Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn



Det är som om öarna
åter stiger upp för min syn

 faroarna1
Klipporna på Färöarna är otaligt många och
fantastiskt vackra.
Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt minns jag de färder jag gjort utan särskild förhandsplanering. De har inneburit en på flera vis nyttig erfarenhet. Man har tvingats till tålamod och kreativa lösningar.

En av mina tidigaste långresor gick till Färöarna. Dessa var vid denna tid, i slutet av 1970-talet, mina drömmars mål. Jag satte på mig en fullastad ryggsäck, ställde mig vid en påfart till E 18 och började lifta. Inom tio minuter hade jag fått lift med en förbipasserande egyptier. Han skulle till Oslo - det passade perfekt. Mindre lyckat var hans vurm för kappkörning. Varenda bil framför skulle prompt köras ikapp: den fartälskande egyptiern hade fullt upp tills han slutligen något dämpade farten när vi väl var inne i den norska huvudstaden.

Jag hade ingen särskilt stor reskassa. Men helst borde den räcka några månader. Jag var inte särskilt klar över hur länge jag skulle vara borta, det kunde bli både längre och kortare tid. För att spara pengar övernattade jag den första natten i ett skogsparti vid Holmenkollen. Följande dag gjorde jag välling på min lilla Trangia, innan jag så letade mig fram till europavägen mot Bergen och åter försökte få lift. Kom med en lastbil, men den skulle inte längre än till Hönefoss - det blev till att tälta i utkanten av samhället.

Följande dag bromsade en äldre man in. Han hade varit krigspilot under andra världskriget och jagat tyska ubåtar. Fortfarande avskydde han tyskar. När vi på de små fjällvägarna sedan fick sakta in för en tysk bil ökade han snabbt farten och körde om med en rad svordomar. Tyskar, de var för jävliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

enniberg 
 Ennibergs hav från det höga berget.
 torshavn
 Sjöstaden Torshavn

Mannen skulle ända till Bergen. Jag hade fått för mig att jag därifrån skulle komma med någon lastbåt till Färöarna. Det visade sig svårt. Om jag tog mig till Ålesund skulle det nog gå lätt. Därifrån, fick jag höra, gick många fiskebåtar över till Färöarna. En septembermorgon klättrade jag upp på kommandobryggan till fraktfartyget "Rogaland". Jodå, jag fick gärna följa med till Ålesund. Nej, jag skulle inte behöva betala något. Strax kallade han på stewarden, en man i vit uniform som visade mig till en hytt. På kvällen, då fartyget gjorde loss och stävade ut från Bergen, satt jag på mässen tillsammans med kaptenen och några andra i besättningen åt middag, medan stewarden passade upp.

Jag minns hur det blåste på natten. Medan jag stod på däck och kräktes mötte vi Hurtigrutens "Kung Olav", som kämpade i vågdalarna, försvann, vändes på sidan så att man såg en stor del av kölen, och sedan rutschade över ännu ett vågberg (den hade inte klarat mer och gick på lägsta fart, berättade kaptenen följande morgon).

Detta var i september. Först nu fick jag klart för mig hur stormigt det kunde vara vid denna tid. En av besättningsmännen förklarade: Inte ens om jag hade en pistol i ryggen skulle jag ge mig av i båt till Färöarna nu på hösten.

I Ålesund var det så säreget och spännande att jag stannade flera dagar. Trakten var så vacker att min nyfikenhet väcktes: jag for med en "rutebuss" in i land - tills jag överväldigad av en dalgångs skönhet och gick av vid första bästa hållplats.

Det kunde inte vara vackrare här på jorden, tyckte jag. Dalgången var fylld av små levande gårdsbruk, fjällen reste sig majestätiska runtomkring, någon mil bort låg den berömda Geirangerfjorden. I Myklebust blev jag så gripen av denna natur att jag sökte upp en gård och frågade om jag kunde få logi där - kanske på höskullen; eller om jag möjligen kunde få sätta upp mitt tält? En vänlig bondmora bjöd in mig, ordnade stor middag och visade mig sedan in till en bäddad säng. Varsågod, jag var välkommen att stanna här!

I gengäld hjälpte jag till att plocka jordgubbar. Familjen hade en stor åker där bären växte. Det var kallt och regnigt, halvvägs in i september, jorden var lerig, och uppe på fjällsluttningarna lyste redan snön vit.

Några dagar senare: har kommit ombord på den färöiska fisketrålaren "Enniberg" som har legat på ett varv här och snart skall återvända till Torshavn, den färöiska huvudstaden. Kaptenen erbjöd mig att följa med gratis mot att jag hjälpte till att städa hytterna där sjömännen bodde. Jag minns än i dag den fräna fisklukten i de små rummen.

Den 21 september lade båten ut. Ett och ett halvt dygn skulle resan över havet komma att ta. Redan första natten var vi mitt inne i en storm. Jag var så illamående att jag till varje pris måste ut och få frisk luft. Mitt i natten satt jag ensam på fördäck och höll i mig i ett fiskenät medan båten studsade upp och ned i dyningar höga som tiovåningshus. Sjösjukan kändes värre och värre, resten av natten satt jag inne i båten och kräktes en gång i halvtimmen. Jag minns att det kändes som om man lättade från stolen varje gång båten steg ur de djupa vågdalarna: så kraftiga var rörelserna. Det knakade om inredningen, dörrar slog och slog, alltsammans var kusligt.

Äntligen Torshavn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle resa runt på öarna. Man tog allting som det föll sig. Här var det lätt att få lift. Sällan behövde jag vänta särskilt länge, trots att bilarna var få. Några bygder saknade ännu bilväg. Jag minns den märkliga stämningen på dessa platser. Det kändes tidlöst, som i en saga.

Minns att jag hade något slags romantisk idé om att arbeta en tid vid någon av fiskfabrikerna. Det lyckades inte. Konjunkturen var dålig, de jobb som fanns gick i första hand till färöingarna själva.

De närmsta veckorna for jag runt mellan öarna, det gick glesa turer med båtar mellan de största, i en del bygder stannade jag längre, bekantade mig med de som bodde där, hälsade på i stugor där man ännu eldade med torv, dansade "kedjedans" med anor från vikingatiden. Människorna var överallt överväldigande generösa. De hade något annat också. De hade tid. Sällan har jag mött människor som tycktes leva så tillfreds.

Detta var innan tv:s ankomst. Det fanns ännu inga tv-sändningar, trots att året var 1979. I de små städerna och byarna lekte barnen långt in på kvällarna, här var ett liv som vittnade om en livsform som hade försvunnit hemma i Sverige.

Och jag minns en liten biograf i Skuvanes. Det skulle visas film, denna kväll - och bion var full av folk, gamla och unga. Vad var det för film? Det var en spaghettiwestern, "Apache woman". Ändå var det fullsatt i den enkla lokalen. Och efter bara 45 minuter var det slut... Nej, inte filmen, men den första filmrullen. Medan maskinisten spolade tillbaka för att kunna byta rulle blev det paus, folk strömmade ut i hallen utanför och väntade sedan på att det skulle ringa in till fortsättning.

Minnena stiger fram, det är som om öarna åter stiger upp för min syn, dessa urtidsliknande klippformationer som reser sig ur havet, vilda som när vikingar kringseglade dessa farvatten, vilda som på 1000-talet. Sådan var känslan.

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder
Fint väder för Bokmässan. Foto: Belinda Graham

När jag blir en fetkänd författare ...

La Babitz om bokmässan i Göteborg.

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 05 oktober, 2015

Den omöjliga staden

Neapel är den tredje största staden i Italien, efter Rom och Milano, och har en bland de största hamnar i Medelhavet. Efter så många omskrivningar under de senaste åren om de ...

Av: Joakim Kocjancic | Bildreportage | 25 september, 2012

Strindberg och Lanz-Liebenfels

Österrikaren Jörg Lanz-Liebenfels (1874-1954) påstod att han träffat August Strindberg på ett värdshus i Grein, Oberösterreich, hösten 1896. Lanz –von  Liebenfels  togs som ”aristokratiskt” tillägg samtidigt med att han ändrade ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 05 september, 2012

MÅSARNA FLÖG MED VINGARNA NERISADE AV EN HÅRDHET SOM NÄSTAN FICK DEM ATT…

Hon går över gatan och in i Humlegården som ser alldeles svart ut. - Inte en människa. Det är nog alltför sent. Men efter en stund möter hon en ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 09 maj, 2011

Konstnärligt utvecklingsprojekt prövar bilden av andra kulturer

Vilka bilder är det vi får av andra kulturer och varför ser de ut som de gör? Med den frågan i botten har tre konststudenter på Konsthögskolan genomfört det konstnärliga ...

Av: Eva Gustin | Kulturreportage | 06 mars, 2010

Tomas Tranströmer. Foto:  Frankie Fouganthin/Wikipedia

Ett möte som inte blev av

Det var i slutet av 1970-talet; jag hade fått dålig kritik för en diktsamling och blev uppkallad till Norstedts för samtal. Thomas von Vegesack, Jan Stolpe, och en tredje redaktör ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2015

Benjamin 36

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 april, 2012

Bildning – ingen sport?

  Biblia et stanze av Veronique Traditio.TEMA BILDNING  Tema Bildning Hur förhåller sig bildningen till specialiseringen? Den allmänna bildningen är själva begreppets huvudsats; det är författaren och skriftställaren Leif V Erixells utgångspunkt. Det ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om samhället | 10 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.