av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Turiststaden Wien för 100 år sedan



Takfresk BurgtheaterDen förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i Stockerau i närheten av huvudstaden. Först brände man honom med glödande tänger och sågade sönder hans ben. Därefter hängde man upp resterna av den irländske pilgrimen Koloman. De som senare vågade sig till Wien behandlades bättre. Antalet resande var minimalt på medeltiden och så även ända in på 1800-talet. Endast en liten procentsats av alla som bodde utomlands besökte Wien frånsett alla soldater, förstås. De som kom var mestadels köpmän, pilgrimer, vandrargesäller, studenter, professorer, uppfinnare, konstnärer, diplomater och aristokrater. För vanligt folk fanns det inte mycket fritid att tala om. På 1900-talet arbetade man mestadels tio-tolv timmar om dagen och lagar om semesterdagar fanns det först på 1920- talet på kontinenten. Den 8 juni 1938 fick Sverige sin första semesterlag. Alla arbetare fick då rätt till två veckors ledighet. Men Andra världskriget kom i ju vägen för möjligheterna att resa.

För att folk skulle kunna resa utomlands behövdes, förutom adekvata kommunikationsmedel, fritid och naturligtvis även pengar. Vad gäller kommunikationsmedel fanns ångskepp och järnväg redan i första hälften av 1800-talet, 1876 existerade ett sovvagnssällskap. Thomas Cook grundade den första resebyrån i England och i Berlin organiserade den mindre kände Louis Stanger gruppresor till Wien. År 1873 infördes nämligen en semesterlag för tyska statstjänstemän. Det var samma år som Wien fick sin första vattenledning och hotellen kunde erbjuda en sådan lyx som kalt och varmt vatten i varje hotellrum. Hotellen bytte namn, kallades inte längre ”Gyllene” Lejon, Tupp, Tiger eller Hund. Namnen ersattes med namn som lätt kunde uttalas på alla språk som: ”Imperial, Bristol, Metropol, Grand Hotel, Hotel Royal”.

Hotellpriserna var mycket lägre än dagens, mellan 4,50 och 15 österrikiska kronor (ca 21 till 70 euro) utan frukost. Det var även billigare att åka spårvagn på den tiden. Den ”elektriska” spårvagnen hade ersatt hästspårvagnen”Pferdetramway” 1903. Men man kunde även kvällstid ta sig en långpromenad på Wiener Ringstrasse och beundra alla vackra byggnader. Sedan den 31 oktober 1899 upplystes hela Ringstrasse av gaslyktor. Gasen tillverkades av stenkol och leddes genom rörledningar till paradgatan. Den som besökte Wiener Rathauspark den 2 december 1910 fick uppleva, när det för första gången strömmade alpint källvatten genom en vattenledning till en brunn framför rådhuset. Därmed hade man ersatt Wiens katastrofalt ohälsosamma vattenförsörjning med högklassigt källvatten från alperna i väst. Antonio Gabrielli från London hade konstruerat och lett utbyggnaden, som tagit fyra år.

Wien Hofburg um 1900Med anledning av världsutställningen år 1873 kom den första turistanstormningen till Wien. Man hade inte kunnat räkna med effekterna av ett börsras och en koleraepidemi och det var nog anledningen till att de österrikiska statsintäkterna av turismen endast blev 5 % i jämförelse med intäkterna från turismen i Schweiz under samma tid. Besökare från Prag, Brünn, Laibach, Trieste, Lemberg, Krakow, Meran och Bozen räknades inte som turister, eftersom de hade österrikiska pass. Det största antalet besökare var från Ungern, som ju också var en del av den österrikiska-ungerska dubbelmonarkin. De flesta besökarna kom från Tyskland, Ryssland och Rumänien. Från Italien, Frankrike, Storbritannien anlände enligt statistiken inte ens sjutton tusen personer till Österrike under hela kalenderåret 1910.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad kunde då en utländsk turist förvänta sig att uppleva i Wien anno 1910? Vid ankomsten möttes besökaren av plakat som varnade ensamkommande flickor att anförtro sig åt obekanta. Om man ändå som kvinna råkade illa ut, kunde man vända sig till ”Heimat”, en tillflyktsort på Hintere Zollamtstrasse 9 i Wien. På järnvägsstationen väntade också skattmasen för att håva in ”Verzehrsteuer”, restaurangskatt i förskott. Utanför stationen väntade Fiaker, hästdroskor för att föra gästerna till hotellet. Den maximalt tillåtna hastigheten var 15 kilometer i bebodda trakter, på landsvägarna utanför städerna tilläts maximalt 45 kilometer i timmen.

Man betalade naturligtvis allting kontant. Det fanns till och med 1000-kronorssedlar, motsvarande ca 4,700 euro i dagens värde. På Burgtheater och på operan betalade man mellan 2 och 14 kronor för en biljett. Blåsorkestrar spelade militärmusik i de stora parkerna.

Burgtheater TreppeMuseerna hade kortare öppningstider än idag och man kunde besöka Wiener Hofburg, men bara när arbetsmyran kejsaren Franz Joseph I, som fyllde 80 år det året, var utflugen, något som inte ofta förekom. Kejsaren hade låtit dra för draperierna mot Michaelerplatz. Han retade sig på huset med den enkla fasaden och det platta koppartaket mittemot, ville helt enkelt slippa se ”eländet”. Skandalhuset hade arkitekten från Brünn, Adolf Loos byggt. Han ritade för övrigt även Café Museum och designade sina egna möbler, bland annat en enkel och funktionell stol av böjträ. ”Die Moderne” var ingenting som den gamle kejsaren uppskattade.

På grund av dåliga tider och missväxt hade folk från landsbygden flytt undan svälten så att Wiens invånarantal fördubblats mellan 1870 och 1910. Vid den tiden hade Wien över två miljoner invånare, människor som levde under oförställbara, klaustrofobiska förhållanden i hyreskaserner i distrikten runt omkring det centrala Wien. Trettiosju tusen lägenheter saknade kök och år 1908 beräknas åttio tusen personer ha tvingats hyra sig en delad säng i Wien. Badrum fanns inte och upp till sextio personer kunde dela den ute i farstun befintliga gemensamma toaletten.

Die Ringstrasse är den breda cirkulära gata, som på uppdrag av kejsaren Franz Joseph ersatte ringmuren runt Wiens innerstad. ”Ringstrasse-projekten” hade givit arbete åt en hel generation konstnärer tiden efter 1860. De påkostade fasaderna utefter gatan har gett namn till den historiska stilen ”Ringstrassenstil”, som är typisk för perioden 1860–1900. Liksom baron Haussmann under Napoleon III’s tid rev byggnader och omgestaltade Paris åren 1853-1870, ville kejsaren Franz Joseph I försköna Wien och få staden att stråla i ny glans.

Om man går igenom de långa namnlistorna av berömda konstnärer och författare som levde under fin de siècle och som kan förbindas med Habsburgermonarkin, blir den lång. Födelseorterna i Böhmen och Mähren eller i den tjeckiska delen av Schlesien utmärker sig. Vi befinner oss i en värld, där den administrativa samhörigheten i ett geografiskt stort område omfattar olika språk, kulturkretsar och religionsuppfattningar. Hur skulle man idag definiera en persons dåtida nationella tillhörighet och identitet? Var kompositören Gustav Mahler tysk, böhm, jude, konverterad katolik eller österrikare med invandrarbakgrund? I alla fall växte personer med denna bakgrund upp i en flerspråkig och multikonfessionell värld. Man kanske skulle kunna kalla dem ”världsmedborgare”, eller i varje fall personer med en alleuropeisk identitet.

Maler CompagnieEn dåtida turist väntade ett stort kulturutbud i Wien. Hugade besökare kunde gå på operan och lyssna till Antonin Dvoráks musik, köpa en biljett till Leo Falls’ operett ”Dollarprinsessan” eller Richard Strauss’ ”Rosenkavalier”. Teaterintresserade kunde den 3 december 1910 glädja sig åt uruppförandet av Arthur Schnitzlers enaktare ”Anatol” på ”Deutsches Volkstheater”. Uppskattade man litteratur fanns tillfällen att lyssna till diktuppläsning av och med Rainer Maria Rilke eller varför inte ha 1905- års nobelpristagarinna, Bertha von Suttners bok, ”Die Waffen nieder” på nattduksbordet? (Hon dog bara några dagar innan utbrottet av Första världskriget).

Befann man sig i Burgtheaters trapphus kunde man samtidigt beundra 1800-talets borgerliga anda och formspråk i Gustav Klimts porträtt av publiken på den gamla Burgtheaterns sista föreställning 1888 ”Salongen i gamla Burgtheater”. Gustav Klimt bjöd in sina vänner och lät dem klä sig i teaterkostymer för att skapa scensituationer som inspirationskälla. Kejsaren var generös med betalningen och alla deltagare fick gratisbiljetter till teaterföreställningarna under ett års tid. Därutöver målade Klimt av alla besökare, så att var och en kunde känna igen sitt ansikte i folkmassan. Detta visade sig vara strategiskt mycket klokt och en marknadsföringsmässig fullträff, eftersom han efteråt kunde leva gott på de löpande porträttmålningsuppdragen.

Konstnärerna Franz Matsch, Gustav Klimt och hans bror Ernst Klimt bildade ett ”målarkompani” och utförde tillsammans graffitiarbeten på Konsthistoriska museets innegårdar och takmålningar och fresker i trappuppgångarna. Franz Matsch förskönade universitetets festsal med freskomåleri. Kejsaren var glad och nöjd och turisterna borde ha varit förtjusta.

Den politiskt intresserade kunde gå till Heldenplatz och lyssna till den österrikiska socialdemokratins grundare, Viktor Adlers kampanj för allmän rösträtt, eller gå till Café Central och störa Karl Kraus där satt han och författade sina skrifter, bland andra ”Mänsklighetens sista dagar“.

På Café Central träffades personligheter ur alla olika kultursfärer; konst, litteratur, politik och vetenskap. Där räknades Franz Kafka, Alfred Polgar, Robert Musil och Arthur Schnitzler till stamgästerna och diktaren Peter Altenberger kände sig så hemma där att han angav Café Central som hemadress. Hade det inte varit spännande att få lyssna till Sigmund Freud och Carl Gustaf Jungs diskussioner om drömmar, vetenskap och paranormala fenomen under en tid när fascismen pulserade under ytan? Om några dekader skulle Europa dränkas i blod!

Vid stamborden på Caféerna Central, Landtmann och Museum diskuterade blivande nobelpristagare sina idéer. Revolutionärer som Trotskij och Karl Kraus filosoferade om en ny världsordning, författare som Canetti, konstnärerna Klimt, Schiele, Kokoschka och Josef Frank, kompositörerna Mahler, Berg och Schönberg, alla hade de sina stamcaféer som till funktionen liknade det antika Greklands mötesplatser, agoran.

Das LooshausPå gångavstånd från operan fanns redan i seklets början ”Die Wiener Secession” med valspråket ”Ver Sacrum” och den gyllene kupolen av Otto Wagner. Löste man en inträdesbiljett till konstmuseet upplevde man verk av Josef Hoffman, Gustav Klimt och Kolomann Moser. Besökaren möttes av utställningens treskeppiga sakrala arkitektur i diskreta färger och dämpad belysning och leddes sedan in i ”sidoskeppet”. Som en förberedelse på huvudattraktionen väntade Klimts Beethovenfris, som han utformat med slutkören i Beethovens nionde symfoni, tonsättningen av Friedrich Schillers ode ”Till glädjen” som utgångspunkt. Utopin om ”mänsklighetens allmänna förbrödring” ställde han emot civilisationens fientliga makter, staten och kyrkan, som även ställt sig i vägen för hans egen utveckling som konstnär. Den chockerande effekten var apmonstret med pärlemorögonen omgiven av lysande kvinnliga gestalter mot den mörka bakgrunden. Klimt hade målat sitt verk på en enkel spjälkonstruktion över vilken han spikat fast vass som han sedan putsat. För att uppnå speciella effekter hade han använt sig av tapetserarnubb, spegelbitar, knappar och modesmycken av färgat glas.

Redan för hundra år sedan fanns det många privata konstgallerier,”DieWiener Palais”. Dessa adelshus låg i centrala Wien och Palais Rasumofsky och Palais Pálffy-Wallnerstrasse finns fortfarande kvar. Greve von Harrachs konstsamling fanns också redan på den tiden. Moderna Galleriet var däremot inhyst i Schloss Belvedere år 1910 och visade verk av då levande konstnärer som Monet, Waldmüller och Klimt. Kunde man göra en utflykt till Schönbrunns slottspark tro? Ja, ”gemene man” tilläts promenera där även för 200 år sedan.

En serbisk nationalist vid namn Gavrilo Princip avlossade skotten i Sarajevo. Skotten avslutade en epok. Den österrikiska monarkin föll och ersattes av nya statskick. Många

-ismer, två världskrig, ockupationen och återuppbyggnaden efter krigen och en social och ekonomisk utveckling skiljer oss från 1900-talets Wien. Men staden Wien har alltid haft sin egen själ och den själen har överlevt allt.

 

Lilian O. Montmar
bilder: Mats Olofsson
http://home.swipnet.se/Alerta

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.