Att spela sig fram till ett inre lugn

Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel ...

Av: Guido Zeccola | 02 mars, 2009
Musikens porträtt

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Tack så mycket för elden

F. Scott Fitzgerald är framför allt känd för sin roman ”Den store Gatsby”, som räknas som ett av försöken att skriva ”den stora amerikanska romanen”. Fitzgerald och hans hustru Zelda ...

Av: F. Scott Fitzgerald | 27 mars, 2013
Kulturreportage

Min tid i Dubrovnik



Poetiska detaljer från DubrovnikJuli, 1990. Bländande starkt solljus över Dubrovnik. Jag blickar ut över husen med de tegeltäckta taken, tornen och den sandgråa muren runt den åldriga innerstan, ser hur allt suger åt sig det generösa ljuset från himlen och får det att glimra som en levande arkitektonisk enhet. Allt tycks rent, glänsande!

Starkt berörd av denna absorption av ljus låter jag mig trollbindas av Dubrovnik… Jag söker mig till den på 1400-talet uppförda Onofriobrunnen. Där formar jag händerna till skålar och sörplar i mig av det friskt porlande vattnet. Sedan sjunker jag trött men nöjd ned i den lena skuggan av brunnen.

Jag sitter där och betraktar de solbrända glassätande turisterna på den marmorerade huvudgatan, den som heter Stradun. I byggnaden mittemot hålls vernissage. ”Tomic presents poetic realism: Mirko Horvat”, läser jag på en affisch.

Sommarfestivalen pågår nu i Dubrovnik. Överallt på gatorna och i husen rör sig skapande människor. Dubrovnik glänser och pulserar av liv. Ja, man kan känna den i luften, nästan ta på den, denna förtätade och samtidigt fria och livsbejakande atmosfär.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och jag tänker: här finns ingen rädsla, här finns ingenting som nu skulle kunna låta sig skrämmas av främlingar med onda avsikter och hotfulla röster. Denna stads invånare som så många gånger har tvingats genomlida katastrofer, denna stad som överlevt århundraden av invasioner, jordbävningar och bränder. Vad skulle den frukta?

Kyrkorna och klostren strålar milt av det slags osynliga ljus, som jag anar (eller inbillar mig…?) omger dessa byggnadsverk.

Jag känner mig som en motsägelsefull munk där jag sitter och kontemplerar vid Onofriobrunnen till ljudet av rinnande vatten och främmande språk. Mitt medvetande är liksom både splittrat och koncentrerat – allt i en komplicerad blandning. Jag är medveten om det flyktigt obeständiga i dessa meditativa, stillastående sekunder. Men det finns något annat också, som jag förnimmer inom mig. Det är som om en skugga, en mörk och svävande energi, är med mig. Jag tror inte att det är nåt som vill mig ont, men jag vill absolut inte ha nånting med den att göra. Min skugga. Den följer mig vart jag än går. En flackande skugga som jag lyckligtvis snabbt och effektivt kan förtränga i det här underbara flödet av ljus. Och jag ser den inte längre, och jag känner inte dess förfärande kyla längre. Nu är jag på en plats där ljuset bränner bort all skugga.

Vederkvickt av kallt vatten stegar jag de branta trapporna upp till muren.

Jag står vid murens krön, träffad av solens projektiler. Och jag ser ljuset tvätta bort lite av den störande historiska rekvisitan. Koncentrerat glimrar det över Dubrovniks myller av hus, torn, kyrkor och palats.

Och jag hör en stark röst från den intensivt blå himlen, rösten från en kroatisk gud: ”Sannerligen säger jag er: änglar vakar över denna stad! Inga basuner ska slutgiltigt ljuda över Dubrovnik! I prövningarnas stund ska det alltid beredas en utväg för Dubrovniks invånare!”

Dubrovnik lyser som i en skräckfilmOförskräckt lutar jag mig ut över muren.

Där är ett ständigt överraskande panorama för min blick som förirrar sig bland husens skiftande former och färger. Mest rödbruna tegeltak, men där är även tak som skiftar i gråsvart och med ljusare partier; perfekta färgnyanser för kamouflerade duvor. Vissa hus har högt belägna verandor med frodiga vindruvsrankor och bougainvillea. Jag ser teveantenner och Franciskanerkyrkans torn. Grönmålade fönsterluckor glänser till, och där hänger tvättlinor med kläder på tork.

Mättad av alla dessa synintryck lyfter jag ögat mot den blå julihimlen. Jag känner hur det milt svindlar för mitt huvud.

Jag blundar en stund. Sedan plockar jag fram kameran ur axelremsväskan. Jag vill se Dubrovnik genom kamerans lins, jag vill föreviga dessa ögonblick både på bild och med ord. Jag går där längs muren, siktar in mig på motiven…

Norr om medeltidskärnan är den moderna stadsbebyggelsen, där majoriteten av Dubrovniks invånare bor. Söderut öppnar sig Adriatiska havet – den lätt krusade vattenytan genomgår oavbrutna förvandlingar. Likt myriader av blänkande fiskfjäll reflekteras ljuset mot vattenytan.

Strax bortom hamnen, svävande som ett smaragdgrönt rymdskepp över vattnet kan jag se ön Lockrum.

Dubrovnik… Så speciell och härjad av krig och jordbävningar, men kanske ändå en stad av ljus bevakad av änglar, tänker jag och lunkar sakta nedför trapporna. När jag ännu en gång får syn på Onofriobrunnen, tycker jag att den påminner om ett gigantiskt kvinnobröst av sten.

Jag bor i ett hus högt uppe på sluttningen i det moderna Dubrovnik. Hos Silvano och Ivana.

Ivana är en stark och mycket livlig personlighet, spontan och humoristisk. Kattmjukt rör hon sig i huset, medveten om sin ännu blommande kvinnlighet vid fyllda fyrtioåtta. Hennes bruna ögon blixtrar.

Aldrig någonsin har Ivana varit utanför Dubrovniks gränser. Jag tycker mycket om henne, liksom Silvano, som gång på gång får mig att fokusera ”den gyllene regeln”.

På kvällarna brukar jag och en del andra av de luffare som hyr rum hos Ivana och Silvano samlas ute på husets veranda. Vi får ta del av det enkelt men smakfullt dukade bordet. Hos Silvano och Ivana möts vi av ett överflöd av värme, gästfrihet och generositet.

Jag har tänkt att de är av samma släkte som ”Folket i Mildgårdarna”, som Harry Martinson skildrar i sin luffarroman ”Vägen till Klockrike”: ”Här tar vi allting som det är. Och det som vi inte vet eller inte känner till hur det är, det är vi ändå inte rädda för.”

Under verandans tak slingrar sig vindruvsrankor. I den nyvattnade trädgården glider katter, tätnande skuggor. Syrsor spelar. Och himlen är mörkt blå, nästan violett, gränslös och mystiskt lysande med utspilld stjärnmjölk.

Vi sitter där på den ljumma verandan. Njuter av varandras sällskap. Samtalstonen är lättsam och otvungen. Och Ivanas tilltugg gör det hela till en riktig fest: kallskuren skinka, saltade tomater och vitt bröd, som vi sköljer ner med små klunkar av svart kroatiskt vin.

ljuset bränner bort all skuggaDet är inget speciellt som händer, inga märkvärdigheter alls. Ändå sprider sig denna starka, sprittande känsla inom mig: jag lever, jag lever! Som om sinnena utvidgas och tingen blir tydligare, färgerna klarare, människorna vackrare och mera sanna.

Den natten har jag stämt möte med Tomoko.

Nattljus över Dubrovnik. Och lilla Tomoko och jag på piren nere vid hamnområdet… Ömt kysser jag hennes mun. Det smakar körsbärsvin. Hon fnittrar blygt och jag säger: ”Do you prefer to kiss like an eskimo?”

Hon svarar genom att försiktigt trycka sig emot mig och så… mjukt gnuggandes… eskimåiskt gnuggande, kärleksgnuggande, näsa mot näsa.

Tomoko som bara är 1,51, klättrar upp på mina axlar, klänger sig fast och viskar: ”Mr. Koala, you are a very interesting man…” (Koala är ett ömsint nyckelord, som utjämnar vår skillnad i längd.)

Så klättrar Tomoko ner från mina axlar, och på eskimåers vis gnuggar vi varandras näsor igen. Det är spontant och härligt, sådär som det ofta kan bli på platser där tankarna och känslorna få röra sig fritt och obegränsat.

Även om det inte är full stormstyrka så rör sig havet exalterat och vilt denna natt. Vågorna reser fräsande svartragg och vältrar sig in mot algslemmiga klippor med smått dramatisk intensitet.

På natthimlen jagar kornblixtar som hämndlystna gudar.

Samtidigt som jag sitter där lugn intill det skummande saltstänket och är lycklig vid havet tillsammans med Tomoko, känner jag för en stund suget av det där skrämmande kalla djupet i vilket människor drunknat. Berättelser om förlisningar och död ilar förbi. Jag tänker på lungor som fylls med salt kallt vatten, jag tänker på mörkret och den stora glömskan. Och jag tänker på hajar och rockor. Djävulsrockor. Jag vet inte om det finns sådana i Adriatiska havet, men i min fantasi simmar de i alla fall.

Sådana ångestladdade bilder kommer i obevakade ögonblick till mig här i Dubrovnik. De kommer snabbt och fullständigt irrationellt. De känns som förebådelser om något annat, något sjukt och skrämmande.

Nu stoppas de upp igen av en oändligt mjuk rörelse.
Ah, vilken glädje att få se in i dessa mörka, mandelformade ögon…!
Lilla Tomoko från Yokohama är nu alldeles stilla.

Med stjärnljuset spelande i de klara ögonen berättar hon så en sällsam saga från sitt hemland. Den handlar om månens vackra syster, som hittades i en bambus grenverk.

Från andra sidan hamnen hörs det rytmiska dunket från ett diskotek. Den skogsklädda ön Lockrum skymtar vagt likt en smaragdgrön urtidsödla i natthavet.

Och drömmande går någon vilse i främmande ögon…

Det är den 6 december 1991. Granatregn och artilleribeskjutning. Dubrovnik lyser som i en skräckfilm. Kring medeltida gränder och prång återkastas ljudet från krevader och explosioner.

Och i spartanska källare, upplysta av åldriga fotogenlampor, där ligger människor och trycker. Som harungar.

Det är natten till den 7 december 1991. Svart rök bolmar över staden. I gryningsljuset sveper sorgsna ögon från byggnad till byggnad. På Onofriobrunnen gapar ett stort jack, liksom på Franciskanerkyrkans torn. Människor har dödats under natten.

Jag vet att det egentligen är meningslöst, men ändå försöker jag intellektuellt förstå denna djävulska metamorfos av något som jag älskat och gjorde till en del av mitt liv den där underbara sommaren i Dubrovnik 1990. Det blå skimret är borta. Nu krigsstank och förstämning.

Ändå har inte havet förlorat sin oskuld, tänker jag. Och någonstans inom mig tror jag inte heller att det finns något som kan utplåna Dubrovniks storslagenhet; kärleken och ljuset strömmar ännu ut från stadens hjärta.

Men tre månader utan elektricitet och vatten… Tre månader av brist och ett för människor ovärdigt liv, ett urholkande av själen och en lång tid av dödsfruktan.

Här lever människorna nu som skrämda möss i stenhusen.

ett urholkande av själen och en lång tid av dödsfruktan

På strategiska positioner, högt uppe på Dubrovniks skrovliga klipphyllor, framhärdar ännu serbiska soldater. De lättar på sitt inre tryck med hjälp av sprit, cigarretter och grova könsord. Jag föreställer mig deras ansikten insnärjda av osynliga ormar. Som på Medusa.

Dubrovnikborna blickar oroligt upp mot de branta bergssluttningarna.

Den vackra arkitekturen är partiellt svårt skadad, framför allt kyrkobyggnaderna.

Det är som om aggressionerna utförts med en sorts depraverad kyla. Denna totala avsaknad av moral. Som att med berått mod gå in i ett kloster och pissa på heliga ikoner.

Allt blir med ens så skrämmande och knivskarpt tydligt för mig: krigets destruktivitet, dess nedbrytning av heder och moral. Men ingenting, tänker jag, ingenting kan väl döda kärleken och människornas drömmar…?

Ändå finns det inom oss alla – detta mörker, dessa skuggor.

Sorgsen och störd i mina drömmar läser jag om de obegripliga motsägelserna i Dubrovnik och jag fryser av obehag:

Utanför caféerna och restaurangerna står svarta, sönderbrända stolar.
Diskoteken tiger.
Det internationella universitetscentrat fullständigt nerbränt: 25 000 böcker!

Jag memorerar min första natt i Dubrovnik 1990: Jag och Mats Ericsson från Norsborg, trötta efter den tidigare på dagen genomförda bergsklättringen (svårighetsgrad 3) går från hamnen, Stradun upp mot Onofriobrunnen. Där stannar vi och svalkar oss medan vi lyssnar till två långhåriga gatumusikanter från Sarajevo.

En tjej med svart Kleopatrafrisyr önskar ”Hotel California”. Klockrent ger hon röst åt sin egen önskning.

Det är som om natten samlar in sina skuggor och låter dem harmoniskt flyta samman.

Och det är som om tiden liksom saktar sig.
Här är evigheten nu.
Det är som i en dikt av Bo Setterlind, tänker jag.
Stjärnorna som lyser över oss.

Och så det här porlandet och kluckandet från Onofriobrunnen… Jag tänker på det som ett väldigt kvinnobröst av sten, utgivande sig för alla romantiska dårar.

”Welcome to the Hotel California…” Det är en sån magisk sång i sommarnatten, och för några flyende sekunder framstår den skönsjungande flickan med Kleopatrafrissan som ett slags inkarnation av Dubrovniks nattliga fröjder.

Dubrovnik, mumlar jag tyst för mig själv, du är en överlevare, du kommer alltid igen! Och där kärlek är, där föds också skaparförmågan. Om och om igen. Gång på gång.
Som solen ständigt ny är du, Dubrovnik.

 

Bruno Franzon, text och bilder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

Diagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det ...

Av: Barbro Bruun | Essäer | 13 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 december, 2016

Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 23 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.