Del, relation, helhet, process, system, funktion. Upptäckt och utformning av ett sätt att…

Vetenskap-världsbild-sätt att tänka, det är, tror jag, den treenighet som bestämmer vårt sätt att vara och verka i världen. Och av dessa är det sättet att tänka som formar de ...

Av: Erland Lagerroth | 21 januari, 2013
Agora - filosofiska essäer

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2012
Essäer om konst

En liten text som e-krönika

några därför sprang sedan år erfaret med äldre hunna suput och redan lägesagent kollegan Jorden Grön redobogen sedermerae blott avantgardeavreagerande kraftigt på vårt närmsta avståndets mer än ständigt öppna bordellslinga bortom ...

Av: Stefan Hammarèn | 26 september, 2012
Stefan Hammarén

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Columbus arv



Bogdan är en kortvuxen, satt man i 35-årsåldern, anställd hos rederiet CMA CGM som elektriker. Hans väg till havet och världens tredje största rederi följde altandras upptrampade stigar via bristen på möjligheter och behovet av nåt nytt. För den utomstående förefaller det logiskt att förståelsen och insikten om människors olika kulturer, mentaliteter och förutsättningar i det globala politiska spelet växer sig större ju fler länder du besöker, desto fler hamnar du lägger till vid. Om inte det så växer väl åtminstone sympatin, tänker jag.

Seglatserna sker i redan plöjda vatten, just där kolonialisterna seglade mot nya stränder för att praktisera det rastänkande och göra verklighet av drömmarna om exploatering och expanderande riken till sin yttersta spets.

Men för Bogdan har de elva åren ute till havs, med otaliga varv runt jorden och besök i hamnar längs samtliga världsdelar, inneburit raka motsatsen. Han är öppen rasist, förklarar han, men "inte för att han läst Hitler eller Mussolini", det är just erfarenheterna som planterat de i praktiken nazistiska åsikterna.

 - Det ligger i blodet hos svarta, säger han. Det är nåt som fattas hos svarta, som de vita uppenbarligen har. De svarta är inte civiliserade, de klättrade ner från träden. Det är DNA.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han berättar om sina möten med afrikanska länder och de sargade huvudstäderna, mångt förstörda efter decennier av militärjuntor, västvärldens ekonomiska strukturanpassningsprogram och inbördeskrig där naturresurser utgör blodiga troféer. Men dessa företeelser talar vi inte om, Bogdan talar istället om hur de inte respekterar gatorna, hur de spottar på dem och bara drar omkring. Han säger "de", och kategoriserar människor efter hudfärger.

Bor det många icke-européer i hans eget hemland, Rumänien, frågar jag.

  - Nej, hela Östeuropa är homogent.

Bogdan är produkten av kulturell isolering, ett hopkok av till synes eviga och nya fördomar som levt och som kommer leva vidare i generationer. Nåt som kan liknas - men inte försvaras - med det obegripliga ordspråket: "Det går inte att lära en gammal hund att sitta." Bogdan får i det här anseendet symbolisera den gamla hunden, han lär inte lära sig att sitta, inte i ett mångkulturellt samhälle.

Det märkliga är just hur mer års erfarenhet och resande runt utanför Europa har intensifierat skepsisen - ja, för att inte kalla det hatet - gentemot icke-europeer. I synnerhet svarta. För Bogdan borde Afrika utan svårigheter kunna "bli ett Europa", men det kan inte för de vill inte, och de vill inte för att de föredrar att klia sig på magen.

- Se bara på Sydafrika. Efter apartheid stack britterna därifrån och vad hände? Landet föll samman totalt. I övriga Afrika är det likadant, européerna stack - men varför inte utbilda sig och ordna upp saker och ting. Istället stjäl de, luras de och lever på varann. Som de alltid gjort.

 I Sydafrika innebar apartheid att merparten av befolkningen levde under förnedrande omständigheter, diskriminerade på grund av sin hudfärg. När Belgien lämnade Kongo i början av 1900-talet hade 17 svarta en högre utbildning - av en befolkning på flera miljoner.

Bogdan bidrar visserligen bara med historieförfalskning, men hans dravel är ett talande fenomen på en framväxande öppen rasism grodd i fördomar som börjar så framgångar i Europa, och framför allt det forna östblocket. Hur kan en utbildad man i sina bästa år och med ett välavlönat arbete inom en av människans äldsta industrier fälla såna kränkande uttalanden utan minsta tillstymmelse till reflektion eller ödmjukhet inför de tidigare exploaterades fortsatta utsatthet?

I den moderna världen, som den europeiska kolonialismen byggde, finns inte plats för alla, beklagar Bogdan. "Inte om de inte kan anpassa sig."

Jag vill fråga Bogdan på vilket sätt han anser att Europa gjorde Afrika rättvist, rentav mänskligt, genom att göra människor till slavar, förvägra dem rättigheter och därefter inte ta nåt ansvar för århundraden av plundring. Men jag gör det inte, jag finner det inte lönt och han ser att jag förfasas av hans öppna rasism. Han ursäktar att han uttråkar mig med sina åsikter och byter samtalsämne, börjar tala om fartyget och nån hamn han lagt till i.

Jag är kluven. Människor som har möjlighet att resa har ett stort ansvar, anser Ryszard Kapuscinski, Polens främste journalist, som spenderade 40 år på resande fot, mestadels i Afrika.

"Att visa andra människor har sina känslor och behov, att vi måste förstå och lära känna dem; och de som har gjort det är skyldiga att visa upp det och förklara", skriver han i Reporterns självporträtt.

Orden kan tolkas på olika sätt, sedda ur olika perspektiv, med olika inställningar. Men i grunden är orden en universell lärdom, hellre lära av än döma andra människor.

Min blåögda bild av sjömannen som generellt ödmjuka individer som lärt sig respektera och acceptera sin omvärld har jag aldrig riktigt trott på själv. Den är naiv. Men nånstans på vägen har jag ändå krampaktigt klamrat mig fast vid den, beslutat mig för att finna den där yrkeskonstnären, romantiske sjömannen utan fördomar.

 Förmodligen är det inte lönt, det går inte att generalisera en hel yrkeskår, en livsstil som lever kvar som en relik från svunna tider och försöker anpassa sig i ett globalt tidevarv.

Sjömannen har nog aldrig varit den uppsluppne livsnjutaren vi blivit vana vid från barnlitteraturens äventyr. Ståendes på däck med en pipa i mungipan och ett varmt, inbjudande leende på läpparna. Så framställdes sjöfararen Christofer Columbus och övriga erövrare, inte blott som hjältar utan som själva utopin av sjömannen som senare präntat sig fast i mig. I själva verket var ju Columbus en slug affärsman, beslutsam och manipulativ sökte han med fingerfärdighet och besatthet efter stränder i överhetens och katolska kyrkans namn.

Erövraren längs havet, var är den i dag?

Med turismens genomslag blev vi plötsligt alla erövrare beväpnade med solkräm, all-inclusive-paket och jakten efter upplevelser. Jakten efter det annorlunda. En känsla av utvaldhet har alltid präglat resenären. Det är, som Kapuscinski snuddar vid i sitt resonemang, en gåva som den rika världen givit sig själv men förvägrat andra: att kunna resa. Men den moderna människan sviker ansvaret att vara ödmjuk och öppen inför sin omvärld. Det ansvaret har hon, vid närmare betraktelse, aldrig varit intresserad av. Eller kanske än värre valt bort till förmån för sin personliga mission, sin personliga erövring av världen.

Istället eftersträvar hon en slags upplevelsens orgasm med boende, seder och sällskap som påminner om hemmet medan övriga världen lydigt ska agera exotisk kuliss. Istället för med Bibeln missionerar den moderna människan med sin egen livsstil.

Globaliseringen av handeln lämnar småstaterna i bakvatten, skriver skribenten och författaren Anders Mathlein i essän Små önationer samarbetar för att överleva, publicerad i SvD den 10 januari 2004:

"Turismen - också den ofta behärskad av utländska bolag - har på många håll blivit en ny monokultur."

Människan är töjbar, foglig och i grunden inte särskilt ifrågasättande. Hon är resultatet av sociala, ekonomiska och politiska kulturer som, tänker jag, bidragit till att Europa aldrig gjort upp med sitt förflutna som erövrare, plundrare och kristna fundamentalister som tvingat på övriga världen europeiska seder.

Vi skulle alla behöva göra upp med vårt sätt att leva i dag, som är en direkt följd av "upptäckten" av de amerikanska kontinenterna 1492. Men vem vill ge upp solresorna till det prisvänliga tredje världen eller den högteknologiska lyxen vi kan unna oss tack vare billiga personal- och driftskostnader i asiatiska fabriker?

Svaret går att finna i havet. I de här delarna av Atlanten är det i snitt 5,000 meter djupt, förklarar besättningen på bryggan.

Var börjar jag leta?

Det svaga diset i fjärran gör sikten i kikaren närmast obefintlig. Det känns symboliskt, jag lever i villfarelsen att jag genom varje resa bidrar till min egen återfödelse, min uppgörelse med de lögner och falska historieskrivelser som påtvingats mig sen barnsben. Men i själva verket tycks jag bara landa i en vägg av dis, grumlig men samtidigt inbjudande. Bekvämligheten är ofta behagligare än tillvaron i det okända. Bekvämligheten, inser jag, är just vad erövringen handlar om. Det fanns aldrig nån plats för det okända, än mindre för nån nyfikenhet, i erövrarnas planer och skrivna politik existerade bara det redan kändas seder och bruk. Vem skulle vara nyfiken som redan levde i Guds utvalda samhälle och tillhörde rätt ras?

Containrarna står stadiga ovanpå varann medan solnedgången skiner upp fartygets ansikte. I horisonten ligger distäcket kvar. Människan kommer aldrig ge upp tanken på att korsa haven, den sitter för djupt inpräntad i henne. Det handlar inte om yrkesgrupper, inser jag, det handlar snarare om människan, och oförmågan att inse hur stor världen är fastän hon står naken och utelämnad framför den.

Klas Lundström, text och bild

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

När farfar blev blåsippa Om döden i barnboken

Hur handskas barnbokslitteraturen med döden? Vad är relevant att säga till de minsta barnen om döden när en anhörig går bort? Finns det något bra sätt att ta upp denna ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara

Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 09 oktober, 2016

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 05 november, 2012

John Berger

John Berger 1926-2017

I ”Picassos äventyr”, HasseåTages film som spelades in 1978, får vi följa honom om inte från vaggan till graven så näst intill. Där finns både barndomen i Spanien, hundåren i ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 10 januari, 2017

Arkiv som aktör för förändring – nya medier och gräsrotsverksamhet i Egypten

Hur kan man dokumentera och arkivera en revolution? Och hur gör man det i ett land som saknar en tradition av öppenhet, där de nationella arkiven behandlas som statshemligheter och ...

Av: Madeleine Engström Broberg | Kulturreportage | 24 juni, 2013

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Den subversive Thomas Bernhard

Den österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer ...

Av: Simon O. Pettersson | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.