”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Kanadas Atlantkust – hav, hummer och glesbygd



En karta över Nova ScotiaKanadas Atlantkust bjuder på orörd natur, havsbad och hummer, men också tynande näringar, avfolkning och skräpmat. Vi badar, paddlar kajak, smakar kulinariska specialiteter och utforskar våra släktband på Nova Scotias Eastern Shore.

Uncle Keith bjuder in oss i sitt kök där vi slår oss ner på varsin pinnstol. Järnspisen glöder av hetta trots sommarvärmen utanför. När tant Jessie kommer ut och hälsar har hon klätt sig fin i röd kavaj.
– Den har jag köpt på loppmarknad, säger hon nöjt, och sätter sig i gungstolen invid spisen.
Uncle Keith är egentligen min svärfars farbror. Han är 91 år och stark som en oxe. När han får höra att jag är från Sverige berättar han om när han var ung skogsarbetare på 1950-talet i en expanderande industri, och svenskarna från Stora-koncernen kom resande för att lära kanadensarna om skogsvård. Idag har monstruösa avverkningsmaskiner ersatt skogshuggarna och jobben har försvunnit.
Innan vi går måste vi smaka på corned beef; saltat och malt kött som vi äter där i spisvärmen, kallt och utan tillbehör.
– It’s good, Keith, säger Marc, min man, men han tackar nej till mer. Vi känner oss som de utbölingar vi är.

Uncle Keith och tant JessieInvid stugknuten ligger en enorm vedhög som växer för var dag. Här värms husen fortfarande med ved och uncle Keith hugger hela vinterförrådet själv.
Tvärs över vägen bor en annan släkting, en säregen dam som saknar rinnande vatten. Rör drogs in för femtio år sedan men vattnet kopplades aldrig på; det var för nymodigt, tyckte hon, brunnen och dasset dög bra, och gör visst fortfarande.

På Nova Scotias östra kustremsa (theEastern Shore) har tiden stannat. Tynande fiskbestånd och en moderniserad skogsindustri har avfolkat de små samhällena; glesbygden har blivit glesare. Och trots det vackra kustlandskapet uteblir turisterna, de som skulle få igång ekonomin igen. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Provinsen Nova Scotia ligger utkastad i havet utmed Kanadas Atlantskust och lockar årligen ett par miljoner besökare. De kommer för att se UNESCO-världsarvet Lunenberg med sina utsirade trävillor, klipporna och fyrtornen i Peggy’s Cove eller för att spela golf och lyssna på skotsk folkmusik i Cape Breton.
Men på the Eastern Shore, där Keith och Jessie bor, är varje år ett dåligt år för turistnäringen. Området mostsvarar en sjättedel av Nova Scotias yta men drar bara in 1,4 procent av provinsens intäkter från turismen. Ändå bjuder den här kusten på milsvida sandstränder, orörd natur och så mycket hummer du orkar äta. Jag bestämmer mig för att skriva en reseguide:

havet sjungerHyr bil på flygplatsen eller i Halifax, provinshuvudstaden, och ta landsväg nummer sju. Även om sträckan till Cape Breton på Nova Scotias nordöstra kant bara motsvarar runt 400 kilometer, följer vägen kustens ojämna dragning och man får räkna med sex timmar sträckkörning. Allmänna kommunikationer är inget provinsregeringen har satsat på, men visst, det finns en busslinje för den tålmodige. Cykel kunde vara ett intressant alternativ, eller kajak för den äventyrlige. Men vi noterar tre-fyra bilar framför varje hus och konstaterar att det här är ett bilburet samhälle.
Redan efter en timme, efter en tråkig bit motorväg från Halifax, är det värt att stanna i det lilla samhället Musquodoboit Harbour. Ta en glass vid järnvägsmuséet eller en fikapaus på Dobitt bakehouse. Bageriet drivs av inflyttade eldsjälar, är biodynamiskt och ligger i en sliten strip mall, en radda affärer utmed en långsmal parkeringsplats, precis före avfarten till Martinique Beach. Vi köper med kaffe och nybakta muffins till stranden, men när vi kommer fram finns inte en smula kvar.

Martinique med fem kilometer vit sand är Nova Scotias längsta strand och hit vallfärdar surfarna från Halifax på veckosluten. Då fylls de knappa parkeringsplatserna snabbt, men så här en veckodag är det gott om plats. Bakom stranden finns ett fågelreservat för gäss, änder och andra flyttfåglar.
Efter ett uppfriskande havsbad stannar vi för att äta på the Tourist Trap, där trevliga Holly lagar traditionell mat på lokala råvaror, säljer konsthantverk och hyr ut övernattningsrum. Jag köper ett par örhängen tillverkade av en av Hollys väninnor, eller kanske är det en kusin, för här är alla släkt.
– Vi har brunch hela dagen, förklarar hon, när vi studerar menyn.
Voilà, det blir pannkakor med lönnsirap och bacon till lunch.
Vidare från Musquodoboit Harbour snirklar sig vägen utmed kusten och små träkyrkor ligger utspridda som vitt strössel i allt det gröna. Gör en avstickare från landsvägen till en av alla de små coves, vikar, där gamla fiskelägen en gång blomstrat; Cottage Cove, Murphy Cove, Charlos Cove ... Många av kyrkorna är tillbommade, och lokalbefolkningen klär in husen i vinyl som skydd mot salt och vind eller ställer upp en villavagn, en trailer, som de mobila hemmen kallas här, längre inåt landet. Men de traditionella husen står kvar, höga och strama som lådor och klädda i vitflagande träspån. De vittnar om tider när sjövägen var snabbast och man tog sin dory, den flatbottnade roddbåten, mellan byarna.

sand och havDästa av salt bacon och tjocka, gyllenbruna pannkakor indränkta i sirap fortsätter vi till Fisherman’s Life museum i Oyster Pond för en dos lokalhistoria. Vänliga damer visar oss runt i maklig takt och och berättar om fiskarfamiljen Myers som bodde här med sina många barn. Det ser pittoreskt ut med virkade spetsgardiner och lupiner och vildrosor utanför, men det låter som ett kärvt liv.
– Myers? säger Marc. Hade de en släkting några vikar bort, en läkare i West Jeddore?
Det visar sig att vi befinner oss hemma hos ytterligare en av hans avlägsna släktingar, även om deras hem numera är museum.

I köket lockar en plåt med nybakta molasses cookies, bakade på plats i gjutjärnspisen. Den mörkbruna färgen kommer från melassen; den mörka, trögflytande sirapen som är så vanlig här. Vi får varsin i handen, ”for the road”. Smaken påminner om pepparkakor men konsistensen är bättre; de är mjuka och lite sega i mitten.
För mer historia ligger Memory Lane Heritage Village bara 10 minuter längre fram utmed väg sju, ett sympatiskt friluftsmuseum över 40-talets Nova Scotia. Vi gillar särskilt den gamla bensinstationen och ishuset, där vi får känna på isblocken som ligger inpackade under lager av sågspån. Får och kycklingar rör sig fritt över området och det finns en matsal som serverar baked beans och hembakat bröd på långbänkar. Det doftar sött och hemtrevligt och jag önskar att jag haft plats kvar i magen.

Barry utanför sin ateljéVid Heritage Village finns avfarten till Clam Harbour Beach, ännu en långsträckt sandstrand långt ute i Atlanten. Här kan dimman ligga tjock, luften bli kylig och vattnet vara i friskaste laget, men vi har tur: Det är soligt och varmt den här dagen och säkert 20 grader i vågorna. Vi gillar Martinique men det här är bättre; vi har den mjuka sanden och havet alldeles för oss själva – måsar och flöjtstrandpipare undantagna.

Ett besök hos Folk Art-konstnären Barry Colpitts i Tangier är ett måste. Hans träskulpturer har religiösa och kustnära motiv men påminner mig om dalahästar med sina bjärta färger och naiva framtoning. Barry får fler beställningar från privata samlare i Kanada och USA än han hinner med och har flera klipp på YouTube. Men han tar tålmodigt emot oss, presenterar sina oxar, de som släpar virket från skogen bakom huset, och visar upp sin verkstad. Vi kommenterar de tjocka, blanka färgerna.

– Båtfärg, förklarar han, full med kemikalier.
En av Barrys sköna sjöjungfruarHan visar hur han målar med händerna genom två hål i väggen för att slippa ångorna. Jag köper en liten fiskmås med skrikrosa tunga, vi tackar och tar adjö.
Tangier, som de flesta samhällen här, har inget uppenbart centrum utan består av små bostadshus utspridda längs vägen och runt de små vikarna. En gång i tiden fanns en handelsbod, skola, post och annan service, men idag får invånarna ge sig ut på landsvägen bara för att köpa mjölk.
I Shoal Bay i Tangier driver Scott Cunningham Coastal Adventures, ett litet familjeföretag som hyr ut kajaker, erbjuder guidade turer och har Bed&Breakfast. Scott har paddlat runt både Nova Scotia och Newfoundland och har skrivit en bok om sina äventyr.

Att paddla kajak är utan tvivel det bästa sättet att uppleva den karga, vilda kusten på the Eastern Shore. Boka en dagstur eller någon av flerdagsturerna, eller ge er själva ut i vågstänket. Vi paddlar en hel dag utan att träffa på ett spår av civilisation, och vi äter vår matsäck och badar på en öde ö med pudermjuk sandstrand. En vithövdad havsörn cirklar högt över oss och svartnäbbad islom, storskarv och amerikansk gråhäger häckar på klipporna. När vi senare paddlar förbi en högljudd sälkoloni får det överdådiga djurlivet oss att minnas en resa till Galapagosöarna, fast utan kryssningsfartyg och horder av turister. Med undantag för en och annan fiskebåt saknas i princip motorbåtar på the Eastern Shore, ja all slags båttrafik faktiskt, och det här blir nästan en andlig upplevelse – om det inte vore för blåsor och ömmande handflator dagen efter.

Men vad ska grannarna säga?Taylor Heads naturreservat blir vårt nästa stopp. Här slingrar sig vandringslederna allt högre och trots att vi fortfarande är lätt naturberusade efter paddlingen är havsvyerna hisnande. Vi köper med en pick-nick från Willy Krauch’s fiskrökeri i Tangier; ett familjedrivet företag med danska släktband. Jag har inte ätit bättre rökt lax i mitt liv. Marc röstar på den kallrökta men jag faller för den varmrökta med citronpeppar. Hur som helst smakar allt gudomligt där uppe, halvvägs till himlen.

I det lilla samhället Marie-Joseph möts vi av dimma. Fiskebåtar uppställda längs vägen dyker upp som spöken i det mjölkvita när vi letar efter en avtagsväg ner till vattnet.
– En omärkt grusväg bara, säger Marc, som minns besök till en stenstrand som barn.

Vi hittar rätt till slut och kör försiktigt nerför den ojämna och dåligt underhållna vägen. Den sista biten står under vatten och vi får parkera bilen och gå. Men det är värt den extra mödan: Det är vi, himlen och havet, och vi tar av oss skorna och kliver försiktigt över stenarna, rundslipade av Atlantens eviga rullningar. Det rytmiska vågdunket och bruset är sövande, nästan hypnotiserande, och vi slår oss ner och blir sittande, blicken mot horisonten. Vi är tysta för här finns inget att tillägga, och våra röster skulle ändå dränkas av havsbruset. Jag känner att här vill jag stanna för alltid – tills stenarna gör sig påminda och vi vacklar mot bilen med våra ömma stjärtar.

Vi avslutar resan i Sherbrooke Village, en del av den gamla guldrush-staden Sherbrooke som har restaurerats och blivit Nova Scotias största museiområde med runt 80 hus, inklusive en aktiv smedja, snickeri- och keramikverkstad. Sherbrooke blomstrade under guldrushen på 1860-talet och personalen är klädd tidsenligt. Det här är alltså ett äldre Nova Scotia än det vi mötte i Heritage Village. På museirestaurangen the Tea Room får jag äntligen mina baked beans, som serveras med traditionellt brown bread, liksom kakorna på Fisherman’s Life museum bakat på melass.
Men hummern då? Nova Scotia är skaldjursfantasternas mecka, och restaurangmenyerna i Halifax och de mer turistfrekventerade orterna dignar av anrättningar på hummer, pilgrimsmusslor, blåmusslor och drottningkrabba. Men på the Eastern Shore?
Vi går genom gångarna på Foodland i Sheet Harbour; hylla efter hylla med chips, läsk och färdigmat – men var är fiskdisken?

jag i kayak– Hummer? svarar en dam med Foodland-loggan på bröstet. På burk, menar ni?
Nej, här finns ingen, och inte någon annanstans utmed kusten heller. Ändå lastas flygplanen fulla med hummer härifrån och exporteras över hela världen. I Söderhallarna i Stockholm kan jag köpa den, men inte här. Vi måste gå till hamnen när fiskarna kommer tillbaka efter lunch. Men å andra sidan får vi den för 65 kronor kilot, och färskare kan den inte bli. Det krafsar och klickar om kartongen och jag tänker att det får bli Marc som stoppar ner dem i det kokande vattnet. Båtarna har stora nummerskyltar, för hummerfisket är strängt reglerat och här tolereras inget tjuvfiske. Hummer har blivit en lyxvara och Kanadas export motsvarar närmare en miljard dollar.
Annat var det på uncle Keiths tid. Då hade skolbarnen från välbeställda familjer skinka som pålägg på sin lunchsmörgås, medan de fattiga fick nöja sig med hummer.

Flygförbindelser och planering

Icelandair Stockholm-Halifax brukar ha bäst priser, men många stora bolag flyger till Halifax (Stanstead International Airport). Klimatet i Nova Scotia sommartid påminner om Sverige och prisnivån i Kanada är som den svenska eller något lägre. Kombinera några dagar utmed the Eastern Shore med ett par dagar i Halifax, och kanske en dagstur söderut till Peggy’s Cove och Lunenberg. Eller kombinera the Eastern Shore med Cape Breton. För mer information, kartor och länkar, se www.novascotia.com och seacoasttrail.com.

Sevärdheter

barnen är lyckligaPå the Eastern Shore: Sandstränderna, järnvägsmuséet i Musquodoboit Harbour, Fisherman’s Life museum, Memory Lane Heritage Village, Barry Colpitts, skärgården i kajak, Taylor Head, stenstranden i Marie-Joseph och Sherbrooke Village.

I Halifax: Den permanenta Titanic-utställningen på Maritime Museum of the Atlantic, hamnpromenaden och Botaniska trädgården. Missa inte heller citadellen, befästningsanläggningen på en höjd mitt i staden, där soldater marscherar i kilt och skjuter kanon och besökare lär sig om Kanadas och Nordamerikas historia.

Bo/äta

I Halifax finns alla varianter av boende och flera bra restauranger. Vi gillar Hamachi för sushi och Fiasco för lite finare skaldjursrätter. Om ni bor med kokmöjligheter finns lokalt producerad och biodynamisk mat på Pete’s Frootique eller Bondens marknad i hamnen (öppen fredag-söndag).

På the Eastern Shore är utbudet mer begränsat men för att äta rekommenderar vi Harbour fish and fries i Musquodoboit Harbour, the Lunch room i Oyster Pond/East Jeddore och Willy Krauchs fiskrökeri i Tangier. The Tourist Trap, Jeddore Lodge & Cabins, Liscombe lodge och Sherbrooke erbjuder både mat och boende i varierande prisklasser. Coastal Adventures i Tangier har Bed&Breakfast. Det finns också ett par campingplatser; Spry Bay och Murphy’s, varav vi föredrar den senare som ligger vid vattnet.

Elin Miller, text och bilder

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.