Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | 21 december, 2012
Essäer

Porträtt av Yeats, utfört av fadern John Butler Yeats

En dikt av W.B. Yeats

W.B. Yeats i översättning av Erik Carlquist.

Av: W.B.Yeats | 21 december, 2015
Utopiska geografier

Hon kände igen mig, och bjöd hem mig

Har ni förresten hört, att jag i tiden försökte få köpa en mycket vacker urgammal designskrivmaskin från Karin Smeds Typsnitts- och skrivmaskinsskolae, i Borgå, låg belägen dessutom granne till Runebergshemmet ...

Av: Stefan Hammarén | 21 oktober, 2013
Stefan Hammarén

Rehabilitering av moralisten

Innledning Artikkelen min er om gjenreisning av det moralske menneske – moralisten. Sokrates var moralist(etiker) og den første filosofen som innførte etikkprinsippet (Hegel). Nøkkelord: Moralisme, moralisere, moralist, moral, moralitet.

Av: Thor Olav Olsen | 09 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Vattenmannen och ålen



Fulvio Baccis tjänsterum är möblerat med ting som förefaller ditforslade från skilda hållFulvio Bacci arbetar med byns vattenfrågor, han vet det som är värt att veta om anläggningar, mätapparater, taxor, tariffer och betalningsskyldiga. Inte bara om människors förehavanden i nutid och allas förhållande till vatten idag, han känner till generationers vattenhandlingar bakåt i tiden, till långt före det stora kriget och han letar med lätthet fram en vattenuppgift om en fastighet i sitt arkiv. Ingen annan levande människa behärskar och kan röra sig i hans arkiv. Fulvio Bacci bläddrar i stora luntor med tunna pappersark, som den fryntlige tomtens assistent i verkstaden varje julaftons eftermiddag. Vattenmannen har ingen dator, med sin egen hand skriver han ner det nödvändiga på en minimal pappersremsa, på denna finns allt om förbrukningstillstånd liksom erforderliga fiskala koder. Med denna remsa beger sig sedan den skyldige till den kooperativa banken och reglerar sin skuld.

Fulvio Baccis tjänsterum är möblerat med ting som förefaller ditforslade från skilda håll, pjäser som andra med lätthet har kunnat undvara. Två av väggarna i rummet är upptagna av två grå plåtskåp med militär attityd, de bildar det nödvändiga och omfattande arkivet, mitt på golvet står ett tungt skrivbord, bredvid detta på ena långsidan står ett långt bord, där det inte finns någonting, utom ett tunt lager av damm. Rummet har inte några fönster. Det finns ett konstverk i ämbetsrummet, ett fotografi av den förre borgmästaren Fabio Setta, som hade den goda smaken att anställa Fulvio Bacci, hans anställningstitel är sekreterare, under korta perioder har han varit förste sekreterare, men det har varit tillfälligtvis och sällan. I ett hörn finns en särskild arbetsplats för en ung flicka, Paola Rossi, hon arbetar i rummet när inte Fulvio Bacci är där. Då sköter hon det löpande arbetet, mest det som tränger på och kräver en lösning. Rummet har en ovanligt bred, gråmålad dörr, ingenting på dörren avslöjar vem som finns i rummet. Allt verkar utomordentligt tillfälligt.

Ingen människa har förmåga att begripa sig på Fulvio Baccis arbetstider, han är ofta ledig, det talas då om semester, men andra människor i byn säger att det beror på klenhet i huvudet och i de inre nervbanorna. Andra säger att det bor ett tvång inom honom att se havet. Någon har till och med sett honom sitta blickstilla vid vattnet och följa tankbåtar och fraktfartyg med blicken. Där sitter han och bara älskar havet i citrongulfärgad solhatt med reklam, som sol, vind och ålder har gjort oläslig. Någon i byn har gått förbi honom vid vattnet och känt dofter från honom av apelsin och fisk.

Men ingen säger något nämnvärt ont om Fulvio Bacci.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vattenmannen har ingen datorFulvio Bacci är vänlig och pedagogisk, han reser sig upp när någon kommer in i hans rum för att betjänas, han handhälsar och när ärendet är anmält börjar hans föreläsning. Den är lätt att följa, rör sig längs en rösad led och med ett flöde som i en inlärd sommarpsalm med evig grönska. Han börjar med fastighetens läge och dess historia, ägare och familjebilder. Han fortsätter med befintliga vattenledningar, avläsningsvärden och förklarar varje siffra som nitas fast på den smala pappersremsan. Han talar ivrigt och med energi, han vill inte bli avbruten, frågor ska sparas till efter genomgången. Slutet på hans utläggning är alltid detsamma, han tackar för besöket, han hoppas att betalningen ska gå bra och det finns ingenting att oroa sig för. Huset i fråga har aldrig under hans tid varit föremål för betalningsanmärkningar och hot om strypning av vattentillförseln.

Fulvio Baccis inre landskap präglas av optimism och tålamod, men hans ansikte talar om oro, särskilt de två fåror som löper i pannan och börjar vid näsroten. Han har ett runt och blekt ansikte, stora ögon, smal mun och en ytterst välansad gråsvart mustasch. Han är kortväxt och magerlagd, bär ofta en sliten urtvättad grå skjorta utan krage och säckiga, omoderna mörkblå byxor. Han har en lätt framåtlutad gång och ser gärna ner i marken när han går. Det finns inga anmärkningar att rikta mot honom i något avseende, det skulle vara att han har så ludna armar, påtagligt håriga, beklädnaden faller i slingor. Alla medarbetare och kollegor tycker om Fulvio Bacci, han är hjälpsam, snäll och tar emot tillfällighetsarbetare som ingen annan vill veta av, han handleder dem med energi och entusiasm. Ingen säger något om hans stora frånvaro.

Fulvio Bacci bor hos sin mamma i ett lätt fallfärdigt hus nere i dalen, nära reningsverket, det går tydligt att se huset från berget. Varje dag kör han sin orangefärgade vespa två gånger till och från arbetet, han tar alltid en lång siesta hemma hos sin mamma. Som regel finns han på sitt arbete någon timme på förmiddagen och några timmar på eftermiddagen. Han har samma betalning oavsett hur länge han arbetar per månad, detta gäller även hans arbetskamrater av vilka de flesta varken är hjälpsamma, snälla eller kan ses utföra något mätbart arbete.

Vattenmannen kommer inte tillbakaFulvio Bacci har en verkstad, han kallar det så, nära kapellet på höjden, han hyr en lokal av den oduglige och girige arkitekten, som har sina rötter i Rumänien, jag vill inte av mänsklig omsorg nämna namnet på denne man. I sin verkstad finns Fulvio Bacci någon kväll i veckan och oftast på lördagar, aldrig på söndagar. En gång om året får jag komma in i verkstaden, han bjuder på egenhändigt tillverkad nötlikör, visar på fordon som han reparerar och särskilt elmopeder av märket Sparta. Den sista gången som jag besökte honom visade han mig en ål, som han fångat i floden, han hade den i handfatet, den var blankfet och utan huvud, när han rörde ålens rygg, gjorde den simrörelser, ålens färg var mörkgrå och vit. Men det märkligaste i verkstaden är ändå pappersbilden på väggen, Edwards Hoppers ”Rooms by the sea” med havet, horisonten, det stora ljusflaket som kommer in genom det fönstret mot det grå och en rumsinteriör, som är inträngd i bilden till vänster med sängbyrå och tavla. Det glesa vemodet, den sorgsna enkelheten och oron för vad som ska hända. Den hopperska bilden är fastsatt med fyra stift med runda röda plasthuvuden, av samma sort som finns på Fulvios ämbetsrum i en ask som pryds med en bild av Padre Pio.

I verkstaden är Fulvio Bacci klädd på ett annorlunda sätt, han har pannband, t-shirt med text, ofta Ocean Race, häftigt håliga byxor i svart. På väggen bredvid handfatet har han en årskalender, där varje månad pryds av en bild av Benito Mussolini i olika praktdräkter, det är alltid en ledare med bart huvud.

Just det här året söker jag Fulvio Bacci första gången i april på arbetet vid tre tillfällen, men han är just då tillfälligt ute, i maj är han på semester och kommer kanske tillbaka i veckan därpå, men bara kanske! Just detta ord kanske är vanligt för honom och för alla andra, utan undantag, som finns på denna arbetsplats. I juni får jag veta av en arbetskollega till Fulvio att hans mamma gått bort under vintern, efter detta blev Fulvio stegvis galen och sitter nu på anstalt. Det började med små hätska utfall och anfall på dagtid och det började växa rädsla och oberäknelighet runt honom och det slutade med att han gick runt i byn och skrek på nätterna. Det blev för mycket och då kom den svarta transportbilen och hämtade honom.

Vattenmannen kommer inte tillbaka!

Bo Bjelvehammar
bilder Hebriana Alainentalo



 

Ur arkivet

view_module reorder

Belinda Graham. Några dikter

Belinda Graham is a bilingual poet/artist, who has a weakness for numbers and patterns. She considers all numbers equally fascinating, though there are patterns to prove that apparently all numbers ...

Av: Belinda Graham | Utopiska geografier | 02 september, 2013

En telefonintervju med Royal Republic

Lena Lidén träffade för en intervju med Malmöbandet Royal Republic Varför är RRs snuskiga humor så ovanlig i svenskt musikliv? Var kommer dessa fantastiska texter ifrån? - Alltså. Vi vill inte ...

Av: Lena Lidén | Musikens porträtt | 18 augusti, 2011

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2016

Matreklamens pris

Det står inte ”INGEN REKLAM. TACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” på min dörr. Eftersom under den tid som jag skyltade med denna vädjan, var den ignorerad. Så jag gav efter och släpar sedermera kilovis ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 18 april, 2013

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.