Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | 18 september, 2013
Gästkrönikör

Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Det som verkligen hände i Gaza

Den allmänna skildringen av vad som hände i Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och den 18 januari 2009 har gjort gällande att ett krig utbröt och utkämpades av två ...

Av: Mohammad Khalil | 26 maj, 2010
Essäer om samhället

Three ladies in Cairo. Del III. New family member

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 15 juli, 2014
Utopiska geografier

Amerikanska myter om Palestina och Palestinierna



altAtt köpa vänner är dyrt. Barak Obama rynkar oroat på ögonbrynet och tittar allvarligt in i kameran och säger: "I believe that Mr Netanyaho is a man of Peace."

Men tror verkligen Barak Obama på riktigt att Benjamin Netanyaho, är en "fredens man"? Nej, det tror han så klart inte, han ljuger medvetet som så många gånger förut. I USA har man gjort Israel till den "fria världens" enda utpost i det annars barbariska och fientliga Mellanöstern, en "demokratisk oas" i ett annars "svart hav av diktaturer och religiös fanatism".

USA har sedan staten Israel bildades i Maj 1948 stått som garant för dess fortlevnad och dess militära överlägsenhet över sina arabiska grannar. Inget annat land i världen får så stort ekonomiskt bistånd från USA, över 3,5 miljarder dollar årligen. Men dessa pengar kommer inte utan krav, två miljarder ska gå till militära ändamål varav mer än en miljard ska användas till amerikansk krigsmateriel, med andra ord ett sätt för USA att stödja sin egen vapenindustri.

Sionistledarna insåg från första stund att det största hindret mot deras avsikter att omforma Palestina till Eretz Yisrael var det faktum att landet redan var andra människors hemland. Den reella situationen var ett hinder för sionisternas försök att mobilisera judiskt och icke-judiskt stöd.

Ahad Ha´am (Asher Ginsberg), en av de mest kända judiska litterära personligheterna, som reste till Palestina och fick bevittna den sionistiska kolonisationens destruktiva effekter på det palestinska samhället, lade märke till att sionisterna "behandlar araberna fientligt och grymt, fråntar dem deras rättigheter, förolämpar dem utan orsak och t o m skryter med vad de gjort." Han kände en sådan motvilja att han sade om sionismen: "Om detta är Messias, så vill jag få slippa se hans ankomst."[1]

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När sionisterna försökte få påskrivet och stöd från asiatiska nationalistledare på 30- och 40-talen, blev de avvisade på ett liknande sätt just för sionismens destruktiva effekter på det palestinska samhället.

Mahatma Gandhi sade till ett sionistiskt sändebud som sökte hans stöd att "Du vill förvandla den arabiska majoriteten till en minoritet," Och sionisternas likgiltighet för den inhemska palestinska befolkningens rättigheter och välfärd fick Jawaherlal Nehru att påpeka att sionisterna "bortsåg från ett inte oväsentligt faktum ...[nämligen att] Palestina inte var en tom obebodd plats. Det var redan någon annans hem."[2]

Forskning på senare tid som använt sig av den tidiga sionismens arkiv visar klart att sioniströrelsens medlemmar inte var omedvetna om det palestinska folkets existens och faktiskt i hög grad sysselsatte sig med vad som kallades arabfrågan.[3] 

Palestina var inte bara ett uråldrigt land, utan också ett folkrikt hemland för ett samtida samhälle. 1922 när den verkliga sionistiska koloniseringen inleddes "var befolkningstätheten i Palestina 1.865 personer per kvadratkilometer - en hög siffra jämfört med andra länder i regionen och övriga länder."[4]

Inte heller var Palestina ett illa skött land. Lawrence Oliphant besökte Palestina 1887 och skrev i sin bok "Life in Modern Palestine", att Esdraelondalen var "ett enormt grönt hav av vajande vete ur vilket bybekrönta kullar stack upp som öar; och den utgör en av de mest effektfulla bilder av yppig bördighet som man kan föreställa sig."[5] Det tjänade sionisternas syften att förneka denna verklighet och som professor John Ruedy framhåller "föll det sig lämpligt för sionisterna och deras anhängare att utmåla Palestina som ett öde land innan de kom dit." Men inför varandra medgav de att det förhöll sig på ett annat sätt. I ett brev till en sionistisk ämbetsbroder, sade Arthur Ruppin, direktör för det sionistiska bosättardepartementet att "det finns knappast någon mark som är värd att odla som inte redan är uppodlad."[6]

Det är intressant att notera i sitt nit att göra reklam för den välgörande effekter av sionistisk kolonisering, symboliserad av det välkända slagordet om att "få öknen att blomma", så nedvärderade sionisterna inte bara det palestinierna uppnått, utan de överdrev också vad de själva åstadkommit.

Vid sitt första besök i Palestina 1898 medgav Theodore Herzl att han för detta ändamål ljög. En liten historia kan kanske tjäna som illustration. I en anteckning i sin dagbok daterad 31 oktober 1898, skrev han efter att ha besökt ett judiskt sjukhus i Jerusalem: "Misär och osnygghet. Inte desto mindre måste jag för syns skull vittna i gästboken om dess renlighet och snygghet. Det är så här lögner uppstår,"[7]

Precis som det var fördelaktigt för sionister att utmåla Palestina som ett "försummat ödeland", var det också fördelaktigt att framställa det som ett tomt, övergivet land. Redan från början använde sig rörelsen av sloganen "ett land utan folk till ett folk utan land". Ursprungligen  hade sionisterna tydligen avsett att sloganen skulle förstås i sin bokstavliga betydelse. Det berättas att Max Nordau, Herzls andreman, inför Herzl utbrast när han för första gången fick reda på palestiniernas existens: "Jag insåg aldrig detta. Vi begår en orättvisa."[8]  

Det märkliga med denna sionistiska uppfattningen om det palestinska folkets icke-existens är hur orubbligt de försökt upprätthålla den. Ett sionistiskt sändebud till Mahatma Gandhi på 1930-talet påstod helt fräckt att "Palestina var ett öde område när vi kom dit...Ingen annan vill ha det."[9]

altÄven efter det de fullbordat sin erövring av Palestina 1967, fortsatte sionistledarna att åter framföra denna uppfattning. 1969 sade Golda Meir, då Israels premiärminister, om det palestinska folket att "de inte existerade".[10]

När det blev ohållbart för sionisterna att utan omsvep upprätthålla myten om palestiniernas icke-existens i bokstavlig bemärkelse, försökte de förringa betydelsen av palestiniernas existens. Tillfrågad av en journalist 1969 om han inte höll med  om att palestinierna, likaväl som israelerna, var berättigade till ett hemland, svarade Levi Eshkol, Israels dåvarande premiär-minister: "Vad är palestinierna för något? När jag kom hit fanns det 250 000 icke-judar, främst araber och beduiner. Det var öken. Ingenting."[11]

Vladimir Jabotinsky, Menachem Begins mentor, beskrev araberna som "ett skränande pack, klädda i grannlåt, ociviliserade trasor."[12]

Ber Borochov, en tidig sionistisk teoretiker, trodde att palestinierna "saknade varje tillstymmelse till en egen kultur och inte hade några framträdande nationella drag".[13]

Genom att förneka det palestinska folkets existens och genom att avförmänskliga dem hade sionisterna för avsikt att dölja de tilltänkta offren för deras kolonisering för omvärlden. De ståtade inför världsopinionen som det judiska folkets befrielserörelse, vilket de inte skulle kunna göra om det blev känt att de höll på att utplåna ett inhemskt asiatiskt folk som kämpade för sin frihet.

Professor Maxime Rodinson tillskriver denna tendens till självupptagenhet till det europeiska arvet hos sioniströrelsens ledning. Den europeiska synen vid slutet av 1800-talet var, sade han, att "varje område som låg utanför den världen (Europa) ansågs som tomt och öde - inte på invånare förstås, men det utgjorde ett slags kulturellt vakuum och var därför lämpligt att kolonisera."[14].

Ytterligare en författare har framkastat att denna sionisternas inställning var nödvändig för att kunna rättfärdiga den sionistiska bosättningen och säger:

"Den avförmänskligade framställningen av palestinierna som sionisterna utvecklade och propagerade för bidrog till att man lyckades undvika de moraliska frågorna och ge ett skimmer av legalt rättfärdigande kring sionisternas mål och aktiviteter."[15]

Menachem Begin medgav faktiskt att denna åsikt har fog för sig, när han 1969 varnade israeliska åhörare för faran av att ge efter för "föreställningen om ett Palestina". Han sade: "Om detta är Palestina och inte Israels land, så är ni erövrare och inte de som brukar landets jord. Ni är inkräktare. Om detta är Palestina, så tillhör det ett folk som bodde här tidigare."[16]

altEfter andra världskriget och tyskarnas försök att utrota judarna i Europa odlades den gamla myten i västvärlden om att Palestina var "ett land utan folk till ett folk utan land." I Europa och Amerika fanns inget palestinskt folk, det handlade bara om ett "fåtal beduiner som fått bra betalt för sin mark".

På 60-talet kunde man i Europa inte längre ignorera att det fanns miljontals palestinier som nu var statslösa, utkastade från sina hem och förpassade till flyktingläger. Men i USA lever fortfarande myten om att det egentligen inte fanns några palestinier innan staten Israel bildades.

I mitten på maj besökte Netanyaho USA. Samma dag arrangeras en demonstration till minne av förintelsens offer. På detta extremt cyniska sätt används förintelsen för att rättfärdiga Israels övergrepp på försvarslösa människor i flyktingläger. När de lokala nyheterna är på plats för att fånga kommentarer från deltagare intervjuas en amerikansk man med kortsnaggat hår. Han säger med triumferande röst att han kommit för att ge sitt stöd till "Israels krig mot terroristerna".

En gammal kvinna som överlevt förintelsen säger att hon känner sig osäker på vart allt våld kommer att leda, troligen har hon mer gemensamt med de palestinier som i dag är fångar i flyktingläger än med en blodtörstig Netanyaho.

Men hur är det möjligt att hålla en hel befolkning (den amerikanska) omedveten om att deras skattepengar går till att skjuta sönder den lilla infrastruktur som finns på de ockuperade områdena, till att förnedra och mörda en befolkning som man först kastat ut från sina hem?

En del av svaret stavas AIPAC (American Israel Public Affairs Commitee). AIPAC bildades på 50-talet och ger 7 miljoner dollar i kandidatstöd till folk som vill bli valda till kongressen. De som sedan väljs förväntas lojalt driva AIPAC:s hjärtefrågor.

Tidningen Forbes listar AIPAC till den fjärde mäktigaste lobbyorganisationen i världen och de skryter själva med att få igenom mer än 100 pro-israeliska lagförslag per år.

Visst låter det som en dålig konspirationsteori, men gå in på www.aipac.com och se vad det kostar att styra amerikansk utrikespolitik.

 

Abdel-Qader Yassine, text
Hebriana Alainentalo, bilder

 

Fotnoter


[1]  Från hans artikel "The Truth from the Land of Israel", citerat i Alan R. Taylor, The Zionist Mind (Beirut; Institute for Palestine Studies, 1974), s. 103.

2. Citerat i  G. H. Jansen, Zionism, Israel and Asian Nationalism (Beirut: Institute for Palestine Studies, 1971), s. 178

3. Se Simha Flapan, Zionism and the Palestinians, Palestine Jewry and the Arab Question 1917 - 1925 (London: Frank Cass, 1978).

[4]  George Kossaifi, "Demographic Characteristics of the Arab Palestinian People" i Khalil Nakhleh and Elia Zureik,( Red.), The Sociology of the Palestinians (London: Croom Helm, 1980), s. 16

[5]  Ibid.

[6]  Citerat i John Ruedy, "Dynamics of Land Alienation" i Ibrahim Abu-Lughod. op. cit.

[7]  Citerat i Simha Flapan, op. cit s. 172

[8]   Ibid. s. 37

[9]  Ibid. s. 38

[10]  The Sunday Times (London) 15 June 1969.

[11]  Newsweek, 17 February 1969.

[12]  Citerat i Alan Taylor, op. cit. s. 96.

[13]  Ibid.

[14]  Maxime Rodinson, Israel and the Arabs ( New York: Random House, 1968), s. 85..

[15]  ALan  Taylor , op. cit. s. 48

[16]  Ibid.

Ur arkivet

view_module reorder

Utvinningen av Arktis

Arktis är ett av de få områden på jorden som ännu är relativt oberörd av de giriga västliga människorna. Jag läste nyligen i Hufvudstadsbladet att ”Finland gör för litet för ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 03 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

William Ralph Inge

”Den dystre domprosten” och den eviga filosofin

”The Gloomy Dean” kallades han litet spefullt av sina kritiker och av dem som välvilligt uppmärksammade hans svagare sidor. Varför, återkommer jag till strax. Han hette William Ralph Inge (1860-1954) ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 08 juli, 2016

Robert James Waller

Robert James Waller 1939-2017

Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat - efter en kort romans följer ett långt livs minnen. En slitstark film på det beprövade temat gjordes i England på fyrtiotalet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2017

Nina Karp och havet. Foto: Anna Vörös Lindén

Bok om livet och verklighetens intrång

Anna Nyman träffade Nina Karp för en intervju om liv och författarskap.

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2015

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.