Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | 16 april, 2012
Essäer om religionen

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | 15 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

Vi och dem. Att återvända från Indien och att resa dit igen. En fruktbar ambivalens



 I Sverige kan det vara långt mellan människor men nära till naturenAnpassning och återanpassning
Öst är öst och väst är väst och aldrig möts de två . . . .

Ett uttalande som jag kan finna orättvist mot mänskligheten. Skulle vi inte kunna finna inspiration, lärdom, kunskap och erfarenhet hos varandra?

Många gånger har jag kommit tillbaka från Indien. Senast i april 2013, efter en fem veckor lång vistelse i New Delhi och Uttarkhand vid Himalayas fot. Många gånger har jag återvänt till Indien, och kanske är det ännu inte riktigt över. Jag lyckades, helt oplanerat, skaffa mig en stående inbjudan till Pondycherry i syd-Indien och Aurobindo Ashram där.

Varje gång jag passerar gränsen inträder en procedur. Anpassning/återanpassning. Det handlar inte enbart om jet-lag och tidsskillnader. Det är en djupare process än så.

Vid min resa under våren 2013 kom jag att beröras av Sri Aurobindos filosofi och hans tro på det gudomliga. Eller, enligt min uppfattning, det mänskliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eftersom jag vistades på Aurobindo Ashram under fem veckor, gavs rika tillfällen att studera hans filosofi. Detta har jag skildrat i två tidigare artiklar.

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/14717-ett-ashram-i-indien
och
http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/15164-indien--praktiskt-och-filosofiskt-om-sri-aurobindo-och-the-mother

Aurobindo Gosh, som är hans fullständig födelsenamn, ses, av sina hängivna, som en Avatar, alltså en manifestation av det gudomliga. För dem kan det synas som en hädelse att kalla honom Aurobindo utan prefixet Sri.

Jag fann en bok på ashramet i Uttarkhand: ”The bomb in Bengal”. Den skildrar terrorism i Indien 1900-1910,och är skriven av en författare från USA, Peter Heehs. Den ger, bland annat, en noggrann och med exakta data försedd redogörelse av Aurobindo Gosh´s medverkan till ett bombdåd i Bengal. Eftersom boken innehåller en mängd fakta, årtal och namn på platser, bestämde jag mig för att skaffa den, dock inte i Uttarkhand, utan på ashramet i Delhi. Där, emellertid, var den inte tillgänglig. När jag frågade efter den möttes jag av generade skratt.

-Här har vi inga böcker om bomber, fick jag till svar, varpå jag visades till hyllorna med mer lämplig litteratur.

En författare inför rätta

Peter Heehs, förstod jag senare, hade levt fyrtio år i Indien. Han kom dit som ung sökare bland många andra, otillfreds med tillvaron i USA. Där hade han hoppat av akademiska studier för att arbeta som taxi-chaufför, något som hans kritiker använder emot honom. Förutom boken om bomben, har han också skrivit ett antal böcker om Aurobindos Gosh´s liv. ”The Lives of Sri Aurobindo” kom 2008 på Colombia University Press, (1a upplaga 2003) och hade nära nog fått honom utvisad ur landet. Varför? Utan att ha läst boken, men en hel del om den, har jag förstått att den var skriven på ”västerländska”, alltså med icke-indiska förtecken. Den ansågs häda Sri Aurobindos andliga status, varför dess författare bragtes inför domstol. Boken har bannlysts i Indien, och jag har misslyckats i mina försök att få tag i den.

För mig ligger det något obegripligt i en sådan procedur. I Indien? ”Världens största demokrati.” Med dess mångreligiösa befolkning, och där helgedomar av alla de slag och alla religioner stundtals ligger tätt tätt tätt intill varandra. Kyrkor, moskéer, hinduiska tempel, buddhistiska tempel, sikhiska gurdwaras, jainistiska tempel, med alla dess förgreningar och skilda tillämpningar. Dessutom finns, hos många indier, en önskan om att leva upp till det som uppfattas som västerländsk vetenskap och forskning.

 Söndagstrafik vid India Gate, New Delhi Mer folk färre bilarHeehs hade länge arbetat som arkivarie i Auroville, något som givit honom tillgång till ett rikt material beträffande Sri Aurobindo och the Mother, hans kvinnliga medarbetare. Enligt vad jag läst mig till antyder han i boken om Aurobindo Gosh´s liv, att relationen mellan Aurobindo och the Mother kan ha varit av ”romantisk natur,” något som fått håren att resa sig så högt på ett antal hängivna, att de dragit iväg till domstol. Dessutom, menar tydligen Heehs, var Aurobindo Gosh inte någon ”avatar”, eller gudomlig inkarnation, men en djup filosof , guru och visionär. Han belyser sina resonemang med hjälp av Darwin och Freud. Detta anses tydligen som hädelse och straffbart i juridisk mening.

Jag slår några volter inför detta material, och minns mina egna reaktioner när jag, för några decennier sedan, först anlände till Indien. På den tiden var jag aktiv buddhist och bodde på ett buddhistiskt tempel i Delhi. Det var en upplevelse av frigörelse. Ingen psalmsång, inga predikningar, ingen korsfästelse. Men den rofyllt sittande Buddha-gestalten som fokus för uppmärksamhet och meditation.

Anpassning och inspiration

Vem var Aurobindo Gosh? För mig är det mindre viktigt att kunna ge svar på den frågan. Det viktiga är den inspiration han förmedlar. Den kan vara allvarlig och djup, beroende på individen. Hans filosofi ligger där, öppen för vem som kommer i kontakt med den. Kanske Heehs har sett det just så. Givetvis har han också sett något annat – nämligen sin egen västerländska bakgrund, som också jag själv gör.

Öst är öst – jorden är rund – väst är väst. Tidigt i mitt pendlande mellan kontinenter och kulturer kom jag att uppleva det som att jag färdades mellan så väsensskilda världar, att det var som att resa mellan två planeter. Kanske var det så. Två planeter hade krockat i universum och fastnat i varandra. Den ena kallar vi öst, den andra väst.

Den som anpassar sig överlever – inte den starka, som tvärtom kan bli ett offer för sin egen styrka. Vid varje förflyttning, resa, återkomst, gäller ny anpassning. I Indien gäller det att vara indianiserad. I Sverige försvenskad. Jag har träffat många som haft och har liknande upplevelser. Människor som blir vilsna vid återkomsten till Sverige. Men återanpassar sig, upplever framgångar, kärlekar, vänskap, inspiration. Eller, som invandrade från öst, blivit försvenskade.

Har Heehs trivialiserat Aurobindos liv och filosofi så till den grad att inspirationen försvunnit? Boken är svår att få tag i, så jag kan inte bedöma, eftersom jag inte haft möjlighet att läsa den. Men jag hittar i en sajt på nätet, uppgiften att boken bannlysts från Aurobindos Ashram och övriga centra i Indien såväl som utomlands.

Jag tycker inte att frågan är så enkel som att man bör tillråda en sådan framställning till varje pris. I yttrandefrihetens namn? Javisst. Men om texter allvarligt skadar ett lands kulturella självkänsla, förmåga till återuppbyggnad och framtidstro?

Vem är Peter Heehs? Vad drev honom till Indien från USA, vad fick honom att stanna kvar i Pondicherry under 40 långa år – och varför skrev han just den boken?

"In his offensive book titled The Lives of Sri Aurobindo Heehs has made elaborate and devious attempts to malign and defame the mahayogi, spiritual giant and freedom fighter Sri Aurobindo whose life-size statue stands in the parliament and who is a hero of India's freedom struggle at par with giants such as Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru and Sardar Patel."

(I sin kränkande bok med titeln Aurobindo:s liv har Heehs gjort ett genomarbetat och vilseledande försök att förlöjliga och nedvärdera mahayogin, frihetskämpen och den andliga giganten Sri Aurobindo vars staty, i naturlig storlek, finns i parlamentet, och vars hjälte-skap som Indiens frihetskämpe kan mätas med storheter som Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru och Sardal Patel.)

Texten hämtar jag från sajten ”A critique of the book ”Tlosa” by PH.” http://www.thelivesofsriaurobindo.com

Öst och väst – en fråga om värderingar?

 Buddhistnunna från England tillsammans med tibetanska nunnor i Tilokpur, Himachal PradeshVid min resa 2013 mötte jag människor från västvärlden som rotat sig i Indien och den indiska kulturen. De har länge arbetat för Aurobindos filosofi, på ashram och i Auroville – staden som skapats ur Aurobindos vision. Vid tidigare resor har jag mött västerlänningar som har ”tagit manteln”, alltså beslutat att leva som munkar eller nunnor enligt buddhistiska traditioner.

Är det så öst och väst kan mötas, trots allt? Jag vet inte. Jag söker också distans, granskning och, framför allt, utrymme att ifrågasätta. Indien erbjuder hängivenhet och lugn. Jag vet av erfarenhet hur läkande detta lugn kan vara. Men hur skulle det vara om jag inte, i bakgrunden, också haft med mig mitt fria iakttagande? Det vet jag förstås ingenting om. Det är mycket annat jag heller inte vet så mycket om vad beträffar påverkan av de indiska traditionerna. Jag menar: hur är det, verkligen, att vara född där, fostrad och utbildad? Hur är det att ha en total indisk identitet, från födelse till död? Hur är det att vara född i det indiska sociala sammanhanget med dess kaster och sociala förväntningar? Hur jag än bär mig åt kan jag aldrig komma längre än att se detta utifrån. Ibland nära, ibland med distans.

Jag blev buddhist under en tid, då Indiens religioner fortfarande ansågs hedniska. ”Varför bli buddhist i ett kristet land?” undrade den gången en något beskäftig skribent i en sydsvensk dagstidning. Ja, varför? Skribenten, som också var kristen präst, bekymrade sig nog inte om att få ett svar på den frågan.

Jag hade blivit inspirerad av en svenska som blivit budhistnunna. Hon förmedlande en kunskap som jag tidigare knappast varit i närheten av. Prästen menade,klart uttalat, att om jag i ställer mött en viss kristen nunna, skulle jag ha blivit kristen. Nu var det så, att jag några år tidigare mött just den kristna nunna han nämnde. Det mötet hade varken gjort från eller till.

Leksands kyrka. Något ryskt över den kupolen?Då ställdes alltså hinduism/buddhism mot kristendom, till den senares fördel. Nu ställs Hinduism/Buddhism mot vetenskaplighet och västerländskt kritiskt tänkande.

Indisk självkänsla

Det är idag ett historiskt faktum att västvärlden farit mycket illa fram med Indien genom kolonisation på alla nivåer.

Indisk vetenskap får inte alltid kallas vetenskap, men humbug, bluff eller pseudovetenskap, religionen har kallats vidskepelse eller hedendom, i motsats till kristendomen, och sociala system fördöms som förtryckande och fördomsfulla.

Det senare kan jag till stor del hålla med om, men var i världen gäller inte likartade sociala förhållanden, klassystem, patriarkalism, feudalism – eller spår av det - och djupa orättvisor?

En del av mig vill gärna identifiera sig med Indien. Det har sina skäl i min personliga historia, och började redan i tonåren, då Indien blev frihetens möjlighet i min dröm. Varför? Där fanns en annan kultur, en annan syn på andlighet och religion, en annan syn på inre upplevelser. Detta kunde jag läsa i böcker som, av någon anledning, fanns i mitt barndomshem. Eller det är så jag minns det. Jag minns också min besvikelse när jag, under årens lopp, läste om ”världsreligionerna” i olika sammanhang. De landade alltid i att framhäva kristendomen på andra religioners bekostnad. Jag kände mig lurad av dessa västerländska etnocentriker, och började läsa buddhistiska och hinduiska texter, i den mån de blev tillgängliga på svenska. Det blev Dhammapada (buddhistisk), Bhagavad gita och Upanishaderna. (Hinduisk/vediska)

Någonstans i Aurobindos texter finns avsnitt om Indiens framtid. Han menar, att om Indien som nation inte lyckas att återuppväcka sina gamla kunskaper och traditioner för att transcendera dem mot framtiden, är Indiens öde beseglat. Detta är inte detsamma som att fastna i gamla mönster eller dyrka gudarna med tomma ritualer och cermonier.

Gurdwara – Sikhtempel – i New DelhiAurobindo tycks dessutom mena, på fullt allvar, att den sanna Hinduismen med sina rötter i den vediska filosofin, innehåller såväl läkning som svar på mänsklighetens dilemma. Med andra ord: den indiska nationalismen skulle enligt detta, inte vara en angelägenhet enbart för Indien, utan för hela vår jord.

Kristen mission, Bibeln, Dalai Lama och a-himsa

Men – vänta nu – var det inte på likartat sätt som kristna missionärer såg sitt uppdrag? Min förundrade fråga blir: Varför dessa grandiosa perspektiv? Någonstans i mitt sinne letar sig också ett uttalande från Dalai Lama fram. Han menade, att just den tibetanska kulturen skulle ha ovärderliga och unika gåvor till världen. Vilks gåvor? Jo, fred och medkänsla. Varför just den tibetanska kulturen skulle stå för detta mer än andra, framgick knappast.

Länge betraktade jag kristen mission som ett slags övergrepp. I dag vet jag att det handlar om en komplexitet, som kräver djupare analys. Jag kan tänka mig att kristna missionärer har bevittnat socialt elände i de länder där de verkat, och velat använda sig av de verktyg som fanns till hands, för att skapa drägliga villkor. Enligt dem kunde Gud och Jesus upprätta värdigheten hos de människor, som förvägrats anständiga villkor.

Det var Jesus som framhävde änkans skärv och påpekade betydelsen av samaritens barmhärtighet. Det var Jesus som fick folk att sluta kasta sten mot en kvinna, som ansetts så syndfull, att hon ådragit sig allas våldsamma förakt. Detta enligt Bibeln eller den Heliga Skrift. Hur den tidens verklighet än ha mått se ut, finns texten där att läsa för var och en. Detta sagt i rättvisans namn, och gör mig inte till kristen.

Allt som sker på jorden angår alla människor. Detta låter sig sägas, och jag betraktar det dessutom som, i viss mening, sant. Det är naturligtvis inte detsamma som att vi skulle kunna överblicka allt eller åtgärda allt som vi betraktar som fel eller orättvist. Indien är ett stort land, vars invånarantal vida överskrider, tex. Sveriges. Alltså bör ju religiösa föreställningar, politiska beslut etc. påverka betydligt fler individer där än motsvarande föreställningar och beslut i Sverige. Angelägenheten är dock ömsesidig. Det som beslutas, tänks och uppfattas i Sverige, angår Indien, trots att de flesta indier nog knappast ens vet om vår existens.

Krigen i världen angår oss, men också freden och friden. Detta finns på jorden, såväl kollektivt, kulturellt som individuellt.

Mohindas Gandhi har länge hyllats för sin förmåga att skapa politisk frigörelse genom icke-våld (a-himsa, sanskrit). Hans aktioner innebar, att indierna lärde sig ta emot våld utan att besvara det med våld. Människor mejades alltså ned av brittiska kulor utan att det besvarades med vapen.

Konflikterna finns kvar

-Vi hade inte vapen, vi hade icke-våld, sa emellertid Indira Gandhi, Indiens premiärminister, till mig en gång, när vi satt i hennes ljusa ämbetsrum.

-Men det fungerade.

-Ja, det fungerade. Det ligger mycket djupt i det indiska folket, att inte döda.

Kan detta lära oss något om fred och ickevåld i ett globalt perspektiv? Själv använde sig Indira Gandhi av militärmakt, dels i internationella konflikter och, framför allt, i en inbördes konflikt med sikherna i Punjab.

Det ”icke-våld” som Mohindas Gandhi praktiserade bidrog visserligen till att britterna måste lämna Indien, medan konflikterna inom Indien kvarstod och kvarstår än.

Indiens nationalepos, Mahabharata, skildrar också, hur våld stundtals kan vara oundvikligt.

Aurobindo förordade och deltog i väpnat uppror, som han visserligen sedemera lämnade, men aldrig förnekade. Han ansåg, dessutom, att Gandhis icke-våld inte helt och hållet var sprunget ur indiska traditioner, utan importerats från kristendomen via Ryssland.

”Kärlek föder kärlek och hat föder hat, så är den eviga lagen.”, kan vi dock lära enligt den buddhistiska skriften Dhammapada. 

Inspiration, abstinens och ambivalens

Mångreligiös skylt på torget i staden Nainitale, Uttarkhand. Moské i bakgrundenIndien får ständigt ta emot en aldrig sinande ström av andliga sökare. Många stannar kvar, etablerar sig, kan rentav bli yoga-lärare med egna ashram.

Den inspiration jag själv har upplevt i Aurobindo Ashram är nästan fysiskt påtaglig. I Sverige uppstår abstinensen. Vad finns här hemma? Den svenska kulturen är, i alla fall än så länge, avvisande, och lutar sig mer mot Freud och Darwin än mot Upanishaderna och Bhagavadgita. Åtminstone i den officiella framtoningen i media. Frågan är ju hur pass representativ en sådan officiell framtoning är för sk. vanligt folk. Därmed kan frågan ställas när värderingarna skall kantra och de esoteriska tankarna få representera den officiella kulturen, också hos oss.

Jag kan uppleva att det i den indiska kulturen finns en bredd och ett djup som den svenska saknar. Jag vill inte påstå att detta manifesterar sig i det dagliga indiska livet där sociala och religiösa fördomar ofta råder och begränsar. Aurobindo varnar också för just det senare, och tycks mena, att det gäller att kunna ta sig förbi tidens fördomar mot de hälsosamma rötterna. Jag har läst liknande tankegångar hos teosofiska författare.

Om Peter Heehs faktiskt tolkar Aurobindos och the Mothers arbete och filosofi med freudianska förtecken, kan jag ställa mig både förstående och oförstående. Ambivalensen kan stundtals bli svåruthärdlig, men den har också sina fördelar och innebär ett avstamp mot större öppenhet och filosofisk utveckling. Har båda rätt? Åtminstone har båda rätt att utrycka sig utan att ställas inför domstol eller hånas och förlöjligas. Om Heehs har missbrukat tillgången till arkiven och publicerat utan tillstånd måste han ju stå sitt kast, liksom om han gjort affärer med sin bok i Indien utan att ha beviljats affärsvisum. Men det är en helt annan sak än rätten att kalla Aurobindo Gosh för ”en guru bland många andra.”

Vi har också i vårt land haft lagar mot hädelse, nu sedan länge borttagna. Vi har haft tvång att tillhöra en kristen församling och husförhör, osaliga i åminnelse. Men också i våra dagar händer att biskopar och präster kan få utstå omild behandling om de anses avvika för mycket från evangeliet. Ur den synvinkeln kan sägas att ateismen har blivit mångas intellektuella räddning.

Sri Aurobindos relik-altare speglat i fasaden till Hall of Grace.Mina år i Indien förlöpte till största delen bland tibetanska buddhister i Himachal Pradesh. Trots vistelse i ett nunnekloster och möte med Dalai Lama – som jag alltid betraktat med skepsis - kan jag i dag fundera över, om det nog var själva landskapet, med dess snöhöljda toppar och blommande branter, som var största inspirationen.

Vi kan varken förbjuda hängivenhet eller skepsis. Båda är utslag av det mänskliga sättet att förhålla sig i tillvaron. De kan emellertid också uttrycka djupa kulturella skillnader.

Min egen upplevelse av att vara i Indien handlar om denna hängivenhets möjligheter. Den kan finnas en vila i hängivenheten, men också växandets styrka. Den är inte passiv, men öppen. Den har också sina praktiska och rent materiella uttryck och förutsättningar i den kultur, som bygger tempel och ashram.

Varför ta till Freud och Darwin när vi vill ge perspektiv på indisk filosofi och kulturella förutsättningar? Varför begränsa dem utifrån ett sådant synsätt? I grunden blir det ju vi själva som begränsas.

Det handlar om ett djupt mänskligt behov att kunna ge sig hän. Men också om den mänskliga rättvisan i att kunna välja, att iaktta och urskilja. Jag menar att detta inte måste utesluta varandra.

Jag brukar älska att kasta om devisen ”Att tänka fritt är stort – att tänka rätt är större” till: ”Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större.”

 

Annakarin Svedberg

Ur arkivet

view_module reorder

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 25 juli, 2013

Les Murray

Rabulisten och sanningssägaren Les Murray

Australiens enfant terrible, Les Murray, har nyligen åter hamnat i hetluften efter en litteraturpolitisk dispyt med landets premiärminister, Tony Abbott. Vem är denne poet, ofta nämnd som en möjlig nobelpristagare ...

Av: Michael Economou | Litteraturens porträtt | 23 januari, 2015

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 25 juni, 2009

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.