Almqvist sängliggande. Läkare tillkallades och Love förflyttades omedelbart från pensionatet till ett sjukhus. På okända vägar fick hans anhöriga veta att slutet närmade sig. Dottern Maria bestämde sig för att trots allt hälsa på sin far. Men då var det för sent. Samma dag som hon reste från Stockholm avled Carl Jonas Love Almqvist vid 72 års ålder.

När Maria äntligen kom fram till Bremen hade hennes far redan begravts bland andra lik i en fattiggrav. Men med hjälp av pengar från farbror Fridolf såg Maria till att Love fick en ny jordfästning och en egen grav. ”Då jag tänkte derpå huru han, min stackars Pappa! så länge han lefde jemt fick flacka omkring som en fredlös, tänkte jag att han åtminstone efter döden kunde behöfva ligga i ro, och således måste hafva en egen graf.”
Och så fick det bli. Graven pryddes med ett kors av svart marmor och där på kyrkogården i Bremen fick Love vila i frid – åtminstone under de närmaste 35 åren. Därpå grävdes han upp igen.

Jag letar mig fram till Seemannstrasse, gatstumpen där Carl Jonas Love Almqvist bodde på ett pensionat för snart 150 år sedan. Byggnaden finns inte kvar. Här reser sig istället parkeringshus och andra moderna fastigheter. Över huvud taget är det mesta av den tidens Bremen borta. Under andra världskriget skadades staden svårt av de allierades bombanfall. Bortåt två tredjedelar av bebyggelsen förstördes men Gamla stan, Altstadt, hörde inte till de värst drabbade distrikten. Det var framförallt stadens västra delar med sin varvsindustri som var målet för flygattackerna.

Men visst var förödelsen stor även i Altstadt. Domkyrkan blev illa tilltygad. Rådhuset klarade sig bättre; hela fasaden hade täckts av träbrädor som skydd mot bomberna. Efter krigsslutet byggdes de centrala delarna upp igen. I möjligaste mån försökte man restaurera de gamla kvarteren; i de fall det inte gick strävade man efter att de nya husen skulle uppföras i en stil som smälte in i miljön. Resultatet blev att det åtminstone över vissa delar av Gamla stan alltjämt vilar en medeltida atmosfär, inte minst kring Marktplatz.
Där ligger rådhuset som sedan 2004 finns med på Unescos världsarvslista tillsammans med Rolandsstatyn – en fem och en halv meter hög jätte av sten, symbol för Bremens självständighet – som har stått där med blottat svärd och vaktat rådhuset i över 600 år.

I duggregnet på torget betraktar jag den gravallvarlige Roland. På hans bröst hänger en färggrann skylt i form av ett pepparkakshjärta där det står: ”Ischa Freimaak”. Vilket på den lokala plattyska dialekten betyder ”Det är ju Freimarkt”. Under drygt två veckor i oktober varje år pågår Bremer Freimarkt – norra Tysklands största folkfest som brukar locka till sig fyra miljoner besökare.
Den första marknaden hölls för nästan ett millennium sedan, år 1035. Under seklerna växte den successivt. 1809 dök för första gången en karusell upp och på den vägen är det. Idag har Freimarkt närmast förvandlats till ett gigantiskt nöjesfält med hisnande åkattraktioner, spelhallar, skjutbanor, lyckohjul, mat- och godisstånd och mycket annat som hör ett tivoli till. Naturligtvis finns det också öltält och barer.

Festområdet ligger bakom järnvägsstationen och inträdet är fritt. Jag har ännu inte varit där men ämnar bege mig dit i sinom tid. Än så länge nöjer jag mig med ”Kleiner Freimarkt”, den betydligt mindre och stillsammare marknaden som går av stapeln vid rådhuset. Här finns visserligen ett litet pariserhjul och en gammaldags karusell, men i stort sett liknar aktiviteterna här mer traditionell torghandel med vissa historiska inslag; exempelvis är många av försäljarna klädda i medeltida dräkter. Man säljer korvar och andra charkuterier, ostar, choklad, karameller, fruktviner, likörer, konsthantverk, smycken och diverse tingeltangel. Det är gemytligt och ganska mycket folk mellan stånden, duggregnet till trots.

Roland är inte ensam om att stå staty vid rådhuset. Där finns också Stadsmusikanterna från Bremen – kända från bröderna Grimms gamla saga – en bronsstaty där fyra djur bildar en pyramid; hunden står på åsnan, katten på hunden och överst står tuppen på katten. Dessa varelser var inte alls från Bremen. Men de var på väg dit för att bli stadsmusikanter. Dock nådde de inte ända fram. När de sökte ett övernattningsställe på vägen kom de förbi en stuga där ett gäng rövare satt och åt en festmåltid. Djuren skrämde bort rövarna, åt sig mätta och övergav snart tanken på att bli stadsmusikanter i Bremen. De trivdes så bra i sin nyerövrade stuga att de beslöt sig för att stanna där.
Det är en egendomlig historia men befolkningen i Bremen – i synnerhet turistmyndigheterna – har tagit den till sig. På olika ställen runtom i staden syns åsnan, hunden, katten och tuppen i olika varianter, former och färger.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag lämnar Marktplatz och viker söderut, in på den lilla gågatan Böttcherstrasse som förbinder torget med floden. ”Böttcher” betyder ”tunnbindare” och det var alltså här som dessa hantverkare fordom höll till. Men i mitten på 1800-talet flyttades hamnen till en annan del av floden; därmed förlorade gatan i betydelse och började förfalla. I början av följande sekel väcktes den dock till liv igen. Hela den blott 100 meter långa gatstumpen köptes av kaffeimportören och handelsmannen Ludwig Roselius – uppfinnare av det koffeinfria kaffet, sägs det – som snart förvandlade Böttcherstrasse till ett arkitektoniskt konstverk.
Under ledning av skulptören och målaren Bernhard Hoetger och med hjälp av några modernistiska arkitekter lät Roselius under åren 1922-1931 uppföra ett antal byggnader i en avantgardistisk stil kallad tegelexpressionism, vilken främst förekom i norra Tyskland och i Nederländerna.

Roselius var medlem i nazistpartiet och ville se sitt projekt som en hyllning till tysk folklig kultur i allmänhet och till Hitler i synnerhet.
Över ingången till Böttcherstrasse hänger en gyllene relief, skapad av Hoetger, vilken kallas Lichtbringer, ljusbringaren. Så brukar Lucifer, djävulen, kallas men här är det fråga om en hyllning till Führern som – enligt upphovsmannen samt krämaren Roselius – besegrar mörkrets krafter. Dock var varken Hitler eller nazistpartiet i övrigt särskilt imponerade. Tvärtom betraktade de Bötcherstrasse som en ”kulturell avvikelse” och ett ”degenerat exempel på konst”.

 

Men jag tycker allt att tunnbindarnas smala gata – kantad av stiliga tegelhus, en valvgång och hemlighetsfulla prång – är det vackraste och mest atmosfärrika hörnet av Bremen. Här finns ett hotell, ett par konstmuseer, butiker, gallerier samt, inte minst, ölhaket Schüttinger med eget bryggeri. Varje eftermiddag mellan klockan tre och sex är det Happy Hour – eller ProBIERstunde som man kallar det – då det friska ölet säljs till extrapris. Alldeles intill Schüttingen reser sig Das Haus des Glockenspiels. Högt upp på byggnaden, mellan två gavlar, hänger 30 klockor av Meissenporslin, vilka tre gånger om dagen frambringar ett potpurri på tyska folkvisor. Jag står där en stund och lyssnar till välklingande toner; därpå hastar jag vidare mot nya mål.

Der Schnoor, ”snöret”, är den äldsta bevarade delen av stadskärnan. Här huserade förr repslagare och snörmakare liksom stora delar av fiskarbefolkningen. De smala, pittoreska gränderna – som tidvis drar till sig horder av turister – kantas av smala byggnader, många av dem korsvirkeshus, vissa uppfördes redan på 1400-talet men de flesta är från 1600- och 1700-talen.

Kanske var det så här hela centrala Bremen såg ut när Carl Jonas Love Almqvist bodde i staden, tänker jag.
Souvenirbutiker och caféer är öppna men gränderna i Schnoor är ganska folktomma denna gråmulna oktoberdag. Jag vandrar runt där en stund och beger mig sedan åter till Marktplatz, varifrån jag fortsätter mot nordväst längs affärsgatan Obernstrasse där spårvagnarna pilar fram och tillbaka.
Det är snart lunchdags men först vill jag ha en öl.

På Pieperstrasse hittar jag en öppen bar, Bier Comptoir, där jag vid denna tid är den enda gästen. Det står askkoppar på borden, vilket förvånar mig. Det måste vara flera år sedan jag senast besökte ett näringsställe där man får röka inomhus. Jag slår mig ner, tänder en cigarett och beställer en Haake Beck. Beck’s är det stora bryggeriet i staden. På väggen hänger en affisch där det lokala fotbollslaget Werder Bremen poserar efter att ha blivit tyska mästare 2004; det har gått tio år sedan dess.

Musik strömmar ur högtalarna. J.J. Cale sjunger Cocaine och därpå följer Have You Ever Seen the Rain med Creedence Clearwater Revival. Som ung gillade jag aldrig Creedence men just den här låten är bra. Jag röker ännu en cigarett, dricker ur min öl, betalar och går sedan bort mot rådhuset.
Jag hade tänkt äta lunch på Bremer Ratskeller – en legendarisk restaurang som har funnits i mer än 600 år och som lär ha en fantastisk vinkällare – men när jag från trappan blickar ner i den gigantiska, ödsliga källarlokalen tappar jag lusten.

Förutom en kypare som går runt och rättar till bestick ser jag inte en människa. Jag vill inte sitta där allena. Det får räcka med att jag nyss satt på en bar och drack öl i ensamhet.
Istället beger jag mig till Schlachte – promenaden längs floden Weser där restaurangerna och caféerna ligger tätt. Varma sommardagar trängs här säkert massor av folk men en duggregnig dag sent i oktober är besökarna få. Jag går in på Paulaner’s där det trots allt sitter en del gäster. Jag äter surkål med grovt bröd och tre sorters korv: Nürnberger, Bauernbratwurst och Wiener Würstel. Det är gott, mättande och mycket tyskt.

 

 

Jag fortsätter att gå, promenerar mot järnvägsstationen, passerar mitt hotell, Hanseat, det vore skönt att gå in och lägga sig en stund på sängen men istället korsar jag gatan och går rakt genom järnvägsstationen.När jag kommer ut på andra sidan står jag vid entrén till festområdet, Bremer Freimarkt. Regnet har tilltagit. Jag borde ha haft ett paraply. Jag irrar runt mellan berg- och dalbanor, karuseller, spelhallar, lyckohjul och skjutbanor. Jag blir allt blötare och slinker in i ett gigantiskt öltält där det är torrt men folktomt. Jag går ut igen. Det är mest barnfamiljer som rör sig på området, festprissarna och drinkarna har inte anlänt än.

Rastlöst söker jag mig tillbaka mot Gamla stan, slinker åter in på Bier Comptoir, där gästerna nu är betydligt fler än för fem timmar sedan, det är närmast fullsatt, i stort sett bara äldre herrar, nästan alla röker, de tittar på mig, inte ovänligt men en smula nyfiket och frågande, de flesta är nog stammisar och har noterat att en främling kommit in.

En liten gråhårig, haltande hund – någon sorts terrier skulle jag tro – kommer fram och nosar på mig. Den går omkring med ett koppel hängande efter sig. Efter en stund reser sig husse och kilar ut och rastar hunden. De är tillbaka efter ett par minuter. Vädret är inget vidare.

Jag röker ett par cigaretter och ger mig åter ut i duggregnet, vandrar bort till Böttcherstrasse och in på Schüttinger där det fortfarande är ProBIERstunde. Jag köper en billig öl. Här får man inte röka, jag lägger in en snus, dricker upp, betalar, fortsätter att gå, samma gator, fram och tillbaka.

När jag väl har återvänt till hotellet orkar jag knappt gå ett steg till. Jag har vandrat runt i Bremen i timtal, måste ha tillryggalagt flera mil. Alldeles i anslutning till hotellet ligger restaurangen Edelweiss. Där äter jag min kvällsmåltid, en utmärkt "Fischragout Marseille". Jag är trött på öl och beställer vitt vin därtill.
Kanske borde jag ta en aftonpromenad i duggregnet, men jag ids inte. Jag tar hissen upp till mitt hotellrum på femte våningen. Från fönstret har jag utsikt mot järnvägsstationen; därbakom syns skenet från Freimarkt.
Jag antar att det var här någonstans som Carl Jonas Love Almqvist begravdes 1866. Men nästan 35 år senare stod det klart att han inte längre kunde vila där i frid. ”Vid sekelskiftet blev det klart att marken på kyrkogården i Bremen där Almqvist var begravd skulle exproprieras – området behövdes för en utbyggnad av stadens centralstation – vilket innebar att Almqvists kropp måste flyttas”, skriver Johan Svedjedal i sin biografi. Stoftet fördes hem till Sverige. Än en gång skulle Love jordas vilket skedde hösten 1901 på Solna kyrkogård.
Så vitt jag vet ligger han där än. Jag tror inte att han saknar Bremen.


Uppgifterna om Almqvist tid i Bremen har jag i huvudsak hämtat från Johan Svedjedals biografi Frihetens rena sak. Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841-1866 (Stockholm, 2009).
 

Johan Werkmäster

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.