Marys rakkniv

"Mary, Mary, quite contrary" lyder rubriken på en presentation i The Guardian 2001 (13 jan.) av Mary Midgley, pensionerad filosofiprofessor i Newcastle i England. Man talar om Occams rakkniv, som ...

Av: Erland Lagerroth | 29 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Leipzig en kulturstad

20 mil söder om Berlin – 1,5 timme med snabbtåg – ligger ett veritabelt Mecka för den kulturintresserade: halvmiljonstaden Leipzig. Jag minns hösten 1989: varje vecka gick hundratusentals leipzigbor ut på ...

Av: Björn Gustavsson | 21 november, 2013
Resereportage

Alain de Benoist. En gränsöverskridande tänkare

Det finns många beteckningar som passar in på det politiska system under vilket västerlandet framlider sina tragikomiska skymningsår: kryptoplutokrati, usurokrati, mediakrati, mentirokrati, ekonomokrati, kakistokrati, idiokrati... Den mest tvetydiga och svårtillämpbara ...

Av: Sven André | 01 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | 22 juni, 2013
Essäer om religionen

Klimat eller vårdkvalitet när Sahlgrenska stänger psykiatriskt akutintag



altSlänger mig mot tidningsstället, inte för att Göteborgs-Posten är min främsta preferens men en gratis tidning är trots allt en gratis tidning. "Hårdare klimat för psyksjuka" skriker framsidans huvudrubrik (2010-05-03) och inom kort har jag glömt bort att jag står längst fram i en kö och muttrar saker som
jag antagligen gör bäst i att inte återge. Det är mycket inbakat i den lilla artikeln som talar om enorma förändringar i hundratals patienters liv och leverne. Och nu måste vi välja sida; är Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU) ute efter att förbättra vårdkvalitet eller är en ekonomisk mångmiljonkupp i sikte?

Det vi har är följande.

I Göteborg stad finns två mottagningar, så kallade akutmottagningar, specifikt för psykiatripatienter
(eller människor utan diagnos, men som av olika anledningar behöver omedelbar psykiatrisk omvårdnad). Akutmottagningen på Sahlgrenska sjukhuset har haft öppet dygnet runt, medan akuten på Östra sjukhuset har haft begränsade tider framför allt genom att inte ha nattintag. Onsdagen den 5 maj slås dessa verksamheter samman, Sahlgrenska stänger sina lokaler helt och inhyses på Östra.
En storstad. En psykakut.

Men varför råder det delade meningar om, och hur det ska gå är inte heller någon bild av enighet. Och det hade varit väldans bra om vi kunnat koncentrera oss på enbart denna frågeställning för stunden, men politikerna kände nog att lite mer distraktion gick att skapa.

En distraktion på 19 miljoner kronor i runda tal. För det ska dessutom passas på att fasa ut ett hundratal patienter ifrån de öppenpsykiatriska mottagningarna också, och gissa vart till, primärvården. Det hade varit trevligt att bli informerad om. Nog för att min vårdcentral är duglig för sin uppgift, precis som många andra primärvårdsenheter, men den saknar definitivt den specialkompetens som krävs och fysiskt lämpade lokaler för att garantera patientsäkerhet. Men faktum måste vara att vi inte kan fortsätta tynga ner primärvården som det Titanic den redan är. Jag måste få unna mig att vara sarkastisk, ungefär som den som kom på den här briljanta idén inte borde unnas en enda god natts sömn i fortsättningen. Ekonomisk realitet kan ju göra vem som helst sömnlös men inom vården tenderar den att ställa kliniker och mottagningar emot varandra. Det som sker gör så på någons bekostnad och så går det runt som kärnan i systemet vi kallar svensk hälso- och sjukvård.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För mig är det ändå omöjligt att bortse ifrån att det finns ett utmärkande drag hos psykiatrin i jämförelse med annan specialvård. Vi har ett digert underlag som visar att brukarna inom psykiatrin i många fall kan utgöra ett fysiskt hot mot sig själva eller omgivningen. Förra sommaren skrev jag några rader om hur jag fick snabbare hjälp på akuten när jag bröt min lilltå än när jag varit på akuten för jag velat ta mitt liv. Och det känns mycket, obehagligt mycket märkligt.

altJag börjar bena i vad detta egentligen handlar om, ägnar dagen åt att plöja tidningsartiklar och pressmeddelanden. Nja, "plöja" är inte riktigt rätt ord för materialet är tämligen tunt och återkommande är "samordning" och "bättre lokaler", och det ser
väl bra ut.  Fast "överkörda" är en stark konkurrent i ett refereringsmaraton. Jag har inget att invända mot psykiatrins lokaler på Östra sjukhuset, snarare tvärtom. Huset är i stort sett nybyggt, det har haft några barnsjukdomar men annars fungerat mycket väl så vitt jag vet. Sahlgrenska vet de flesta göteborgare att det inte befinner sig i nyskick så att säga och har haft mycket olyckliga incidenter på sistone. Men sen ska jag säga att senast jag satt där i väntrummet på Östra började det framåt kvällen fyllas på med sökande i rätt stadig takt, och som jag nämnt ovan har Östra till skillnad från Sahlgrenska inte haft nattintag. Därför borde logiken säga oss att ett mycket större
antal patienter kommer att tillkomma i och med omstruktureringen. Betyder fler patienter längre kötider? Jag vet inte. Förespråkarna menar att med samlade resurser blir det detsamma, en del säger till och med mindre. Jag säger återigen, jag vet inte. Och det är antagligen det som driver mig; att jag inte kan nöja mig med ett käckt PM jag finner på Västra Götalands regions hemsida. Jag vill ha enkel tillgång till tidsstudier, patientstatistik och numrerade sängar. Bland annat. Jag vill veta resonemanget kring för- och nackdelar. Jag vill veta hur man tänk sig en implementering så som den beskrivits i GP (2010-05-03); nattpersonal som slängs in på en akutmottagning de aldrig besökt redan på "nyöppningen".

Jag försöker trycka fram konturer av hur situationen ser ut, inte så lätt som man skulle vilja, men bland annat läser jag en verksamhetsanalys över 2008 i Västra Götaland. Enligt uppskattningsundersökningar presenterar rapporten "Hälsa på lika villkor" att nedsatt psykiskt välbefinnande inte har ökat i Västra Götaland mellan 2005 - 2008. Inte heller har det sjunkit, "en relativt stabil nivå" kallas det istället. Unga kvinnor utgör den största andelen under alla kategorier. "Andelen unga som slutenvårdats för självmordsförsök och andra självtillfogade skador har ökat dramatiskt sedan början av 1990-talet för kvinnor och slutet av 1990-talet för män [...]" står det att läsa. Så vad de försöker tala om kan översättas något likt följande; Unga människor blir en allt större patientgrupp som dessutom i mycket högre utsträckning skadar sig själva, övriga blir varken bättre eller sämre, varken fler eller färre. Men jag ska också säga att, enligt mig, ska man inte stirra blint på resultat från uppskattningsskalor och mycket viktigare ska det betonas att inom psykiatrin finns ett allvarligt och mycket komplext problem gällande mörkerantal, det vill säga individer som har behov av vård men inte söker hjälp.

altJag försöker följa kalkylernas spår, men jag är bättre på att berätta vad jag ser. Att bli inlagd vid en akutmottagning, särskilt på kvällstid, innebär vad man kan kalla höga kriterier. Ett riktigt, mäkta illa tillstånd. När jag går vidare från vårdgivarna kan jag åtminstone konstatera en sak för säker; det finns i alla fall inte plats för ett enda konstprojekt till i våra patientsängar.

Google. En sökmotor på Internet riktar mig mot brukarna med hjälp av den korta sekvensen "psykakut Östra". Patienterna. Människorna. Slumpvisa bloggar och foruminlägg är inte vetenskap på något sätt eller vis och dess innehåll ska inte tolkas som fakta. Men intressant, det är det. Jag skulle kunna citera många rader men det viktigaste i det här sammanhanget är att de allra flesta cirkulerar kring två teman; de ger tydligt uttryck för att inte bli sedda och en stor hjälplöshet som förstärks av avvisanden eller svårfunna vårdgivare. Intressant är att i ovan nämnda verksamhetsanalys bekräftas att det dominerande klagomålet rör bemötandefrågor; "Patienters/anhörigas synpunkter handlar framförallt om att man känner sig kränkt av vården, att man inte blir lyssnad till, att man inte blir sedd, eller att man får ett dåligt bemötande då man ringer. Vidare kan man som patient uppleva att man har värdefull information att lämna om sitt tillstånd men ingen tar till sig denna information. Detta förklaras ofta från vården med att det inte påverkar den medicinska bedömningen".

Människor med psykiska sjukdomar har ofta svårt att hitta en plats i samhället och det tycks också överföras till vården. Det blir många desperata, arga, hopplösa ord på de där sajterna. Visst ska vi inte vara naiva; subjektiva utlopp som ibland inte klarar att hålla självdistans under dessa omständigheter. Men alla skildringar likt droppar går inte att undvika som samlad stormvåg. Men ändå lyckas vi göra just det, men hur?

Min första gissning går tillbaka till den kulturella bilden av psykiskt sjuka. Galnas åsikter värderas trots allt inte riktigt på samma sätt som de icke galna. Som att det är lite för osannolikt att även människor med psykiska sjukdomar också har sidor fyllda med intelligens, klarhet och välgrundade uppfattningar. Min egen erfarenhet från akutintagen S:t Lars, Sahlgrenska och Östra får mig att påstå, trots att jag naturligtvis inte varit mitt bästa jag vid dessa tillfällen, utan tvivel att säkerligen fler än hälften av mina "medpatienter" ypperligt skulle kunna ta ställning. För de allra flesta är så som de allra flesta är. Du ser oss på stan, i mataffären, på bussen - ja, de flesta av oss skulle Du kalla helt normala, en av alla andra. Min hjärna kan vara lurig och det finns vissa saker som jag får försöka att finna mig i för att mitt och mina näras liv ska bli så bra som möjligt, men det innebär inte att samhället har rätt att betrakta mig som omyndigförklarad. Lika litet ska patienter per automatik fråntas sin röst gällande akutvård blott för den bedrivs inom psykiatrin. Vi pratar ofta om röststyrka, men ett värdigt socialt system handlar inte enbart om att tala för de svaga. Vi glömmer ofta bort, känns det som, att ansvaret också innebär att vi skall lyssna till dessa röster. Psykiskt sjuka och deras anhöriga har kanske inte så svaga röster egentligen, utan att det är lätt gjort att glömma - för att inte tala om bekvämt - att fråga. "Vad behöver Ni? Hur kan vi göra det här så bra som möjligt för Er?". Om premissen är att deras röster är tunna då får vi stänga ute kacklande politiker och brusande vårdgivare.

Är centraliseringen av akutsjukvården inom psykiatrin i Göteborg något som kommer gynna patienterna? Vi kan inte vara sämre än att naturligtvis hoppas på att sammanslagningen blir lyckad för alla parter. Jag vill inte kalla mig själv negativ i frågan, men jag kan inte hyckla med att tvivlet spontant kryper under mitt skinn. Kanske för att för mig är det inte meningen att det ska vara så här. Som det ser ut i dagens Sverige är det självfallet inte enbart psykiatrin som drabbas av nedskärningar och omorganisation och jag misstänker dessvärre att ingen patientgrupp känner sig helt trygga och nöjda - oavsett hur bra omhändertagande som ges av vårdpersonalen. Hälso- och sjukvården har länge extraknäckt som dockteater och dockmästaren blir alltmer trollkaren från Oz. Återigen en skenmanöver och maskerad. Vårdapparaten är gigantisk och emellanåt när jag granskar organisationsscheman kan jag inte reflektera annat än att jag skulle vara den tokiga. Men det är den kulturella institutionen som är intressant, när man skrapat bort vad jag ser som abundans, för längst in finns anledningen till vår djupt rotade tilltro inför sjukvården. Här har vi en av de absolut främsta representationerna för vår välkända solidaritet och välfärd. Jodå, jag vet att den begynt motta kritik på senare år och med all rätt, trots att jag ser det som en direkt konsekvens av det där överflödet vi borde kasta överbord.

altJag vet ärligt talat inte om vi någonsin hade det, det trygga systemet, men jag är banne mig säker på att styckvis rivs dess möjligheter ur folkets händer. Tryggheten, jämlikheten, respekten inför varandra och inför kompromisslösa behov. Jag vill inte måla fan på väggen, för visst kan denna omorganisation visa sig fantastiskt, jag vill så gärna vara politiskt korrekt, bidra med positiv energi och allt det där men låter det inte fjuttigt att landets näst största stad ska ha ett akutpsyk? Jag menar, känns inte allt lite insmort i valet mellan litet eller inget så som så mycket av det offentliga känns nu för tiden? Så vad är anledningen till att vi som röstberättigade och skattebetalande medborgare låter den här utvecklingen, eller avvecklingen om man så vill, fortgå måste man rimligen fråga sig.

Helheten och delarna, och här sitter jag med svar jag aldrig kan få. För det enda jag skulle be
Er att göra är att besöka den psykiatriska akutmottagningen en vanlig kväll. Sitt där med människor i alla livets skeden, från alla samhällsskikt - psykiska åkommor diskriminerar sällan nämligen. Känn hur tiden kryper. Se det vi ser. Som verksamhetschef Jan Svedlund, positiv till flytten till Östra sjukhuset, säger till Sveriges Radio; "Psykiskt sjuka människor söker oss i en kaotisk situation. De kan ibland vara drogpåverkade och upprörda. Det är väldigt viktigt att inte ha för många som sitter och väntar tillsammans. Det provocerar patienterna. Det kan också leda till att det blir bråk i väntrummet med risk för våldsincidenter" (2010-01-26 Nyheterna P4 Göteborg). Det är en aspekt, väntetiderna är tärande och överhopad personal en annan vilken oundvikligen leder till frustration som exempelvis denna kvinna skriver om; "Jag är så trött på nonchalanta svar på psykjouren, det är inte meningen att partners ska vara våra mentalskötare" (http://psykiatrin.blogg.se). En annan kvinna ger också uttryck för att bristen på vård är en mycket stor belastning på den sociala samvaron; "Jag har inget arbete, ingen inkomst och jag är rädd för att min sambo ska lämna mig för att han inte orkar mer" (http://www.familjeliv.se/Resliv/Forum-4-50/m51771806.html). För i många fall så är det inte bara den sjuke som befinner sig på akuten, och i ärlighetens namn kan jag bara föreställa mig vilken ohygglig erfarenhet det måste vara. Tänk att vänta fem timmar med en älskad som befinner sig i totalt mörker för att sedan, efter sköterskan tagit värden och läkaren talat i tio femton minuter, skickas hem. För det är vad som oftast händer. Och under de där timmarna i väntan kan jag garantera att Ni nästan kan gripa ångesten i luften med fingrarna.

Jag läste två foruminlägg från, återigen, två yngre kvinnor som båda på sitt sätt framhäver kontaktproblem med psykiatrins akutmottagning som faktiskt valideras (åtminstone från Sahlgrenska, Göteborg) i en intervju i Sveriges Radio. Det rör sig om en mycket kraftig ökning av antalet samtal till Sahlgrenskas psykakut som ibland till och med har lett till att man fått stänga ner linjen när trycket blivit för hårt (2009-12-16 Nyheterna P4 Göteborg).

"här i Göteborg finns inga mobila team att ringa. det är helt värdelöst. enda stället att vända sig är Sahlgrenskas psykakut och där har de inte tid att prata med en [...] dessutom stänger psykakuten på östra kl 18.00, Mölndal stänger 16.30. alltså är HELA Göteborg hänvisat till en enda ynka psykakut som inte ens har tid att prata med dig i fem minuter... [...]" (http://psykiatrin.blogg.se).

"Vi har ett mobilteam här i Uddevalla, men grejen är att de gånger jag behöver hjälp då jag inte kan ta hand om mig själv så klarar jag inte att ringa. Jag skulle nästan inte våga ringa på mina bättre dagar, eftersom jag tycker telefonsamtal är jobbiga. Jag hatar att all hjälp och myndigheter bara kan kontaktas genom telefon! När man är på botten så orkar man inte direkt ringa och be om hjälp..." (http://psykiatrin.blogg.se).

Så det allra bästa jag kan tänka mig är att låta fler människor se verkligheten och bilda sig en egen uppfattning. Men det är också något jag inte kan be om, även om jag tror många skulle kunna känna lite mer ödmjukhet inför dem drabbade av psykiska sjukdomar. Alla människor har rätt till integritet och särskilt så under våra mest sårbara stunder. Det passar sig inte att belamra väntrum även om syftet är att göra gott. Det här är ingen cirkus, nåväl jag vill inte tro det i alla fall även om jag kan känna mig lika tveksam till det som ett sammanslaget akutintag.

Vad kommer att möta personer som söker akut psykiatrisk vård i Göteborg; ett hårdare samhällsklimat eller nya, förbättrade möjligheter? Jag har inga svar, jag är inte ens säker på att det ena utesluter det andra i just den här frågan. Men jag förslår att vi ska lyssna, och lyssna riktigt ordentligt. Och våga fråga. Ibland kan man bli glädjefullt förvånad när man hör talas om processer som, mot många hinder får man väl påstå, är framgångsrika och jag avrundar med ett inlägg från psykiatrin.blogg.se;

"Hej! Jag har nu varit inlagd på psyk med LPT i exakt 4 månader och denna gång hade jag turen att få en UNDERBAR läkare. Hon har alla egenskaper som en läkare borde ha. Hon lyssnar, förstår, kommer med bra och kreativa förslag, hon tar tag i de grundläggande problemen för patienten, hon SER en människa med möjligheter och ger inte upp [...] Hon har t.o.m. suttit och kramat mig när jag har haft ångestattacker. Hon fokuserar på det positiva men utesluter inte i och med det, det negativa"

Linda Bönström

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Lisa Gidlöf, två dikter

Jag heter Lisa Gidlöf, är född 1985 och bosatt i Uppsala. Jag är utbildad litteraturvetare och journalist. Recenserar litteratur och arbetar i bokhandel.  Jag har tidigare blivit publicerad i bl.a ...

Av: Lisa Gidlöf | Utopiska geografier | 15 september, 2014

Bildning under 200 år

Detta är tankar, resonemang där mitt perspektiv är betraktarens. Helt opolitisk, men intellektuell då i definitionen; ”den som ställer fler frågor än de svar man fått”. (jfr ty. Gebildet) Vissa ord ...

Av: K-G Svanström | Essäer | 02 september, 2011

Aufgehoben mellan oljud och harmoni

Att jag började gilla den brittiska rockgruppen Aufgehoben lärde jag mig idag, med en tallrik curry framför mig, var genom ett misstag. I mitt ständiga och ivriga och ibland tröttande ...

Av: Gustaf Redemo | Musikens porträtt | 30 januari, 2009

Ett intellektuellt storeuropa?

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 17 Maj, 2014

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 20 oktober, 2017

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | Essäer om musik | 16 juli, 2008

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts