Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 maj, 2017
Utopiska geografier

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | 11 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Nina Ahlzén. Ärrlighet

Nina Ahlzén. Är 43 och 13. Uppvuxen och boende i Göteborg. Hatar poesiuppläsningar. Är svag för det surrealistiska. Gillar att utforska gränser. Vem är dåren, vem är normal? (Vad är ...

Av: Nina Ahlzén | 03 oktober, 2011
Utopiska geografier

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn



Det är som om öarna
åter stiger upp för min syn

 faroarna1
Klipporna på Färöarna är otaligt många och
fantastiskt vackra.
Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt minns jag de färder jag gjort utan särskild förhandsplanering. De har inneburit en på flera vis nyttig erfarenhet. Man har tvingats till tålamod och kreativa lösningar.

En av mina tidigaste långresor gick till Färöarna. Dessa var vid denna tid, i slutet av 1970-talet, mina drömmars mål. Jag satte på mig en fullastad ryggsäck, ställde mig vid en påfart till E 18 och började lifta. Inom tio minuter hade jag fått lift med en förbipasserande egyptier. Han skulle till Oslo - det passade perfekt. Mindre lyckat var hans vurm för kappkörning. Varenda bil framför skulle prompt köras ikapp: den fartälskande egyptiern hade fullt upp tills han slutligen något dämpade farten när vi väl var inne i den norska huvudstaden.

Jag hade ingen särskilt stor reskassa. Men helst borde den räcka några månader. Jag var inte särskilt klar över hur länge jag skulle vara borta, det kunde bli både längre och kortare tid. För att spara pengar övernattade jag den första natten i ett skogsparti vid Holmenkollen. Följande dag gjorde jag välling på min lilla Trangia, innan jag så letade mig fram till europavägen mot Bergen och åter försökte få lift. Kom med en lastbil, men den skulle inte längre än till Hönefoss - det blev till att tälta i utkanten av samhället.

Följande dag bromsade en äldre man in. Han hade varit krigspilot under andra världskriget och jagat tyska ubåtar. Fortfarande avskydde han tyskar. När vi på de små fjällvägarna sedan fick sakta in för en tysk bil ökade han snabbt farten och körde om med en rad svordomar. Tyskar, de var för jävliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

enniberg 
 Ennibergs hav från det höga berget.
 torshavn
 Sjöstaden Torshavn

Mannen skulle ända till Bergen. Jag hade fått för mig att jag därifrån skulle komma med någon lastbåt till Färöarna. Det visade sig svårt. Om jag tog mig till Ålesund skulle det nog gå lätt. Därifrån, fick jag höra, gick många fiskebåtar över till Färöarna. En septembermorgon klättrade jag upp på kommandobryggan till fraktfartyget "Rogaland". Jodå, jag fick gärna följa med till Ålesund. Nej, jag skulle inte behöva betala något. Strax kallade han på stewarden, en man i vit uniform som visade mig till en hytt. På kvällen, då fartyget gjorde loss och stävade ut från Bergen, satt jag på mässen tillsammans med kaptenen och några andra i besättningen åt middag, medan stewarden passade upp.

Jag minns hur det blåste på natten. Medan jag stod på däck och kräktes mötte vi Hurtigrutens "Kung Olav", som kämpade i vågdalarna, försvann, vändes på sidan så att man såg en stor del av kölen, och sedan rutschade över ännu ett vågberg (den hade inte klarat mer och gick på lägsta fart, berättade kaptenen följande morgon).

Detta var i september. Först nu fick jag klart för mig hur stormigt det kunde vara vid denna tid. En av besättningsmännen förklarade: Inte ens om jag hade en pistol i ryggen skulle jag ge mig av i båt till Färöarna nu på hösten.

I Ålesund var det så säreget och spännande att jag stannade flera dagar. Trakten var så vacker att min nyfikenhet väcktes: jag for med en "rutebuss" in i land - tills jag överväldigad av en dalgångs skönhet och gick av vid första bästa hållplats.

Det kunde inte vara vackrare här på jorden, tyckte jag. Dalgången var fylld av små levande gårdsbruk, fjällen reste sig majestätiska runtomkring, någon mil bort låg den berömda Geirangerfjorden. I Myklebust blev jag så gripen av denna natur att jag sökte upp en gård och frågade om jag kunde få logi där - kanske på höskullen; eller om jag möjligen kunde få sätta upp mitt tält? En vänlig bondmora bjöd in mig, ordnade stor middag och visade mig sedan in till en bäddad säng. Varsågod, jag var välkommen att stanna här!

I gengäld hjälpte jag till att plocka jordgubbar. Familjen hade en stor åker där bären växte. Det var kallt och regnigt, halvvägs in i september, jorden var lerig, och uppe på fjällsluttningarna lyste redan snön vit.

Några dagar senare: har kommit ombord på den färöiska fisketrålaren "Enniberg" som har legat på ett varv här och snart skall återvända till Torshavn, den färöiska huvudstaden. Kaptenen erbjöd mig att följa med gratis mot att jag hjälpte till att städa hytterna där sjömännen bodde. Jag minns än i dag den fräna fisklukten i de små rummen.

Den 21 september lade båten ut. Ett och ett halvt dygn skulle resan över havet komma att ta. Redan första natten var vi mitt inne i en storm. Jag var så illamående att jag till varje pris måste ut och få frisk luft. Mitt i natten satt jag ensam på fördäck och höll i mig i ett fiskenät medan båten studsade upp och ned i dyningar höga som tiovåningshus. Sjösjukan kändes värre och värre, resten av natten satt jag inne i båten och kräktes en gång i halvtimmen. Jag minns att det kändes som om man lättade från stolen varje gång båten steg ur de djupa vågdalarna: så kraftiga var rörelserna. Det knakade om inredningen, dörrar slog och slog, alltsammans var kusligt.

Äntligen Torshavn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle resa runt på öarna. Man tog allting som det föll sig. Här var det lätt att få lift. Sällan behövde jag vänta särskilt länge, trots att bilarna var få. Några bygder saknade ännu bilväg. Jag minns den märkliga stämningen på dessa platser. Det kändes tidlöst, som i en saga.

Minns att jag hade något slags romantisk idé om att arbeta en tid vid någon av fiskfabrikerna. Det lyckades inte. Konjunkturen var dålig, de jobb som fanns gick i första hand till färöingarna själva.

De närmsta veckorna for jag runt mellan öarna, det gick glesa turer med båtar mellan de största, i en del bygder stannade jag längre, bekantade mig med de som bodde där, hälsade på i stugor där man ännu eldade med torv, dansade "kedjedans" med anor från vikingatiden. Människorna var överallt överväldigande generösa. De hade något annat också. De hade tid. Sällan har jag mött människor som tycktes leva så tillfreds.

Detta var innan tv:s ankomst. Det fanns ännu inga tv-sändningar, trots att året var 1979. I de små städerna och byarna lekte barnen långt in på kvällarna, här var ett liv som vittnade om en livsform som hade försvunnit hemma i Sverige.

Och jag minns en liten biograf i Skuvanes. Det skulle visas film, denna kväll - och bion var full av folk, gamla och unga. Vad var det för film? Det var en spaghettiwestern, "Apache woman". Ändå var det fullsatt i den enkla lokalen. Och efter bara 45 minuter var det slut... Nej, inte filmen, men den första filmrullen. Medan maskinisten spolade tillbaka för att kunna byta rulle blev det paus, folk strömmade ut i hallen utanför och väntade sedan på att det skulle ringa in till fortsättning.

Minnena stiger fram, det är som om öarna åter stiger upp för min syn, dessa urtidsliknande klippformationer som reser sig ur havet, vilda som när vikingar kringseglade dessa farvatten, vilda som på 1000-talet. Sådan var känslan.

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.