ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Prag. Europas hjärta



Pragborgen, Karlsbron och floden MoldauSom månen suger åt sig havet och släpper, så inverkar det astronomiska uret på Prags besökare. Staré město; Gamla Staden. Anorna från den här platsen går mer än två tusen år tillbaka i tiden. Fåglar trängs och folk. Särskilt på Karlsbron på väg upp mot Pragborgen. Alla vill ha en egen pinne att sitta på. Helst i solen. Under kylslagna höstdagar duger en kopp tjeckiskt kaffe utmärkt till att värma sig på, men inte mer än så. Prags kaffekultur är inte annat än genomgående blaskig. Ett undantag utgörs möjligen av ett par av konstmuséernas kaféer som serverar härlig espresso. Det är en av de första dagarna i november. Himlen är klar och ett djupt solsken gör luften krispig. Kameror på armar sticker upp ur ett folkhav. Massorna har samlats utanför rådhuset på Gamla stadens torg för att iaktta den astronomiska klockan och dess mekaniska dockföreställning. Heltimme randas och det har blivit dags för dockorna att träda fram. Först ut är Döden som lyfter sitt timglas och vänder det igen. Sedan ser vi Lustan, Fåfängan och Girigheten och de tolv apostlarna. Klockan slår. Spelet klingar ut och klumpen av folk löses upp och diffunderar iväg. Sekunder och minuter fortsätter att flöda ur klockan som om inget hade hänt.

Granne med det astronomiska uret står ett brunfärgat hus som kallas Minutahuset. I det här huset bodde Franz Kafka som liten. Han föddes bara ett stenkast härifrån och tillbringade stora delar av sitt liv invid Gamla stadens torg. Jag ser upp mot husväggen och blir stående en stund. I Prag är det nästan alltid spännande att titta uppåt. Husfasader, portar, burspråk och fönster överraskar med allsköns konst från olika epoker. Romanskt, gotiskt, renässans och barock. Väldigt lite av stadens arkitektur förstördes under andra världskrigets bombningar. Minutahusets fasader är rikt dekorerade i renässansstil. Sgrafittomålningarna föreställer några av det Habsburgska rikets härskare, en påminnelse om att Prag var under Habsburgarnas välde ända fram till första världskrigets slut. Från torgets mitt flödar jazz ur en äldre man med saxofon. Han gungar lite fram och tillbaka, liksom värmer sig på musiken. Jag följer ett stråk bort mot Obecní dúm; Folkets hus. Härinne finns ett fint kafé inrett i typisk jugendstil. Jag går in och värmer mig. Det var i den här byggnaden som man utropade den nya självständiga staten Tjeckoslovakien hösten 1918.

I Prag är det aldrig långt till musiken, varken i kilometer eller i tjeckiska kronor. Inför varje kväll finns ett brett utbud av konserter till en ringa penning i flera av de centrala stadsdelarna. En kvällskonsert möjliggör också för besökaren att i godan ro få sitta ned och betrakta katedralernas, synagogornas och operahusens otroligt vackra interiörer. I en liten källarlokal i Folkets hus slår jag mig ned på en stol. Instrumenten gör till en början mest oljud ifrån sig. Stråkarna stäms. Nu tystnar allt. Det blir ordning och reda i tonerna och jag hör att det är Vivaldis ”De fyra årstiderna”. Jag blundar och lyssnar till vårfåglarna och höstregnet och vintervindarna.

Konserthuset Rudolfinum JosefovEn kväll går jag till de judiska kvarteren i Josefov. Här bjuder Spanska synagogan på makalösa takdekorationer till stråkensemble och trumpet. Musikerna leker fram mjuka jazziga kompositioner av Gershwin. Jag ser på väggar och tak. Invändigt är Spanska synagogan en persisk matta sedd genom ett kalejdoskop. Jag ser tusen romber, sexkanter, stjärnor, bågar, halvcirkar, våffelhjärtan, spetsdukar och snöflingor i en aldrig sinande symmetrisk variation. Kulörerna går i marinblått, vinrött, rostorange, brandgult och guld. Blicken har roligt i taket. Musiken spänns och mjuknar, gör bågar, ritar på väggarna. Nu ser jag snäckskal, fiskar, ormar, blommor, örter, livmödrar, kronblad, druvklasar och slingerväxter. Oundvikliga tanke: Är det musiken som skapar mönstret i taket? När musiken upphör, ska samtidigt interiörens utsmycknad smälta bort och rinna ned från väggarna då? Hemska tanke. Det är outsägligt vackert i Spanska synagogan. Men när konserten är slut längtar jag intensivt efter något kalt och enfärgat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Prags konstsamling finns utspridd på ett antal muséer, däribland Mässpalatset. Även om besöket kräver en liten spårvagnstur utanför själva stadskärnan så är det utan tvivel värt det. Om inte för espresson i muséekaféet så åtminstone för konsten. Besökaren kan i lugn och ro gå en fin konsthistorisk promenad genom de senaste två hundra åren. Förutom ett antal tillfälliga utställningar över samtidskonst finns i samma byggnad även Alfons Muchas unika samling ”The Slav Epic”. Denna utgörs av ett tjugotal gigantiska oljedukar med motiv hämtade ur den slaviska historien och mytologin. En riktig pärla.

Vad är en stad utan människor? Vad är ett besök i Prag utan ett längre möte med en av dessa? Mörkblå kavaj. Blont hår. Där kommer hon! Alexandra? Alexandra! Hej! Hennes ljusa axellånga hår sticker fram under en stickad rosa mössa. ”Det ska bli härligt att komma ut i skogen idag”, säger hon. ”Nu kommer vår spårvagn!” Vi kliver på, stämplar biljetten och sätter oss. Hon berättar att hon inte har varit i naturreservatet sedan hon var liten och följde med sin pappa. Vi har tagit spårvagn nr 26 till naturreservatet Divoká Šárka.

Häromkvällen passerade jag universitetsbyggnaden efter en konsert i Spanska synagogan. Jag var lite kall, ganska kissnödig och väldigt nyfiken. Jag bestämde mig för att smita in i byggnaden. På samma plan som toaletten fanns en stor anslagstavla. Bland fotbollsturneringar och filmklubbsträffar satt en liten dataskriven lapp. På svenska! Klart jag hajar till. Det är Alexandra som läser svenska och söker folk att öva språket med. Och nu sitter vi här på spårvagnen. Alexandra undrar hur länge jag har varit i staden. En knapp vecka, jag åker i morgon. ”Har du sett allt i Prag nu?” frågar hon och ler. Hah, Prag gör man på en dag! Vi skrattar. Jag berättar om Mässpalatset och målningarna av impressionisterna. Hon nickar och riktigt lyser. Alexandra älskar impressionisterna. Gauguin, Signac, Degas och Renoir! Hennes föräldrar arbetar som bildkonstnärer båda två. Vi färdas ut ur staden i nordvästlig riktning.

Spiror. Pragborgen”Där bodde jag när jag var liten!” säger hon plötsligt och pekar ut mot en sluttande gata med färgade hus. Alexandra är 22 år, har bott i Prag i hela sitt liv och hon älskar staden. Vi har nått ändhållplatsen nu. McDonald's står placerat alldeles invid naturreservatets början som en samhällets sista utpost. Vi börjar vår promenad mot några gräsbeklädda höjder. Divoká Šárka betyder Vilda Šárka. Nu klipps gräsmattan av och det stupar rakt ned mot ett vattendrag. Enligt den tjeckiska mytologin hade den unga kvinnan Šárka en nyckelroll i det krig som rasade mellan männen och kvinnorna. Trots hennes djärva kamp kom det patriarkala systemet att segra i slutändan och istället för att ge vika för männens seger valde Šárka att ta sitt liv genom att slänga sig ned från en av klipporna här i närheten.

Lite längre från klipporna finner vi en sluttande stig ned mot bäcken. Divoká Šárka är ett stort naturreservat och vi ser bara en bråkdel under den här sena eftermiddagen. Vi viker av från gångstigen och går in i skogen. Lövträden har gjutit guld över marken. ”Tror du verkligen att det växer kantareller i sån här typ av skog?” undrar Alexandra. Vi vispar runt med händerna i den glödande förruttnelseprocessen. Kanske letar vi i fel sorts skog. Det börjar skymma snart. Uppe på höjden har vi utsikt igen. Förorterna avtecknar sig mot himlen och dess konturer sväljer det sista av solen. Jag undrar över Alexandras flytande svenska. Hon ser på mig och säger – som om det vore den mest naturliga naturliga sak i världen – att hon helt enkelt alltid har tyckt om Skandinavien. Hon började se Bergmanfilmer och läsa svenska på gymnasiet. Sedan reste hon till Stockholm på semester en gång och efter gymnasiet återvände hon dit som au-pair ett år. Nu läser hon lingvistik och svenska på universitetet här i Prag. Och extrajobbar som svensklärarassistent! Jag undrar om hon skulle vilja flytta utomlands för en längre period någon gång. Svaret dröjer en aning. ”Det är så att jag älskar Prag...” förklarar hon. ”Fast jag hatar Prag också” tillägger hon. ”Jag hatar människorna här ibland. De kan vara så otrevliga! Folk som arbetar i restauranger, på kaféer och i butiker, där finns ett slags...” Hon söker ett ord, finner det inte. 

Taklampa i Folkets husNu kommer min fundering. Kan man tänka sig att fyrtio år av hårt politiskt förtryck formar mentaliteten? Om man vuxit upp i ett samhälle där ingen kan lita på någon, då kanske det inte är så konstigt om man håller sig en aning reserverad gentemot främlingar? Vi jämför med resor vi gjort i andra länder. ”Ja, kanske att det är något post-kommunistiskt” funderar hon. Ljuset ute försvagas och färgerna rinner ihop till grått. Vi vänder tillbaka i riktning mot spårvagnshållplatsen. Alexandra föddes året efter sammetsrevolutionen och kommunismens fall. Jag undrar om kommunismen som ideologi fortfarande går hem hos folket i dagens Tjeckien. Alexandra berättar att kommunistpartiet nu är det näst största i landet efter socialdemokratiska partiet. Hon är bekymrad över det låga valdeltagandet i senaste valen och över att kommunistpartiet vinner alltfler röster. Hon tror att partiet hittar sympatisörer främst bland de äldre generationerna. Hon säger att många äldre tycker att de hade det bättre under kommunisttiden. De bryr sig inte så mycket om frihetsinskränkningarna. ”Till exempel vill många av dem ändå inte resa så mycket”, säger hon. Spårvagnen kommer nu och vi kliver på. Vi tittar ut genom fönstret. Alexandra drömmer om en resa till Japan och berättar lite mer om några av de resor hon har gjort i Europa. ”Prag brukar kallas för hjärtat av Europa”, ler hon. De fyrtio minuterna tillbaka till stadskärnan går fort. Vi hoppar av i Gamla staden. Spårvagnen rasslar vidare. Gatan vi står på leder direkt till rådhuset och det astronomiska uret på Gamla stadens torg. Det känns i folkmassan att något drar i dem. Klockan närmar sig heltimme. Alexandra är förväntansfull inför en spelning hon ska på om en liten stund. ”Det är ett indonesiskt band som ska spela”, berättar hon glatt. Hennes rosa mössa och mörkblå kavaj dansar bort i folkvimlet.

 

Viktoria Silfverdal. text och bilder

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.