Måltidens dag

I dag, torsdagen den 18 oktober är utnämnd till ”Måltidens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Måltidens dag”. Och här kommer mitt bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | 18 oktober, 2012
Gästkrönikör

Fortunato Depero, I bevitori e la locomotiva

Ljuset i skuggorna av Melker Garay

Vi människor har hemligheter. Så har det alltid varit. Hemligheter som vi vill bevara endast för oss själva. Ja, annars vore de inte hemliga. Och frågan är om vi inte ...

Av: Melker Garay | 31 augusti, 2017
Utopiska geografier

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del I av Gabriella Olsson

”Älsk” var som en kod mellan henne och Johan, det hjälpte henne att kompensera för hennes obefintliga självkänsla och fick henne att känna sig älskad. Pé-Pé, hennes far, tillhörde en ...

Av: Gabriella Olsson | 06 juli, 2015
Utopiska geografier

då vore även åskguden Tor pissa ner sig inför fakta av detta asketiskt…

Var hon okänt borta lika fort när ägnat, all kreativ stund och varje meningsfull aspekt i avsikt tillvaro gick åt ut på till att inte regelrätt bli klok på henne ...

Av: Stefan Hammarén | 09 februari, 2012
Stefan Hammarén

Den minglande amerikanen



Nyfikna amerikanerDet var när jag stod i boardingkön på Keflavik klockan fem på kvällen isländsk tid som jag hörde det. Inte var det första gången jag hörde den nordamerikanska rullande engelskan som fylls på med många ”yeah” och ”like” men det var då det slog mig: Amerikaner är kungarna av mingel. Där bakom mig stod ett äldre par med deras vuxna dotter och pratade om Paris och Reykjavik med en ung tjej som helt obekymrat berättade roliga anekdoter från sina middagsäventyr i Montmartre. ”Så typiskt amerikanskt” hann jag tänka innan det blev min tur att visa upp biljetten och hitta min plats på flygplanet. Resan till Washington D.C. tog allt som allt ungefär elva timmar och det surmulna novembervädret i Uppsala byttes ut mot nitton plusgrader och varma brisar. Tillsammans med en vän besökte jag platser som Bethesda och Friendship Heights, förorter till Washington och överallt möttes vi av samma minglande människor. De ville så gärna veta vad vi talar för språk, de var nyfikna och frågade, av ren nyfikenhet, vilka vi är och hur vi hittade till de små orterna. Vi blev nästan chockerade när dessa frågor ställs, inte en utan tre gånger, under en och samma förmiddag. Det ändrades inte heller. När vi var i Washington eller för den delen åkte upp till New York City och gick runt i Williamsburg eller i Greenwich Village, överallt frågade de pratglada amerikanerna oss frågor om vilka vi är och vad vi skulle göra. Överallt visade främlingar ett intresse för oss, överallt ville de veta mer om oss.

På flyget hem igen från New York, satt jag bredvid ett konstnärspar som berättade om sin stundande semester på Island. Jag berättade om min utbildning och vi utbytte erfarenheter om Williamsburg. Till avsked hälsade de mig välkommen åter till New York varpå jag lovade att komma tillbaka. När jag satte mig på planet från Keflavik till Arlanda kunde jag inte ha väntat mig en större kontrast. Det svenska paret som satt bredvid mig nickade förstulet och ställde inte en fråga, sade knappt ens hej. Väl framme på svensk mark ställde jag mig vid rullbandet inne i bagagehallen och väntade på min väska möttes jag av tomma ansikten, armbågar som skyndade sig fram att spetsades för att vara först framme vid väskorna. Inte ett leende, inte en kommentar. En evig ”tysta leken” för oss vuxna vid rullbandet för att pratar man med en främling, helt oprovocerat, måste man väl vara en galning?

På min resa har jag fått träffa så många olika sorters människor, beresta och bildade på varierande sätt men de har alla haft något gemensamt, den artiga nyfikenheten. Eller är det nyfikenhet? Finns det inte ett bättre, mindre negativt klingande ord? Frågvishet. Vetgirighet. Intresse. Ett ärligt intresse i människor som finns omkring oss. En artighet som inte bara är formalitet utan bottnar i omtanke. Detta är ett av de mest värdefulla karaktärsdragen en människa kan ha, ett visat intresse, en önskan att vilja förstå sina medmänniskor och sin omvärld. Framförallt nu i juletid när många människor inte nödvändigtvis har personer att fira med, framförallt nu kan vi behöva visa våra medmänniskor mer omtanke än vanligt. Att lyssna, dela med sig och våga ta in det en främling säger är en begåvning som det borde värnas mer om och som borde uppmuntras. Endast så kan det riktigt goda kommunikationen uppstå, endast då kan vi på allvar förstå varandra.

Jana Rüegg, bild och text

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Berlin strax öster om Gedächtniskirche

Kulturstaden Berlin

Björn Gustavsson har just kommit tillbaka från Berlin ...

Av: Björn Gustavsson | Kulturreportage | 31 mars, 2015

Telegramstil från James Ellroy till snabba cash. (Under en samtida betraktelse)

Förstår om en del av det jag skriver kan ses som osammanhängande och uppdelat i för många brottstycken men det är oftast en mycket medveten metod. Jag vill skriva om/som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 20 januari, 2014

Coolt att vara annorlunda?

Skolavslutning. Hundratals föräldrar har hört sina barn sjunga in sommarlovet och strömmar ut ur aulan. Jag får syn på en kvinna som har tatuerat in ”adhd” på överarmen och börjar ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 02 juli, 2014

Isprinsessan

  "Ett välskapt gossebarn." Orden tränger in och skingrar nio missfall; de sju tidiga och de bägge sena. Barnmorskan lägger pojken i Klaras famn. I ögonens springor möter han moderns blick. Tomas ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Utopiska geografier | 07 mars, 2011

Emmakrönika XX Miss H.

icke är en lövknekt som vissnat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar till dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden blir vinterns vita deklaration må färglös ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 juli, 2009

”Tre par skor” av Vincent van Gogh (1886)

Skor, kängor och stövlar i konsten

Längs kanten av Davidshallsbron i Malmö står det nitton par skor. Skorna är gjorda i brons och tillhör verket Way to go, en offentlig installation av konstnären Åsa Maria Bengtsson.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 november, 2016

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Nyklassicismens fula ankungar

 Daniel Amadeus Atterbom Per Daniel Amadeus Atterbom använde Uppsala domkyrka för att berätta om den i hans tycke föredömliga medeltidens arkitektur. Ett exempel är dikten Domkyrkan, skriven 1816. Där finns ...

Av: Mikael Mogren | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.