Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn



Det är som om öarna
åter stiger upp för min syn

 faroarna1
Klipporna på Färöarna är otaligt många och
fantastiskt vackra.
Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt minns jag de färder jag gjort utan särskild förhandsplanering. De har inneburit en på flera vis nyttig erfarenhet. Man har tvingats till tålamod och kreativa lösningar.

En av mina tidigaste långresor gick till Färöarna. Dessa var vid denna tid, i slutet av 1970-talet, mina drömmars mål. Jag satte på mig en fullastad ryggsäck, ställde mig vid en påfart till E 18 och började lifta. Inom tio minuter hade jag fått lift med en förbipasserande egyptier. Han skulle till Oslo - det passade perfekt. Mindre lyckat var hans vurm för kappkörning. Varenda bil framför skulle prompt köras ikapp: den fartälskande egyptiern hade fullt upp tills han slutligen något dämpade farten när vi väl var inne i den norska huvudstaden.

Jag hade ingen särskilt stor reskassa. Men helst borde den räcka några månader. Jag var inte särskilt klar över hur länge jag skulle vara borta, det kunde bli både längre och kortare tid. För att spara pengar övernattade jag den första natten i ett skogsparti vid Holmenkollen. Följande dag gjorde jag välling på min lilla Trangia, innan jag så letade mig fram till europavägen mot Bergen och åter försökte få lift. Kom med en lastbil, men den skulle inte längre än till Hönefoss - det blev till att tälta i utkanten av samhället.

Följande dag bromsade en äldre man in. Han hade varit krigspilot under andra världskriget och jagat tyska ubåtar. Fortfarande avskydde han tyskar. När vi på de små fjällvägarna sedan fick sakta in för en tysk bil ökade han snabbt farten och körde om med en rad svordomar. Tyskar, de var för jävliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

enniberg 
 Ennibergs hav från det höga berget.
 torshavn
 Sjöstaden Torshavn

Mannen skulle ända till Bergen. Jag hade fått för mig att jag därifrån skulle komma med någon lastbåt till Färöarna. Det visade sig svårt. Om jag tog mig till Ålesund skulle det nog gå lätt. Därifrån, fick jag höra, gick många fiskebåtar över till Färöarna. En septembermorgon klättrade jag upp på kommandobryggan till fraktfartyget "Rogaland". Jodå, jag fick gärna följa med till Ålesund. Nej, jag skulle inte behöva betala något. Strax kallade han på stewarden, en man i vit uniform som visade mig till en hytt. På kvällen, då fartyget gjorde loss och stävade ut från Bergen, satt jag på mässen tillsammans med kaptenen och några andra i besättningen åt middag, medan stewarden passade upp.

Jag minns hur det blåste på natten. Medan jag stod på däck och kräktes mötte vi Hurtigrutens "Kung Olav", som kämpade i vågdalarna, försvann, vändes på sidan så att man såg en stor del av kölen, och sedan rutschade över ännu ett vågberg (den hade inte klarat mer och gick på lägsta fart, berättade kaptenen följande morgon).

Detta var i september. Först nu fick jag klart för mig hur stormigt det kunde vara vid denna tid. En av besättningsmännen förklarade: Inte ens om jag hade en pistol i ryggen skulle jag ge mig av i båt till Färöarna nu på hösten.

I Ålesund var det så säreget och spännande att jag stannade flera dagar. Trakten var så vacker att min nyfikenhet väcktes: jag for med en "rutebuss" in i land - tills jag överväldigad av en dalgångs skönhet och gick av vid första bästa hållplats.

Det kunde inte vara vackrare här på jorden, tyckte jag. Dalgången var fylld av små levande gårdsbruk, fjällen reste sig majestätiska runtomkring, någon mil bort låg den berömda Geirangerfjorden. I Myklebust blev jag så gripen av denna natur att jag sökte upp en gård och frågade om jag kunde få logi där - kanske på höskullen; eller om jag möjligen kunde få sätta upp mitt tält? En vänlig bondmora bjöd in mig, ordnade stor middag och visade mig sedan in till en bäddad säng. Varsågod, jag var välkommen att stanna här!

I gengäld hjälpte jag till att plocka jordgubbar. Familjen hade en stor åker där bären växte. Det var kallt och regnigt, halvvägs in i september, jorden var lerig, och uppe på fjällsluttningarna lyste redan snön vit.

Några dagar senare: har kommit ombord på den färöiska fisketrålaren "Enniberg" som har legat på ett varv här och snart skall återvända till Torshavn, den färöiska huvudstaden. Kaptenen erbjöd mig att följa med gratis mot att jag hjälpte till att städa hytterna där sjömännen bodde. Jag minns än i dag den fräna fisklukten i de små rummen.

Den 21 september lade båten ut. Ett och ett halvt dygn skulle resan över havet komma att ta. Redan första natten var vi mitt inne i en storm. Jag var så illamående att jag till varje pris måste ut och få frisk luft. Mitt i natten satt jag ensam på fördäck och höll i mig i ett fiskenät medan båten studsade upp och ned i dyningar höga som tiovåningshus. Sjösjukan kändes värre och värre, resten av natten satt jag inne i båten och kräktes en gång i halvtimmen. Jag minns att det kändes som om man lättade från stolen varje gång båten steg ur de djupa vågdalarna: så kraftiga var rörelserna. Det knakade om inredningen, dörrar slog och slog, alltsammans var kusligt.

Äntligen Torshavn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle resa runt på öarna. Man tog allting som det föll sig. Här var det lätt att få lift. Sällan behövde jag vänta särskilt länge, trots att bilarna var få. Några bygder saknade ännu bilväg. Jag minns den märkliga stämningen på dessa platser. Det kändes tidlöst, som i en saga.

Minns att jag hade något slags romantisk idé om att arbeta en tid vid någon av fiskfabrikerna. Det lyckades inte. Konjunkturen var dålig, de jobb som fanns gick i första hand till färöingarna själva.

De närmsta veckorna for jag runt mellan öarna, det gick glesa turer med båtar mellan de största, i en del bygder stannade jag längre, bekantade mig med de som bodde där, hälsade på i stugor där man ännu eldade med torv, dansade "kedjedans" med anor från vikingatiden. Människorna var överallt överväldigande generösa. De hade något annat också. De hade tid. Sällan har jag mött människor som tycktes leva så tillfreds.

Detta var innan tv:s ankomst. Det fanns ännu inga tv-sändningar, trots att året var 1979. I de små städerna och byarna lekte barnen långt in på kvällarna, här var ett liv som vittnade om en livsform som hade försvunnit hemma i Sverige.

Och jag minns en liten biograf i Skuvanes. Det skulle visas film, denna kväll - och bion var full av folk, gamla och unga. Vad var det för film? Det var en spaghettiwestern, "Apache woman". Ändå var det fullsatt i den enkla lokalen. Och efter bara 45 minuter var det slut... Nej, inte filmen, men den första filmrullen. Medan maskinisten spolade tillbaka för att kunna byta rulle blev det paus, folk strömmade ut i hallen utanför och väntade sedan på att det skulle ringa in till fortsättning.

Minnena stiger fram, det är som om öarna åter stiger upp för min syn, dessa urtidsliknande klippformationer som reser sig ur havet, vilda som när vikingar kringseglade dessa farvatten, vilda som på 1000-talet. Sådan var känslan.

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.