Lars Ahlin – och det sociala korrelatet eller Inga ögon väntar mig

det är vackra ögon bakom slöjor, det är middagstimmens skälvande ljusa dager, det är, på en kylig vinterhimmel, det blå virrvarret av klara stjärnor. Ty vi vill ha nyansen också ...

Av: Göran af Gröning | 12 mars, 2014
Litteraturens porträtt

Tanke Ord av Benny Holmberg

Två nya dikter av Benny Holmberg

Av: Benny Holmberg | 11 februari, 2017
Utopiska geografier

Att spela sig själv American Splendor och Crumb

Det finns en scen i American Splendor (2003), regisserad av Shari Springer Berman och Robert Pulcini, som visar hur filmens huvudperson Harvey Pekar och serietecknaren Robert Crumb lärde känna varandra. Pekar ...

Av: Davor Abazovic | 03 december, 2008
Essäer om film

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | 27 juli, 2010
Essäer

Marcellos död



Bild: Bo VieslandAllt har en början, denna berättelse börjar vid floden, som söker ett större vatten, det går att se bergen, sluttningarna som färgas i olika nyanser av grönt, av sol och skugga. I floden finns sothönans vita bläs, ungarna tigger fortfarande med sina ömkliga kvidanden och där finns rörhönans röda huvudplätt. Rörhönan rör sig försiktigt runt sitt korgformade bo med tak, men om andra fåglar gör sig alltför närgångna ärenden, gör den korta, upprepade anfall över vattnet, liksom halvspringande. Från bergen kommer fåraherden Giotto för att låta fåren och getterna dricka, han kommer vid samma tid, varje morgon. Utan klocka äger han den precisa tiden, idag kommer han med en del av hjorden till floden, resten är kvar i bergen med greken, Theo. De två vita hundarna blir oroliga, de skäller inte, men de vankar av och an längs mellan inhägnadens galler och betongpålar med rostiga järnpiggar. Innanför finns rester av det gamla, med stag och taggtråd. Den lilla unghunden är mera pigg på att träffa andra, den gamle blir mest irriterad över att bli störd, igen. Bambupinnar ligger i oreda längs med dikeskanten, nyponblommorna är både svagt rosa och vita. Rangliga bönplantor visar sig, ungödlor pilar över vägen och det halvhöga gräset slås av djävulspåhittet, trimmern. Det går inte att uppfinna ett värre oljud. Vägens underhåll är eftersatt och bilarna kryssar mellan djupa hålor, underlaget påminner starkt om asfalt. Det är mest kolonifolk och motionärer som rör sig på vägen.

Floden finns där varje morgon, den är stor och imponerande, det blir nästan att ta till ordet ståtlighet. Den är sig lik på ett sätt, fåra och riktning med omgivningar av träd och buskar. Men mycket skiftar med väder, vind och årstid, ytan är rörlig och föränderlig, vattenväxterna intar olika platser och på botten går det att se växlingarna i växtlivet, beroende på hur ljuset faller.

Plötsligt skymtar en fisks vita sida förbi. Rester av växter fastnar vid olika ställen, dag från dag och fåglarna är aldrig desamma. Den högljudda och skräniga nötskrikan kan flyga över sydnäktergalens mästersång. En dag är flodens ansikte ljust och mjukt som sammet och många får lust att simma i den, hela dagen lång, tills de når månhavet, en annan dag är floden måttligt orolig och strömvirvlar bryter hela tiden vattenytan, floden verkar störd och stingslig. En tredje dag påverkas den av stormvindar, blir mörkare till färgen och vattnet slår mot flodkanterna, rycker loss och för med sig partier av jord och växter.

Bild: Bo VieslandHimlen är oändligt blå, bredvid solens rena tystnad, två hundar vänslas och två katter slåss nära zigenarens hus. Det finns en sak att tillägga på väg till soptippen, Marias hals är sårig och körsbärens färg börjar att skifta mot den förföriskt mörkröda. Vid bygget intill den gamla flodfåran finns idag två nya ansikten, som uttrycker både tveksamhet och blygsel vid hälsningen. Nya gästarbetare, som krävs för att bygget ska bli färdigt i tid.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Två nötskrikor ställer till ett sorgespel i svarthättans bo, svarthättan smackar hårt, men förgäves, jasminer doftar och skingrar de mörka tankarna. Vid en flodkrök i ett grönsaksland visar en särdeles stor klocka på en bred träplanka den rätta tiden, bredvid vattenförråd och de nysatta stöttorna för tomatplantorna. Det börjar plötsligt att regna, för svarthättan är det ett sorgeregn. Ett träd står bara och lyssnar på regnet och inget annat. En vit häger vadar vidare under en blåmålad bro, fågeln hör på ett sätt inte hemma här, tankarna går mera till bufflar och lerpölar, möjligen förväxlar jag minnesbilder av häger med oxhackare. Luften är sommarvarm, hästen jagar bort flugor och bromsar, men de är envisa och låter inte djuret vila i fred under trädet. Det är tid att slå ängen, det ger underbara dofter av klöver och ängsblommor. Det är liten rörelse i luften, bara någon enstaka gång lyfter ett svagt vinddrag från marken och för med sig dofter av liguster. Stillheten är både overklig och vilseledande, det visar sig att den här morgonen inte blir som andra, Marcello faller från sin båt i floden, han höll på med att rensa kanterna av åfåran, som han gjort så många gånger förr. Med årensningen. Han kunde inte ta sig tillbaka till båten, någon säger att det var något åt hjärtat till. Ingen vill kommentera hur det hela har gått till, ingen har sett något och ingen har hört något. Lite märkligt är det allt. Men hur som helst var det fint att allt fick ske nära Elisas fontän, som betyder så mycket för många, som mötesplats, som minnessten, dit går man ofta för att dricka och för att minnas. Och se på kvinnoskeppet, ett träfartyg i grönt, vitt och rött, som pryds av ett kvinnohuvud i relief. Det berättas att det är Elisas ansikte, Elisa som under kriget vigde sitt liv åt motståndet och vars död omges av orden, under outredda former. Liksom flodens klocka, har berättelserna om Elisa ingen början och inget slut. Vid Elisas fontän börjar stigen mot den enda gatlyktan, som svävar som en gulvit ängel.

Alla i byn sörjer Marcello, många sa Marias Marcello, han hjälpte i oegen nytta många och han sa ofta; generositet och vänlighet kan alla visa, det kostar ingenting. Marcellos far hette Giancarlo, även det en god människa. Marcello hade en stor tilltro till människan och hade en profetisk gåva. Han talade om omsorg om allt, om växternas själ och stenarnas språk. Om krigets ondska, om det nödvändiga arbetet att förvandla svärd till plogbillar och spjut till vingårdsknivar. Marcello begick ingen synd, han begick inget misstag, han föll i floden av andra omständigheter. Handen förlorade sitt grepp om hackan, för en stund överraskades han av en blixt i kroppen, förlorade balansen och föll i vattnet.

Bild: Bo VieslandFåglarna glidflyger över ängarna och nära flodens yta, som för att ge en sista hälsning till Marcello. Ingenting syns vara, som det verkar vara, alla säger att det kommer att bli så märkligt i byn, utan Marcello. De säger det med tårfyllda och stela ögon. På något sätt har han alltid funnits där, nu börjar en ny tideräkning.

På kvällen sveps byn in i ett mörkt dis, molnen hopar sig, det förefaller bli både åska och regn, först kommer en dov stillhet, sedan ett väntansfullt lugn. I detta, vid ett övergivet hus, sitter en gammal kvinna på en stentrappa, vaggar och sjunger milt och lågmält för katterna, som hon ger mat på en vit frigolitplatta, en sådan som köttfärsen ligger på i butiken. Kvinnan och katterna är mycket nära varandra, de hör säkert inte ihop på riktigt i vanliga fall, men just ikväll är det så. Sången gör dem lugna, de störs inte av människor, som går förbi, de fortsätter att äta. Kvinnan njuter av stunden, hon verkar lugn, hon sluter ögonen och vaggar sig själv in i en rytm av harmoni. Det går att höra ordet Marcello i hennes sång!

Efter sången och måltiden börjar ett stort oväder med störtskurar, stormbyar och kraftig åska, som vandrar runt, är borta en stund, men vänder tillbaka med ny kraft. Plåtdörrar skakar, plasttak skramlar, nötta och lösa träribbor i jalusierna darrar, skal av skorpioner och rester av gräs, pinnar och annat avfall sköljer ner längs med de smala vägarna. Ovädret pågår hela natten och det var just efter den dagen, när floden tog Marcellos liv och hela byn sörjde. Och många såg det som ett tecken, detta med ovädret och som en början på ett nytt liv för byn.

En svartklädd kvinna med illsvart hår står och ser in i en rå betongmur, på huset bakom har rappningen fallit av, på marken ligger grå och persikofärgade murstycken. Över bilden vilar en ödslighet och en hoppersk övergivenhet. Tomheten finns runt omkring, längre bort står två män tysta och ser in genom ett nätstaket i manshöjd. I verkligheten förefaller de titta på ingenting. En svartvit hund springer hastigt förbi, det går att se att den har bölder efter insektsangrepp, en blå plastflaska rullar några varv på vägen, den har ingen etikett, men en vit skruvkork. Lorenzo kommer förbi med traktor och höpress. Det verkar vara ett onödigt ljud, bland allt det andra tysta. Bergen finns inte långt borta, en grind öppnas hastigt, det är en kvinnlig polis, som går till sin bil. Hon hälsar kort på de andra.

Det är en sådan här gång, när det känns kallt om ryggen, i verkligheten är det inte särskilt kallt.

Men det finns en annan sida av det som sker. Många kom ihåg och sörjde Marcello under lång tid, men för andra var det annat som tog vid, särskilt ett regionalt teveprogram med möjligheter att rösta för tittarna. Folk fick skapa sina egna bilder av tretton unga kvinnor, tio är 17 år och tre är 18 år, alla är som man säger välutrustade. Vanliga människor får skapa karaktärer, omgivningar och framtidsplaner för de medverkande. De bästa förslagen får som pris träffa sin deltagare, sin kvinna. Teveprogrammet lockar omåttligt många tittare och Marcellos begravning får anpassas efter sändningstiderna, även måste det tas hänsyn till repriserna.

Så återgår livet till som det var före Marcellos död, snabbare än de flesta kunde tro, samma sol och samma måne blir vittne till betydligt märkligare företeelser. Och floden visar som så mycket annat i byn på rörelse, flöde och riktning.

Bild: Bo VieslandMarcellos död har avgjort påverkat byn och människorna, det finns en känsla och en stämning att ta på, det blir märkligt nog ett större avstånd mellan människorna. De tittar ner i marken, blicken fladdrar och söker sig bort över dalen, de söker sig inåt, mot sig själva. Under en avsevärd tid övar de sig på ensamhet och flyktkonster. När det hänt något liknande i byn tidigare, har många sökt sig till Marcellos hus för att få stöd och känna värme. Marcello levde i ett av byns äldsta hus, det låg nära bergen och nära floden. Huset var mörkt, omodernt och saknade det mesta, men det fanns en stor mänsklig kärlek där. Under kriget kom motståndsmännen från grottorna i bergen under natten för att få mat, mediciner och tobak, Allt fanns som behövdes utom vapen, vapen fick inte komma in i Giancarlos hus. Många kände till det och gav gåvor. Marcello kunde berätta om den svåra tiden, när människorna i byn stod mot varandra, han kom ihåg den tiden, men han dömde aldrig, aldrig. Osäkerhet och misstänksamhet spred sig som skogsbränder, ovanligt torra somrar. För många skulle det betyda erfarenheter och minnen, som aldrig suddades ut och försvann.

Det finns stunder för en enskild människa och för ett kollektiv, när någonting krossas, går i bitar. Först sprider sig en sorg, en förkrosselse, en uppgivenhet, en tomhet och en meningslöshet. Efter detta samlar alla ihop skärvorna och spillrorna och blandar dem med ljus och goda minnen. Sorgen består, men mattas, saknaden lever, men blir tunnare och glesare. Och så tar alla sig samman och fram växer något annat och något nytt. En fåra har lagts igen, i träda, bredvid den spirar nya plantor, som drivs upp och tar vid, det är en både naturlig, en ständigt pågående, en smärtsam och inte sällan en lång process.

En sak måste rättas till i berättelsen, flodens fåra förändras för varje år, inte alltid så synligt och märkbart, men vattenströmmar och vindar tvingar den till delvis andra vägar. Det är ett pågående och utdraget förlopp, som bär på orden förändring och anpassning. Det grundläggande draget försvinner inte. Män som haft koloniland länge vid floden, kan peka ut ställena, där flodfåran gröpt ur och där flodfåran har tillåtit vattenväxter och buskar att bre ut sig. Så är det längs hela flodens väg, det får inga menliga följder för brukare eller fiskare, men det kräver uppmärksamhet, från år till år, inte minst när det gäller att dra ledningar för bevattningen till landen.

Berättelserna om Marcellos död lever i byn, den senaste kommer från kommissarien Antonio Di Carlo, han har arbetat i byn i hela sitt liv, på sin dödsbädd berättade han om det, som han inte hade sagt tidigare. Han säger att det med Marcellos död inte var någon olyckshändelse, det var ett planlagt mord, en läkarundersökning i hemlighet visade detta. Två visste detta, kommissarien och Marcellos enda barnbarn. Ingen i byn vill veta av den förklaringen, en olyckshändelse passade alla bättre, ett mord betyder ju att misstankar riktas mot någon i byn. Så vill ingen tänka, men mångas tankar går till den schweiziske vapenhandlaren och hans son, de lever nu på ett ställe, som ingen vet.

Kvinnans sång är besvärande, liksom flodens tystnad.

Bo Bjelvehammar
Bilder: Bo Viesland

Ur arkivet

view_module reorder

Fri vilje. Del II

Dermed er vi klare til å ta opp spørsmålet om hvorvidt mennesket har fri vilje. La oss se på det. Jeg starter slik. Møll trekkes mot lys, mens flaggermus kvikner ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

en bild ur

Spanien i våra hjärtan…

Adam Hochschild, historikern som är mest känd för ”Kung Leopolds vålnad”, den lika läsvärda som förfärande boken om den belgiska rovdriften och massmördandet i Kongo, har nu skrivit en om ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2016

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

C.K. Williams - Två dikter ur The Vigil (1996)

  Min bok, min bok Boken far vildsint flaxande över hela rummet och mot väggen som en                       fågel, bedövad i flykten och kolliderar och faller inte som en fågel ...

Av: Roy Isaksson | Utopiska geografier | 04 december, 2008

Julrimmandets dag

Härmed utnämner jag, Vladimir Oravsky, 23 december till julrimmandets dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, söndagen den 23 december är julrimmandets dag, enkom för att i dag hyllar Marie Lundström ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 23 december, 2012

Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 januari, 2011

Mithraskulten och julens kosmiska makter

Att Jesus födelse kom att firas just vid denna tid på året har sin religionshistoriska grund i ett äldre högtidsfirande av ”den obesegrade solens födelsedag”, Natalis invicti, som ägde rum ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 21 december, 2013

Viadimir Lenin Detalj

Vladimir Iljitj Uljanov Lenin

Den 21 januari 1924 dog Volodja (Vladimir) Iljitj Lenin, ordförande i Folkkommissariernas råd, bara 53 år gammal.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 21 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.