Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela



Pilgrim på vandringDet är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela stenkyrkan. Luften är sval och tyst och det luktar döda flugor och potatis. Människor släpar med skorna i stengolvet, stannar och böjer sina huvuden. Stilla, regelbundet och rytmiskt ljuder orden: Kristi kropp. Kristi blod.

Mässan är slut. Ute på torget är luften upphettad och svalorna har fullt upp. Skuggorna är långa och utdragna och jag har fått en madrass på vandrarhemmet och en stämpel i pilgrimspasset. Värdparet har lagat linssoppa till alla gäster och vi äter tillsammans. Ett trettiotal nationaliteter finns representerade kring matbordet, var och en av oss är på väg till Santiago de Compostela. Pilgrimsleden har anor från tidig medeltid, och legenden säger att Sankte Jakobs – Santiagos – reliker finns bevarade i katedralen i Santiago.

”God linssoppa!” säger killen som sitter bredvid mig. Han är lång och smal, mörkhårig och talar franska. Pierre heter han, och berättar att han gick från St-Jean-Pied-de-Port i Frankrike i början av juni. De första två veckorna hade han sällskap av sin pappa och lillasyster och nu fortsätter han ensam. ”Jag hoppas vara framme i mitten av juli, men jag har inte bråttom så vi får se”. Sträckan mäter totalt 800 kilometer och beräknas ta ungefär fem-sex veckor att gå. ”Vill du ha mer soppa, Pierre?” undrar mannen mittemot. Pierre lyfter handen och vinkar nekande. ”När jag kommer till Santiago vill jag gå vidare till havet, till Finisterre” fortsätter han. ”Till världens ände!” säger han och ler. Det kom att kallas så, för längre västerut än så kunde inte de romerska marktrupperna avancera; kusten tvingade dem att göra halt. ”När jag kommer till havet ska jag plocka mig en snäcka!” säger Pierre. Snäckskalet har blivit en symbol för helgonet Jakob och för pilgrimsvandringen. ”Om det finns några snäckor kvar …” tillägger han efter en stund.

Gotisk katedral i staden BurgosSovsalen är inhyst på övervåningen, det ligger madrasser utspridda på golvet och jag ligger vaken och lyssnar till ljuden. Det prasslar och pyser, susar och bräker. Det berättas att det var på Spaniens västkust, en bit söder om Finisterre, som aposteln Jakobs döda kropp anlände med båt från Jerusalem. Jakob var en av Kristi tolv lärjungar och senare verksam som apostel på iberiska halvön. Det var i samband med en återresa till Jerusalem som aposteln Jakob blev tillfångatagen och halshuggen på order av Herodes Agrippa, ca 44 e Kr. Två av Jakobs vänner lär ha tagit hand om den döda kroppen och flytt till havs med en båt som saknade både segel och roder. Vind för våg drev de omkring över Medelhavet, passerade Gibraltar sund och flöt längs Portugals kust. Såsmåningom drev de iland på Galiciens västkust. De två vännerna lät begrava apostelns kvarlevor i området och bosatte sig i trakten för att vaka över graven.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu prasslar det från reselakan och ryggsäckar. Det är fortfarande mörkt men säkert morgon. Jag kliver upp, prasslar med mina grejer och går ut i efternatten. Det lyser kallt ur stjärnorna och småfåglarna har börjat. Det dagas försiktigt i öster och en stor måne går över himlen, mätt och tyst. Vinden vispar omkring på vetefälten och vid vägkanten står vallmon i svåra färger. Landskapet är kuperat och går i kyligt blekgrönt överallt utom på vinodlingarna för där syns jorden och den är varm och röd. Det här är regionen Rioja, känd för sitt goda vin. Här växer fikon, mandel, mullbär, äpple, valnöt, körsbär, oliv, vete och vin. Ljuset stiger i ryggen och slänger kalla silhuetter på grusvägen. Solen reser sig, dödar månen och köper hela världen. Vallmon har fått tillbaka sin klara röda klänning ifrån solen. Skuggorna blir kortare och faller åt nord, det är varmt och jag stannar vid en fontän. Här växer rosor och cypress, nypon och kaprifol. Från balkonger och fönsterbleck sträcker sig pelargonier i rött och rosa. Stenhusen står tätt och gatorna är trånga. Koltrasten gör melodier från takås och skorsten. Mitt i byn reser sig en kyrka mot himlen. Uppe i kyrktornet har ett par storkar byggt bo och ännu högre, ovanför alltihopa, går molnen omkring för sig själva.

KaprifolDet blommar björnbär i dikesrenen och bofinken har anmält sig. Framför mig går en man från vägkant till vägkant, han går sakta och med nedböjt huvud. Han bär en stor ryggsäck, i ena handen håller han en svart plastsäck och i andra handen ett långt skaft med en griptång längst ut. Jag säger god dag. Mannen plockar upp en pappersbit ur diket, släpper den i plastsäcken och tittar upp. Hans ansikte är inramat av en mörk skepparkrans och skuggat av en röd solkeps. Åren och solen har skrivit små tecken i hans hud. Han säger: ”Bonjour Mademoiselle”. Herrn, jag känner igen er, inte var ni på vandrarhemmet i Grañón igår? Visst var han det, och nu nyper han tag i en plastflaska vid vägkanten. Kornsparven spelar från en buske. Arbetar ni här? undrar jag. ”Arbetar?” upprepar han och fiskar upp en plastpåse nedifrån diket. ”Jag plockar upp skräp längs med leden”. Kornsparven flyger iväg och hänger med benen över vetefältet. Ska ni göra det hela vägen till Santiago? undrar jag. ”Javisst” säger han och berättar att han gått leden många gånger både fram och tillbaka. Han berättar att han ursprungligen kommer från Paris men att han har gjort sig av med sin bostad hemma. Så, ni har med er alla era saker i ryggsäcken? frågar jag. Han säger att det stämmer och nu stannar han framför en sopcontainer. Han börjar tömma plastsäcken. Förresten, hur var ert namn? frågar jag. ”Serge, jag heter Serge” säger han och önskar mig lycka till på färden; ”Buen camino!”. Vägen går genom poppel, gryning, kullar, timjan, middagssol, järnek, byar, spannmål, ringduva, buss i linjetrafik, kaféer, banker, bibliotek, broar och katedraler. I staden Burgos ligger det guldsnäckor utspridda på gatan. De sitter fast i gatstenen och visar vägen till Santiago. Mörka vindar jagar mig ut ur staden och upp på meseta; högplatån. Det är dunkelt och blött som senhösten hemma i Västerbotten. Leran kladdar fast under fötterna och jorden är tung att släpa på. Ljuset kommer sakta och vallmon rodnar. Steglitsen petar ut frön ur tistlarna och återfår sina gula vingband ifrån gryningen. Ändlösa fält sträcker ut sig, vinden går fri mellan blåklint och horisont. Inga kullar finns och inga träd, bara platåer med slätter och himlavalv och vindsnurror.

VallmoBerättelsen om aposteln Jakobs grav hade för länge sedan fallit i glömska när en natt himlen fylldes av fallande stjärnor. De föll över platsen för apostelns grav och en eremit som bodde i området såg meteorskuren pågå i flera nätter. Han bestämde sig för att underrätta biskopen om sina observationer. Biskopen kom genast för att undersöka området och fann ruinerna av ett gammalt altare och tre gravar. Den största graven bar inskriften: ”Här vilar Jakob, Sebedaios och Salomes son, bror till Johannes.” Nyheten nådde påven och kung Alfonso II som kort därefter gjorde ett besök och lät uppföra ett kapell vid graven. Platsen kom att kallas Campus Stellae; Stjärnfältet, och är uppkomsten till den stad som formades kring upptäckten: Santiago de Compostela. Med tiden byggdes en kyrka som längre fram blev den katedral som nu finns i staden Santiago och som varje pilgrim enligt traditionen bör besöka.

Nere i en sänka dyker det upp en by; Hontanas. Här finns en koja byggd i sten. Det är Heliga Birgittas eremitage. Hon och hennes make Ulf Gudmarsson gick här på 1340-talet. Den allra första pilgrimen var biskopen Gottskalk som levde på 950-talet. Han fick höra talas om nyheten om Jakobs grav i Spanien och föresatte sig att göra en pilgrimsfärd dit. Så trampade han upp den första av pilgrimsleder till Santiago med början i sitt hem i Le Puy i Frankrike. Sedan dess har miljontals människor följt samma väg från Le Puy och även gått andra vägar genom Europa för att komma till Santiago. Traditionen menade att den som fullföljde sin vallfärd till katedralen i Santiago, under det att den ångrade sina synder och mottog botens sakrament samt den heliga nattvarden, skulle vinna förlåtelse för sina synder.

Spindelväv och jättefänkålDet bultar i marken där jag går, stilla och rytmiskt. Kallt regn faller och dova färger kommer överallt ifrån. Landskapet handlar fortfarande om högplatåer men nu är höet slaget och ensilerat. Norra horisonten har snöklädda berg och jag kommer in i staden León. Det är sol här, luktar cigarett och parfym och det står en väldig gotisk katedral på torget. Skuggorna har krympt igen och faller på nordsidan, jag följer gula pilar i gatan och hoppas att de leder till ett vandrarhem. En äldre man i helsvart dyker upp vid min sida. ”Peregrina?” frågar han med ett öppet ansikte. Jo, jag är pilgrim, svarar jag. Han skiner upp, den vita halskragen lyser i solskenet, och han frågar varifrån jag kommer. ”Ah, Suecia! Es protestante? Vamos, vamos!” utbrister han, tar mig under armen och lotsar mig runt gathörnet och vidare genom folkmassan. Affärerna stängda och människorna är finklädda. ”Idag är det fest” berättar han ivrigt. Jag kastar ett getöga på marken: det är slut på gula pilar där vi går och jag blir orolig. Nu stannar prästen och jag tittar upp. Det är fullt med folk och han pekar mot en husvägg. Där ser ut att vara en stor mörklagd nisch. Han klappar till mig på armen, pekar på det stora hålet i väggen, ropar BUEN CAMINO, vinkar och är borta. Jag vet inte vad han menar. Kanske måste jag komma nära väggen för att se. Nischen är djup och jag lutar mig in ordentligt. Jag ser: Kristus dödad.

 

Viktoria Silfverdal

 

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.