William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

Ett ashram i Indien



Det kan tyckas konstigt i vårt religionskarga land att jag inte upplevde den andliga kulturen i Aurobindo Ashram som påträngande eller tvångsmässig. Snarare som värmande, lyftande och djupt inspirerande.

Sweet Mother

Hall of Grace med bilder av The Mother och Aurobindo. Genom fönstret syns altaret med Aurobindos relikerEn hängivenhet, en tilltro till livets innersta krafter som vi kunde avundas dem.

”Sweet mother . . . .”

Varje kväll, prick sju, går vi mellan rabatterna bort till den stora Hall of Grace. Därinne sitter redan, på kuddar, ett hundratal människor i olika åldrar, många barn. De sitter raka som ljus och med korslagda ben. Belysningen är dämpad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Sweet mother . . .”

Den varma stämman hörs tydligt genom högtalarna.
Vi, min svenska väninna och jag själv, sitter på stolar i bakgrunden, vända mot ett jättelikt, halvmånformat fönster. I mörkret utanför skymtar vi höga träd, gångar och rabatter. Två porträtt pryder fönstrets ramar: ett av Sri Aurobindo, det andra av The Mother. Genom fönstret kan vi också se det vita altare, som innehåller Sri Aurobindos reliker.

Det finns en gudomlig medvetandenivå, där allt är absolut känt, och alltings plan är förutsett och förutbestämt. Det sättet att se lever i det Supramentalas högsta nivå, det utgör den Högstas egen vision.

Men när vi inte äger den sortens medvetande, är det meningslöst att tala i termer som gäller enbart i den regionen och inte utgör vårt eget effektiva sätt att betrakta tingen. ”

Vi befinner oss i södra New Delhi, i ett Indien som vi i Sverige sällan hör talas om.

Den varma stämman tillhör Tara Jauhar, dotter till Surendra Jauhar, ( 1903-1986), mannen som på 1950-talet grundlagt stället där vi befinner oss. Texten vi lyssnar till är hämtad ur boken ”Questions and Answers 1950-1951.” Den innehåller frågor till ”The Mother” samt hennes svar.

När jag var här 2002 läste jag om och av ”Fakiren”, som Surendra Jauhar också kallades.

Jag hade köpt detta land av okänd anledning och bortom alla förklaringar”, kunde jag den gången läsa i hans självbiografi.

Vid mitt besök då var ashramet knappast halvfärdigt och liknade mest en byggarbetsplats. En liten enhet var klar med gästrum och kök. Enkla lador rymde bokhandel, souvenirbutik, matbutik, bibliotek och en mer eller mindre improviserad meditationshall.

Maten, som ingick i vistelsens blygsamma pris, intogs sittande på hittad lämplig plats i parken. Någon annan matsal existerade inte då.

Okänd mark

Hall of Grace - medittationshallen i Aurobindo Ashram New DelhiAurobindo Ashram, Delhi Branch, som stället benämns, ligger i New Delhi, ett par mil söder om Connaught Place.

Surendra Lauhar hade, mot slutet av trettiotalet, skaffat marken för att den befann sig så långt borta från den koloniala huvudstaden som möjligt. Han var starkt emot britternas regeringsmakt, och deltog i det organiserade upproret mot dem. Flera gånger blev han fängslad.

Området var mer eller mindre vildmark, där kikar-träd (Acacia nilotica) utgjorde enda växtligheten i sumpig mark.

Surendra Lauhar var affärsman. Hans avsikt var nu att bygga det hem han länge drömt om på den inköpta marken. Allt fanns klart i hans huvud – från den rymliga salongen i Moghul-stil med pelare och arkader, till den hund, som ansågs tillhöra varje välbärgat hem, och som han i grunden ogillade.

Han beskriver ett område, i det närmaste obeboeligt för andra än ugglor, råttor och fladdermöss. Varje försök till förändring, rensning och dränering, kom på skam av diverse omständigheter.

Brittisk uppfostran och indisk nationalism

Men, för att börja från början:

Sri Aurobindo Ghose, vars namn ashramet bär, föddes i Calcutta 1872. När pojken var sju år sändes han av sin far till London för att få brittisk utbildning. Avsikten var att han inte skulle ha ens den ringaste kontakt med något som helst indiskt. Som så ofta ville ödet annorlunda, och uppfostran kan snarare antas ha fått motsatt effekt. Han blev känd som en av Indiens mest övertygade nationalister.

När han, tjugoett år gammal, för första gången efter vistelsen i England satte fötterna på indisk mark, genomfors han av en känsla av djup frid, som sedan aldrig lämnade honom.

Sri Aurobindo Ghose1893 skrev han glödande nationalistiska artiklar för en tidskrift med namnet Indu Prakash – (Indiens ljus,) där han gick till hårt angrepp mot Indiska Nationalkongressen, vars medlemmar han ansåg vara alltför eftergivna mot de främmande härskarna. Han ådrog sig kritik och epitetet ”Indiens farligaste man.” Ansvariga utgivare för Indu Prakash varnades för att de kunde komma att åtalas för uppvigling.

Han fängslades 1908 i samband med ett bombdåd i Calcutta, men släpptes året därpå av brist på bevis. Vistelsen i fängelset hade emellertid kommit att betyda en djup andlig omvändelse.

30e maj 1909 höll han ett tal i Uttarpara, en liten stad i Bengal, där han tydligt deklarerar sin hinduiska nationalism:

Jag insåg betydelsen av den hinduiska religionen. ----- Detta är den Dharma (uppgift, inspiration) som, sedan gammalt, vårdats i avskildhet på vår halvö. Indien reser sig nu för att dela med sig av denna religion. Hon reser sig inte som andra nationer, för sin egen skull eller, när hon är stark, för att härska över de svaga. Hon reser sig för att, ut över världen, sprida det eviga ljus som anförtrotts henne. Indien har alltid existerat för mänskligheten, inte för sig själv, och det är för mänskligheten, inte för sig själv, som hon nu måste bli stark.” (A journey from Politics to Yoga)

Sålunda övergav Aurobindo politiken för att i stället intressera sig för Indiens religiösa arv.

Han har sedemera skrivit ett stort antal större och mindre verk kring Indisk kultur och dess traditioner. Till de mest kända hör ”Integral Yoga” och eposet ”Savitri.” Han nämns ofta i samband med nobelpristagaren Rabindratath Tagore.

Indisk hängivenhet

Berättelsen om Aurobindo, Mirra Alfassa, deras omgivning och lärjungar, är en indisk berättelse på indisk mark. Kräver den Indien som bakgrund för att alls förstås? Det är en berättelse om ett slag av hängivenhet som i vårt karga land ofta ses med ett slags förnuftets förakt. Ändå är det en hängivenhet som både bygger hus, skriver böcker, skapar parker, odlar grönsaker och komponerar musik. Det är en hängivenhet som tar emot gäster från främmande och avlägsna länder, tex från Sverige, tex mig och några av mina vänner. Det är en hängivenhet som behandlar oss väl, ser till att vi får sängar att sova i och mat att äta till rimliga priser, förutom tillgång till undervisning i yoga, föredrag och meditation.

Gästhus i Aurobindo Ashram New DelhiNär Aurobindo var 38 år, kom han, 4e april 1910, till Pondicherry, då en fransk koloni på indiska ostkusten. Fyra år senare, 1914, anlände Mirra Richard tillsammans med sin man, Paul Richard. Detta var första gången Aurobindo och The Mother möttes ”på det fysiska planet.”

Mirra Alfassa var född 1878 i Paris. Hennes far var en turkisk bankir, och hennes mor var från Cairo.

Jag började mina kontemplationer och min yoga-träning från fyra års ålder. Det fanns en liten stol där jag kunde sitta stilla, fördjupad i mina meditationer.”

När Mirra såg Aurobindo kände hon igen Krishna från sina visioner och visste att hennes plats och arbete skulle vara tillsammans med honom i Indien. ” (Sri Aurobindo och the Mother, a brief introduktion. Vijay.)

År 1920 – efter första världskriget – kom Mirra Alfassa till Pondicherry för att stanna. Det var hon som sedemera utvecklade den praktiska verksamheten och la grunden till Auroville, den ideala staden i Tamil Nadu, som skulle tillhöra alla och ingen. Staden utvecklas kontinuerligt och har numera invånare från 24 olika länder.

Behaglig resa

1939 var Surendra Jauhar tillsammans med en god vän på rundresa i Indien med en biljett som benämndes ”Travel as you please. ” (Res som ni behagar.) De båda vännerna tog detta bokstavligt, varför de använde ett primuskök i kupén för att tillreda sin färdkost. När köket – på grund av undermåligt bränsle – började ryka , kom tågpersonalen rusande och undrade vad som stod på.

  • Vi försöker bara laga vår mat . . . .

  • Laga mat på tåget! Vet ni inte att ni kan bli ställda inför domstol och dömda för det!?

  • Men vi har biljett . . .

  • Biljett för att laga mat! Vad menar du, karl!

  • Se själv här!

  • Se vaddå? Nåja, låt mig se då!

  • Varsågod! sa jag och lämnade över biljetten till honom. ”Står det inte ”Res som ni behagar”? Och då kan vi ju faktiskt göra vad helst vi önskar, förklarade jag tillitsfullt.

Detta hade en underbar effekt. Efter en kort förvånad paus slappnade de spända ansiktsdragen av och konduktören brast ut i ett hjärtligt gapskratt.”

(Voyage of a Faquir.)

Ashramet och en otillgänglig guru

Madhu Ban. i matsalenHan var då helt okunnig om såväl Aurobindo som The Mother.

Under resans gång fick de höra om ashramet i Pondicherry, och beslöt att besöka detsamma. Väl framme oroades de båda vännerna av anläggningens vardagliga utseende, och att de varken såg yogis eller andra hängivna bland de människor i vanliga kläder som rörde sig där.

Besvikna blev de också när de fick veta, att ashramets Mästare, Sri Aurobindo, ytterst sällan visade sig. De fick dessutom veta, att där fanns en fransk dam som ansågs vara ashramets Moder. Allt föreföll förvirrande, och ingenting tycktes likna de klassiska indiska ashram, med sina altaren och gudabilder, som de båda vännerna sedan tidigare kände till.

-Vad gjorde vi här? Vi skulle inte få se den helige mannen, och vi kunde inte samtala med The Mother.

Till slut blev de upplysta om att de kunde delta i den kvällsmeditation, som började klockan sju i en speciell sal.

Något tiotal män och kvinnor befann sig redan där och satt med slutna ögon, tysta och med nedböjda huvuden. Alla lampor var släckta och i det nästan totala mörkret glimmade ett svagt ljusken. Det var så tyst och lugnt! Den meditativa atmosfären var smittsam, och jag förnam en stark önskan att delta och att sluta ögonen. Men jag ville också se vad som hände, så jag fortsatte att kika.”

The Mother – en uppenbarelse

Det är nu det händer.

Surendra beskriver hur en drömlik gestalt uppenbarar sig. ”En slank kvinna, draperad i ljus och med en gyllene tiara i pannan, kom med lätta steg ned för en svängd trappa.” Vidare beskriver han hennes majestätiska hållning, strålglansen i hennes ögon, och hur hon liknade en ängel, nedstigen från himlen.

Upplevelsen beskriver han som den stora vändpunkten i sitt liv. Från och med nu kommer han att arbeta outtröttligt för Aurobindo och The Mother - hon som uppenbarade sig på trappan den kvällen.

Marken som han, av okänd anledning, köpt i Delhi, blir nu ockuperad av gudarna, enligt Jauhars egen beskriving.

Men inte bara gudarna var intresserade – asuras, demonerna, gör också anspråk på platsen. Alltså utbryter en kamp. Vid flera olika tillfällen förlorar Jauhar såväl marken som de byggnader han lyckats uppföra där. Detta sker antingen genom legala processer eller på annat sätt.

Det godas seger

Lösningen kom från oväntat håll.

Nöjd mula njuter sin belöningEn bekant sedan fängelsetiden 1942 dök upp i Jauhars hem. Det var 1955. Ingen visste vem han var. Till och med polisen hade, den gången, misslyckats med att fastställa hans identitet. Själv påstod sig främlingen vara en gudarnas budbärare. Nu ansåg han sig ha kommit i ett speciellt ärende, nämligen för att rensa byggnaderna på Jauhars mark genom att jaga bort demonerna. Han började samma kväll.

När han dagen därpå dök upp utgjorde han en eländig syn, utmattad, rufsig och med kläderna i trasor. Han förklarade de onda krafterna vara starkare än han befarat, men att han skulle segra. Mycket riktigt – han vann, och ondskans krafter drevs bort för all framtid.

Året därpå påbörjades uppbyggnadet av det som i dag benämns Aurobindo Ashram, Delhi Bransch, på Aurobindo Marg i New Delhi.

Parken, välskött med blommor och träd, breder ut sig runt en originell, stram och elegant byggnad i grå sten, och som tar emot gäster från hela världen. Den rymmer matsal, bokhandel, kontor, föredragsrum och utrymmen för yoga.

I en vit byggnad vid sidan om och som pryds med Aurobindos och The Mothers båda emblem i guld, ryms den stora meditationshallen. Varje kväll samlas människor här för att meditera och för att lyssna.

Fakirens dotter, stjärnan

I Pondicherry samlade Mirra gärna ungdomar omkring sig för att undervisa. En dag tröttnade hon emellertid. Varför? Därför att ingen ställde några frågor – ingen utom Tara Jauhar, som frågade desto mer.

Första gången jag såg Tara kom hon in i ashramets reception i sällskap med två yngre herrar – Klaas från Syd-Afrika och Arun från Indien. De hade rest hit från Madhu Ban – ett dotter-ashram i Himalaya, en dagsresa från Delhi. På tre minuter ordnade Tara så att vi fick vår önskan uppfylld – nämligen att kunna resa till Madhu Ban för att vistas där under några veckor.

-Där är vackert och lummigt, sa hon.

Hon mer eller mindre beordrade Klaas och Arun att ordna allt praktiskt och ledsaga oss på resan.

vår vackra kokerska i Madu BhanTara är en dam i 70-årsåldern. Det vita håret är kortklippt , och oftast klär hon sig i skjorta och byxor i vackra pastellfärger. Hon var ingen linslus, minsann, men jag lyckades få ta två foton av henne i matsalen, där hon intog sin lunch. ”Är det tänkt för Gourmet Magasinet?” frågade hon medan hon tuggade på den enkla ashram-maten. När jag bad om att, senare, få ta en bild av henne på kontoret svarade hon, att hon inte var någon filmstjärna. ”Det räcker med ett foto.”

Men stjärna är hon. Tara betyder nämligen stjärna, och stjärna har hon tydligen varit under decenniers utveckling av Aurobindo Ashram. Tack vare hennes ledning – som jag förstår det – står nu ashramet färdigt med alla dess aspekter, dess utrymmen och dess verksamhet. Bakom själva ashramet finner vi också ”The Mothers School”, som tar emot barn från tre-årsåldern, samt Mirambika institute, ett pedagogiskt forskningscentrum.

Ashram – en tradition

Aurobindo och The Mother utgör i dag en kulturell enhet i Indien. Aurobindo – från början ateist och agnostiker, med sin bakgrund av brittisk uppfostran, slutligen djupt inspirerad av hinduismen och dess rot i de vediska skrifterna, kom att se Indien som ett land som inte enbart måste befrias från främmande inflytande, men som också innehöll kärnan till hela mänsklighetens frigörelse och utveckling. Den sanna hinduismen, menade han, innehöll essensen av all andlighet, och medgav utrymme för många slag av uppfattningar.

Delhi-ashramet utvecklades så småningom också med tre olika grenar i Himalaya – förutom Madhu Ban, där vi kom att vistas, också Van Nivas på 2200 m. h. och Mountain Paradise, 1700 m.ö.h.

Aurobindos ”Integral yoga” utgör en egen tradition bland alla olika riktningar i Indien. Den har sin egen litteratur, sin egen historia, sina egna berättelser och auktoriteter. Aurobindo och The Mother är i sammanhanget ovedersägliga, oemotsagda. Deras porträtt syns i alla byggnader och utrymmen, stora som små. Gäster och anhängare går fram till bilderna, bugar och rör vid deras fötter. Aurobindos reliker finns i särskilda altaren vid alla centra. Hans och Mothers skrifter täcker de flesta aspekter av det mänskliga livet. De finns tillgängliga på Ashramens bibliotek samt till salu i deras bokaffärer och på nätet.

Himalaya

Ram Ghar. Vår utsikt från Madhu Ban. I bakgrunden den lilla fabriken för djupfrysta produkterNär vi anlände till Madhu Ban blommade våren, med sluttningar och branter täckta av körsbärsträdens vita kronor. Nätterna var kyliga, ofta stjärnklara, men dagarna soligt behagliga. Måltiderna intogs högt över dalen vid stabila stenbord alldeles intill branten

och vi hade utsikt ned mot dalen, där det vanliga indiska livet pågick.

En flod slingrar genom dalens botten, och kring den finns ett rutnät av öppna fält och odlingar. Vi såg ett antal byggnader – bostäder, skolor och en fabrik som, fick vi veta, hade sin egen lite sorgliga historia. Fälten odlades av lantarbetare mot en alltför ringa penning från de jordägande bönderna.

Böndernas mulor kom upp till ashramet för att hjälpa till med bygget. Ett gift par från byn där nere i dalen kom varje dag för att laga maten i ashramets kök. Imponerad av kvinnans vackra saris tog jag några bilder.

Under vår vistelse här besöks ashramet av såväl läkare som tandläkare, hitkomna, mer eller mindre genom Tara Jauhars försorg. De kommer från Pondicherry för att, om möjligt förbättra barns tandstatus och hälsa.

Indiskt kulturarv

Ashram-kulturen med dess gurus, yogis och diverse asketer är en viktig del av Indiens kulturarv. Detta frodas över hela den indiska halvön, antagligen av skiftande betydelse och kvalité. Utvecklingen av Aurobindos ashram pekar också mot Indiens nationella frigörelse och politiska anspråk, och tycks på så vis stå ut mot andra populära gurus, tex Osho- ”sexgurun” och ”kramgurun” Amma. Men också Aurobindo tycks mena ”ju mindre politik desto bättre.”

Madhu Ban förestås av Dara Lorenzen. Han har danska rötter men kommer från Argentina och han har tillbragt femton år i Auroville.

Med blicken ned mot verkligheten där nere i dalen, frågar jag honom om människornas villkor.

-Politikerna åstadkommer inte mycket mer än att benämna gator och torg efter sig själva, menar han.

Dara serverar i matsalen Idén med fabriken, som skulle kunna försörja hela dalen genom att djupfrysa frukt och grönsaker från dess egen mark, kollapsade genom dåliga politiska beslut. Visserligen fungerar den, men råvarorna måste köpas från andra distrikt.

De flesta ashram bedriver något slag av social verksamhet, tex gratis eller billiga måltider till mindre bemedlade (även andra kan få sig ett mål mat om så önskas), sjukvård och ekonomiska bidrag. Hur effektivt detta är kan givetvis diskuteras. Det har varken löst problemet med kastsystemets orättvisor, kvinnors situation, inte minst änkors, eller den pågående befolkningsökningen.

På tåget från Delhi såg vi slumbosättningarna längs järnvägen.

Öst och väst

Det blir alltmer populärt bland västerlänningar att resa till Indien för att göra ”seva” – ideellt arbete på ett ashram -, för att praktisera yoga, meditation eller studera traditionell medicin. Trots detta förekommer dessa aspekter sparsamt i den offentliga debatten hos oss. Indien är inte bara långt borta, det är mer eller mindre osynligt som tradition och levande kultur. Detta trots att det blir alltmer populärt att turista i Indien.

När jag söker på ”Aurobindo” på de vanligaste web-tidningarna uteblir svaren, utom i något undantag. I SvD. omnämns han i förbigående en enda gång, i övrigt kommer namnet upp i samband med en medicinskt produkt. Söker jag på ”ashram” är det nära nog lika torftigt.

Dock får Ashram-kulturen allt djupare fästen också i västerlandet, och tycks svara mot ett behov.

Annakarin Svedberg, text och bilder

 

ps

I taxin till flygplatsen när vi skall tillbaka till Sverige, får vi sällskap med en dam från Bombay. Entusiastisk viftar hon med ett foto av sin vithåriga guru från Himalaya, och beskriver hans undervisning som ”långt bättre” än Aurobindos.

Också i Indien tycks var och en bli salig på sin egen fason – men var det inte just det som Aurobindo ville förmedla?

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.