Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Upplevelser i Kappadokien del 2



Kappadokiens vackra BergKappadokien är beläget mitt på den anatoliska halvön, Asiens utpost mot Europa. Namnet på regionen Kappadokien sägs härleda från persiskan och betyder ”de vackra hästarnas land”. Jag kan riktigt se ryttarna framför mig, hur de galopperar genom det vulkaniska landskapet, men de tillhör det förgångna fortskaffningsmedlet. Landskapet är synnerligen märkligt. Då de tre vulkanerna Erciyes, Hasandag och Göllüdag var aktiva för miljoner år sedan, sköljde lavasten över det väldiga området. Vid eruptionerna spreds vulkaniskt damm, hård basaltlava och mjuk porös tuff och täckte med tiden den enorma högslätten. Regnvatten medförde att lavaaskan blev hård. Regn och vind formade bisarra koniska och cylindriska formationer av tuffsten. När basaltlavan började spricka bildades raviner och djupa dalgångar. Med tiden bröts några av klipporna sönder mellan dalgångarna och bildade mängder av stenkägelkolonner som skänkte landskapet unika skulpturer.

Jag vandrar genom nationalparken och utomhusmuseet Göreme som upptagits på UNESCOS lista över världsarvet. Som en skog av käglor och pelare av sten vaktar märkliga statyer över området. Några ser ut som enorma skorstenar som reser sig 30 meter eller mer mot skyn. Andra liknar gigantiska glasstrutar, obelisker eller karljohansvampar, som lokalt kallas ”fairy chimneys” eller ”sagoféernas skorstenar”. På några av käglorna lutar stora stenar och hotar att snart ramla ned. Solens strålar får formationerna att skifta i olika vackra nyanser. Gryningsljuset färgar dem ljust rosa. Mitt på dagen ser de elfenbensvita ut och i solnedgången får de en gyllene ockrafärg.

När området befolkades för 6 000 år sedan, insåg man att den porösa lavastenen var enkel att gräva ur och på så vis skapades tusentals handgrävda grottor. Spåren är tydliga i den mjuka stenen, känner man med fingrarna längs väggarna, förstår man att allt är handgrävt. Folk högg ut rum i den mjuka klippan och bosatte sig där. Bostäderna visade sig ha en jämn temperatur. 15-16 grader året runt, svala på sommaren och varma på vintern.

Än i dag finns hela bergväggar med terrasser och öppningar. Bäst att utnyttja lavastenen var folkslaget ”Hettiterna”, som skapade ett mäktigt rike här för 3 500 år sedan. Floden Kizilirmak har gjort marken lämplig för jordbruk och på senare tid odlas även vin.

Kappadokien var en viktig knutpunkt där flera civilisationer möttes. Sidenvägen, som knöt samman romarriket med Kina, passerade genom Kappadokien. Förutom handelsmännen färdades även persiska, grekiska och romerska soldater på den 6 500 kilometer långa vägen och under tidernas gång förde resenärerna med sig olika religiösa uppfattningar. På 100-talet har det enligt Apostlagärningarna 2:1–9 funnits judiska bosättningar i Kappadokien. I Jerusalem predikade aposteln Petrus för judar från Kappadokien efter det att ”den heliga anden hade utgjutits”. Tydligen tog några emot budskapet och förde med sig sin nyvunna tro hem. Därför riktade sig Petrus bland annat till de kappadokiska kristna i sitt första brev.

Historiker anser att kristna levde i Kappadokiens grottor under kristendomens tidigaste år. De första kristna var rädda för romarna. Enligt traditionen ska Johannes Döparen och Maria ha flytt västerut till Efesos för att undgå romarrikes förtryck och arabernas angrepp. De troende gömde sig i underjordiska städer. De inrättade sina bostäder och bodde 12 våningar under jord! De allra första religiösa samlingsplatserna grävdes in i de djupa bergen. Här finns underjordiska bostäder, grottor och kyrkor. 

Folk på klippanArmenierna var de första kristna i området. Under 300-talet försvarade de tre inflytelserika kyrkofäderna Gregorios av Nazianzos, Basileios den store och hans bror Gregorios av Nyssa treenighetsläran. Basileios föddes i Caesarea i Kappadokien omkring år 330 som son till en förmögen och inflytelserik familj, men drog sig tillbaka till ett rent asketiskt liv och lät sig döpas år 357. Efter att ha besökt asketerna i Syrien, Palestina och Egypten, skänkte han hela sin förmögenhet åt de fattiga och drog sig tillbaka till en enslig ort invid floden Isis med några likasinnade. På andra stranden hade hans mor och syster, båda med namnet Makrina, grundat en kvinnlig asketkoloni. Där tillbringade han flera år som munk. År 364 valdes han till metropolit i Csesarea, där han bedrev en omfattande och kraftfull verksamhet. Han grundade det första kristna sjukhuset i Csesarea och världens första barnhem. Basileios bidrog väsentligt till utformningen av treenighetsläran och till den teologi som segrade på första konciliet i Konstantinopel år 381 och gjorde slut på striden om arianismen två år efter hans död. Se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism. Hans anvisningar för klosterlivet, ”Basileios regel”, följs fortfarande av den ortodoxa kyrkans kloster.

De enkla kappadokiska bostäderna lämpade sig för den anspråkslösa livsstil Basileios stod för. I takt med att klosterorden växte, grävde man ut fler kyrkor i de större käglorna. Vi kliver på stenar, klättrar på ställningar och når slutligen upp till grottkyrkorna. I den bysantinska kyrkan Tokali Kilise (Spännet) är väggmålningarna ur Kristi liv väl bibehållna. Korsfästelsen, nedtagningen från korset, gravsättningen och himmelsfärden är målade på blå bakgrund. I Sandalkyrkan som har två kolonner finns en scen med Judas förräderi bevarad. Tyvärr ser jag att någon tok har varit framme och klottrat på fresken. Kilroy har visst varit lite överallt!

På en smal trappa når vi upp till ett hål i klippväggen. Vi hukar oss och för att inte snubbla kliver vi långsamt in genom öppningen. Plötsligt befinner vi oss i en liten kyrksal. Såväl väggar som tak är dekorerade med bildberättelser om Jesu födelse, korsfästelsen, de 12 apostlarna, men även om St. George och draken i rött, grönt och grått. 

Än idag används en del större grottor som bostäder, hotell, kaféer och matställen både i de höga tornen och nedgrävda i marken. 

Vi är nyfikna och försöker krypa in i en trevåningsgrotta som sägs ha innehållit boplatser, skolsalar och kyrkor, men allt eftersom gångarna försvinner ner i djupet blir utrymmet trängre och trängre. För den som är storväxt är det lika bra att återvända upp igen. Våningarna längst ner går inte ens att nå, där måste man åla sig fram.

HattklipporRegionen har varit en orolig plats i alla tider. Greker, perser, assyrier och turkar har omväxlande haft herraväldet över områdena vid Medelhavet och i Mindre Asien. Kulturerna har under de förgångna årtusendena beblandats, konstyttringarna och religionerna har tagit till sig orientaliska element och omvänt. Nästan alla städer har bytt namn flera gånger om. De har missbrukats som pantobjekt av de olika härskarna.

Alexander den store ”befriade” Kappadokiens städer från perserna, när han korsade Dardanellerna år 334 f.Kr. och intog den Egeiska kusten. I Gordion konfronterades han med den berömda gordiska knuten. Enligt sagan skulle den som löste knuten få herraväldet över Asien. Alexander löste problemet genom ett svärdshugg. Han fick många efterföljare, innan romarna tog över herraväldet och delade upp Mindre Asen i provinser. Efter att det romerska imperiet delades på 300-talet, hörde Mindre Asien till det bysantinska Östrom. Bysans vid Bosporen döptes om till Konstantinopel efter Konstantin den store, som använde sig av kristendomen för att ena riket. Seldjukerna, som var nomader från Centralasien med turkiskt ursprung, invaderade Bysan på 1000-talet, trängde bort bysantinerna till Anatoliens västra kustdelar och gjorde Konya till huvudstad år 1099. Genom karavanerna som drog genom regionen blomstrade handeln. Konya blev ett centrum för konst och filosofi. Man byggde moskéer och skolor. Här fann broderskapet ”de dansande dervischerna” tillflykt och blev deras historiska centrum. När korsriddarna härjade på 1200-talet slets seljdukstaten sönder. Turkarna segrade och det osmanska riket, som skulle komma att bestå i 600 år, bildades år 1299 under Osman I. Under 1800-talet betraktades det osmanska riket som ”Europas sjuke man”. Nederlagen i de följande balkankrigen och alliansen med förlorarna i Första världskriget påskyndade rikets upplösning.

År 1923 utropades den turkiska republiken och den turkiska huvudstaden flyttades till Ankara. Mustafa Kemal Atatürk blev Turkiets förste president och skulle bli den som förvandlade Turkiet till ett modernt samhälle. Han hade gjort karriär genom att segra över de allierade i kampen om Dardanellerna. Dessutom hade han varit delaktig i avskaffandet av sultanatet.

Atatürk införde religionsfrihet och olika klädesreformer; exempelvis att burkan förbjöds.

SinasosVi stannar till i den forna grekiska staden Sinasos, numera Mustafapaşa. Fram till 1923 bodde endast greker här, Fredsfördraget i Lausanne avslutade kriget mellan Grekland och Turkiet och ledde till en stor folkutväxling på kusterna till Egeiska havet och Medelhavet. Ändå bodde några av den kristna, grekiska befolkningen kvar här ända in på 1940-talet, då den turkiska regeringen bestämde att det var för farligt att bo på denna plats. Jag tilltalar några inhemska personer på gatan på grekiska, men de skakar på huvudena, förstår mig inte. Den enkla fråga jag ställt gällde om det finns några greker kvar i Sinasos. Det gör det alltså inte.

Greker, armenier, assyrier, syrianer och andra kristna drevs bort från det Osmanska riket i Mindre Asien år 1915. Denna människoslakt och fördrivning kallas Seyfo, svärd på syrianska. Som första och enda land i världen betecknade Sveriges riksdag år 2010 händelserna för 100 år sedan som folkmord, men den svenska regeringen har ännu inte verkställt riksdagens beslut.

Just nu är frågan aktuell även i Botkyrka kommun, där den politiska majoriteten ställer sig positiv till ett medborgarförslag att bygga ett Seyfominnesmärke i kommunen, men frågan är juridiskt komplex. Ett monument får självklart inte peka ut en speciell folkgrupp, eftersom det var en regim och inte ett folk, som begick brotten. Man vill givetvis inte bidra till onödiga motsättningar mellan kommuninvånarna. År 2007 kom länsrätten fram till att det var ett olagligt utrikespolitiskt ställningstagande av Södertälje kommun att ta beslutet att bygga ett Seyfomonument där.

 

Lilian O. Montmar. Bilder: Mats Olofsson
Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta
 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.