Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Legenden



Det idealiska samhället. Den gamla kvinnan berättar. En ”fantastisk” essä-satir av Annakarin Svedberg




 

 

Grönsaker och frukt. Kött var inte förbjudet, men det var heller inte särskilt populärt. Dygnsrytmen var lugn. De steg upp redan före soluppgången och lagade frukost. Alla hjälptes åt, och alla hade sin syssla att sköta. Samtidigt städades husen, så att det var rent och snyggt innan första måltiden intogs. Då alla sysslor var avklarade, samlades de en stund för att hälsa den nya dagen. Efter frukosten gick var och en till sin respektive syssla – vid vävstol, spinnrock, trädgård och kök, kontor, förråd, snickarbod eller tvätt.

Annons:

Denna text var från början tänkt att läsas upp vid ett evenemang med kvinnliga författare på Kulturhuset i Stockholm. Rubrik: Kvinnor skriver 80-talet. Till mina kollegers besvikelse blev den inte uppläst då. Här kommer den:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-Förr i världen, långt innan människorna förstört sig själva, levde de på ett helt annat sätt mot vad de gör i dag. De hade inte, som det brukar heta, ”hemfallit åt synd.”

Kvinnor och män levde aldrig tillsammans under samma tak

Alla insåg att kvinnors och mäns olika rytm skulle ge ständiga upphov till strider och konflikter.

De lyckades med att upprätthålla harmonin tack vare speciella kollektiv.

I de kvinnliga kollektiven fostrades flickorna, i de manliga pojkarna. De var som stjärnor och blommor. Lysande, doftande, växande. Kärleken mellan man och kvinna erkändes som något av de högsta tillstånden – men också som det ömtåligaste! De ansåg – eller förstod – att det som i dag kallas ”äktenskaplig samvaro” inte kunde göra annat än förstöra den ömtåliga balansen – förgrova känslan, ge upphov till sjuka krav, missförstånd och split.

Kollektiven var ofta stora, fortsatte hon sin beskrivning. Stundtals bereddes där plats för tusentals individer. Det vanliga var emellertid, att ett-par-tre hundra människor levde tillsammans på det sätt som jag snart skall beskriva.

-Familjelivet är verkligen mänsklighetens olycka, utbrast hon häftigt. Hur mycket elände i världen kommer inte ur detta falska sätt att leva – med dess band, snaror och sjuka idealbildningar. Här levdes det friskt och enkelt, utan att män och kvinnor sökte snara och binda varandra eller klänga fast i osunt beroende.

Deras livsföring var speciell

I kollektiven utvecklade de förståndet att ta individuell hänsyn – alltså att anpassa sig efter varandra, vilket nutidens människor inte alls tycks begripa sig på.

Hon fnös.

-Nåväl, lugnade hon sig. Själva kärleken mellan man och kvinna var det sålunda inget fel på. Att de inte levde tillsammans betydde alltså inte att de undvek varandra. Tvärtom. De träffades ofta och mycket och hade stort utbyte av varandra. I själva verket är det ju på det sättet som kärleken förmår överleva och bevara sin friskhet och spänst. Långt större utbyte än dagens arma, förkrympta människovarelser någonsin kan drömma om.

-Äktenskapet är de hemfallande människornas största plåga, mässade hon till med hög röst. Ingenting annat än depraverad lust, som leder till dålig omdömesförmåga, ligger bakom den snuskiga sedan att tillåta män och kvinnor att leva tillsammans år ut och år in – tråka ut varandra, psykiskt och fysiskt mörda varandra, förstöra varandras liv, frihet, friskhet och hälsa.

De levde av vad jorden gav

Grönsaker och frukt. Kött var inte förbjudet, men det var heller inte särskilt populärt. Dygnsrytmen var lugn. De steg upp redan före soluppgången och lagade frukost. Alla hjälptes åt, och alla hade sin syssla att sköta. Samtidigt städades husen, så att det var rent och snyggt innan första måltiden intogs. Då alla sysslor var avklarade, samlades de en stund för att hälsa den nya dagen. Efter frukosten gick var och en till sin respektive syssla – vid vävstol, spinnrock, trädgård och kök, kontor, förråd, snickarbod eller tvätt.

Kvinnliga och manliga kollektiv hjälpte varandra och utbytte tjänster och varor. T.ex. utfördes snickerier oftare i de manliga kollektiven medan kvinnorna tyckte bättre om att väva. Detta hade ingenting med s.k. könsroller att skaffa – enbart med lust och läggning och det faktum, att barnen ju alltid föddes i de kvinnliga kollektiven och kom att tillbringa sitt första levnadsår där.

-Varför skulle det hindra kvinnorna att snickra?

-Små barn blir störda av buller, begriper du väl fnös kvinnan som åt en stor enfald. Dessutom – och det borde du ju också veta – har kvinnans kropp en annan rytm som kan göra henne ömtålig under graviditeten. Detta kräver sysslor med speciell planering. Men visst hände det att kvinnorna snickrade!

Äktenskapet då?

Hur gick det till när det infördes?

-Infördes! Den gamla kvinnan frustade, som om tanken att äktenskapet någonsin skulle ha införts medvetet vore något högst obscent. – Ingen förnuftig människa kunde väl någonsin komma på tanken att införa något så otrevligt som äktenskapet. Nej, äktenskapet infördes aldrig. Man hemföll åt det.

-Hur gick det till?

-Äktenskapet fanns faktiskt redan, åtminstone såtillvida som att de brukade hålla bröllop, återtog hon i lugnare ton.

-Jaså?

-Åh, det var härliga tillställningar. Vilken fest! Vilken glädje! Byggnaderna smyckades med blommor och girlander. De spelade, dansade, sjöng och bjöd på de härligaste rätter. Sådana fester varade alltid i minst tre dagar. Vid särskilt högtidliga bröllop höll de på i sju dagar.

-Varför bröllop när de sedan ändå inte levde tillsammans?

-På något sätt måste ju ändå de små barnen komma till världen – också på den tiden. Numera finns ingen känsla för frihet – jag menar dess smak och kvalité. Det pratas en del om frihet och alla, från härskare till slav, tar gärna ordet i sin mun. Hur många vet vad de talar om? Då visste de – åh vilka bröllop! Då två människor förälskade sig i varann och ville göra barn. Två vackra människor. På den tiden var alla människor vackra och intelligenta.

Efter bröllopet levde de två med varandra så länge förälskelsen varade,

varpå de flyttade tillbaka till sina respektive kollektiv. Om de nu inte – var för sig - gick ut i skogen, ned till havet eller upp bland bergen för en tids ro och eftertanke. Ibland födde kvinnan sitt barn ensam i en skogshydda eller på stranden. Det hände också att mannen/fadern stannade kvar och hjälpte till vid födseln. Hon återvände till sina systrar med barnet vid bröstet. Ibland föddes barnet i kollektivet. Gossebarnen flyttade över till männens kollektiv så snart de slutat amma.

-Jaså? Fanns det då aldrig några som ville fortsätta att leva tillsammans hela livet?

-Nej! Sa den gamla damen med kraftfull röst. Sånt är perversiteter som förorsakar mänsklighetens nedgång och fall.

Detta tycktes ett något egendomligt påstående. Hur ville någon kalla livslång kärlek för perversitet? Och som den gamla uppfattat dessa tankar sa hon:

Kärlek – verklig kärlek – är något mycket ovanligt

Jo, det hölls bröllop . . .

Hon tystnade, som i stor eftertänksamhet.

-Manligt, återtog hon, och kvinnligt, är liksom olika storheter. Förstår vi inte att handskas med det, uppstår obalans. I dagens värld ser vi en fruktansvärd sådan obalans.

-Sexlivet, hur blev det med det?

-Alldeles perfekt. Hur så? De homosexuella impulserna kunde ju få fritt utlopp i de enkönade kollektiven.

-Men var inte det perverst?

-Är du pryd eller? Fördomsfull? Lesbisk kärlek frodades förstås i de kvinnliga kollektiven, liksom enkönat sex mellan män i de manliga kollektiven.

-Jaha? Kanske det förkom homo-äktenskap? Livslång kärlek mellan två av samma kön?

-Homo-äktenskap! Sånt larv! Det var fritt fram för alla slag av lösa förbindelser. Det var Heligt!

Återigen tystnade hon

Och återkom:

-Det levde en gång en kung och en drottning. De var båda utomordentliga människor, rättvisa, kloka, insiktsfulla och medkännande. Hon var vacker som solen själv, han lysande som månen. Under denna tid var världen ännu harmonisk. Hon styrde över kvinnlighetens rike, han över manlighetens. En dag förenades de, och kvinnligt blev ett med manligt.

-Världen var vackert, fortsatte hon. Floderna strömmade utmed bergen, utmed kullarna, sluttningarna grönskade och skimrade i solen. Elementen bugade sig för varandra i ömsesidig vördnad och naturen levde i medvetenhet om allting annats nödvändighet.

Då hände det – och det är också ganska länge sedan – att en ung och stark erövrare steg i land på en grönskande kust. Han kom till ett rike där kungen var trött och gammal, och hans dotter gifte sig gärna med den unge erövraren. Så blev bröllopet bestämt.

En natt lockades den unge erövraren ut ur sitt tält

Han hörde någon sjunga. Men han kunde inte upptäcka någon sångare, bara en ödla, som kilade av och an i gruset på ett egendomligt sätt. Ödlan satte av, och han följde efter. De kom till en öppen plats, omgiven av träd. Månen lyste rosa ned mellan träden, och ödlan reste sig och blev hans brud.

Nästa morgon återsåg han ödlan. Hon var nu underligt utstyrd som i något slags bröllopskostym. Han skrattade. Skulle det vara bröllop också i ödlornas värld? Ödlan svarade och sa, att hon var hans brud. Då fortsatte han att skratta tills ödlan började gråta och anklaga honom för glömska. Sedan förvandlade hon sig till en vacker kvinna. Hon sa, att eftersom han inte kunnat känna igen henne i ödlans gestalt, måste han nu försvinna mycket långt bort. Endast genom smärta och sorg skulle han kunna vinna henne tillbaka.

Kvinnan tystnade.

-Du sa att våld inte fanns på den tiden?

-Ja?

-Ändå berättar du om en ung och stark erövrare?

-Har du aldrig hört talas om erövring utan våld?

-Jo. Men jag förstår inte. Jag menar, vad har din berättelse att göra med vad du tidigare berättat för mig om hur män och kvinnor levde i skilda kollektiv?

Men det svarade den gamla kvinnan inte på.

 

 

 

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.