Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Skratt på fel plats

Vad man minst av allt förväntar sig på Judiska Museet i Berlin är att få sig ett gott skratt. Det är inte därför man går dit. Det som möter en ...

Av: Ulf Stenberg | 30 juli, 2009
Gästkrönikör

Bertil Falk - en svensk hjälte

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting ...

Av: Guido Zeccola | 23 juli, 2010
Litteraturens porträtt

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | 31 maj, 2015
Resereportage

Upplevelser i Kappadokien del 2



Kappadokiens vackra BergKappadokien är beläget mitt på den anatoliska halvön, Asiens utpost mot Europa. Namnet på regionen Kappadokien sägs härleda från persiskan och betyder ”de vackra hästarnas land”. Jag kan riktigt se ryttarna framför mig, hur de galopperar genom det vulkaniska landskapet, men de tillhör det förgångna fortskaffningsmedlet. Landskapet är synnerligen märkligt. Då de tre vulkanerna Erciyes, Hasandag och Göllüdag var aktiva för miljoner år sedan, sköljde lavasten över det väldiga området. Vid eruptionerna spreds vulkaniskt damm, hård basaltlava och mjuk porös tuff och täckte med tiden den enorma högslätten. Regnvatten medförde att lavaaskan blev hård. Regn och vind formade bisarra koniska och cylindriska formationer av tuffsten. När basaltlavan började spricka bildades raviner och djupa dalgångar. Med tiden bröts några av klipporna sönder mellan dalgångarna och bildade mängder av stenkägelkolonner som skänkte landskapet unika skulpturer.

Jag vandrar genom nationalparken och utomhusmuseet Göreme som upptagits på UNESCOS lista över världsarvet. Som en skog av käglor och pelare av sten vaktar märkliga statyer över området. Några ser ut som enorma skorstenar som reser sig 30 meter eller mer mot skyn. Andra liknar gigantiska glasstrutar, obelisker eller karljohansvampar, som lokalt kallas ”fairy chimneys” eller ”sagoféernas skorstenar”. På några av käglorna lutar stora stenar och hotar att snart ramla ned. Solens strålar får formationerna att skifta i olika vackra nyanser. Gryningsljuset färgar dem ljust rosa. Mitt på dagen ser de elfenbensvita ut och i solnedgången får de en gyllene ockrafärg.

När området befolkades för 6 000 år sedan, insåg man att den porösa lavastenen var enkel att gräva ur och på så vis skapades tusentals handgrävda grottor. Spåren är tydliga i den mjuka stenen, känner man med fingrarna längs väggarna, förstår man att allt är handgrävt. Folk högg ut rum i den mjuka klippan och bosatte sig där. Bostäderna visade sig ha en jämn temperatur. 15-16 grader året runt, svala på sommaren och varma på vintern.

Än i dag finns hela bergväggar med terrasser och öppningar. Bäst att utnyttja lavastenen var folkslaget ”Hettiterna”, som skapade ett mäktigt rike här för 3 500 år sedan. Floden Kizilirmak har gjort marken lämplig för jordbruk och på senare tid odlas även vin.

Kappadokien var en viktig knutpunkt där flera civilisationer möttes. Sidenvägen, som knöt samman romarriket med Kina, passerade genom Kappadokien. Förutom handelsmännen färdades även persiska, grekiska och romerska soldater på den 6 500 kilometer långa vägen och under tidernas gång förde resenärerna med sig olika religiösa uppfattningar. På 100-talet har det enligt Apostlagärningarna 2:1–9 funnits judiska bosättningar i Kappadokien. I Jerusalem predikade aposteln Petrus för judar från Kappadokien efter det att ”den heliga anden hade utgjutits”. Tydligen tog några emot budskapet och förde med sig sin nyvunna tro hem. Därför riktade sig Petrus bland annat till de kappadokiska kristna i sitt första brev.

Historiker anser att kristna levde i Kappadokiens grottor under kristendomens tidigaste år. De första kristna var rädda för romarna. Enligt traditionen ska Johannes Döparen och Maria ha flytt västerut till Efesos för att undgå romarrikes förtryck och arabernas angrepp. De troende gömde sig i underjordiska städer. De inrättade sina bostäder och bodde 12 våningar under jord! De allra första religiösa samlingsplatserna grävdes in i de djupa bergen. Här finns underjordiska bostäder, grottor och kyrkor. 

Folk på klippanArmenierna var de första kristna i området. Under 300-talet försvarade de tre inflytelserika kyrkofäderna Gregorios av Nazianzos, Basileios den store och hans bror Gregorios av Nyssa treenighetsläran. Basileios föddes i Caesarea i Kappadokien omkring år 330 som son till en förmögen och inflytelserik familj, men drog sig tillbaka till ett rent asketiskt liv och lät sig döpas år 357. Efter att ha besökt asketerna i Syrien, Palestina och Egypten, skänkte han hela sin förmögenhet åt de fattiga och drog sig tillbaka till en enslig ort invid floden Isis med några likasinnade. På andra stranden hade hans mor och syster, båda med namnet Makrina, grundat en kvinnlig asketkoloni. Där tillbringade han flera år som munk. År 364 valdes han till metropolit i Csesarea, där han bedrev en omfattande och kraftfull verksamhet. Han grundade det första kristna sjukhuset i Csesarea och världens första barnhem. Basileios bidrog väsentligt till utformningen av treenighetsläran och till den teologi som segrade på första konciliet i Konstantinopel år 381 och gjorde slut på striden om arianismen två år efter hans död. Se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism. Hans anvisningar för klosterlivet, ”Basileios regel”, följs fortfarande av den ortodoxa kyrkans kloster.

De enkla kappadokiska bostäderna lämpade sig för den anspråkslösa livsstil Basileios stod för. I takt med att klosterorden växte, grävde man ut fler kyrkor i de större käglorna. Vi kliver på stenar, klättrar på ställningar och når slutligen upp till grottkyrkorna. I den bysantinska kyrkan Tokali Kilise (Spännet) är väggmålningarna ur Kristi liv väl bibehållna. Korsfästelsen, nedtagningen från korset, gravsättningen och himmelsfärden är målade på blå bakgrund. I Sandalkyrkan som har två kolonner finns en scen med Judas förräderi bevarad. Tyvärr ser jag att någon tok har varit framme och klottrat på fresken. Kilroy har visst varit lite överallt!

På en smal trappa når vi upp till ett hål i klippväggen. Vi hukar oss och för att inte snubbla kliver vi långsamt in genom öppningen. Plötsligt befinner vi oss i en liten kyrksal. Såväl väggar som tak är dekorerade med bildberättelser om Jesu födelse, korsfästelsen, de 12 apostlarna, men även om St. George och draken i rött, grönt och grått. 

Än idag används en del större grottor som bostäder, hotell, kaféer och matställen både i de höga tornen och nedgrävda i marken. 

Vi är nyfikna och försöker krypa in i en trevåningsgrotta som sägs ha innehållit boplatser, skolsalar och kyrkor, men allt eftersom gångarna försvinner ner i djupet blir utrymmet trängre och trängre. För den som är storväxt är det lika bra att återvända upp igen. Våningarna längst ner går inte ens att nå, där måste man åla sig fram.

HattklipporRegionen har varit en orolig plats i alla tider. Greker, perser, assyrier och turkar har omväxlande haft herraväldet över områdena vid Medelhavet och i Mindre Asien. Kulturerna har under de förgångna årtusendena beblandats, konstyttringarna och religionerna har tagit till sig orientaliska element och omvänt. Nästan alla städer har bytt namn flera gånger om. De har missbrukats som pantobjekt av de olika härskarna.

Alexander den store ”befriade” Kappadokiens städer från perserna, när han korsade Dardanellerna år 334 f.Kr. och intog den Egeiska kusten. I Gordion konfronterades han med den berömda gordiska knuten. Enligt sagan skulle den som löste knuten få herraväldet över Asien. Alexander löste problemet genom ett svärdshugg. Han fick många efterföljare, innan romarna tog över herraväldet och delade upp Mindre Asen i provinser. Efter att det romerska imperiet delades på 300-talet, hörde Mindre Asien till det bysantinska Östrom. Bysans vid Bosporen döptes om till Konstantinopel efter Konstantin den store, som använde sig av kristendomen för att ena riket. Seldjukerna, som var nomader från Centralasien med turkiskt ursprung, invaderade Bysan på 1000-talet, trängde bort bysantinerna till Anatoliens västra kustdelar och gjorde Konya till huvudstad år 1099. Genom karavanerna som drog genom regionen blomstrade handeln. Konya blev ett centrum för konst och filosofi. Man byggde moskéer och skolor. Här fann broderskapet ”de dansande dervischerna” tillflykt och blev deras historiska centrum. När korsriddarna härjade på 1200-talet slets seljdukstaten sönder. Turkarna segrade och det osmanska riket, som skulle komma att bestå i 600 år, bildades år 1299 under Osman I. Under 1800-talet betraktades det osmanska riket som ”Europas sjuke man”. Nederlagen i de följande balkankrigen och alliansen med förlorarna i Första världskriget påskyndade rikets upplösning.

År 1923 utropades den turkiska republiken och den turkiska huvudstaden flyttades till Ankara. Mustafa Kemal Atatürk blev Turkiets förste president och skulle bli den som förvandlade Turkiet till ett modernt samhälle. Han hade gjort karriär genom att segra över de allierade i kampen om Dardanellerna. Dessutom hade han varit delaktig i avskaffandet av sultanatet.

Atatürk införde religionsfrihet och olika klädesreformer; exempelvis att burkan förbjöds.

SinasosVi stannar till i den forna grekiska staden Sinasos, numera Mustafapaşa. Fram till 1923 bodde endast greker här, Fredsfördraget i Lausanne avslutade kriget mellan Grekland och Turkiet och ledde till en stor folkutväxling på kusterna till Egeiska havet och Medelhavet. Ändå bodde några av den kristna, grekiska befolkningen kvar här ända in på 1940-talet, då den turkiska regeringen bestämde att det var för farligt att bo på denna plats. Jag tilltalar några inhemska personer på gatan på grekiska, men de skakar på huvudena, förstår mig inte. Den enkla fråga jag ställt gällde om det finns några greker kvar i Sinasos. Det gör det alltså inte.

Greker, armenier, assyrier, syrianer och andra kristna drevs bort från det Osmanska riket i Mindre Asien år 1915. Denna människoslakt och fördrivning kallas Seyfo, svärd på syrianska. Som första och enda land i världen betecknade Sveriges riksdag år 2010 händelserna för 100 år sedan som folkmord, men den svenska regeringen har ännu inte verkställt riksdagens beslut.

Just nu är frågan aktuell även i Botkyrka kommun, där den politiska majoriteten ställer sig positiv till ett medborgarförslag att bygga ett Seyfominnesmärke i kommunen, men frågan är juridiskt komplex. Ett monument får självklart inte peka ut en speciell folkgrupp, eftersom det var en regim och inte ett folk, som begick brotten. Man vill givetvis inte bidra till onödiga motsättningar mellan kommuninvånarna. År 2007 kom länsrätten fram till att det var ett olagligt utrikespolitiskt ställningstagande av Södertälje kommun att ta beslutet att bygga ett Seyfomonument där.

 

Lilian O. Montmar. Bilder: Mats Olofsson
Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta
 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2013

När tavlorna kommer till liv

Tänk att kunna gå in en tavla och uppleva en värld målad för hundra år sedan. Det franska uttrycket ”tableau vivant”, som betyder levande bild, har sedan romartiden varit ett ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 december, 2014

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | Utopiska geografier | 01 juni, 2015

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan."

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan." Ett samtal med Maja Elliott. Text & foto av Carl Abrahamsson Svensk-irländska kompositören Maja Elliott skapar evokativ stämningsmusik för drömska ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 12 oktober, 2006

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.