Carl Schmitts antiliberala partisaner

Carl Schmitts antiliberala partisaner Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und Der Begreiff des Politischen som "...une travail du grande qualité". Meier var 95 ...

Av: Bo Cavefors | 11 januari, 2007
Essäer om samhället

Utsikt över Dunluce Castle. Foto: Mathias Jansson

Längs Nordirlands slingrande kustvägar

Tidningen Kulturens Mathias Jansson fortsätter skriva sina kulturreportage från Nordirland. Här upptäcker han de vackra kustvägarna.

Av: Mathias Jansson | 02 maj, 2015
Resereportage

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | 08 december, 2010
Reportage om politik & samhälle

Albert Engström i Lönneberga socken, Kalmar län. Bild Public Domain Wikipedia

Ett stelt folk – om ett par Albert Engströms teckningar

I de lumpbodar och loppmarknader som jag råkar besöka dyker ibland de märkligaste ting upp, nu senast en bok i vackert grönt klotband, utgiven 1907 av E. Lundquists bokförlag i ...

Av: Ivo Holmqvist | 24 mars, 2016
Konstens porträtt

Anna Frank

Vem, för vad, och hur länge, bör darra?



Webbplatsen COLD CASE DIARY, “www.coldcasediary.com” vill komma fram till svaret på den för en del människor obekväma frågan ”What led to the arrest of Anne Frank and the others hiding in the annex on August 4, 1944?” 
andy warhol

andy warhol

Jag är dock långtifrån övertygad om att det ovannämnda är exempel på bevis på ”perfekta brott”, det vill säga brott utförda av brottslingar med överlägsen intellektuell förmåga. Jag är övertygad om att det snarare förhåller sig så att det finns krafter som tjänar på att vissa brott blir ouppklarade, respektive att det finns brott för vilka andra än de verkliga förövarna blir dömda och straffade. Och resten tar preskriptionstiden, som enligt mig så gott som alltid är på förövarnas sida, hand om. Men som sagt, saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. Klaus Barbie, ”le boucher de Lyon”, misste så småningom sin imunitet. Så även Adolf Eichmann, John Demjanjuk,Reinhold Hanning, László Csatáry, Franz Stangl, Milivoj Ašner, Erich Priebke, Nuon Chea, Khieu Samphan, Ieng Sary, Ratko Mladić, Hugo Sánchez Marmonti, Pedro Barrientos Núñez… Alla de ställdes inför rätta till slut. Trots att de under många, långa år beskyddats av mäktiga vänner och åsiktssupportrar, trots att några av dem hunnit träda in i Metusalems höga ålder, trots att de gömde sig på ställen var de trodde att ingen någonsin skulle kunna identifiera dem, trots att de i några fall försökte gömma sig bakom plastikoperationer, namnbyten och nya vanor. Justitia må vara försedd med ögonbindel, men hon är en baddare på att gå segrande ur kurragömman.
Vince Pankoke

Vince Pankoke

Annons:

En tidigare utredning om orsakerna bakom Gestapos gripande av familjen Frank kom fram till att det högst sannolikt skedde av en slump. Det är naturligtvis många förräderi- och svekförövare som vill oss att tro att slumpen är historiens värsta skurk. Men som tur är, finns det folk som menar att det krävs mycket noggranna undersökningar och efterforskningar, innan man med någorlunda säkerhet kan hävda att det är djävulen, Mefistofeles eller slumpen som vållade eller påskyndade den eller den tragedin.

Vince Pankoke, en pensionerad FBI-agent, är mannen COLD CASE DIARY och han har samlat kring sig 19 rätts- och rättsmedicinska experter som skall försöka finna en konkret mänsklig motsvarighet till det som än så länge betecknas som slump. Gruppen har redan funnit en rad dokument, som betraktades vara antingen försvunna eller påhittade och därmed icke existerande. Det har gått mer än 73 år sedan Anne Franks gripande, och det finns folk som menar att det är dags att gräva ner stridsyxan, och låta förövarna antingen vila i frid eller också dö i lugn och ro. Vince Pankoke är uppenbarligen inte en av dem. Vince Pankoke är nämligen en del av världens samvete. Vince Pankoke är en av dem som mänskligheten kommer att tacka för sin överlevnad.

År 1983 gav den bolivianska regeringen äntligen efter, och ”le boucher de Lyon”, Klaus Barbie, utlämnades till Frankrike. Men då var han 70 år fyllda och hans krigsförbrytelser var preskriberade. Det har rests röster att Klaus Altmann, som slaktaren kallade sig, eftersom speciellt stolt kunde han knappast varit över sitt, av honom själv nedsmutsade släktnamn, skulle få leva resten av sina dagar i lugn och ro. Men så blev det inte, och år 1987 dömdes Barbie till livstids fängelse för brott mot mänskligheten. Fyra år senare dog han på en fångvårdsanstalt.

År 2005 dömdes den 80-årige sågverksägande baptistpastor Edgar Ray Killen till 60 års fängelsestraff för ett brott som han och hans kumpaner begått redan år 1964, alltså 41 år tidigare. Även den här gången höjdes röster som menade att förövaren borde lämnas i fred. De som predikar förlåtelse för kallsinniga (mass)mördare, är på inget vis större humanister än du och jag, de är inte mera medkännande. En humanist, med betydelsen medmänsklig, kan nämligen inte bara hux flux glömma och avskriva från rättviseregistret de 800 franska judar och motståndsmän som Barbie lät deportera till Auschwitz, en humanist kan inte glömma och avskriva medborgarrättsaktivisterna Michael Schwerner, Andrew Goodman och James Chaney som Edgar Ray Killen och hans mobb bragt om livet, åberopande förövarnas höga ålder och med hänvisning till preskriptionstiden, som är inget annat än människans lika godtyckliga som tillfälliga påfund.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De människor som på något vis förgriper sig på andra gör det för att de är helt säkra på, att de i något avseende är starkare än de som de angriper och förgriper sig på. Motsatsen är visserligen också möjlig, som i exempelvis Leonard Wibberleys satiriska roman och sedermera Peter Sellers-film The Mouse That Roared, men i det verkliga livet skulle bara oberäkneliga galningar eller självmördare angripa dem som uppenbart är de starkare. Starkare inte bara i fysisk mening, utan även politisk och med traditioner på sin sida.

En av anledningarna till att den starke ger sig på den svage är att den starke tror på ändlös status quo, att det tillstånd och de styrkeförhållandena som råder vid tidpunkten då dessa skurkaktiga förövare begår sina illdåd, förblir oförändrade för evigheternas evigheter eller åtminstone så länge de andas vår jordiska atmosfär.

Men så fungerar inte vår ständigt föränderliga, darwinistiska värld. Även en vålds- och trakasseribenägen människa med begränsad intelligens, måste ha märkt det, redan dagen efter att hon vuxit ut ur sina bajsiga blöjor.

”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade”, skaldade Matteus, känd bland annat för att vara skyddspatron för skatteindrivare, tulltjänstemän, bokhållare och växlare.

Konstnären och showmannen Andy Warhol lär ha sagt något i stil med att i framtiden blir varje människa känd i fem eller femton minuter. Men emedan Warhols vision pekade åt en utökad demokratisering av vår värld och en breddad jämlikhetsställning mellan människor, är den alltjämt kortare och kortare livslängden på våra debatter, en bild av och kanske även ett resultat av medborgarnas ökade ointresse och oengagemang i samhälleliga frågor. I dag har följaktligen varje påkommen och avslöjad makthavare råd att göra bort sig fullständigt, eftersom fem eller femton minuter senare är något helt annat på skammens agenda, och tack vare det, är allt glömt, och hans eller hennes gloria är troligen återigen där den fanns innan avslöjanden. Det är mycket man kan gå till kemtvätt med, ett obefläckat rykte får man emellertid med hjälp från sina partners in crime. De som inte fallit än. 

”... They'll call our crimes a work of art / You'll never take us alive / We'll live like spoiled royalty, lovers and partners / Partners in crime”, sjunger Set It Off.

Det finns starka krafter i vårt samhälle som uppmanar vänner av ordning att hålla käft, att ställa sig i den oförsvarligt långa länga som bildas av dem som inte bryr sig. Vi bör hålla käft och sänka våra blickar mot marken. Sikta mot stjärnorna är en tv-lek avsedd för barn. Den som apar sig bäst blir belönad. Bara de få utvalda kan omvandla sin prägel till en fördel. Även den nyfödda beröms mest för sin likhet med förlagorna. Förutsatt att de inte är ”oäktingar”. Orätt verkar vara det enda rätta.

Det finns alltför många så kallade perfect crime, det vill säga brott vars förövare inte blir dömda för. Det gäller våldtäkter på barn och vuxna, det gäller ekonomisk brottslighet, det gäller mord på John Fitzgerald Kennedy, det gäller mordet på Olof Palme.

Jag är dock långtifrån övertygad om att det ovannämnda är exempel på bevis på ”perfekta brott”, det vill säga brott utförda av brottslingar med överlägsen intellektuell förmåga. Jag är övertygad om att det snarare förhåller sig så att det finns krafter som tjänar på att vissa brott blir ouppklarade, respektive att det finns brott för vilka andra än de verkliga förövarna blir dömda och straffade. Och resten tar preskriptionstiden, som enligt mig så gott som alltid är på förövarnas sida, hand om. Men som sagt, saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. Klaus Barbie, ”le boucher de Lyon”, misste så småningom sin imunitet. Så även Adolf Eichmann, John Demjanjuk,Reinhold Hanning, László Csatáry, Franz Stangl, Milivoj Ašner, Erich Priebke, Nuon Chea, Khieu Samphan, Ieng Sary, Ratko Mladić, Hugo Sánchez Marmonti, Pedro Barrientos Núñez… Alla de ställdes inför rätta till slut. Trots att de under många, långa år beskyddats av mäktiga vänner och åsiktssupportrar, trots att några av dem hunnit träda in i Metusalems höga ålder, trots att de gömde sig på ställen var de trodde att ingen någonsin skulle kunna identifiera dem, trots att de i några fall försökte gömma sig bakom plastikoperationer, namnbyten och nya vanor. Justitia må vara försedd med ögonbindel, men hon är en baddare på att gå segrande ur kurragömman.

 

 

 Vladimir Oravsky

Ur arkivet

view_module reorder

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Strindberg och Herman Andersson

August Strindberg hade ett starkt intresse för ”det nya”. Detta gällde även fotokonsten, som gjorde sin entré 1839. Från tiden i Berlin 1892/93 finns ett oskarpt porträtt av författaren, förmodligen ...

Av: Kurt Bäckström | Kulturreportage | 11 mars, 2013

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Öron och ögon på skaft - Nordiska musikdagarna 2012

En av Nordens äldsta festivaler med massor av år på nacken har återigen hamnat i Stockholm. Det är en festival som gått lite på tomgång och varit kraftigt ifrågasatt, rent ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 15 oktober, 2012

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 17 februari, 2011

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | Musikens porträtt | 24 februari, 2010

Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

Vare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens ...

Av: Carl Magnus Juliusson | Essäer om litteratur & böcker | 14 augusti, 2012

”Jag vill vara ett med tidspulsen” intervju med Mohamed Omar

”Skymning öfver Upsala” är en diktsamling skriven av Mohamed Omar. En passionerad poet som använder Uppsala som sin målarduk och gärna väver in sin egen historia i sina litterära verk. Det ...

Av: Cassandra Andersson | Litteraturens porträtt | 16 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.