Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | 17 november, 2011
Jessica Johansson

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | 28 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Vattenmannen och ålen



Fulvio Baccis tjänsterum är möblerat med ting som förefaller ditforslade från skilda hållFulvio Bacci arbetar med byns vattenfrågor, han vet det som är värt att veta om anläggningar, mätapparater, taxor, tariffer och betalningsskyldiga. Inte bara om människors förehavanden i nutid och allas förhållande till vatten idag, han känner till generationers vattenhandlingar bakåt i tiden, till långt före det stora kriget och han letar med lätthet fram en vattenuppgift om en fastighet i sitt arkiv. Ingen annan levande människa behärskar och kan röra sig i hans arkiv. Fulvio Bacci bläddrar i stora luntor med tunna pappersark, som den fryntlige tomtens assistent i verkstaden varje julaftons eftermiddag. Vattenmannen har ingen dator, med sin egen hand skriver han ner det nödvändiga på en minimal pappersremsa, på denna finns allt om förbrukningstillstånd liksom erforderliga fiskala koder. Med denna remsa beger sig sedan den skyldige till den kooperativa banken och reglerar sin skuld.

Fulvio Baccis tjänsterum är möblerat med ting som förefaller ditforslade från skilda håll, pjäser som andra med lätthet har kunnat undvara. Två av väggarna i rummet är upptagna av två grå plåtskåp med militär attityd, de bildar det nödvändiga och omfattande arkivet, mitt på golvet står ett tungt skrivbord, bredvid detta på ena långsidan står ett långt bord, där det inte finns någonting, utom ett tunt lager av damm. Rummet har inte några fönster. Det finns ett konstverk i ämbetsrummet, ett fotografi av den förre borgmästaren Fabio Setta, som hade den goda smaken att anställa Fulvio Bacci, hans anställningstitel är sekreterare, under korta perioder har han varit förste sekreterare, men det har varit tillfälligtvis och sällan. I ett hörn finns en särskild arbetsplats för en ung flicka, Paola Rossi, hon arbetar i rummet när inte Fulvio Bacci är där. Då sköter hon det löpande arbetet, mest det som tränger på och kräver en lösning. Rummet har en ovanligt bred, gråmålad dörr, ingenting på dörren avslöjar vem som finns i rummet. Allt verkar utomordentligt tillfälligt.

Ingen människa har förmåga att begripa sig på Fulvio Baccis arbetstider, han är ofta ledig, det talas då om semester, men andra människor i byn säger att det beror på klenhet i huvudet och i de inre nervbanorna. Andra säger att det bor ett tvång inom honom att se havet. Någon har till och med sett honom sitta blickstilla vid vattnet och följa tankbåtar och fraktfartyg med blicken. Där sitter han och bara älskar havet i citrongulfärgad solhatt med reklam, som sol, vind och ålder har gjort oläslig. Någon i byn har gått förbi honom vid vattnet och känt dofter från honom av apelsin och fisk.

Men ingen säger något nämnvärt ont om Fulvio Bacci.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vattenmannen har ingen datorFulvio Bacci är vänlig och pedagogisk, han reser sig upp när någon kommer in i hans rum för att betjänas, han handhälsar och när ärendet är anmält börjar hans föreläsning. Den är lätt att följa, rör sig längs en rösad led och med ett flöde som i en inlärd sommarpsalm med evig grönska. Han börjar med fastighetens läge och dess historia, ägare och familjebilder. Han fortsätter med befintliga vattenledningar, avläsningsvärden och förklarar varje siffra som nitas fast på den smala pappersremsan. Han talar ivrigt och med energi, han vill inte bli avbruten, frågor ska sparas till efter genomgången. Slutet på hans utläggning är alltid detsamma, han tackar för besöket, han hoppas att betalningen ska gå bra och det finns ingenting att oroa sig för. Huset i fråga har aldrig under hans tid varit föremål för betalningsanmärkningar och hot om strypning av vattentillförseln.

Fulvio Baccis inre landskap präglas av optimism och tålamod, men hans ansikte talar om oro, särskilt de två fåror som löper i pannan och börjar vid näsroten. Han har ett runt och blekt ansikte, stora ögon, smal mun och en ytterst välansad gråsvart mustasch. Han är kortväxt och magerlagd, bär ofta en sliten urtvättad grå skjorta utan krage och säckiga, omoderna mörkblå byxor. Han har en lätt framåtlutad gång och ser gärna ner i marken när han går. Det finns inga anmärkningar att rikta mot honom i något avseende, det skulle vara att han har så ludna armar, påtagligt håriga, beklädnaden faller i slingor. Alla medarbetare och kollegor tycker om Fulvio Bacci, han är hjälpsam, snäll och tar emot tillfällighetsarbetare som ingen annan vill veta av, han handleder dem med energi och entusiasm. Ingen säger något om hans stora frånvaro.

Fulvio Bacci bor hos sin mamma i ett lätt fallfärdigt hus nere i dalen, nära reningsverket, det går tydligt att se huset från berget. Varje dag kör han sin orangefärgade vespa två gånger till och från arbetet, han tar alltid en lång siesta hemma hos sin mamma. Som regel finns han på sitt arbete någon timme på förmiddagen och några timmar på eftermiddagen. Han har samma betalning oavsett hur länge han arbetar per månad, detta gäller även hans arbetskamrater av vilka de flesta varken är hjälpsamma, snälla eller kan ses utföra något mätbart arbete.

Vattenmannen kommer inte tillbakaFulvio Bacci har en verkstad, han kallar det så, nära kapellet på höjden, han hyr en lokal av den oduglige och girige arkitekten, som har sina rötter i Rumänien, jag vill inte av mänsklig omsorg nämna namnet på denne man. I sin verkstad finns Fulvio Bacci någon kväll i veckan och oftast på lördagar, aldrig på söndagar. En gång om året får jag komma in i verkstaden, han bjuder på egenhändigt tillverkad nötlikör, visar på fordon som han reparerar och särskilt elmopeder av märket Sparta. Den sista gången som jag besökte honom visade han mig en ål, som han fångat i floden, han hade den i handfatet, den var blankfet och utan huvud, när han rörde ålens rygg, gjorde den simrörelser, ålens färg var mörkgrå och vit. Men det märkligaste i verkstaden är ändå pappersbilden på väggen, Edwards Hoppers ”Rooms by the sea” med havet, horisonten, det stora ljusflaket som kommer in genom det fönstret mot det grå och en rumsinteriör, som är inträngd i bilden till vänster med sängbyrå och tavla. Det glesa vemodet, den sorgsna enkelheten och oron för vad som ska hända. Den hopperska bilden är fastsatt med fyra stift med runda röda plasthuvuden, av samma sort som finns på Fulvios ämbetsrum i en ask som pryds med en bild av Padre Pio.

I verkstaden är Fulvio Bacci klädd på ett annorlunda sätt, han har pannband, t-shirt med text, ofta Ocean Race, häftigt håliga byxor i svart. På väggen bredvid handfatet har han en årskalender, där varje månad pryds av en bild av Benito Mussolini i olika praktdräkter, det är alltid en ledare med bart huvud.

Just det här året söker jag Fulvio Bacci första gången i april på arbetet vid tre tillfällen, men han är just då tillfälligt ute, i maj är han på semester och kommer kanske tillbaka i veckan därpå, men bara kanske! Just detta ord kanske är vanligt för honom och för alla andra, utan undantag, som finns på denna arbetsplats. I juni får jag veta av en arbetskollega till Fulvio att hans mamma gått bort under vintern, efter detta blev Fulvio stegvis galen och sitter nu på anstalt. Det började med små hätska utfall och anfall på dagtid och det började växa rädsla och oberäknelighet runt honom och det slutade med att han gick runt i byn och skrek på nätterna. Det blev för mycket och då kom den svarta transportbilen och hämtade honom.

Vattenmannen kommer inte tillbaka!

Bo Bjelvehammar
bilder Hebriana Alainentalo



 

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Bild: Anikó Bodoni Lind

En dikt av Mats Waltrè

från Mats Waltrè nya diktsamling

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 25 april, 2016

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 27 december, 2016

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

 “In Bed: The Kiss” av Henri de Toulouse-Lautrec från 1893.

Bädda ner dig i konstens säng

När den brittiska konstnären Tracey Emin 1999 ställde ut sin säng på Tate Gallery så väckte det en hel del reaktioner. Det var inte i första hand för att hon ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?

Det finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.