Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

Prag. Europas hjärta



Pragborgen, Karlsbron och floden MoldauSom månen suger åt sig havet och släpper, så inverkar det astronomiska uret på Prags besökare. Staré město; Gamla Staden. Anorna från den här platsen går mer än två tusen år tillbaka i tiden. Fåglar trängs och folk. Särskilt på Karlsbron på väg upp mot Pragborgen. Alla vill ha en egen pinne att sitta på. Helst i solen. Under kylslagna höstdagar duger en kopp tjeckiskt kaffe utmärkt till att värma sig på, men inte mer än så. Prags kaffekultur är inte annat än genomgående blaskig. Ett undantag utgörs möjligen av ett par av konstmuséernas kaféer som serverar härlig espresso. Det är en av de första dagarna i november. Himlen är klar och ett djupt solsken gör luften krispig. Kameror på armar sticker upp ur ett folkhav. Massorna har samlats utanför rådhuset på Gamla stadens torg för att iaktta den astronomiska klockan och dess mekaniska dockföreställning. Heltimme randas och det har blivit dags för dockorna att träda fram. Först ut är Döden som lyfter sitt timglas och vänder det igen. Sedan ser vi Lustan, Fåfängan och Girigheten och de tolv apostlarna. Klockan slår. Spelet klingar ut och klumpen av folk löses upp och diffunderar iväg. Sekunder och minuter fortsätter att flöda ur klockan som om inget hade hänt.

Granne med det astronomiska uret står ett brunfärgat hus som kallas Minutahuset. I det här huset bodde Franz Kafka som liten. Han föddes bara ett stenkast härifrån och tillbringade stora delar av sitt liv invid Gamla stadens torg. Jag ser upp mot husväggen och blir stående en stund. I Prag är det nästan alltid spännande att titta uppåt. Husfasader, portar, burspråk och fönster överraskar med allsköns konst från olika epoker. Romanskt, gotiskt, renässans och barock. Väldigt lite av stadens arkitektur förstördes under andra världskrigets bombningar. Minutahusets fasader är rikt dekorerade i renässansstil. Sgrafittomålningarna föreställer några av det Habsburgska rikets härskare, en påminnelse om att Prag var under Habsburgarnas välde ända fram till första världskrigets slut. Från torgets mitt flödar jazz ur en äldre man med saxofon. Han gungar lite fram och tillbaka, liksom värmer sig på musiken. Jag följer ett stråk bort mot Obecní dúm; Folkets hus. Härinne finns ett fint kafé inrett i typisk jugendstil. Jag går in och värmer mig. Det var i den här byggnaden som man utropade den nya självständiga staten Tjeckoslovakien hösten 1918.

I Prag är det aldrig långt till musiken, varken i kilometer eller i tjeckiska kronor. Inför varje kväll finns ett brett utbud av konserter till en ringa penning i flera av de centrala stadsdelarna. En kvällskonsert möjliggör också för besökaren att i godan ro få sitta ned och betrakta katedralernas, synagogornas och operahusens otroligt vackra interiörer. I en liten källarlokal i Folkets hus slår jag mig ned på en stol. Instrumenten gör till en början mest oljud ifrån sig. Stråkarna stäms. Nu tystnar allt. Det blir ordning och reda i tonerna och jag hör att det är Vivaldis ”De fyra årstiderna”. Jag blundar och lyssnar till vårfåglarna och höstregnet och vintervindarna.

Konserthuset Rudolfinum JosefovEn kväll går jag till de judiska kvarteren i Josefov. Här bjuder Spanska synagogan på makalösa takdekorationer till stråkensemble och trumpet. Musikerna leker fram mjuka jazziga kompositioner av Gershwin. Jag ser på väggar och tak. Invändigt är Spanska synagogan en persisk matta sedd genom ett kalejdoskop. Jag ser tusen romber, sexkanter, stjärnor, bågar, halvcirkar, våffelhjärtan, spetsdukar och snöflingor i en aldrig sinande symmetrisk variation. Kulörerna går i marinblått, vinrött, rostorange, brandgult och guld. Blicken har roligt i taket. Musiken spänns och mjuknar, gör bågar, ritar på väggarna. Nu ser jag snäckskal, fiskar, ormar, blommor, örter, livmödrar, kronblad, druvklasar och slingerväxter. Oundvikliga tanke: Är det musiken som skapar mönstret i taket? När musiken upphör, ska samtidigt interiörens utsmycknad smälta bort och rinna ned från väggarna då? Hemska tanke. Det är outsägligt vackert i Spanska synagogan. Men när konserten är slut längtar jag intensivt efter något kalt och enfärgat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Prags konstsamling finns utspridd på ett antal muséer, däribland Mässpalatset. Även om besöket kräver en liten spårvagnstur utanför själva stadskärnan så är det utan tvivel värt det. Om inte för espresson i muséekaféet så åtminstone för konsten. Besökaren kan i lugn och ro gå en fin konsthistorisk promenad genom de senaste två hundra åren. Förutom ett antal tillfälliga utställningar över samtidskonst finns i samma byggnad även Alfons Muchas unika samling ”The Slav Epic”. Denna utgörs av ett tjugotal gigantiska oljedukar med motiv hämtade ur den slaviska historien och mytologin. En riktig pärla.

Vad är en stad utan människor? Vad är ett besök i Prag utan ett längre möte med en av dessa? Mörkblå kavaj. Blont hår. Där kommer hon! Alexandra? Alexandra! Hej! Hennes ljusa axellånga hår sticker fram under en stickad rosa mössa. ”Det ska bli härligt att komma ut i skogen idag”, säger hon. ”Nu kommer vår spårvagn!” Vi kliver på, stämplar biljetten och sätter oss. Hon berättar att hon inte har varit i naturreservatet sedan hon var liten och följde med sin pappa. Vi har tagit spårvagn nr 26 till naturreservatet Divoká Šárka.

Häromkvällen passerade jag universitetsbyggnaden efter en konsert i Spanska synagogan. Jag var lite kall, ganska kissnödig och väldigt nyfiken. Jag bestämde mig för att smita in i byggnaden. På samma plan som toaletten fanns en stor anslagstavla. Bland fotbollsturneringar och filmklubbsträffar satt en liten dataskriven lapp. På svenska! Klart jag hajar till. Det är Alexandra som läser svenska och söker folk att öva språket med. Och nu sitter vi här på spårvagnen. Alexandra undrar hur länge jag har varit i staden. En knapp vecka, jag åker i morgon. ”Har du sett allt i Prag nu?” frågar hon och ler. Hah, Prag gör man på en dag! Vi skrattar. Jag berättar om Mässpalatset och målningarna av impressionisterna. Hon nickar och riktigt lyser. Alexandra älskar impressionisterna. Gauguin, Signac, Degas och Renoir! Hennes föräldrar arbetar som bildkonstnärer båda två. Vi färdas ut ur staden i nordvästlig riktning.

Spiror. Pragborgen”Där bodde jag när jag var liten!” säger hon plötsligt och pekar ut mot en sluttande gata med färgade hus. Alexandra är 22 år, har bott i Prag i hela sitt liv och hon älskar staden. Vi har nått ändhållplatsen nu. McDonald's står placerat alldeles invid naturreservatets början som en samhällets sista utpost. Vi börjar vår promenad mot några gräsbeklädda höjder. Divoká Šárka betyder Vilda Šárka. Nu klipps gräsmattan av och det stupar rakt ned mot ett vattendrag. Enligt den tjeckiska mytologin hade den unga kvinnan Šárka en nyckelroll i det krig som rasade mellan männen och kvinnorna. Trots hennes djärva kamp kom det patriarkala systemet att segra i slutändan och istället för att ge vika för männens seger valde Šárka att ta sitt liv genom att slänga sig ned från en av klipporna här i närheten.

Lite längre från klipporna finner vi en sluttande stig ned mot bäcken. Divoká Šárka är ett stort naturreservat och vi ser bara en bråkdel under den här sena eftermiddagen. Vi viker av från gångstigen och går in i skogen. Lövträden har gjutit guld över marken. ”Tror du verkligen att det växer kantareller i sån här typ av skog?” undrar Alexandra. Vi vispar runt med händerna i den glödande förruttnelseprocessen. Kanske letar vi i fel sorts skog. Det börjar skymma snart. Uppe på höjden har vi utsikt igen. Förorterna avtecknar sig mot himlen och dess konturer sväljer det sista av solen. Jag undrar över Alexandras flytande svenska. Hon ser på mig och säger – som om det vore den mest naturliga naturliga sak i världen – att hon helt enkelt alltid har tyckt om Skandinavien. Hon började se Bergmanfilmer och läsa svenska på gymnasiet. Sedan reste hon till Stockholm på semester en gång och efter gymnasiet återvände hon dit som au-pair ett år. Nu läser hon lingvistik och svenska på universitetet här i Prag. Och extrajobbar som svensklärarassistent! Jag undrar om hon skulle vilja flytta utomlands för en längre period någon gång. Svaret dröjer en aning. ”Det är så att jag älskar Prag...” förklarar hon. ”Fast jag hatar Prag också” tillägger hon. ”Jag hatar människorna här ibland. De kan vara så otrevliga! Folk som arbetar i restauranger, på kaféer och i butiker, där finns ett slags...” Hon söker ett ord, finner det inte. 

Taklampa i Folkets husNu kommer min fundering. Kan man tänka sig att fyrtio år av hårt politiskt förtryck formar mentaliteten? Om man vuxit upp i ett samhälle där ingen kan lita på någon, då kanske det inte är så konstigt om man håller sig en aning reserverad gentemot främlingar? Vi jämför med resor vi gjort i andra länder. ”Ja, kanske att det är något post-kommunistiskt” funderar hon. Ljuset ute försvagas och färgerna rinner ihop till grått. Vi vänder tillbaka i riktning mot spårvagnshållplatsen. Alexandra föddes året efter sammetsrevolutionen och kommunismens fall. Jag undrar om kommunismen som ideologi fortfarande går hem hos folket i dagens Tjeckien. Alexandra berättar att kommunistpartiet nu är det näst största i landet efter socialdemokratiska partiet. Hon är bekymrad över det låga valdeltagandet i senaste valen och över att kommunistpartiet vinner alltfler röster. Hon tror att partiet hittar sympatisörer främst bland de äldre generationerna. Hon säger att många äldre tycker att de hade det bättre under kommunisttiden. De bryr sig inte så mycket om frihetsinskränkningarna. ”Till exempel vill många av dem ändå inte resa så mycket”, säger hon. Spårvagnen kommer nu och vi kliver på. Vi tittar ut genom fönstret. Alexandra drömmer om en resa till Japan och berättar lite mer om några av de resor hon har gjort i Europa. ”Prag brukar kallas för hjärtat av Europa”, ler hon. De fyrtio minuterna tillbaka till stadskärnan går fort. Vi hoppar av i Gamla staden. Spårvagnen rasslar vidare. Gatan vi står på leder direkt till rådhuset och det astronomiska uret på Gamla stadens torg. Det känns i folkmassan att något drar i dem. Klockan närmar sig heltimme. Alexandra är förväntansfull inför en spelning hon ska på om en liten stund. ”Det är ett indonesiskt band som ska spela”, berättar hon glatt. Hennes rosa mössa och mörkblå kavaj dansar bort i folkvimlet.

 

Viktoria Silfverdal. text och bilder

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts