Färgerna bortom Parthenons vita marmor

Varje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ...

Av: Sandra Jönsson | 05 mars, 2013
Essäer om konst

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | 14 augusti, 2008
Essäer om konst

Storsjöyran står sig trots allt

I Östersund står regnet som spön i backen när beskedet kommer att N.E.R.D, Storsjöyrans headlineakt har ställt in. Pharell Williams har tydligen drabbats av halsfluss. Storsjöyran har alltid varit en ...

Av: Jonatan Spejare | 13 augusti, 2010
Kulturreportage

Georges Gurdjieff

Georges Gurdjieff, den suveräna narren

"Meetings with Remarkable Men" är den andra delen av en trilogi som heter "All and Everything" och säkert Gurdjieffs mest läsbara bok. Kanske den enda som borde läsas. Georges Gurdjieff upptar en ...

Av: Guido Zeccola | 25 juli, 2015
Essäer om religionen

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget huvud.



Den fridlysta fjällbrudenVi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom Padjelanta Nationalpark. Vi är på väg från Kvikkjokk till Ritsem, en tur som beräknas ta nio dagar. Skogen sluter sig omkring oss och skogsstjärnor lyser från gröna golv. Invid stigen växer Linnea. Vi tar paus vid en bäck och dinglar med bena. Året var 1732 och Carl von Linné var knappt 25 år när han red till häst från Uppsalaoch norrut på sin fem månader långa expedition mot de lappländska fjälltrakterna. Han passerade Kvikkjokk och vandrade till fots in genom fjällen och över mot Norge. Vi ser magra granar och krumma björkar. Längst bort i korridoren finns en dörr till ett kärr. Vi öppnar den och det sviktar och studsar på spängerna. Polarullen vinkar till oss från det våta. Eriophorum scheuchzeri. Det är vintern som har rest sina vita vimplar som en påminnelse om att sommaren är kortvarig här.

Ögonen sugs till moln som trasslat in sig i fjälltoppar och platåer. Det här är havsbotten. För 700 miljoner år sedan fanns en djuphavsgrav utanför Skandinavien. Till djupgraven förde floderna med sig vittringsrester från landområdena. Sedimentlagret på havsbottnen växte, packades och pressades nedåt mot jordens innandöme. Sedimenten omvandlades då till nya bergarter. När jordskorpans plattor rörde sig och det dåtida Europa kolliderade med Amerika veckades havsbotten och trycktes uppåt. Ur havet steg en bergskedja som pressades in över den gamla kontinenten, en process som tog ungefär hundra miljoner år och ägde rum för 300-400 miljoner år sedan. Därefter började bergskedjan successivt att nötas ned varefter bergskedjan jämnades ut. Det skulle dröja ytterligare en tid innan nya bergskedjor bildades igen vid Norges västkust.

Jag följer bergmassornas konturer mot himlen och hela tiden ser jag min pappas ryggsäck sticka fram ur ögonvrårna. Stålram från 1972. Tankarna dröjer vid stålramen och 1970-talet. Dröjer vid Linneorna och 1700-talet. Vid de 700 miljoner åren. Jag trampar snett i myren och sugs nedåt, ut ur hela mitt tidevarv av tupperwaryburkar och appar. Vildmarken rapar högt av tidlöshet. Jag ser mig omkring och söker markörer för år 2012 men finner bara tät grönska och fruktansvärda berg. Jag frågar Ida hur hon kan vara säker på vilket år vi befinner oss i.

Broracke i perspektivFramåt eftermiddagen kliver vi upp på rishedarna och ligger stilla en stund. Blundar. Letar former bland molnen. Förutom svanar och grisar hittar vi markörer för år 2012. Jag är avslöjad. Själva mitt huvud kryllar av den tid vi lever i och alla de olika kulturella kontexter som präglat mig. Tolkningsmallar, trender, fördomar och samhällsdebatter följer mig där jag rör mig in mot en uråldrig fjällvärld. Jag tittar nedåt. Något litet ser på mig djupt från stora blåa hav. Fjällgentianan har öppnat sina kronblad mot solen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stora moln drar in och jag ljuger ganska länge för mig själv för att slippa stanna och krångla på mig regnkläderna. Det går inte så bra. Jag blir fort genomskådad och blöt. Det är kallt och jag tänker på våren. Hemma i dikesrenen har jag sett snösmältning ge tussilago och tussilagon knopp i björken och knopp i björken gräsmattegräset. Storspoven kom och blommorna i rönnen och maskrosorna. Jag följde med i filmen ända fram till midsommarblomstern och älgörten. Vi gjorde saft på den och därefter kom jag till Kvikkjokk. Här börjar det om. Hej snösmältning. Hej midsommarblomster.

Vi planterar tältet. Ida öppnar ryggsäcken, tar ut innanmätet och kokar en del av det. Efter måltiden lägger vi havregryn i vattenbad inför imorgon för att spara koktid och gasol. Jag ligger i sovsäcken. Strumporna ligger längst ned och jag längtar ingen annanstans nu. Dagarna är enkla och hänger ihop i en sorts helhet. Jag är nio år inombords och vi har rymt hemifrån, jag och min kompis Ida.

Vi strövar genom breda dalgångar som rispats av årsmiljonernas alla väderlekar. Det här är Tarradalen, skulpterad av inlandsisarna, deras smältvatten och av bergmaterial de slet med sig. Vi sitter ned och lyssnar en stund till en äldre man som bor i ett sameviste lite längre bort.Han säger att kanderade skott av fjällkvanne är toppengott. Björklöv kan man koka te på. Ängssyrans blad är perfekt i sallad. Fjällkvanne är god färsk eller stekt. Fjällsyrans blad kokade i socker smakar härligt med mjölk till, det fick han som barn. Ormrotens rot är ätlig och lär ha sötaktig smak. Nordisk stormhatt är dock mycket giftig.

Vi går mot kalfjället och börjar plocka höjdkurvor. Kroppen har bara en enda uppgift just nu och det finns ingenting till övers för ofruktbart grubbel. Kroppsansträngning är mitt filter. Nu börjar den rinna. Svetten. Jag kan inte ljuga längre. Naturen blottlägger mig. Det är nu jag måste se mig sådan jag verkligen är. Min kropp med all den smuts den drar till sig och all svett och skit som tränger ut ur den.

IdaIda kikar på kartan. ”Här framme tror jag det kan ligga en lunchrestaurang” säger hon. ”Med sjöutsikt?” undrar jag. ”Med sjöutsikt.” Vid sjöutsikten tejpar vi bröstvårtorna mot vinden med sporttejp. Ida plockar fram sin blockflöjt men blir osams med blåsten. Hon menar att han försöker stjäla hennes toner.

Ett väldigt fält av vide och ris breder ut sig. Inga fåglar sjunger och matoljan har läckt ut i Idas väska. Det ligger snölegor på bergssidorna och i huvudet ser jag polarullen som vinkade från kärren. Jag minns att sommaren är ett undantag och att vintern ska segra till slut med sina gröna magnetiska slöjor. Minnen blixtrar till i huvudet. Skidturer och vandringar flimrar förbi samtidigt som jag drömmer ihop nya turplaner. Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget huvud.

Nya dagar kommer. Trollsländor passerar. Humlor. Helikoptrar. Fuktiga luftmassor blåser från mullrande forsar. Det börjar regna. Jag hör Atlanten och Bottenviken och alla tropiska hav som lyfter, blandar sig med molnen och driver omkring. Förflyttar sig och faller. Faller plötsligt högt häruppe. Faller mot söndertrasad berggrund. Faller mot fjällbrud och fjällsippa. Rännil samlas till bäck, samlas till fors, samlas till älv, samlas till hav. När jag var liten och samlade snäckor vid stranden fick jag höra att en gång för länge sedan var havet vid stranden en liten fjällbäck. Den gången är idag. Idag är havet ungt och leker.

Väskan blir tyngre igen. Jag hör mig själv fem år gammal gnälla inombords. Viktoria 25 år svarar att kom nu barn, vi går till bäcken därborta, där ska vi fika! Femåringen vägrar. Hon vill fika nu. Tälta nu. Jag frågar om jag får bära henne på ryggen. Det får jag. Hon vilar mot min rygg. Vi går tills det blir kväll. Jag ligger i sovsäcken. Utanför alla väggar. Ett småkulligt landskap spelar därute och jag hör hur små insekter fastnar på smala klibbiga blad. Det är fjälltätörten som fångar småflugor i myren. Nu faller daggen och vi somnar och vaknar.

Kung Karls SpiraIdag är en ny dag och vi ska gå idag också. Inte tjäna pengar. Inte förbereda oss för ett test. Inte bevisa något. Inte få omdöme. Vi ska bara gå. Gå för ingenting. För att flytta 20 kg genom ett landskap.

I Padjelanta Nationalpark går leden över lågfjäll. Dessa består av lösare och mer lätteroderade bergarter och får därför mer rundade former med stora öppna slätter rika på flora. Flera av de fjäll som vi under vandringens gång får se stå i Sarek Nationalpark i öster och i Stora Sjöfallet i norr är av spetsigare karaktär. Många av dessa har toppar över 1200 m och räknas därmed som högfjäll. Glaciärer har skurit sönder dem och givit dem vassare kammar än omkringliggande fjäll.

Vi kokar bulgur och steker svamp och det känns som gryning på himlen fast det är sent. Solen kommer svepande med ljusgrönt över sluttningarna in mot Sarek. Ida kommer upp från en fors och menar på att man blir varm av att duscha kallt. ”Varm av att torka sig” fyller hon i sig själv. ”Det bränner och ger en värmande känsla i kroppen” förtydligar hon. Vinden har mojnat och Ida hämtar sin blockflöjt. Nu kommer en liten vindpust från utsikten. Hon nyper tag i den och börjar spela. Pastan kokar. Det här är kalfjället. Vi går upp på en liten höjd och sjunger.

Ida hälsar godmorgon men jag hör bara ett smatterljud som amplifieras inne tältet. Ida, det spöregnar. Någon ropar. Är det Idas pappa Sten-Åke som ropar? Spolar han med trädgårdsslangen på tältet? Är vi hemma i trädgården nu? Har någon flyttat tältet inatt? Ida går ut och kikar. Hon gör bedömningen att det rör sig om ett lätt regn. Och att vi med all sannolikhet inte befinner oss hemma i trädgården utan i Touttar, ungefär halvvägs mellan Kvikkjokk och Ritsem. Vi ger oss av i det blöta och stannar till vid en sommarbro där starka färger lyser mot varann. Brandgul sten, illgröna växter, silverfärgat vide, mintgrönt vide, gråa moln och blånande massor längst bort. Regnet har upphört, vinden är fin och tvätten torkar bra på ryggsäcken. Det är väl därför vi går långtur. För att stanna och se på orangea stenflak och dricka ur forsar och sjunga. Pånyttfödd av nudlar i buljong och en kopp kaffe rör vi oss vidare. I en öken av mint och silver möter vi en ensamvandrare. Hon säger att det är gudomligt därborta dit vi ska. Norrut. 

Tomat med knivEn rest av en melodi har dröjt sig kvar i flera dagar. Jag hör att det är Cornelis Vreeswijk som sjunger för mig. Det handlar om en vän och en blå hatt som båda är försvunna. På marken ser jag något tunt och tanigt och blått. En fjällveronika. På ett kärr längre bort står Västerbottens landskapsblomma. Det är en ståtlig halvparasit som fått sitt namn efter Karl XII. Kung Karls Spira är vacker som själva kungahuset och lika beroende av andra arter för sin överlevnad.

Ett andetag och jag har dem i näsa och mun. Stickmyggorna. Vi kisar med ögonen och försöker låta dem vara. De lever sin upphöjda tillvaro i flygande form. Det får man ju tänka på. Respektera. En hanmygga är i livet blott några veckor. En honmygga upp till ett par-tre månader. Klart att de vill profitera maximalt under sina liv i svävande tillstånd. Därför är det inte fråga om att föra krig mot bevingade insekter.

Den samiska flaggan välkomnar oss till byn Árasloukta. Där möter vi en man som bor i sommarvistet och som ska ut och fiska. ”Det är mycket mygg nu. Varifrån har ni gått?” Kvikkjokk, svarar vi. Han tycker vi är tuffa som går barärmade i myggstormen. Vi tycker han är tuff som bor här hela sommaren. ”Det är mycket vatten i år och nu i dagarna väldigt varmt, då kläcks många mygglarver” förklarar han och viftar med handen framför ansiktet. ”Renarna flyr undan myggen upp på kalfjället. Vi har nyligen märkt renkalvarna” berättar han. Med hjälp av helikoptrar, terrängfordon och folk med hundar samlar man renarna innanför ett gärde. Kalven fångas in med lasso varpå den förses med olika snitt i öronen som ska tala om vem som äger renen. Sedan släpps alla renarna fria igen.

Nu surrar det sådär gällt igen. Mygghonorna luktar sig fram med hjälp av små hår på sina antenner. De har nu registrerat min utandningsluft som ett tätare område av uppvärmd koldioxid. För fortplantningens skull måste mygghonorna dricka ur varmblodiga djur. Nu sticker de mig. Sörplar i sig blod för att få tag i proteiner som äggen behöverha för att utvecklas.

Vi tältar på gröna kullar med moln. Det dånar från en motorväg som mynnar i viken nedanför. Det är vindstilla häruppe och myggen älskar oss. Ikväll ser vi ett blekrosa Norge i väster. Det skulle ju dröja länge innan den nya bergskedjan vid norska västkusten reste sig ur havet. Efter kollisionen för 400 miljoner år sedan utgjordes vår kontinent av det nuvarande Amerika, Grönland och Skandinavien tillsammans. För 70 miljoner år sedan inleddes en ny era för bergskedjebildning då Alperna bildades. Under samma period bildades bergskedjorna vid Norges västkust i och med att den gamla kontinentalplattan sprack upp. Omedelbart därefter tog nedbrytningsprocesserna vid.

Jag vaknar av att en mygga dricker ur min hals. För fortplantningens skull. På med myggmedel, nu går vi. Uppbrott. Hela tiden ett flöde. Vatten vatten. Rinner rinner. Fyller min kåsa, dricker ur bäcken. Dricker upp det sista och spegelbilden på kåsans botten torkar ut. Bäcken drar vidare. Mot havet, himlen, marken, havet igen. Cirklar cirklar. Ny tältplats. Ny dag. Ett liv mellan flyktiga möten. Fjällen, ni kommer att överleva mig. Jag leker lite hos er i ett par veckor. Leker överlevnad. Ändå vet jag. Vet att vinden, solen, berget, vattnet, jorden, att ni får mig till slut. Ni kommer att smula mig till mull. Jag är ett lån. Ett provisorium. Jag föddes och jag dog och hela tiden vilade fjällkedjan här. Bara vilade. Sprängdes under sommarens frostnätter. Kanske vittrade en smula. Slipades ned på ett hörn. Lappljungen ser på mig från marken och undrar vem jag är.

Vi öppnar ett rengärde och går ut på andra sidan. Där växer rikligt med snö och fläktar kallt. Det är så vackert att vi tältar här. Tacos och teflonpannestekt bröd står på menyn. Vi sjunger visor av Dan Andersson och det går bra att sjunga så att det hörs. Kvällssolen slösar på oss och vi borstar tänderna till en vidunderlig utsikt.

Vide mot himmelEn grupp stenar rör sig över snölegorna, letar gräs och blad. Förgäves?

Jag vrider mig i tältet och försöker rätta till kläderna under huvudet. Jag tänker på havregrynen som ligger och sväller i vattenbad därute. Och på expressensidorna som suger fukten ur mina kängor. Jag känner efter i sovsäcken och den är full av oro. Det har gått flera dagar nu och pådraget med helikoptrar och polis med sökhund är i full gång. De söker en dansk pojke som försvunnit precis just här i området efter en solotur till en topp i närheten av Kutjaurestugan. Tjockan drog in och han kom inte tillbaka. Mina tankar är på irrfärder med honom i nattkylan. Ljuset ute är falskt och det är långt kvar till dagen.

Andetag. Någon blåser liv i mig. Jag går. Framför mig ser jag Ida. Áhkká i Stora Sjöfallets Nationalpark ser rakt emot oss från sina 2015 m ö h. Hon tillhör de allra högsta bergsmassiven i Sverige och består av så kallad amfibolit som är mycket motståndskraftigt mot erosion och vittring. Vi har ätit bort delar av ryggsäckarna nu och vi närmar oss Ritsem. Solen skjuter ljus på oss hela dagen. Det bildas massor av vitamin D i min hud och vitaminerna vandrar iväg till tarmen och hjälper till att ta upp kalcium som ska byggas in i mitt skelett. Högfjällen ser på mig från håll och vet att mitt skelett omdanas hela tiden. Benvävnaden bryts ned och nybildas i ständigt pågående processer. Tyst! I ljungheden klingar det svagt från små vita klockor. Det är kantljungen som suger kalciumföreningar från marken för att kunna växa. Linné gjorde under sin resa här små anteckningar och skisser av denna blomma och andra nya växter han fann. På sin väg tillbaka genom fjälltrakten samlade han pressexemplar till sitt herbarium därhemma. I mitten av oktober var Linné tillbaka i Uppsala för att återuppta sina studier i medicin samt sammanställa sina botaniska fältstudier i sin ”Flora Lapponica”.

Det bultar någonstans ifrån. Jag vaknar upp i en stol bredvid ett par stora löparskor och en främmande man. Ljuset på oss är skarpt och jag lutar mig mot glaset för att se ut. Himlen har svarta taggar. Vi rusar genom granskog. Mina tankar kommer en i taget. Långsamt kommer de tillbaka. Det är sent och vi har åkt långt redan. Ida är i en annan kupé och vi har sagt tack och adjö och vi ses. 

Jag åker tåg

Min kropp slungas framåt

Cellerna skjuts genom skogen

Det krävs ingenting av mig

Mer än att jag andas

Fönstret är öppet

Det luktar räls och nyregnat

Jag tar av mig kängorna

Jag är på väg hemåt

 

OmslagJag ser på de andra i vagnen

Nu gryr det ljusblå skenet

Inte från ändlösa vildmarksnätter

Men från plastskärmar

Och rastlösa fingrar

Och från komplex som vaknar

 

Jag drar streck mellan hålen i takplattorna

Mellan lysrören

Jag räknar lysrören

Räknar väskorna på hyllorna

Föreställer mig innehållet

Vad man behöver för att klara sig

Utomhus

 

Upplösta normer

Går förbi i strumplästen

Vi luktar svett allesammans

Lika inför lagen

Luktar vi tillsammans

 

Var och en försvinner

Hem till sitt

Till sina vanliga liv

 

Kvar står molnen

Och konturerna mot himlen

Maskarna som suger livet ur fjällbjörken

Smältande isar och renar

Som kommer och går

Stela av tystnad

Lyssnar de på tågen

Elektriciteten

 

Var och en försvinner

Lämnar sitt pax

Återvänder till sina nästen

Där vi går böjda under tiden och anseendet

 

Då ser jag att

 

Himlen styckas av

Mellan hus och hus

Skymtar jag

Planterade vattenfall

I en park

Marionetter och slavar

I mörka lunder

Då vill jag att du

 

Ger mig ett glas himmel att dricka

Från en fredad öken

 

Text och bild: Viktoria Silfverdal

Ur arkivet

view_module reorder

Jean Rhys och det inställda livet

Life is what happens when we are busy doing other things.(John Lennon) ”Det är synd att det kommer försent, alldeles för sent”. Den här deprimerade kommentaren fälldes av den brittiska författarinnan ...

Av: Elisabeth Brännström | Litteraturens porträtt | 18 oktober, 2012

Tänderna blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå...

  Den sandstensfärgade fasaden på S:t Pauli kyrka höjde sig som ett utropstecken. Gatan var regnblöt. Det var mörkt. Från gatstenarna steg reflexer av vatten som splittrades var gång en bil passerade ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 21 februari, 2011

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Bruce Springsteen på Ullevi 1985 under Born in the U.S.A. Tour. Foto: Associated Press/Brucebase.

Springsteen på Ullevi

I boken "Rockens text" skriver Ulf Lindberg, att ”alla som har något förhållande till Bruce Springsteen vet att han skall upplevas som scenartist – live”, och jag skulle vilja tillägga ...

Av: Richard Ohlsson | Musikens porträtt | 20 juni, 2016

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Översättarduell vid Themsen

Bakgrunden är imponerande. Londons Öga – pariserhjulet utformat som ett cykelhjul med ekrar genom vilka parlamentet syns samtidigt som navet snurrar och långsamt låter de stora gondolerna ”snudda vid” Big ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 30 maj, 2013

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | Litteraturens porträtt | 12 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.